Arkiv för litteratur

Vad är faran med att läsa Tintin?

Bästa läsare!

Jag kommer inte påstå att vi lever i en fri värld. Jag tänker inte säga att yttrandefriheten är ohotad. Och jag tänker inte heller påstå att Tintin kommer göra några barn till rasister.

Den unge journalisten i golfbyxor, Tintin, skall ställas inför skranket igen. Denna gång i Frankrike där en privatperson anser att seriealbumet ”Tintin i Kongo” bör förbjudas.

Jag har redan redogjort för min inställning i frågan i samband med att en liknande utredning inleddes i Belgien. Med andra ord; jag gillar inte detta med att litteratur vars moral åldrats med mindre värdighet skall ställas inför domstol i syfte att förbjudas. As a matter of fact; jag vill inte förbjuda någon form av litteratur.

Den förälder som till äventyrs inte vill att ens barn skall läsa om Tintins resa till det underutvecklade landet Kongo (som var en belgisk koloni) kan göra det fria valet att hindra sitt barn från denna läsupplevelse. Men är föräldern det minsta intresserad om att inte sätta rasistiska griller i huvudet på sitt barn vore det bättre att läsa boken tillsammans och kommentera varför Tintin gör som han gör. Och kanske våga replikera att Tintin bär sig åt som en översittare därför att vi européer trodde att det var så man skulle vara på 1930-talet.

Sedan kan jag inte komma ifrån att vissa saker inte har åldrats i Hergés bok. Alltjämt finns det en vit man som kommer och visar hur saker och ting skall göras i det mörka Afrika. Nu senast i form av två norrmän som ville visa de obildade afrikanerna hur man startar en skola för legosoldater…

Kanske vi skulle skrika mindre efter förbud och ägna oss mer åt analys av det vi inte anser är (politiskt) korrekt. Kanske vi på så vis öppnar våra ögon och ser att vår egen tid inte heller är så jäkla perfekt…?

Hälsar eder Peter Harold

Kommentarer (6)

Disneydags: Kalle Anka som nazist

Bästa läsare!

Som Ni redan vet är Timon och Pumba mina favoritfigurer hos Disney. I synnerhet när de svenska rösterna sätts av de oefterliknerliga Bo Maniette och Anders Öjebo. Så mer än en gång har jag faktiskt suttit och kollat på Disneydags på SVT tillsammans med min dotter när hon var mindre. Bara för att få se och höra det härliga tokparet.

Självfallet skall Kalle Anka vara med i Disneydags. De gamla klassikerna är faktiskt fortfarande hyfsat underhållande. Dock har jag inte sett detta avsnitt där Mr Donald Duck gått med i Nazistpartiet…

Med största sannolikhet dateras denna film till tiden före eller under 2:a Världskriget. Mycket av propagandan (hos bägge sidorna) vände sig även till barnen. Det var ju trots allt deras fäder som skulle åka iväg till slagfältet för att dö.

kalleankanazist

Medan dylika filmer som dessa ligger öppet på t.ex. YouTube är det lite svårare att få tag i ”motståndarnas” material. Och när det är frågan om mörkerideologin nationalsocialism märker man att en hel del material är synnerligen svårtillgängligt.

Ett exempel är ett motorhistoriskt  skrivprojekt där jag är involverad. I det projektet behövde jag kolla en del uppgifter i den amerikanske industrialisten Henry Fords antisemitiska bok ”Den internationelle juden” från 1923. Alltså tio år innan Adolf Hitler på allvar lyckades gripa makten i Tyskland. Den boken lämnas inte ut av Kungliga biblioteket. Anledningen till avslaget? Jo, att det finns skäl att boken skall bevaras.

Vad har man för nytta av en bok som man inte får läsa? Det känns lite som det som nazisterna ägnade sig åt på 1930-talet…
Censur kallades det för.

Hälsar eder Peter Harold

Kommentarer (5)

I väntan på lotsen i Reykjavik

Bästa läsare!

Jag är på Island just nu. Eller rättare sagt; jag är på väg till Island. Vi har rest i några dagar från hamnstaden Leigh vid Edinburgh. Idag är nog de två städerna sammanvuxna, men på den tiden som den här resan utspelar sig var det fortfarande obevuxna sänkor mellan de två städerna. Alltså under mitten av 1880-talet.

