Enligt SvD kommer det fortfarande svart rök ur skorstenen hos kardinalerna i Vatikanen. Det går tydligen inte att enas om en erfterträdare. Varför kan de inte leka ”hela havet stormar”? Då kanske vi får se en påve som inte står mellan pension och begravning vid sitt trontillräde.
Hälsar eder Peter Harold
”It happened at a New York Airport. This is hilarious. I
wish I had the guts of this girl. An award should go to the United
Airlines …gate agent in New York for being smart and funny, while
making her point, when confronted with a passenger who probably
deserved to fly as cargo. For all of you out there who have had to
deal with an irate customer, this one is for you.
A crowded United Airlines flight was canceled. A
single agent was re-booking a long line of inconvenienced travelers.
Suddenly, an angry passenger pushed his way to the desk. He slapped his ticket on the counter and said, ”I HAVE to be on this flight and it has to be FIRST CLASS.”
The agent replied, ”I’m sorry, sir. I’ll be happy to try
to help you, but I’ve got to help these folks first; and then I’m
sure we’ll be able to work something out.”
The passenger was unimpressed. He asked loudly, so that
the passengers behind him could hear, ”DO YOU HAVE ANY IDEA WHO I AM?”
Without hesitating, the agent smiled and grabbed her
public address microphone. ”May I have your attention, please?”, she began, her voice heard clearly throughout the terminal. ”We have a passenger here at Gate 14 WHO DOES NOT KNOW WHO HE IS. If anyone can help him with his identity, please come to Gate 14″.
With the folks behind him in line laughing hysterically,
the man glared at the United Airlines agent, gritted his teeth, and said, ”F*** You!”
Without flinching, she smiled and said, ”I’m sorry sir,
you’ll have to get in line for that, too.”
Life isn’t about how to survive the storm, but how to
dance in the rain.”
Bästa läsare!
Jag är mer än väl medveten om att ifall man genom studier av ett antal blogginlägg här på Skrivarens blogg skulle kunna plocka fram bevis för att jag har en fientlig inställning till islam. Jag instämmer, men jag ber här att få understryka att jag avsiktligt inte skriver ut religionen islam. Om det bara vore en fråga om religion skulle jag förmodligen inte ha anledning att återkomma till ämnet så frekvent. Men jag gör det, och helt enkelt av det skälet att jag ser islam som en politisk ideologi. Just därför är jag bekymrad över att det pågår ett arbete inom FN och även inom en rad olika regeringar (USA:s regering bland annat) om att införa lagar mot blasfemi. Jag är fullständigt emot detta, och jag menar att dessa anti-liberala tendenser är ett hot mot yttrandefriheten och demokratin.
Man skall ha i åtanke att lagar mot blasfemi inte enbart kommer införas för att skydda islam mot verbala attacker (även om många menar att sådana lagar måste till för att stoppa västvärldens provokationer i form av rondellhundar och Muhammedfilmer), utan det finns också ett stöd från bl.a. kristna och judiska företrädare (som inte vill se Jesus gestaltad i konsten som sodomit eller att det målas hakkors på Toran). Här tar mina allvarliga ord om ämnet slut, och istället kollar vi hur det kan låta när de religiösa anklagas för att häckla satirikerna och komikerna. Följande klipp kommer från ett (fiktivt) debattprogram med anledning av att en kristen filmskapare påstås smäda den brittiska humorgruppen Monty Python och dess medlemmar:
” – Whatever you say, this film is a highly distasteful one. Have people forgotten how Python suffered for us? How often the sketches failed. These men have died for us – frequently.”
Mm, se den indignerade Pythonistens reaktion, som baseras på ett äkta debattprogram där John Cleese och Michael Palin fick försvara sin film ”Life of Brian”. Det klippet kan ses här.
Satir i metaform; satir om satir som i sig blir satir. Det är genialt! Världen skulle bli många skratt och kloka tankar fattigare om till exempel denna typ av humor försvann, antingen genom bokstavligt förbud eller en allmän rädsla för att driva med – eller för all del kritisera – vissa religioner. Ändå ser jag en risk i att det tyvärr kan bli så i en inte alltför avlägsen framtid. Vi ser redan idag en skrämmande självcensur hos våra etablerade nyhetsmedier. Jag återkommer till det…
Lovar eder Peter Harold
Bästa läsare!
