Arkiv för Humor

Fru Obama är ju färgad, så varför gnälla?

mars 22, 2012 den 9:16 f m · Arkiverad under Humor, Medierna

Bästa läsare!

Icke-nyheter. Alla dessa icke-nyheter! Varför ”går jag igång” på dem? Suck.

Skådespelaren Robert de Niro har hamnat i blåsväder och valt att be offentligt om ursäkt för ett ”rasistiskt” skämt. Få se, har han använt det hemska nogger-ordet som i den svenska skolundervisningen [1]? Nä, inte alls. Så här sa han:

– Callista Gingrich, Karen Santorum, Ann Romney. Tror ni verkligen att vårt land är redo för en vit första dam?

Oj, oj, oj, oj.

Var det någon av dessa tre republikanska presidentaspiranter som blev kränkt? Nix. Men är det nån som borde vara kränkt så är det väl fru Carol Paul som i detta exempel nonchaleras lika kraftigt som hennes make nonchaleras av medierna. Fuck you, Robert. ;-)

Nej, istället är det den av de Niro hyllade presidenthustrun Michelle Obama som blivit kränkt för att den store skådespelaren noterat att hon inte är vit. Tja, med tanke på att han ju ”går igång” på mörka kvinnor så är det svårt att föreställa sig att han menat något illa. Oss emellan, jag är till 99,8% säker på att de Niro skulle kunna tänka sig att bonka på Michelle Obama i valfri position förevisad i kamasutra. Och det påståendet tänker jag inte be om ursäkt för varken nu eller senare.

Om jag hade varit i Michelle Obamas stab hade jag nog valt att hålla käften istället för att att anmärka att skämtet var ”opassande”. Reaktionerna har nu triggat igång en icke-nyhet som tagits upp i alla medier, inklusive svenska DN. Jag anser därför att sajten You Are Dumb beskriver det hela på ett mycket klokt vis:

Michelle Obama’s official statement was that the joke was ”inappropriate”. That’s fucking stupid. It wasn’t inappropriate. There is no way on earth that joke was even remotely edgy. It’s a straightforward joke playing off years of ”Is America ready for a black president?” talk in the media. Nothing inappropriate about it. It actually is possible to refer to race without committing a faux pas. When will they learn that they can’t possibly make an issue like this ”go away” with a quick acknowledgment like this? Never, that’s when.

Med andra ord: Robert de Niros skämt var faktiskt väldigt roligt om man inte är en grinfi**a och förstår skämtets kontext. Michelle Obama gör det inte. Vilket är värst för henne själv. USA är verkligen redo för en First lady med humor. Om denna kvinna är vit, brun, svart eller gul är skitsamma. Det finns ändå många skämt att dra om dem alla…!

Så här blir det när politisk korrekthet styr vad som får sägas i det offentliga rummet. För mig är det en hederssak att vara opassande. Jag är inte färdig med dig än, Michelle…

Hälsar eder Peter Harold

[1] ”Neger” .

Kommentarer (2)

En del-lektion i nationalakenomi

oktober 5, 2011 den 1:06 e m · Arkiverad under Humor

Bästa läsare!

Jag fick denna roliga historia per e-post av min brevvän Shi Yan i Malaysia, som jag inte kan undanhålla er, kära läsare. Läs och lär hur det ekonomiska systemet fungerar i dessa kristider!

It is a slow day in a damp little Irish town. The rain is beating down harshly, and all the streets are deserted. Times are tough, everybody is in debt and everybody lives on credit. 

…On this particular day a rich German tourist is driving through the  town, stops at the local hotel and lays a €100 note on the desk, telling  the hotel owner he wants to inspect the rooms upstairs in order to pick one  to spend the night.

The owner gives him some room-keys and, as soon as the visitor has walked upstairs, the hotelier grabs the €100 note and runs next door to pay his debt to the butcher.
The butcher takes the €100 note and rushes down the street to repay his debt to the pig farmer. The pig farmer takes the €100 note and heads off to pay his bill at the supplier of animal feed and fuel. 

The guy at the Farmers” Co-op takes the €100 note and runs to pay his drinks bill at the friendly neighbourhood pub. The pub owner slips the money along to the local prostitute drinking at the bar – who, in spite of facing hard times, has always gladly offered him her ¡®services¡¯ on credit. 
 
The hooker then rushes over to the hotel and pays off her room bill to the  hotel owner with the €100 note. 