Ja, just det. Det är inte jag som reser själv rent fysiskt, utan besättningen och passagerarna ombord på ångseglaren Saint-Michel IV. Det är ett spektakulärt fartyg. Det är riggat som en brigg men har en ångpanna. Fast denna driver inte propelleraxeln, utan istället en dynamo som laddar en uppsättning av ackumulatorer som i sin tur driver en elmotor som är kopplad till propelleraxeln. På så vis rör sig Saint-Michel IV framåt utan ångbåtens störande stötvisa karaktär.

Framför oss ligger den låga trästaden Reykjavik. Den ser inte mycket ut för världen. Faktum är att förutom kyrkorna, vilka det finns ett antal av, så är det endast stadens häkte som är byggt i sten. Här skall vi landa för att resa vidare över land till Snefells jökul.

Låter det bekant? Ja, det är där som Jules Vernes hjältar steg ner i en utslocknad vulkankrater för att ta sig till jordens medelpunkt. Det skojiga är att med mig ombord är Saint-Michel IV:s ägare, självaste författaren Jules Verne i egen hög person! Han har nu en tid före sin 60:e födelsedag gett sig ut på en världsomsegling för att besöka några av de platser på jorden som han skrivit om tidigare under sin karriär. Han är faktiskt minst lika upphetsad över besöket på Snefell som vi andra som står på fartygsdäcket och väntar på lotsen.

Det är bara ett aber. Flaggan på häradshövdingens residens – häradsövdingen är den högste ämbetsmannen på Island som lyder under danskt välde – är på halv stång. Och hamnen är nästan folktom. Det är ett dåligt tecken…

Hälsar eder Peter Harold

Kommentera

Veckor som dessa…

Bästa läsare!

Veckor som denna kan man klara sig utan. På något obehagligt vis känns det som att jag rest genom vakuum. Jag har inte känt livets dofter. Det har varit jäkt, stress, brådska och ännu mera jäkt. Och två fötter som var för sig råkat ut för åkommor som hindrar mig från att gå som folk. Inga avkopplande kvällspromenader.

Och nu blir det helg. Städa och baka. Och jag gör det inte ens för egen vinning. Det betyder med andra ord att jags kall städa där andra grisar ner, och jag skall baka till andra som skall glufsa i sig. Och det skall vara både gott och hållbart. Scones?

Fast på kvällen kan jag hoppas på lite lugn. Jag har för skojs skull låtit bli att koppla upp mig för att inte distraheras medan jag korrekturläser mina manus. Så istället för att göra faktakoll på nätet så återvänder jag till mina gamla dammiga luntor i vardagsrummet. På detta viset får man en bild av hur mycket kunskap det finns i en bok eller uppslagsverk. Att söka via Wikipedia är som att titta på locket till en gatubrunn; man har ingen aning om hur stort avloppsnätet är. Det gör man däremot när Nordisk familjeboks uppslagsverk står stolt uppställda på sina två hyllrader. Eller snarare tre hyllrader eftersom jag har två olika utgåvor. Ibland är det kul att vara värst…

Hälsar eder Peter Harold

Kommentarer (3)

Också min tids kyrka riskerar att dö

Bästa läsare!

Jag skall villigt erkänna att jag inte nöter golvet och bänkarna i min kyrka. Och det är tydligen det som är problemet för Svenska kyrkan; det är för få besökare och för få medlemmar.

Sålunda är det kanske inte så förvånande att det runt om i Sverige finns tusentals kyrkor som står i träda, eller till och med avkristnats. Hur mången kulturarbetare har inte som sin dröm att få bygga om en gammal frikyrkolokal på landsorten till privat ateljé?

I väntan på nästa religiösa våg – frammanad av ärlig tro eller kommenderad av en strängare och maktbärande kyrka – ser det ut som att vi får leva med att allt fler kyrkor töms på besökare och inventarier för att sedan läggas i malpåse.  Eller till och med rivas.

Nu är ju kyrkodöden inte något nytt; det kryllar ju av ruiner runt om i vårt avlånga kungarike. Och jag är för all del glad över att vi inte behöver underkasta oss de hårda påbud som förkunnades i dessa prediksstolar av en och annan predikostolle. Tron har ersatts av upplysning; de som alltjämt är troende identifierar sig nog mer med Hoppet än Fruktan.

Just detta skifte, från tro till upplysning, får mig att bli synnerligen olycklig över en annan institutionsdöd. Jag talar nämligen om biblioteksdöden.

bibliotekclassic

Utan att kunna hänvisa till några siffror vågar jag påstå – vis av erfarenhet – att den nuvarande ekonomiska krisen knappast kommer ge oss fler bibliotek i Sverige. Redan under högkonjunkturen såg vi ju nedskärningar i såväl öppettider som bokinköp.