Har du hört den förut? Det var så programmet hette där den forna jazz- och vissångerskan Margareta Kjellberg medverkade och berättade roliga historier. Det var inte en programform som attraherade mig. Om det var för att historierna inte alls var särskilt roliga eller för att jag saknade humor låter jag vara osagt. Ni läsare må spekulera och dra era egna slutsatser.
När Margareta Kjellberg avled 2005(?) skrev åtminstone dagstidningen Östgöta Correspondenten att hon var folkkär. Vilket kanske säger en del om hur dåligt minne folk har om människors gärning. Eller att jag var ensam om att uppfatta Margareta Kjellberg som drygare än diskmedlet Yes. Tredje alternativet är att man blir ”folkkär” ifall folk över huvud taget minns namnet på den avlidne.
Ok, jag skall försöka vara rättvis. Tanten ägnade större delen av sitt liv åt att INTE sitta och berätta tris… eh, roliga historier. Faktum är att hon i sin ungdom var en välansedd jazzsångerska med engagemang i utlandet. Med tanke på att de flesta idag tror att det inte funnits några svenska internationella kändisar tidsmässigt mellan Greta Garbo och Roxette så är bara en sån sak som att Margareta spelat med Jack Hylton värt att uppmärksammas.
Sen gick det utför. Att hon slog i rock bottom genom sin TV-karriär jämte Evert Ljusberg – om vitsen ursäktas – kanske vägs upp av att hon var en hyfsat bra vissångerska innan dess. Okej, det kan vara så illa att hon rent av var en av Sveriges bästa. Mm, jodå. Hon var faktiskt Sveriges allra bästa vissångerska. Fast nu finns det all anledning att klassa ner hennes rennomé. Och bannlysa henne och hennes avkomma intill sju nedåtstigande led. Margareta Kjellberg har nämligen sjungit visor med det beryktade N-ordet. Neee…. Neg… neeee…. nä, jag får inte säga det!
Detta har påtalats i diskussionen på nätet efter att en maskrosmarxist (d.v.s. miljöpartistisk kommunpolitiker vid namn Rune Tessin) av den gamla stammen underhållit sin publik på en välgörenhetsgala med diverse ”fördomsfulla och gammaldags” schlagers (som SR gör stor affär av) från 1950-talet. De visor Tessin framförde inspirerade många diskussionsdeltagare att hitta fler avskräckande… nåja…. exempel.
Eftersom jag ju inte vill säga ne…. neeeg… ne… grrrr… för att inte framstå som politiskt inkorrekt och fördärvad låter jag Margareta Kjellgren sjunga ur skägget istället. Och för er som vill följa med i texten finns den inklistrad underst i denna bloggpost. Ja, såvida inte ni är fullt upptagna med att läsa seriealbumet ”Tintin i Kongo” är något annat underhållande från den tid då både ordet och tanken var friare och inte slog tillbaka som en käftsmäll från den MHz-placerade statliga moralpolisen.
Den här melodin tillägnar jag folkpensionären och den forne TV-medarbetaren Bosse Hansson. Jag vet inte varför det blir det här valet, men jag känner att han behöver en glad truddelutt sedan han lyckats få sin kompis sparkad från frilansjobbet som matchkommentater på SVT.
