Arkiv för Kläder

Längtar efter våren…

december 13, 2011 den 2:15 e m · Arkiverad under Kläder, Stadsliv

Bästa läsare!

Mina hurtiga arbetskollegor försöker trösta mig med att snart går vi mot ljusare tider, eftersom vi nu snart har årets kortaste dagar. Med korta dagar menar man just ”dager”, även om det är mörkt när man både åker till och från jobbet.

Det är inte bara ljuset jag saknar; den här elaka kylan är inte direkt något vidare. Jag vet inte om det är ett ålderstecken, men jag har noterat att jag blir pissnödig av att huttra. En 60-årig manlig arbetskollega säger att jag träffat huvudet på spiken när jag gjorde denna observation. Så numera undviker jag att gå ut utan ett toalettbesök. Att urinera utomhus när det är svinkallt är inte så kul det heller, oavsett kön… Jag undrar hur jultomten gör?

Ett särskilt skäl till att hoppas på vårens snara återkomst är att dottern får tillfälle att lufta sina konstiga men söta japanska klänningar. Jag har aldrig varit särskilt klädintresserad, men jag har sedan dottern blev j-frälst insett att mitt ointresse berodde på att vanliga kläder är ganska tråkiga. Har jag fel när jag noterar att dagens sätt att ”uttrycka sig” med kläder är avhängigt vad för slags logotyp som är tryckt på jackryggen? Inte en tanke om klädernas form eller funktion – allt hänger på märket.

Själv skulle jag vilja gå klädd som Mandrake; cylinderhatt, mörkblå kostym av glänsande material och en röd mantel. Jag skulle ju också vilja ha förmågan att göra hypnotiska gester. Det skulle förenkla min tillvaro en hel del…

Hälsar eder Peter Harold

Kommentera

När kommer filmen om ”Mandrake”?

augusti 3, 2011 den 7:44 f m · Arkiverad under Inaktuellt, Kläder

Bästa läsare!

Under stundom dyker en särskild tanke upp i mitt huvud, inte sällan i samband med att jag står vid garderoben och väljer kläder. Nu går inte jag efter modets villkor, utan efter vilka kläder som är renast…

Nåväl, när jag står där och grubblar över om de trasiga jeansen är mer representativa än den veckade kostymen (Kostym skall tas av när man åker bil) börjar jag tänka på seriehjälten Mandrake och hans mantel. Tänk vad praktiskt att kunna dölja eventuella reseveck på kostymen med ett sådant tyg.

Jag har aldrig varit intresserad av kläder, men så mycket har jag förstått att ingen seriehjälte klädde sig coolare än Mandrake. Fantomen, Spindelmannen och Supermannen var fjollor i trikåer. Och Mandrake varken fejkade sin odödlighet, lade spindelväv eller flaxade omkring i luften för att sätta dit bovarna. Allt han behövde göra var en hypnotisk gest. Ungefär som politikerna i USA som hypnotiserat kreditvärderingsinstitutet Moodys att ge den amerikanska staten Aaa-betyg fastän finanserna är vanskligt skötta. (Wall Street och andra börser är mer svårflörtade, fast å andra sidan kan de ju en hel del om ekonomi till skillnad från amerikanska politiker)

Är det fler än jag som funderar på varför inte Mandrake kommit upp på filmduken? Med dagens filmtekniska möjligheter skulle det inte alls vara svårt att förvandla seriealbumet till en spelfilm. Det går säkert att hitta någon bronsfärgad muskelbyggare att spela Mandrakes följeslagare Lothar.

När jag ändå står och väljer kläder och tänker på Mandrake går tankarna osökt vidare till seriehjälten Rip Kirby. Om jag minns hans karaktör rätt – tänk på att det säkert är 30 år sedan jag läste serien – så är han den seriefigur (näst efter Lille Skutt) jag bäst kan identifiera mig med. Fast jag saknar en butler som den oklanderliga Desmond, vilken med blandad förtjusning deltar i gentlemmannen Kirbys äventyr, men förblir lojal. Hade jag haft en Desmond tjänande i mitt hushåll skulle mina kostymer aldrig ha veck…!

