Bästa läsare!
Jag fick en pappersutgåva av kvällstidningen Expressen i gåva av en arbetskollega. Jag bläddrade lite förstrött och hittade på kultursidan en text av Mathan Ravid med rubriken ”Grass skuld”. Under stundom kan man för all del även läsa Johannes Forsbergs artiklar på ledarsidan med två tredjedels behållning, d.v.s. av två artiklar kan man hålla med honom, och av resten kan man beklaga att han hängiver sig åt tunnelseende. Såsom vi alla åsiktsmaskiner gör. Men nu handlar det om den tyske poeten Günter Grass och reaktionerna på hans senaste alster, dikten ”Was gesagt werden muss”. Och även för mig finns det något som måste sägas.
Först tar vi den engelska översättningen av den i medierna uppmärksammade dikten (klippt från The Guardian):
What must be said
Why have I kept silent, held back so long,
on something openly practised in
war games, at the end of which those of us
who survive will at best be footnotes?
It’s the alleged right to a first strike
that could destroy an Iranian people
subjugated by a loudmouth
and gathered in organized rallies,
because an atom bomb may be being
developed within his arc of power.
Yet why do I hesitate to name
that other land in which
for years – although kept secret –
a growing nuclear power has existed
beyond supervision or verification,
subject to no inspection of any kind?
This general silence on the facts,
before which my own silence has bowed,
seems to me a troubling, enforced lie,
leading to a likely punishment
the moment it’s broken:
the verdict ”Anti-semitism” falls easily.
But now that my own country,
brought in time after time
for questioning about its own crimes,
profound and beyond compare,
has delivered yet another submarine to Israel,
(in what is purely a business transaction,
though glibly declared an act of reparation)
whose speciality consists in its ability
to direct nuclear warheads toward
an area in which not a single atom bomb
has yet been proved to exist, its feared
existence proof enough, I’ll say what must be said.
But why have I kept silent till now?
Because I thought my own origins,
tarnished by a stain that can never be removed,
meant I could not expect Israel, a land
to which I am, and always will be, attached,
to accept this open declaration of the truth.
Why only now, grown old,
and with what ink remains, do I say:
Israel’s atomic power endangers
an already fragile world peace?
Because what must be said
may be too late tomorrow;
and because – burdened enough as Germans –
we may be providing material for a crime
that is foreseeable, so that our complicity
will not be expunged by any
of the usual excuses.
And granted: I’ve broken my silence
because I’m sick of the West’s hypocrisy;
and I hope too that many may be freed
from their silence, may demand
that those responsible for the open danger
we face renounce the use of force,
may insist that the governments of
both Iran and Israel allow an international authority
free and open inspection of
the nuclear potential and capability of both.
No other course offers help
to Israelis and Palestinians alike,
to all those living side by side in enmity
in this region occupied by illusions,
and ultimately, to all of us.
Låt mig säga det först som sist; jag är ingen älskare av poesi. Det senaste bokalstret jag köpte hem handlade om forskningsresor i Afrika, och boken var tryckt 1896. I mitt privatbibliotek – täckande ena långsidan i vardagsrummet – är kliniskt rent från diktsamlingar. Ingen Ferlin, ingen Tranströmer. Ingen Lagerqvist. Ingen Hjalmar Gullberg. Noll stycken Gunnar Ekelöf. Det närmsta jag kommer är en pocketutgåva av Lars Gustafssons roman ”Yllet”. För övrigt en av mycket få pocketböcker i min boksamling. Och den enda av Gustafsson.
Sålunda är jag oförmögen att värdera Grass dikt ur ett litterärt perspektiv. Och jag tror inte att det viktiga för författaren var att manifestera sin förmåga att lägga versmåttet rätt i sin skaldekonst. Nej, faktum är att man skulle kunna slå ihop raderna och läsa dikten som en debattartikel. För argumenterar, det gör den gamle Grass nu när han fått vittring på sin likkista på ålderns senhöst.
Jag tycker att Grass dikt får tala för sig själv. Sveriges Radios kulturredaktion tog hela alstret med en axelryckning och ansåg att man inte skulle överdramatisera det faktum att en f.d. SS-soldat skrivit ett kväde som pekar ut staten Israels omvärldspolitik som aggressiv (om jag minns formuleringen rätt). Det är denna tamma reaktion som Mathan Ravid reagerar mot. I Expressen skriver han bland annat:
Grass dikt är djupt problematisk, och de som okritiskt försvarar honom värnar i alla hänseenden mycket grumliga uppfattningar. Detta tycks inkludera oroväckande många inom den svenska mainstreamdebatten.
Det är visst inte bara inom kristendomen man förkunnar det moraliska föredömet att ”vända andra kinden till”. Kan det gå en enda dag utan att man som vit medelålders heterosexuell man får klä skott för livets alla orättvisor, från underbetalda sjuksköterskor till klimatkatastrofer och expolderande supernovor i granngalaxen? Men bildar vi en kommitté mot androfobi? Nej, vi tiger snällt, trots att nämnda mainstreamdebatt anser att det är helt ok av kulturskaparna att sätta upp pjäser där skådespelarna skall propagera i feminismens namn för att alla män måste utplånas.