Hälsar eder Peter Harold
Långt ner i mörka Afrika
vid floden Chikahdoa/
där bodde det en negergrabb
som hette HoaHoa/
Och han gick inte klädd som vi
nej, kläder struntade han i/
Men detta gjorde inte nåt
för han var en äkta hottentott/Han bodde i en negerkral
för det gör hottentotter/
Där bodde också kungen själv
och kungens fru och dotter/
Han var en tjock och munter man
och ring i näsan hade han/
Det tyckte han var riktigt flott
för han var en äkta hottentottOch byn den låg vid flodens strand
med skog på alla kanter/
Och lejon strök i skogen kring
och vilda elefanter/
När Hoa gick i skogen ut
så tog han alltid med sitt spjut/
För passa sig för stort och smått
det måste en äkta hottentott/En kväll när alla låg och sov
det hördes nåt som prassla/
Och Hoa vakna plötsligt opp,
det tissla och det tassla/
Och Hoa som var mycket klok
begrep att nånting var på tok/
Och snart så hade han förstått
att detta var ingen hottentott/Det var inga lejonsteg
det kunde Hoa höra/
Det är nog Babo-stammens folk,
vad har de här att göra?/
På rövarstråt är dem förstås
och tänker överfalla oss/
Då är det kanske lika gott
att väcka varenda hottentott/Så smög han ut och lyssnade
med handen bakom öra/
Sen kröp han fram till trummorna
och nu ska ni få höra/
Den största trumman tog han sen
och började att slå på den/
Det bullrade som skarpa skott
och ut kom varenda hottentott/När rövarna kom stormande
då var det ingen fara/
För hottentotterna stod
med spjut och bågar klara/
När rövarna fick detta se
de ville inte vara med/
De vände och fick väldigt brått
tack vare en liten hottentott/Och kungen han var väldigt glad
och det var allesamman/
Och kocken bjöd på mjölkchoklad
och allt var fröjd och gamman/
Sen blev det dans till ljusnan dag
till kungens stora välbehag/
Han dansa både swing och hopp
för det gör en äkta hottentott/Och kungen sa: Jag Hoa gör
till prins bland hottentotter/
Och du ska få en kokosboll
och dessutom min dotter/
Bland alla mina svarta män
ska du få bli min bäste vän/
Och följa mig i tort och vått
för du är en äkta hottentott!
Osäkert om det 1400:e inlägget på Skrivarens blogg går i humorns tecken eller ej, men håll till godo, kära läsare…
Bästa läsare!
TV-program som ”Dr Phil” tillhör inte mina favoriter. Jag blir illamående av att rubbade människor så hänsynslöst utnyttjas av TV-bolag som ”gör en bra show” genom verkliga människors lidande. Likaså är jag inte särskilt förtjust i dokusåpan ”Cops” där alla enligt den finstilta förtexten skall anses som oskyldiga tills dom fallit, men där tittarna ändå får gotta sig i en orgie av själslig och fysisk misär.
Ibland undrar jag om man verkligen kan ge folk ett riktigt bra råd, i synnerhet då deras problem kan vara en riktig utmaning. Eller bara rent av utmanande i sin enkelhet. Den panel som besvarar denna tittares frågor har synnerligen stora problem med att leverera…
Mm, var så god, kära läsare, och fyll kommentarsfältet. Hur skall ”stackarn” klara sig ur denna situation?
Hälsar eder Peter Harold
Bästa läsare!
Icke-nyheter. Alla dessa icke-nyheter! Varför ”går jag igång” på dem? Suck.
Skådespelaren Robert de Niro har hamnat i blåsväder och valt att be offentligt om ursäkt för ett ”rasistiskt” skämt. Få se, har han använt det hemska nogger-ordet som i den svenska skolundervisningen [1]? Nä, inte alls. Så här sa han:
– Callista Gingrich, Karen Santorum, Ann Romney. Tror ni verkligen att vårt land är redo för en vit första dam?
Oj, oj, oj, oj.
Var det någon av dessa tre republikanska presidentaspiranter som blev kränkt? Nix. Men är det nån som borde vara kränkt så är det väl fru Carol Paul som i detta exempel nonchaleras lika kraftigt som hennes make nonchaleras av medierna. Fuck you, Robert. 
Nej, istället är det den av de Niro hyllade presidenthustrun Michelle Obama som blivit kränkt för att den store skådespelaren noterat att hon inte är vit. Tja, med tanke på att han ju ”går igång” på mörka kvinnor så är det svårt att föreställa sig att han menat något illa. Oss emellan, jag är till 99,8% säker på att de Niro skulle kunna tänka sig att bonka på Michelle Obama i valfri position förevisad i kamasutra. Och det påståendet tänker jag inte be om ursäkt för varken nu eller senare.
Om jag hade varit i Michelle Obamas stab hade jag nog valt att hålla käften istället för att att anmärka att skämtet var ”opassande”. Reaktionerna har nu triggat igång en icke-nyhet som tagits upp i alla medier, inklusive svenska DN. Jag anser därför att sajten You Are Dumb beskriver det hela på ett mycket klokt vis:
Michelle Obama’s official statement was that the joke was ”inappropriate”. That’s fucking stupid. It wasn’t inappropriate. There is no way on earth that joke was even remotely edgy. It’s a straightforward joke playing off years of ”Is America ready for a black president?” talk in the media. Nothing inappropriate about it. It actually is possible to refer to race without committing a faux pas. When will they learn that they can’t possibly make an issue like this ”go away” with a quick acknowledgment like this? Never, that’s when.
