Bästa läsare!
Som långvariga läsare av Skrivarens Blogg vet har undertecknad ett förflutet inom bl.a. Svenska Röda korset. Jo, tänka sig, jag har varit en man med ett hjärta av guld. Och uppriktigt sagt, jag är nog det fortfarande. Men samtidigt har jag blivit mer skeptisk på äldre dagar. Och det kan jag tacka bl.a. nämnda Röda korset, Ecpat, Rädda Barnen och en rad andra organisationer inom det jag kallar för välgörenhetsindustrin. Ända sedan jag lämnade Röda krosset 1993 har jag pö om pö omvärderat mitt gamla engagemang. Med facit i hand ser jag att det var en hel del som blev fel med verksamheten. Jag är glad att jag inte längre är med i branschen.
Branschen?
” – Kallar du det för en branch att hjälpa och rädda människoliv, din cyniska jävel? ” kanske nu någon läsare utbrister. Jodå, det är en bransch med verksamhets- och affärsplaner, med vinstmål (där en viss procent av avkastningen skall gå till ”välgörande ändamål”). Organisationerna styrs av styrelser med arvoden och leds av avlönade direktörer eller generalsekreterare. Skillnaden mot en vanlig firma är att du som konsument inte kan förvänta dig någon egen nytta av att betala till välgörenhetsorganisationerna, mer än att samvetet skall kännas lättare efter avgivet bidrag.
För att du skall ha dåligt samvete och bli villig att skänka en slant måste du få veta hur bra du har det och hur dåligt andra har det. För biståndsorgansiationernas del har man en viss motvind i det förhållandet att fattigdomen på jorden är mindre än någonsin. En ”tröst” är att det fortfarande finns hål runt om i världen att fylla med pengar…
Vissa organisationer verkar även i Sverige och har en stor insamlingsbas. FN:s Barnhjälpsfond UNICEF har i veckan släppt ett pressmeddelande om att den svenska barnfattigdomen är bland den värsta i Europa. Jo, jag anar att moderathataren Jinge och andra kommunister gnuggar i händerna över dessa tråkiga nyheter: ” Allt är höögerns fel”. Och vi andra kan ju inte annat än tycka synd om kidsen och vara tacksamma över att UNICEF står på de röstlösas sida.
Men…
Förmedlar UNICEF’s rapport en sanningsenlig bild av den svenska barnfattigdomen i förhållande till vår omvärld? Nyhetsbrevet CONTRA har tagit upp ämnet i sitt senaste utskick, och jag tar mig friheten att kopiera artikeln rakt av:
I veckan släppte svenska UNICEF (FNs barnhjälpsfond) ut ett pressmeddelande som fick många tidningar att skriva att ”barnfattigdomen” var ett stort problem i Sverige och att Sverige låg i bottenskiktet av de industrialiserade länderna. Så är det inte alls om man läser UNICEFs rapport istället för deras pressmeddelanden. Barnfattigdom är å gott som icke-existerande i Sverige. Enligt UNICEF.
Enligt första stycket i UNICEFs svenska pressmeddelande hamnar Sverige på 22:a plats av 35 rika länder. Efter Polen, Grekland, Estland och Ungern, som antas vara särskilt förskräckliga länder i den rika världen. Vad det egentligen handlar om är näst intill obegripligt för en normalbegåvad person att ta till sig. Med definitionen av barnfattigdom som barn som lever på en nivå under 50 procent av den nationella medianinkomsten kommer Sverige på åttonde plats av 35 (27 EU-länder plus Norge, Island, Australien, Nya Zeeland, Kanada, Japan, Schweiz och USA). Med absoluta kriterier, som avsaknaden av två av fjorton viktiga saker i ett rikt land ligger Sverige på andra plats (efter Island). Siffran är att 1,3 procent av de svenska barnen saknar två av de fjorton sakerna, medan det i ett ”normalt” land ligger mellan fem och sju procent, eller i de ”värsta” länderna inemot 20 procent. Jämför 1,3 procent i Sverige och 20 procent i USA och Rumänien. Det handlar om viktiga saker som två par skor i rätt storlek, en lugn plats att göra läxor, pengar till en skolutflykt och en internetuppkoppling (samt tio andra saker som UNICEF inte vill berätta vilka de är). Sverige har näst lägst barnfattigdom i världen enligt detta sätt att mäta. Barnfattigdom är så gott som icke-existerande i Sverige. Enligt UNICEF.
Men inte enligt UNICEFs pressmeddelande, för där hamnar Sverige på 22 plats av de 35 rika länderna. I bottenskiktet. Näst bäst, på åttonde plats eller på tjugoandra (av trettioefem)! Hur hamnar Sverige på 22:a plats? UNICEF skriver: ”Men rapporten undersöker också hur stort fattigdomsgapet tillåts bli i varje land, det vill säga hur djupt dessa barn [barn som har mindre än 50 procent av den nationella medianinkomsten] hamnar under den relativa fattigdomsgränsen. Det visar sig då att barn i Sverige tillåts falla 21 procent under gränsen, vilket ger en överraskande dålig placering på 22:a plats bland de jämförda länderna.” Det förefaller innebära att 21 procent av de svenska barnen hamnar under 50 procent av den näst högsta standarden i världen (näst högst efter Island). Inte ett ord om hur det ser ut i absoluta tal, eller ens hur det ser ut i relativa tal för något enda av de andra 34 länderna.
Skäms UNICEF. Ni ljuger! Skäms svenska media som går på UNICEFs lögner!
Leve Sverige som så gott som avskaffat barnfattigdomen – bara 1,3 procent av de svenska barnen kan på något rimligt sätt betraktas som fattiga.
Eftersom jag tagit mig friheten att återpublicera CONTRA:s artikel utan lov ber jag att få kompensera min försyndelse med att ge dem lite reklamplats:
Vill Du anmäla en ny prenumeration, skicka e-post till veckanscontra@contra.nu
Prenumerationen är gratis. Men vi uppskattar en frivillig prenumerationsavgift på 50 kronor per år till Stiftelsen Contra, plusgiro 85 95 89-4, bankgiro 5682-0392 eller via PayPal-knappen på Contras hemsida.
Antalet mottagare av veckans Contra är 928.
Sådär, då slapp jag skriva ett eget blogginlägg idag. Helglättjan har redan slagit till. Trevlig weekend på er, kära läsare!
Hälsar eder Peter Harold