The hotel proprietor quietly replaces the €100 note back on the counter, so that the rich traveller will not suspect anything. 

At that moment the traveller comes down the stairs, states that none of the  rooms are satisfactory, picks up the €100 note, pockets it and leaves town.

 …No one has produced anything. No one has earned anything. However, the whole town is now out of debt and looking to the future with a lot more optimism. 

And that, dear ladies and gentlemen, is how a basic financial bailout package works !

Hälsar eder Peter Harold

Kommentarer (2)

Att fixa brudar som… …har alltid varit en komplicerad grej…

september 25, 2011 den 10:59 f m · Arkiverad under Humor

…förr som nu. Kanske mer komlicerad förr. Döm själv.

Trevlig helg!

Hälsar eder Peter Harold

Kommentera

När ironi tycks vara en omöjlig konst: Hitler och Nobels fredspris

augusti 15, 2011 den 10:43 f m · Arkiverad under Historia, Humor

Bästa läsare!

Idag skulle jag vilja ge er följande lästips om den moderna historien. Bengt Nilsson publicerade för några år sedan följande artikel: ”När Hitler nominerades för Nobels fredspris”. Artikeln är ett vittnesmål om

a) att ironi inte är en humorform som uppfanns av Henrik Schyffert
b) att Tidningarnas Telegrambyrå redan på den tiden saknade god analytisk förmåga eller läskunnighet
c) att ironi i skriftlig form är den humor som är svårast att praktisera
d) att då som nu föddes många idioter
e) att det är svårt att få ett fel tillrättat när medierna fått allt om bakfoten

Bengt Nilsson skriver om riksdagsmannen Erik Brandt som i januari 1939 nominerade Adolf Hitler till Nobels fredspris för att denne avstått från att starta det stora kriget (som nästan tre kvartal senare blev 2:a Världskriget). Han formulerade sig på följande vis:

”Till Det Norske Stortings Nobelkomité.

Undertecknad tillåter sig härmed vördsamt föreslå, att Nobels fredspris för 1939 måtte tilldelas Tysklands rikskansler och Führer Adolf Hitler, vilken enligt miljoner människors uppfattning framför varje annan man i hela världen är förtjänt av denna höga utmärkelse.

Det framgår av autentiska dokument, att världsfreden var i stor fara i september 1938 samt att det hängde på timmar, att ett stort europeiskt krig skulle utbryta. Den som i detta farofyllda läge räddade vår världsdel från den fruktansvärda katastrofen var utan minsta tvivel i främsta rummet det tyska folkets store ledare, vilken i det avgörande ögonblicket frivilligt avstod från att låta minan springa, ehuruväl han hade fullkomlig makt att släppa loss världskriget.

Av sin glödande fredskärlek, tidigare bäst dokumenterad i hans berömda bok Mein Kampf - näst Bibeln världslitteraturens kanske yppersta och mest spridda verk – och hans utomordentliga gärning att med enbart fredliga medel, utan blodsutgjutelse, med Tyskland införliva Österrike, förmåddes Adolf Hitler vid ovannämnda kritiska tillfälle att avstå från våld vid befrielsen av sina hemlängtande landsmän i Sudeterna och i sin legitima strävan att göra sitt fädernesland stort och mäktigt. Det är högst sannolikt, att Hitler, därest han ostörd av ännu förefintliga krigshetsare får i fred fullfölja sitt höga syfte, inom överskådlig tid kommer att pacificera Europa och kanske hela världen.

Emellertid finns det tyvärr ännu ganska många människor, vilka icke förmå inse storheten i Adolf Hitlers fredssträvanden, och jag skulle av hänsyn till detta faktum icke ha funnit tiden redan nu mogen för ett framförande av Hitler som kandidat till Nobels fredspris, därest icke ett antal medlemmar av Sveriges riksdag föreslagit en annan kandidat, nämligen Englands premiärminister Neville Chamberlain. Ett sådant förslag förefaller föga genomtänkt. Ty visserligen är det sant, att Chamberlain genom sin utomordentliga hänsynsfullhet och förståelse för Hitlers pacificeringssträvanden i hög grad bidragit att rädda världsfreden, men i sista hand låg dock avgörandet hos Hitler och icke hos Chamberlain! Det är Adolf Hitler och ingen annan som vi främst ha att tacka för att fred ännu råder i större delen av Europa, och till honom knytas också förhoppningarna om framtida fred.