I övrigt funderar jag på varför de gräsliga bell-bottomed-brallorna ständigt kommer tillbaka i modet, men aldrig cylinderhatten? Varför tillåts ett groteskt klädesplagg men inte ett annat? Jag blir tyvärr er svaret skyldig, kära läsare!

Hälsar eder Peter Harold

Kommentarer (4)

Flickor som sticker ut…

juni 22, 2011 den 10:51 f m · Arkiverad under Kläder, Privat

En i all hast komponerad text; beklagar stav- och språkfel. /Peter

Bästa läsare!

Jag är uppvuxen i en bruksbygd med mindre än 2000 invånare. Det var ett samhälle där Partiet hade makten över invånarna från födseln till graven, och där den som avvek från normen måste vara lite extra tuff för att klara sig. När jag läser om att en 13-årig flicka kanske kommer att nekas en plats i en friskola p.g.a. att hon är piercas i näsan dyker vissa minnen upp.

När jag var 12 fick vi en ny klasskamrat. Hon var i jämförelse med de andra flickorna ganska kortklippt, och efter någon månad stubbade hon en del av håret och målade det orange. Likheten med storstadens punkrockare utanför Punkt-varuhuset var slående. Var vår lilla bruksbyggd på väg att också besudlas med ”en sån där”?

Även om det inte uppstod någon formell mobbning så märktes det att umgänget mellan henne och de andra tjejerna inte gick särskilt friktionsfritt. Inte minst därför att hon var ganska duktig på att umgås med oss killar. Om någon grabb var taskig tvekade hon inte en sekund att ge igen och rent av ”lappa till” honom. Ett beteende som avvek mot de andra tjejerna som föredrog att gå till lärarrummet och klaga.

Självfallet blev denna karaktär uppmärksammad i bygden. Det var svårt att höra några uppskattande ord. Inte för att hon hade gjort någonting dumt, utan snarare för vad hon skulle komma att göra, eller kunde ställa till med i framtiden. För man vet ju hur det går med ungdomar som klär sig utmanande…

Jag skall inte säga att det gick bra för henne. Tvärtom. Profetiorna besannades, men sett i efterhand undrar jag om dessa inte var självuppfyllande. Lustigt nog var inte alla helt jävliga; min egen mor närmast avgudade denna flicka. Jag fick många förmaningar om att vara bussig mot min utstickande klasskamrat, och jag nöjde mig med att i vart fall inte göra eller säga något elakt.

Efter sjuan försvann hon. Jag tror att det blev fosterhem och sedan någon form av behandlingshem. Mycket hände under vägen. Men min mor var obeveklig. Hon såg fortfarande att den här tjejen hade ett hjärta av guld – vilket dock jag själv hade svårt att se.

Efter gymnasiet kom hon tillbaka. Till stor lycka utan några själsliga ärr, men med en synnerligen liten bekantskapskrets. Jag gjorde väl inte mycket för att försöka ingå i den, men jag var faktiskt glad över att få återse henne. Och det var nu jag såg att under skalet på denna tuffa och ibland vulgära tjej fanns ett hjärta av guld. Hon hade fått jobb på förskolan och var mycket omtyckt av småbarnen. Det är väl inte svårt att förstå varför: hur mycket fördomar har en 5-åring? Nä, just det. Inte många.

Nu har några skolkamrater hört av sig om en klassträff till hösten. ”Punkartjejen” är visst inte tillfrågad eftersom ”vi har ingen adress till henne”. Mitt svar blir att om inte hon kommer så kommer inte jag heller. På annat sätt kan jag inte be henne om ursäkt för hur folket i vår inavlade bruksbygd behandlade henne för över 20 år sedan.

Hälsar eder Peter Harold

Kommentarer (7)

Söndagskrönikan: Det hänger på kläderna…

oktober 17, 2009 den 9:46 e m · Arkiverad under Kläder, Politik

Bästa läsare!

