Bästa läsare!
Idag skulle jag vilja ge er följande lästips om den moderna historien. Bengt Nilsson publicerade för några år sedan följande artikel: ”När Hitler nominerades för Nobels fredspris”. Artikeln är ett vittnesmål om
a) att ironi inte är en humorform som uppfanns av Henrik Schyffert
b) att Tidningarnas Telegrambyrå redan på den tiden saknade god analytisk förmåga eller läskunnighet
c) att ironi i skriftlig form är den humor som är svårast att praktisera
d) att då som nu föddes många idioter
e) att det är svårt att få ett fel tillrättat när medierna fått allt om bakfoten
Bengt Nilsson skriver om riksdagsmannen Erik Brandt som i januari 1939 nominerade Adolf Hitler till Nobels fredspris för att denne avstått från att starta det stora kriget (som nästan tre kvartal senare blev 2:a Världskriget). Han formulerade sig på följande vis:
”Till Det Norske Stortings Nobelkomité.
Undertecknad tillåter sig härmed vördsamt föreslå, att Nobels fredspris för 1939 måtte tilldelas Tysklands rikskansler och Führer Adolf Hitler, vilken enligt miljoner människors uppfattning framför varje annan man i hela världen är förtjänt av denna höga utmärkelse.
Det framgår av autentiska dokument, att världsfreden var i stor fara i september 1938 samt att det hängde på timmar, att ett stort europeiskt krig skulle utbryta. Den som i detta farofyllda läge räddade vår världsdel från den fruktansvärda katastrofen var utan minsta tvivel i främsta rummet det tyska folkets store ledare, vilken i det avgörande ögonblicket frivilligt avstod från att låta minan springa, ehuruväl han hade fullkomlig makt att släppa loss världskriget.
Av sin glödande fredskärlek, tidigare bäst dokumenterad i hans berömda bok Mein Kampf - näst Bibeln världslitteraturens kanske yppersta och mest spridda verk – och hans utomordentliga gärning att med enbart fredliga medel, utan blodsutgjutelse, med Tyskland införliva Österrike, förmåddes Adolf Hitler vid ovannämnda kritiska tillfälle att avstå från våld vid befrielsen av sina hemlängtande landsmän i Sudeterna och i sin legitima strävan att göra sitt fädernesland stort och mäktigt. Det är högst sannolikt, att Hitler, därest han ostörd av ännu förefintliga krigshetsare får i fred fullfölja sitt höga syfte, inom överskådlig tid kommer att pacificera Europa och kanske hela världen.
Emellertid finns det tyvärr ännu ganska många människor, vilka icke förmå inse storheten i Adolf Hitlers fredssträvanden, och jag skulle av hänsyn till detta faktum icke ha funnit tiden redan nu mogen för ett framförande av Hitler som kandidat till Nobels fredspris, därest icke ett antal medlemmar av Sveriges riksdag föreslagit en annan kandidat, nämligen Englands premiärminister Neville Chamberlain. Ett sådant förslag förefaller föga genomtänkt. Ty visserligen är det sant, att Chamberlain genom sin utomordentliga hänsynsfullhet och förståelse för Hitlers pacificeringssträvanden i hög grad bidragit att rädda världsfreden, men i sista hand låg dock avgörandet hos Hitler och icke hos Chamberlain! Det är Adolf Hitler och ingen annan som vi främst ha att tacka för att fred ännu råder i större delen av Europa, och till honom knytas också förhoppningarna om framtida fred.
På grund av Chamberlains likväl obestridliga förtjänster om freden kunde det möjligen synas påkallat, att en mindre del av fredspriset tilldelades honom, men riktigast torde dock vara, att intet namn får ställas vid sidan av Adolf Hitlers och fördunkla detta. Adolf Hitler är dock vår tids oförliknelige, gudabenådade frihetskämpe, och miljoner människor blicka upp till honom såsom fridsfursten på jorden.
Stockholm den 27 januari 1939
E. G. C. Brandt, ledamot av riksdagens första kammare
Reaktionerna lät inte vänta på sig. Arbetarrörelsens dagstidningar dundrade argt över nomineringen av ärkefiende Adolf Hitler. Så även liberala tidningar. Ingen tycktes ha läst, eller förstått, den knivskarpa ironi som präglade nomineringen. Ja, med undantag för Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning:
Det hela är förstås en drift med det dussin av hr Brandts riksdagskamrater, som skrivit till stortinget och bett för Chamberlain.
Men som det lustigaste i hela historien är man närapå böjd att betrakta det högtidliga allvar, varmed T. T. och dess radioredaktion tog sig an denna sak, och dess seriösa referat i lördags. Hr Brandt är visserligen en herre, som man inte tar där man släpper honom och han tillhör långt ifrån ‘likschaltningsmännen’ inom regeringspartiet. Men man behöver inte läsa många rader för att veta, vad han menar.
När de övriga dagstidningarna förstått vad riksdagsman Brandt skrivit anförde skribenter och debattörer att de lokala partiorganisationerna framgent borde ha bättre koll på vilka de nominerar tills riksdagen. Dock kom nomineringen av Hitler att leva kvar i minnet, och alltjämt referar sentida skribenter till nomineringen av Hitler utan att reflektera över anmälans ironiska innehåll.
Hälsar eder Peter Harold