På grund av Chamberlains likväl obestridliga förtjänster om freden kunde det möjligen synas påkallat, att en mindre del av fredspriset tilldelades honom, men riktigast torde dock vara, att intet namn får ställas vid sidan av Adolf Hitlers och fördunkla detta. Adolf Hitler är dock vår tids oförliknelige, gudabenådade frihetskämpe, och miljoner människor blicka upp till honom såsom fridsfursten på jorden.

Stockholm den 27 januari 1939

E. G. C. Brandt, ledamot av riksdagens första kammare

Reaktionerna lät inte vänta på sig. Arbetarrörelsens dagstidningar dundrade argt över nomineringen av ärkefiende Adolf Hitler. Så även liberala tidningar. Ingen tycktes ha läst, eller förstått, den knivskarpa ironi som präglade nomineringen. Ja, med undantag för Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning:

Det hela är förstås en drift med det dussin av hr Brandts riksdagskamrater, som skrivit till stortinget och bett för Chamberlain.

Men som det lustigaste i hela historien är man närapå böjd att betrakta det högtidliga allvar, varmed T. T. och dess radioredaktion tog sig an denna sak, och dess seriösa referat i lördags. Hr Brandt är visserligen en herre, som man inte tar där man släpper honom och han tillhör långt ifrån ”likschaltningsmännen” inom regeringspartiet. Men man behöver inte läsa många rader för att veta, vad han menar.

När de övriga dagstidningarna förstått vad riksdagsman Brandt skrivit anförde skribenter och debattörer att de lokala partiorganisationerna framgent borde ha bättre koll på vilka de nominerar tills riksdagen. Dock kom nomineringen av Hitler att leva kvar i minnet, och alltjämt referar sentida skribenter till nomineringen av Hitler utan att reflektera över anmälans ironiska innehåll.

Hälsar eder Peter Harold

Kommentera

Full rulle

april 4, 2011 den 7:51 f m · Arkiverad under Hälsa, Humor, Udda sex

Bästa läsare!

Meddelar här i korthet att det är full rulle och det kommer inverka på min bloggningsfrekvens under den närmsta tiden. Jag nöjer mig därför med att konstatera att vi och världen lever i en intressant tid. Samt att ge er en liten rolig historia som jag fått av min brevkompis Shi Yan:

After experiencing the discomfort and embarrassment of a prostate test on the National Health Service, a friend of mine decided to have his next test carried out while visiting in Thailand where the beautiful nurses are rather more gentle and accommodating.

As usual he was asked to strip off, he lay naked on his side on the bed and the nurse began the examination.
”At this stage of the procedure it’s quite normal to get an erection” said the nurse.

”I haven’t got an erection” he said.

”No, but I have” replied the nurse.

Hälsar eder Peter Harold

Kommentera

Cleese tänker högt – här är mitt råd

mars 23, 2011 den 10:23 f m · Arkiverad under Dumburk, Humor

Bästa läsare!

Den forne komikern John Cleese, känd från ”Monty Python” och ”Pang i bygget”, har tänkt högt. Han har suttit och käkat middag med vännen Michael Palin och kommit fram till att de borde återförena gänget. Kanske inte alla i gänget, men i någon form av konstellation, säger Cleese i SvD.

En dålig idé. Av flera skäl.

Den första anledningen till att MP inte skall ställa sig på scenen eller bakom kameran är Cleese själv. Trots att han är född långt före den ironiska generationen betraktar han sig själv som ironins gudfader, inte minst genom att han marknadsför sin pågående komikturné med hänvisning till en kostsam skilsmässa från andra eller tredje frun. Eller fjärde. Jag har tappat räkningen.

Forget it, John! Du är alldeles för tillfreds med ditt liv och din ålder. Du tar ex-hustruns krav på ekonomisk kompensation för äktenskapet med en axelryckning eftersom du ändå kan finansiera skilsmässan med en komikturné. Och denna lakoniska inställning är frukten av oräkneliga terapitimmar som hälsosamt nog lett till att Cleese trivs med livet, men å andra sidan raderat bort all frustration som varit driftkraften bakom hans komiska skapande.