Min dotter tvingade mig idag att se en TV-dokumentär om klädmode i Japan. Programmet kom bl.a. att beröra hennes intresseområde, d.v.s. klädstilen ”gothic lolita” och manga. Jag förlåter henne; det var faktiskt ett intressant program. *överraskad*

Enligt min mening är Japan ett intressant exempel som skulle kunna användas för att illustrera raka motsatsen till de förhållanden som råder i många länder med islamistiskt styre. Ni vet de där länderna/kulturerna där kvinnor förväntas bära slöja eller heltäckande nicqab.

I Japan har religionen inte något inflytande över politiken. Däremot är japanerna ett hårt arbetande folk som tar vara på sin fritid, och som passar på att vårda sin personlighet när de inte är på arbetsplatsen/skolan. Vissa av dem, t.ex. flickorna, kan se ut så här:

GothicLolita
Det här är enligt min mening ljusår från en annan kultur, nämligen denna:

gruppfoto

I den ena kulturen är det okej för tjejer/kvinnor att använda sig av ett sensuellt eller till och med erotiskt uttryckssätt för att bli sedd och uppmärksammad. I den andra kulturen är det tabu för en tjej/kvinna att visa upp (någon del av) sin kropp.

Jag förstår att många tror att min poäng blir: ” – Ja, jag vet i så fall vilken av dessa kulturer jag skulle föredra…”. Men den slutsatsen är alltför given.

Istället skulle jag vilja poängtera vilket dilemma vi i västerlandet befinner oss i just nu. Med en lång tradition av frihetstänkande har vi skapat ett samhälle där det är fritt för envar att bära de kläder han eller hon önskar (med reservation för de fabulösa åsikter som levereras från vissa modebloggare, samt lagstadgat maskeringsförbud vid demonstrationer).

I vårt land är det helt ok för en enskild person att gömma ansikte och kropp under en svart ”nicqab”. Men jämfört med t.ex. den japanska kulturen som tillåter kvinnor att klä ut sig till våpiga lolitor finner vi å andra sidan inom främst den muslimska världen att allt annat än burkha eller nicqab som klädsel kan resultera i trakasserier, fängelse eller t.o.m. dödsstraff (medelst stening). Och det finns krafter inom västvärlden som propagerar för att (delar av) den ordningen skall gälla även här.

I Sverige möter vi inga problem med att en gothic lolita sitter jämte en burkhaklädd kvinna på tunnelbanan. Och vi har inga problem med att resonera om varför lolitan är klädd som hon är. Men när det kommer till den burkhaklädda kvinnan sitter vi i en rävsax. Bär hon dräkten av egen vilja, eller är hon tvingad att göra det av kulturella skäl? Om det är det sistnämnda; vad skall vi då göra?

Jag tvingar ingen att komma med svar. Jag har inget själv. Antingen nonchalerar vi ett pågående förtryck, eller också kommer vi själva bli förtryckare. Inget av alterantiven känns frestande i mina ögon. Dock känner jag att det är fel att inte tala öppet om detta. Med ”locket på” bäddar vi för mörkerkrafter – både politiska som religiösa.

Hälsar eder Peter Harold

Kommentarer (12)

Snuskgubbens våta dröm förverkligad

juli 25, 2009 den 8:20 e m · Arkiverad under Kläder

Bästa läsare!

Har idag upplevt något som mången snuskhummer av min kaliber skulle gladeligen betala hög valör för att få uppleva. Det jag gjort idag måste vara den ultimata yttringen av medelålderskris – eller gubbsjuka – som tänkas kan.

Tänk dig att som ensam man få trängas med 20 stycken sådana här flickor i en trång farstu…

Kopierad bild från LibraryGoddess

Kopierad bild från LibraryGoddess. Ett av de mer snälla exemplen på den lolitaklädsel som bars på loppmarknaden idag.