Med andra ord: Robert de Niros skämt var faktiskt väldigt roligt om man inte är en grinfi**a och förstår skämtets kontext. Michelle Obama gör det inte. Vilket är värst för henne själv. USA är verkligen redo för en First lady med humor. Om denna kvinna är vit, brun, svart eller gul är skitsamma. Det finns ändå många skämt att dra om dem alla…!
Så här blir det när politisk korrekthet styr vad som får sägas i det offentliga rummet. För mig är det en hederssak att vara opassande. Jag är inte färdig med dig än, Michelle…
Hälsar eder Peter Harold
Bästa läsare!
Jag fick denna roliga historia per e-post av min brevvän Shi Yan i Malaysia, som jag inte kan undanhålla er, kära läsare. Läs och lär hur det ekonomiska systemet fungerar i dessa kristider!
It is a slow day in a damp little Irish town. The rain is beating down harshly, and all the streets are deserted. Times are tough, everybody is in debt and everybody lives on credit.
…On this particular day a rich German tourist is driving through the town, stops at the local hotel and lays a €100 note on the desk, telling the hotel owner he wants to inspect the rooms upstairs in order to pick one to spend the night.
The owner gives him some room-keys and, as soon as the visitor has walked upstairs, the hotelier grabs the €100 note and runs next door to pay his debt to the butcher.
The butcher takes the €100 note and rushes down the street to repay his debt to the pig farmer. The pig farmer takes the €100 note and heads off to pay his bill at the supplier of animal feed and fuel.The guy at the Farmers’ Co-op takes the €100 note and runs to pay his drinks bill at the friendly neighbourhood pub. The pub owner slips the money along to the local prostitute drinking at the bar – who, in spite of facing hard times, has always gladly offered him her ¡®services¡¯ on credit.
The hooker then rushes over to the hotel and pays off her room bill to the hotel owner with the €100 note.The hotel proprietor quietly replaces the €100 note back on the counter, so that the rich traveller will not suspect anything.
At that moment the traveller comes down the stairs, states that none of the rooms are satisfactory, picks up the €100 note, pockets it and leaves town.
…No one has produced anything. No one has earned anything. However, the whole town is now out of debt and looking to the future with a lot more optimism.
And that, dear ladies and gentlemen, is how a basic financial bailout package works !
Hälsar eder Peter Harold
…förr som nu. Kanske mer komlicerad förr. Döm själv.
Trevlig helg!
Hälsar eder Peter Harold
Bästa läsare!
Idag skulle jag vilja ge er följande lästips om den moderna historien. Bengt Nilsson publicerade för några år sedan följande artikel: ”När Hitler nominerades för Nobels fredspris”. Artikeln är ett vittnesmål om
a) att ironi inte är en humorform som uppfanns av Henrik Schyffert
b) att Tidningarnas Telegrambyrå redan på den tiden saknade god analytisk förmåga eller läskunnighet
c) att ironi i skriftlig form är den humor som är svårast att praktisera
d) att då som nu föddes många idioter
e) att det är svårt att få ett fel tillrättat när medierna fått allt om bakfoten
Bengt Nilsson skriver om riksdagsmannen Erik Brandt som i januari 1939 nominerade Adolf Hitler till Nobels fredspris för att denne avstått från att starta det stora kriget (som nästan tre kvartal senare blev 2:a Världskriget). Han formulerade sig på följande vis:
”Till Det Norske Stortings Nobelkomité.
Undertecknad tillåter sig härmed vördsamt föreslå, att Nobels fredspris för 1939 måtte tilldelas Tysklands rikskansler och Führer Adolf Hitler, vilken enligt miljoner människors uppfattning framför varje annan man i hela världen är förtjänt av denna höga utmärkelse.
Det framgår av autentiska dokument, att världsfreden var i stor fara i september 1938 samt att det hängde på timmar, att ett stort europeiskt krig skulle utbryta. Den som i detta farofyllda läge räddade vår världsdel från den fruktansvärda katastrofen var utan minsta tvivel i främsta rummet det tyska folkets store ledare, vilken i det avgörande ögonblicket frivilligt avstod från att låta minan springa, ehuruväl han hade fullkomlig makt att släppa loss världskriget.