Jag såg en John Cleese på TV för inte så länge sedan som satt och skrockade förnöjt åt allt och ingenting men framför allt åt sig själv. Jodå, det var en riktig mysfarbror, långt från den styvnackade britt som en gång i tiden kunde kombinera arrogans med träffsäker komik. Jag är rädd för att om John Cleese råkar köpa en död papegoja idag så är risken stor att han inte ids gå tillbaka till djuraffären för att reklamera den undermåliga varan. Nä, han skulle bara rycka på axlarna, skrocka vänligt och säga ” Isn’t it ironic?!” Tyvärr.

Det andra skälet till att inte återförena MP i form av MP har med gruppens humor att göra. Jodå, de var banbrytande under sin tid, men i ärlighetens namn är många av deras sketcher meningslösa. Japp, det fanns humor i det också, men det är så många andra som återanvänt denna teknik att skoja om det meningslösa. Typ, ”den här sketchen är rolig därför att den har ingen poäng”. Killinggänget, etc etc.

Därmed inte sagt att jag anser att Cleese och C:o skall bannlysas och beläggas med yrkesförbud. Tvärtom. Låt mig ta ett lysande exempel där dessa herrar kommer till sin rätt. Jag tänker på deras filmatisering av barnboken ”Det susar i säven” från 1996. Visserligen var de inte mer än medelålders på den tiden, men jag är säker på att deras charm har överlevt längre än deras ursprungliga humor. Det är inte ens värt att de försöker toppa Pappegojsketchen eller Spanska inkvisitionen – helt enkelt därför att det inte går. Många har försökt och jag tror inte någon lyckats.

Så en film, det är vad vi vill ha John. Ta gärna med Kevin Kline i någon dubbelroll också. Och helst även en hysteriskt babblande Michael Palin, precis som när de snälla lemurerna skulle utmålas som dödliga bestar. För Cleese själv kommer inte lyckas bära denna comeback på blott egna axlar. Inte så länge han trivs med livet, i alla fall.

Hälsar eder Peter Harold

Kommentarer (2)

EU-språk

februari 8, 2011 den 10:31 f m · Arkiverad under Humor

Bästa läsare!

Den här historien som jag fått av min brevkompis Shi Yan är för bra för att inte dela med sig av. Trevlig läsning!

Hälsar eder Peter Harold

GERMANY BEATS ENGLAND!

The European Commission has just announced an agreement whereby English will be the official language of the European Union rather than German, which was the other possibility.

As part of the negotiations, the British Government conceded that English spelling had some room for improvement and has accepted a 5- year phase-in plan that would become known as ”Euro-English” .

In the first year, ”s” will replace the soft ”c”. Sertainly, this will make the sivil servants jump with joy. The hard ”c” will be dropped in favour of ”k”. This should klear up konfusion, and keyboards kan have one less letter.

There will be growing publik enthusiasm in the sekond year when the troublesome ”ph” will be replaced with ”f”. This will make words like fotograf 20% shorter .

In the 3rd year, publik akseptanse of the new spelling kan be expekted to reach the stage where! more komplikated changes are possible.

Governments will enkourage the removal of double letters which have always ben a deterent to akurate speling.

Also, al wil agre that the horibl mes of the silent ”e” in the languag is disgrasful and it should go away.

By the 4th yer people wil be reseptiv to steps such as replasing ”th” with ”z” and ”w” with ”v”.

During ze fifz yer, ze unesesary ”o” kan be dropd from vords kontaining ”ou” and after ziz fifz yer, ve vil hav a reil sensibl riten styl.

Zer vil be no mor trubl or difikultis and evrivun vil find it ezi tu understand ech oza. Ze drem of a united urop vil finali kum tru.

Und efter ze fifz yer, ve vil al be speking German like zey vunted in ze forst plas.

If zis mad you smil, pleas pas on to oza pepl.

———————————————————————————

P.S. Läs gärna Henrik Alexanderssons bloggpostning om konsekvenserna av de rån som ägt rum inne i EU-parlamentet mot ett bankkontor och en matsal i parlamentsbyggnaden. D.S.

Kommentarer (2)

Årets julklapp? Beställ här!

november 24, 2010 den 4:39 e m · Arkiverad under Humor

Bästa läsare!

Ett tag funderade jag på att sätta ut följande produkt på Blocket.se för 999:00 plus frakt – betalning i förskott, tack - och sedan åka till en ej offentligt specificerad ort i ett land som saknar utlämningsavtal med Sverige…

Vad kul det är med folk som har alldeles för mycket tid, de gör ett strongt jobb att hålla oss andra glada, he, he!