Nej, det är inte ett skämt. Och inte behövde jag betala något. Önskar att jag gjort det här för femton år sedan… *harkel*

Nå, nu ber jag er att dra anständiga slutsatser. Faktum är att jag inte alls gjorde det här frivilligt. Det förhåller sig som så att min dotter (Lilla Fröken Harold) är manga/anime-fantast, och de flesta flickor som tar detta intresse till passionerade nivåer klär sig i en stil som kallas för gothic lolita.

Idag var vi nämligen på en loppmarknad med detta tema. Den var välbesökt. Det var en ½-timmas kö in i lokalen, och det tog lika lång tid att ta sig tvärs genom den, trots att avståndet mellan entré och det bortre bordet inte kunde överstiga 20 meter. Under andra omständigheter hade jag förmodligen fått panik. Nu gick det betydligt bättre att stå ut i trängseln. Av någon anledning… Nej, jag njöt inte alls av att bli klämd och nedtrampad av en lättklädd lolitaramé. Inte en sekund. Det var rena rama mardrömmen för stackars oskyldiga jag… *blåljuger*

Tyvärr/lyckligtvis var gothic lolita-dräkterna sålda innan vi äntligen kom in i försäljningsrummet. Fick dock se exempel bland besökarna att det inte bara är flickor som spökar ut sig. Ett par pojkar hade roliga kostymer som verkade vara inspirerade av 1800-talsmodet. Det är inte ofta man ser unga män med cylinderhatt längre. Synd.

Hälsar eder Peter Harold

Kommentarer (8)

Vågar man hoppas på lite hud?

mars 18, 2009 den 9:50 f m · Arkiverad under Kläder

Bästa läsare!

Jag kan bara notera att vid min breddgrad råder strålande solsken och uppdragna mungipor. Våren är här. Ja, med reservation för de sedvanliga snöstormar som skall komma före och under april månad.

Det är under dagar som dessa som ett av de allvarligaste misstagen begås, dock till mången mans stora glädje. Jag talar om kvinnornas klädsel. Eller snarare om de yngre kvinnornas klädsel.

imageresizer

Som bekant kan ju kvinnliga folkpensionärer vandra i juli med samma kappa som de hade under februari. Fast för de med oförstörd blodcirkulation brukare det ju snarare vara så att vårgarderoben åker fram så snart plusgrader och solsken sammanfaller. Och en sådan dag är ju idag.

Vågar man hoppas få se lite hud idag…?

Hälsar eder Peter Harold

Kommentarer (4)

Favo-fillingar återfunna!

oktober 10, 2008 den 8:50 f m · Arkiverad under Kläder, Medierna, Privat ·Taggad , ,

Bästa läsare!

Nej, jag har inte akut idébrist om bloggämnen, även om jag säkert frestar läsaren att tro detta med följande information:

Jag har återfunnit mina favoritkalsonger. Jag förväntar mig inte att världen skall stanna upp och begrunda denna nyhet – nej, sådana anspråk har jag inte. Men det förhåller sig som så för att jag för något år sedan lovade bloggkollegan Witch att bjuda henne och alla andra läsare en kalsongbild med modellen Peter Harold.

Detta löfte har jag – lyckligtvis – kunnat skjuta på eftersom villkoret var att fotograferingen skulle ske i mina favoritkalsonger. Dessa har varit försvunna under en lång tid, utom vid något tillfälle tidigare i år då de temporärt låg i min underklädeslåda. Men lika märkligt som de dök upp den gången försvann de utan att lämna ett spår.

Nu är de återigen tillbaka. Och batterierna till digitalkameran är laddade. Jag väntar mitt öde; att få debutera som kalsongmanekäng. Passa dig, Fredrik Ljungberg! Här kommer jag med blott ändan täckt!!!

Får jag be om en trumvirvel…

Hälsar eder Peter Harold
(som *skryt* skall smälta gårdagens milslånga samtal med den halvkände programledaren ombord på tunnelbanan hem)

Kommentarer (5)

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.