Jag vet inte i hur många dagar svenska medier mjölkat denna ickenyhet. För jag kan knappast känna att det är en nyhet att en kvinna skaffat sig ett ”manligt” namn. Ty vi har ju haft män som använt sig av kvinnonamn. Har man redan glömt Åsa-Nisse?!! Och Lasse-Maja!!!
Fast visst kan jag förstå att det väcker oro när hittills självklara mönster bryts. T.ex. när man får en lapp där det står ”Ring Janne” och det är en kvinna som svarar i luren. Hon heter nämligen Janne.
Vi skall ju bara inte tala om doktor Marie. Denne ingående i hälsans försvarande armé har en synnerligen maskulin klang i sin röst. Det trimmade hakskägget förstärker intrycket av manlighet.
Fast jag ser det som ett sekunda problem ifall en bystig kvinna kallar sig Anders, Sven eller Göran. Det går att se att det är en kvinna. Då är det värre att behöva ställas inför en helt androgyn person och försöka lista ut ifall det är en fågel eller fisk, så att säga. Mardrömmen är om denne presenterar sig som Kim, Robin eller Alex…
Sommaren verkar vara över. Detta faktum lockar ju fram vissa betraktelser. Mitt mysigaste sommarminne för 2008 är från en varm julikväll där solen vilade strax bakom hustaken på Reimersholme och kajakerna vände hemåt mot Eolshäll och Hägersten.
Där mellan Bergsundsstrand och Pålsundet (Hornstull i Stockholm) satt ett äldre par på en parkbänk invid vattnet. Mannen – bärandes ett gigantiskt grått skägg som täckte bröstkorgen, såg på en lång cigarr och njöt i fulla drag. damen – iförd en behaglig sommarklänning – satt avslappnat lutande mot hans sida. De såg väldigt harmoniska ut. I det ögonblicket kände jag mig inte rädd för åldrandet längre.
Ett annat bestående intryck jag har från denna sommar är att svenska folket är ett bokälskande sällskap. På parkbänkar, tunnelbanevagnar, i bussen, på gräsmattorna, bland klipporna, till och med till sjöss, har jag sett er med näsorna djupt försänkta i era ”tegelstenar” till sommarlektyr.
Men en sak är lite underlig. Nästan alla tycks befinna sig i början av böckerna. Inte en enda gång har jag sett någon kollektivtrafikresenär eller solbadare sitta med sista kapitlet och den rafflande upplösningen på berättelsen. Jag har inte ens sett någon som befunnit sig mitt i sin bok.
Så därför undrar jag; hur slutade din sommarlektyr, kära svensk? Var det verkligen betjänten som var mördaren…?
Tänk om jag ändå vore en riktig sladdertacka som inte bara pratade bredvid mun, utan även från skägget. Fast det senare kan bli svårt; under halva juni och större delen av juli har jag varit skägglös. Det är väl en komponent av min alltmer växande åldersnoja. Eller också håller jag på att förvandlas till en snobb. Jag var faktiskt i söndags och tittade efter en ny blazer hos Gaymann… f’låt, Dressman-butiken i Globen City. Självmant, t.o.m.!
Undertecknad fick sin sexuella läggning ifrågasatt av Mrs Harold när det framkom att min idol David Hyde-Pierce (karaktären doktor Niles Crane i Frasier) så att säga ”stigit ut ur garderoben”. Så bara för att man är finklädd och rolig blir man gay? ” – Du är inte rolig”, svarade Mrs Harold.
Nå, till saken. När jag var ute och solbadade en afton i förr-förra veckan såg jag ett bekant ansikte. Det tillhörde en man som jag sett i diverse veckotidningar. Hans exfru är dock ett betydligt mer bekant ansikte, även om jag inte kan säga att hennes verksamhet är direkt min kopp av thé.
Mannen med det bekanta ansiktet var inte ensam. Med tanke på att hans tidigare äktenskap sprack på grund av en otrohetsaffär (jag minns dock inte om det var han eller hustrun som prasslade) grubblade jag på om kvinnan vid hans sida var orsaken eller trösten.
Hur som helst märktes det på hans tillstånd att en häftig förälskelse rådde. Ordet ”tillstånd” kan nog sägas med eftertryck, även utan delen ”till-”. Eftersom paret solade på en plats som var lite avskild, och till vilken endast jag och en slumrande valross i gröna speedos hade utsikt över, så började paret att hänge sig åt något som med de mest diplomatiska ord kan kallas för förspel.
Mannen tittade upp mellan kvinnans ben och verkade fundera på om han gått för långt. Kvinnan framför honom som höll i hans hår tyckte inte det, och jag som ju är libertarian och hävdar att alla må göra vad de vill så länge de inte skadar någon annan gav paret ett leende och en tumme upp. Leendet besvarades. Valrossen i de gröna speedosen uttryckte ingen åsikt eller intresse, men det berodde ju på att han sov.