Undertecknad ber att få tacka brevvännen Shi Yan för bilden. Och till er som anser att detta var ännu ett plumt sexistiskt skämt från min sida och att jag borde tänka på alla misshandlade kvinnor och trafficking och våldtagna barn och slavarbete och knssegregerad lönesättning och… ahhuu… *luften tar slut*

…så ber jag bara att få säga att Shi Yan är kvinna. Och har humor. Samt bor på andra sidan jorden. Alltså de bästa förutsättningarna för en långvarig vänskap mellan en man och en kvinna…!    :-)

För övrigt noterar jag att den av handeln utnämnda Årets julklapp - ”surfplattan” – är snarlik en ”uppfinning” jag beskrev i min roman ”Verne City” från slutet av 1990-talet. Det är egentligen inte så svårt att säga vad som komma skall; vi är långt från teknikens yttersta gräns, men i grunden bygger (så gott som) alla uppfinningar på förbättringar och kombinationer av gamla.

Mina julkort skriver jag dock på en urgammal Remington. För känslans skull.

Hälsar eder Peter Harold

Kommentera

Vad jag gör just nu…

augusti 17, 2010 den 7:34 e m · Arkiverad under Humor

Bästa läsare!

Ett kort livstecken från mig. Jag kommer att befinna mig i biblioteksmiljö ett litet tag framöver. Så vad vore lämpligare än att klistra in följande filmsnutt i denna för ovanlighets skull i omfång begränsade bloggpostning? Nä, just det. 

Ha det så gott, kära läsare!

Hälsar eder Peter Harold

Kommentarer (2)

Tack gode gud för DVD-boxar. Och torka av stolen först.

augusti 10, 2010 den 8:05 f m · Arkiverad under Humor, Okategoriserade

Bästa läsare!

Eftersom jag sällan har lust eller tid att sitta och titta på TV missar jag en hel del underhållning. Och somlig av den är ganska god. Ibland känns det lite beklagligt, för det händer ju att man upptäcker favoriterna just när de är igång med sina sista säsonger. Eller rent av blivit nedlagda.

Så är det med den s.k. situationskomedin ”Frasier”. För er som inte vet vad det är för TV-serie – - – ja, det är inte för er jag skriver den här gången.

Krönikören Andres Lokko noterar i sin kolumn att skådespelarna Kelsey Grammer (Frasier) och David Hyde Pierce (Niles) inte kommit vidare i sina liv, utan fortsatt att privat vara sina karaktärer. Lokko beskriver hur David spelar på teater med Joanna Lumley och Kelsey uppträder på en gayteater och marknadsför en konservativ humorkanal.

Detta är ju dock inte riktigt hela bilden. Kelsey – som enligt Lokko spelar på gayteater – är gift med en ganska ung fru. Och David – som ju mycket riktigt kommit ut ur garderoben – samlever med en karl. Vilket han lyckades dölja under många år i Frasier där han spelade förnärmad åt varje antydelse till att Niles skulle vara gay. Fast det är sant: det är Frasier och Niles över dessa två skådespelare.

Lokko beklagar sig över att det bara blev 11 säsonger ”Frasier”. Så gör även jag. Efter att ha sett några repriser på en av de mindre TV-kanalerna blev jag så förtjust i serien att jag pö om pö skaffat mig den på DVD-box. Jag kan säga er att det finns inget som är så trevligt som att komma hem från jobbet och få sig ett gott skratt efter en tråkig dag på jobbet. Fast samtidigt kan man fråga sig hur länge man kan hålla liv vid en TV-serie. Någon klok människa antydde att ju mer inflytande skådespelarna får i produktionen, desto närmare kommer man seriens slut.

Nu är jag inne på den 10:e säsongen (boxen). Och jag kommer inte ifrån att man ser alldeles för lite av Niles i hela serien. På det mest oskuldsfulla sätt kan han sätta eld på sin brors lägenhet, eller ställa till med någon annan obegriplig katastrof a la Papphammar… och ändå känns det är så mänskligt. Niles karaktär är sammanfattad redan i första scenen i pilotavsnittet, där han putsar av stolen på Café Nervosa med sin näsduk innan han satte sig.

Det kusliga är att jag också gjort så under större delen av mitt vuxna liv innan jag började titta på Frasier, i synnerhet då jag varit på besök hos  Mc Donalds… Men jag har en känsla av att inte vara den enda som gjort det.

Hälsar eder Peter Harold

Kommentarer (2)

Äldre inlägg »
Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.