Om man däremot skulle få för sig att påstå att staten Israel har kapacitet att med hjälp av kärnvapen kunna näst intill ödelägga alla större städer i staten Iran; om man även påstår att nämnda kärnvapenmakt håller sin arsenal hemlig för omvärlden med större slutenhet än ”skurkstaten” Iran; samt att man i Tyskland under alla år låtit detta brott fortgå i Israel därför att man har dåligt samvete för vad man som nation ställde till med mot judarna under 2:a världskriget – då umgås man med tankar som delas av de mest avskyvärda människor som lever i den civilserade världen: antisemiterna. Mathan Ravid skriver:
[...] och skrapar man på ytan minner föreställningar i Grass text om idéer som sprids i de höger- och vänsterextrema samt islamistiska mijöer där den mottagits med jubel: den judiska staten och/eller dess politik utgör ett hot mot hela mänskligheten och ”världsfreden”; med minnet av Förintelsen som främsta judiska utpressningsvapen säkerställs att Israel undgår all kritik; alla som bryter detta ”tabu” stämplas som antisemiter.
För att göra citatet begripligt; allt detta som Grass och vänster-/högerextremisterna säger är alltså inte sant enligt Mathan Ravid. Det finns – enligt honom – inget tabu mot Israelkritik. Den som påstår det – och försöker ”göra sig till martyr på den politiska korrekthetens altare” ägnar sig åt antisemitisk argumentation, menar Ravid.
Nå, var går då gränsen mellan att vara en legetim kritiker av Israel eller ”bära på grumliga uppfattningar”? Uppenbarligen menar Mathan Ravid att Günter Grass passerat den gränsen, annars skulle han ju inte göra utfall mot de svenska medierna eftersom de inte attackerar den tyske litteratören hårdare än man gjort hittills.
Ger man sig på att analysera Mathan Davids syfte med sin debattartikel på Expressens kultursida riskerar man att begå ännu värre försyndelser. Jag gör ändå ett experiment - ni läsare får följa med.
Hur kommer det sig att Mathan Ravid lägger ner så mycket energi på att klaga på några som inte klagar (i hans tycke) tillräckligt mycket på Günter Grass starkt politiskt färgade dikt? Artikeln är signerad av honom i egenskap av medlem i Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA). Ravid representerar en organsiation som bekämpar antisemitism. Ravid angriper Günter Grass – är då i så fall Günter Grass dikt antisemitisk? Om inte – varför kritiserar Ravid Günter Grass? Här behövs ett klargörande.
Låt oss förlänga tankeexperimentet. Låt oss förmoda att Ravid och Svenska kommittén mot antisemitism inte betraktar Günter Grass som en antisemit, varför agerar man då mot en person som i skaldeform uttrycker kritik mot Israels politik gentemot dess omvärld? Har han överträtt något slags ”tabu”? Har han gått över linjen för det ”politiskt korrekta”? Här avslutar vi experimentet.
Mathan Ravid gör svenska judar en otjänst. Han lever upp till nidbilden av lättretliga intellektuella judar som spastiskt rycker upp sitt arga pekfinger varje gång man insinuerar att Israel begår fientliga handlingar mot sin omvärld och utnyttjar sitt historiska lidande för att slippa skuld. Observera att Ravid i sin debattartikel är närmast anklagande mot Grass därför att denne använder begrepp som judiska företrädare använt, t.ex. talet om ”historiens fotnoter” eller ordet ”Überlebende”. Ravid väcker känslan av att judar har ensamrätt på begrepp och begreppsföreställningar. Just detta som uttalade antisemiter ger uttryck för! Det är häpnadsväckande att Svenska kommittén mot antisemitism tillåter sig representeras av en medlem som snarare befäster vanföreställningar om judar än snarare bekämpar dem i egenskap av ett gott exempel. Ravids cirkelresonemang är direkt skadliga för hans fränder.
På Internet kan man finna många spår där Mathan Ravid farit oförsiktigt fram. Man anar att han hyser en stark vurm för konflikter. Det är i alla fall konsekvensen av hans oförmåga att kunna vända andra kinden till. Hade han hållit käft och låtit bli att skriva sin artikel ”Grass skuld” skulle jag inte ha uppmärksammat dikten alls. Nu sitter vi istället här med en oerhört känslig fråga, och där Ravids text och uppsåt väcker misstanken om att Günter Grass kanske inte alls gör fel i att säga vad han tycker måste sägas. Nämligen att vi inte skall låta vår egen skuld hindra oss från att försöka stoppa andra från att begå oförrätter.
Hälsar eder Peter Harold
I mediebruset:
Expressen: ”Grass skuld”.
Sourze.se: ”Vädra ut i tabufrågorna – trotsa SMKA:s munkavlehot”.
Då nu personen i fråga, gripen av den allmän-