Jag skall inte gå in på några detaljerade beskrivningar, men parets beteende avvek inte alls särskilt mycket från det gänge mönstret vid s.k. barnalstring.
Nu är säkert läsarna eld och lågor och bara längtar efter att jag skall droppa ”gärningsmannens” namn. Men det finns två anledningar till att jag inte gör det. Dels av respekt till det älskande paret (för jag vill nog inte heller bli uthängd den dag min rumpa återfinnes i ett guppande tillstånd ute i det fria), men också därför att jag är fruktansvärt dålig på kändisars namn. Jag kan helt enkelt inte komma ihåg vad katten han heter (helt ärligt!).
Däremot är jag nästan frestad att berätta namnet på den andra kända stjärnan som vid samma badställe blott tre dagar senare försökte ragga på mig. Men jag gör det inte – trots nyhetsvärdet och bildbevisen – eftersom jag är god vän med hans kvinnliga kusin. Just det. Han!
Jag MÅSTE skaffa mig en flickvän omedelögonabums! Varje sommar blir jag påraggad av homofila män (ursäkta det ålderdomliga uttrycket, men jag kallar alltid en gaffel för gaffel och negerboll för negerboll) vid det där stället. Antingen har de felkalibrerat sin gaydar, eller också lider jag av ”Prins CP-syndromet”. Alternativt så är de bara lyckliga över att de träffar en vanlig konversationsvillig människa som inte tittar snett och skriker ”jävla bög” till dem. Sådant har jag bevittnat, och det känns tragiskt.
Fast MED en flickvän vid min sida kanske jag kan slippa höra ”killar som gillar killar” sitta och snacka massagekrämer och holländska diskotek. Å andra sidan kanske en flickvän vid min sida lockar mig till att… (se ovan)
Fjolårets valborgsmässofirande fick mig att befara att det skapats en oöverstiglig klyfta mellan mig och dagens ungdom. ” – Herregud, jag har blivit gammal…” tänkte jag insiktsfullt efter att minuten innan förbannat arrangörerna som anlitat ett hip-hop-rap-band att stå för aftonens musikaliska underhållning under sista april.
Det har blivit en ofrivillig tradition att det haroldska hushållet traskar hela vägen till Nytorpsparken i Enskededalen utanför Stockholm. Det är också en tradition att Mrs Harold brukar vara på sitt vresigaste humör strax innan det är dags att ge sig iväg. Fast under de sista två-tre åren har jag slutat fråga efter vad orsaken till missmodet är. Hon brukar ändå alltid vara nöjd när vi går hem igen.
I fjol var det alltså ett uppträdande som var ljusår från klass, smak och stil. Inte för att jag är hängiven beundrare av pensionärskörer som sjunger ”Du sköna vår”, men det är mycket mer behagligare än anglofil neger-jojk på 100 dB.
Fast i år verkade arrangörerna be publiken om ursäkt för fjolårets musikfientliga tilltag. Ett sexmannaband hade hyrts in för att sprida ljuva funkiga jazztoner över nejden. Visserligen kunde jag utbrista i ett ” – Herregud, jag har blivit gammal…” ännu en gång till. Jag skulle faktiskt kunnat ha varit far till den äldsta bandmedlemmen! Ja, under förutsättning att jag hade förlorat min svendom vid samma tid som jag brukar offentligt påstå att den försvann. Nåväl, tillbaka till ämnet…
På scenen stod ett gäng ungdomar, sannolikt var de flesta av dem ännu studenter, och lirade som proffsmusiker. Sättningen var gitarr, bas, trummor, keyboard (hon hette Sara va?), trumpet och saxofon. Det inte bara svängde, det värmde minst lika bra som majbrasan bakom publikens rygg!
Den lågmälde kapellmästaren på trumpet introducerade stillsamt varje låt. Det var långt från fjolårets vulgära dunkadunk och hysteriska pladdersång. Och det märktes också på den blandade publiken att det gick att digga bandet, även om det är osannolikt att funkig jazz är allas kopp thé. Till och med några av kidsen gungade friskt.
Sexmannabandet var säkert i samma ålder som fjolårets hip-hopp-rap-band. Ändå är det en ofantligt stor skillnad i musikalisk kultur. Trots det var de fruktansvärt coola. Kompetenta människor som levererar utan att förhäva sig är värda att beundra. Och jag beundrade dessa ungdomar som levererade sitt bästa till publiken på Nytorpsfältet under årets valborg. Det är något speciellt med vissa av dem.