Av sin glödande fredskärlek, tidigare bäst dokumenterad i hans berömda bok Mein Kampf - näst Bibeln världslitteraturens kanske yppersta och mest spridda verk – och hans utomordentliga gärning att med enbart fredliga medel, utan blodsutgjutelse, med Tyskland införliva Österrike, förmåddes Adolf Hitler vid ovannämnda kritiska tillfälle att avstå från våld vid befrielsen av sina hemlängtande landsmän i Sudeterna och i sin legitima strävan att göra sitt fädernesland stort och mäktigt. Det är högst sannolikt, att Hitler, därest han ostörd av ännu förefintliga krigshetsare får i fred fullfölja sitt höga syfte, inom överskådlig tid kommer att pacificera Europa och kanske hela världen.
Emellertid finns det tyvärr ännu ganska många människor, vilka icke förmå inse storheten i Adolf Hitlers fredssträvanden, och jag skulle av hänsyn till detta faktum icke ha funnit tiden redan nu mogen för ett framförande av Hitler som kandidat till Nobels fredspris, därest icke ett antal medlemmar av Sveriges riksdag föreslagit en annan kandidat, nämligen Englands premiärminister Neville Chamberlain. Ett sådant förslag förefaller föga genomtänkt. Ty visserligen är det sant, att Chamberlain genom sin utomordentliga hänsynsfullhet och förståelse för Hitlers pacificeringssträvanden i hög grad bidragit att rädda världsfreden, men i sista hand låg dock avgörandet hos Hitler och icke hos Chamberlain! Det är Adolf Hitler och ingen annan som vi främst ha att tacka för att fred ännu råder i större delen av Europa, och till honom knytas också förhoppningarna om framtida fred.
På grund av Chamberlains likväl obestridliga förtjänster om freden kunde det möjligen synas påkallat, att en mindre del av fredspriset tilldelades honom, men riktigast torde dock vara, att intet namn får ställas vid sidan av Adolf Hitlers och fördunkla detta. Adolf Hitler är dock vår tids oförliknelige, gudabenådade frihetskämpe, och miljoner människor blicka upp till honom såsom fridsfursten på jorden.
Stockholm den 27 januari 1939
E. G. C. Brandt, ledamot av riksdagens första kammare
Reaktionerna lät inte vänta på sig. Arbetarrörelsens dagstidningar dundrade argt över nomineringen av ärkefiende Adolf Hitler. Så även liberala tidningar. Ingen tycktes ha läst, eller förstått, den knivskarpa ironi som präglade nomineringen. Ja, med undantag för Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning:
Det hela är förstås en drift med det dussin av hr Brandts riksdagskamrater, som skrivit till stortinget och bett för Chamberlain.
Men som det lustigaste i hela historien är man närapå böjd att betrakta det högtidliga allvar, varmed T. T. och dess radioredaktion tog sig an denna sak, och dess seriösa referat i lördags. Hr Brandt är visserligen en herre, som man inte tar där man släpper honom och han tillhör långt ifrån ‘likschaltningsmännen’ inom regeringspartiet. Men man behöver inte läsa många rader för att veta, vad han menar.
När de övriga dagstidningarna förstått vad riksdagsman Brandt skrivit anförde skribenter och debattörer att de lokala partiorganisationerna framgent borde ha bättre koll på vilka de nominerar tills riksdagen. Dock kom nomineringen av Hitler att leva kvar i minnet, och alltjämt referar sentida skribenter till nomineringen av Hitler utan att reflektera över anmälans ironiska innehåll.
Hälsar eder Peter Harold
Bästa läsare!
Meddelar här i korthet att det är full rulle och det kommer inverka på min bloggningsfrekvens under den närmsta tiden. Jag nöjer mig därför med att konstatera att vi och världen lever i en intressant tid. Samt att ge er en liten rolig historia som jag fått av min brevkompis Shi Yan:
After experiencing the discomfort and embarrassment of a prostate test on the National Health Service, a friend of mine decided to have his next test carried out while visiting in Thailand where the beautiful nurses are rather more gentle and accommodating.
As usual he was asked to strip off, he lay naked on his side on the bed and the nurse began the examination.
”At this stage of the procedure it’s quite normal to get an erection” said the nurse.”I haven’t got an erection” he said.
”No, but I have” replied the nurse.
Hälsar eder Peter Harold