Kanske står vi inför ett nytt systemskifte där kunskapsförmedling i offentlig miljö efterfrågas allt mindre, precis som vi allt mindre efterfrågar lokaler för religionsutövning? Kanske är sökandet efter fakta och litterär förströelse en sak som vi allt mer vill begränsa till en egen privat sfär för oss själva?

Ja, måhända är den tiden över, och att man inte längre får bitar av vändstekta ägg och brödsmulor  i bröstkorgen när man ligger i sängen med en lånebok… Ty jag spenderar ju fler timmar läsandes Internet än vandrandes mellan hyllorna på biblioteket.

Tänk, jag som alltid betraktat biblioteket som ett okränkbart tempel…

Hälsar eder Peter Harold

Kommentarer (3)

Dagens kulturella händelser…

Bästa läsare!

Idag har jag träffat dessa fyra personer…

Denna kvartett (fotot är från deras blogg) utgör Studio Yokay och står för en helsvensk mangaserie som heter ”KickOff”. De framträdde under sina artistnamn DoraJen (supergullig!), Yosh, Soya och Kajfa och presenterade bok nummer 2 i serien om högstadiekillen Krille som åtrår Jenny.

Yokay Studio höll en presentation under eftermiddagen inne i SF-bokhandeln på Västerlånggatan i Stockholm idag, och jag och Lilla Fröken Harold hade vägarna förbi. LFH är som bekant väldigt mangaintresserad, och hon har ju redan fyllt lägenheten med diverse (ganska söta) mangafigurer. Visserligen är jag ju en stolt pappa, men jag tror att hon har talang.

Tyvärr hade jag inte tid att anmäla mig som statist till deras tredje bok (tack för erbjudandet!), men jag kan glatt intyga att det finns en Krille även i mig, även om jag inte begåvats av mangamagi a la spöket Andreas. Och det är väl kanske därför som ”mitt livs novell” inte fått något lyckligt slut.

På vägen hem diskuterade jag och LFH ett koncept på en manga som hon skulle vilja göra, och som jag skulle kunna hjälpa henne med – trots att jag inte ens kan rita streckgubbar. Och jag är glad att hon har ett intresse som jag kan stödja, även om teckning faktiskt kräver lite mer än papper och pennor. Och de förutsättningarna berättade Yokay-medlemmarna om för min intresserade dotter. Tack för ett intressant ”event”, Yokay!

Hälsar eder Peter Harold

Kommentarer (4)

Kör i 130…

Bästa läsare!

In. Ut. Nej, jag spelar inte på några sexuella associationer. Det handlar om min arbetssituation. In, snabbkoll på datorns kalender. ut, språng till nästa möte/aktivitet. Jag rusar fram i 130. Pulsslag eller hastighet, de är nog desamma.

Jag har bestämt mig för att inte sitta på kvällen och skriva nu under denna hektiska period, och istället läsa mig genom ”Mrs Branican”. Hon är nu i Australien och söker efter som försvunne make som kidnappats av infödingar. Boken är från 1892, så det är en gammaldags bok på många sätt.

Kan f.ö. berätta att jag numera sover som en stock på natten.

Hälsar eder Peter Harold

Kommentarer (11)

Komplett

Bästa läsare!

Ett litet missöde i fredags kväll såg till att minimera min tid vid datorn under helgen. Lilla Fröken Harold fick panik när hon hörde att TV-programmet ”Let’s Dance” börjat ute i vardagsrummet så att hon sprang iväg med modemkabeln runt fötterna. Men istället för att snubbla och slå ut tänderna mot golvet så tog hon datorn med sig i flykten… Jäkla otur.

I övrigt så har jag firat min helg genom att högtidligt fullborda min samling av på svenska utgivna romaner av författaren Jules Verne. Jag borde egentligen kunna säga exakt hur många titlar det är frågan om, men minnet sviker mig just nu. Det är i alla fall tillräckligt många för att det skulle ta många år innan samlingen blev komplett.

”Mistress Branican” heter verket. Den gavs bara ut på svenska en enda gång och har fallit i glömska sedan dess. Varje dag under fem års tid har jag tre gånger om dygnet kollat av antikvariat.net och bokborsen.se för att få tag i boken. Utöver det har jag letat på loppmarknader och bland de återstående riktiga butiksantikvariaten. Äntligen är sökandet över!

Så vad gör man när man till slut har alla böcker man så innerligt letat efter? *fett frågetecken*

Jag kom på en ganska smart idé nu när jag hamnat i denna situation. Varför inte ta och läsa dessa böcker? Sanningen är den att det är bra många böcker i  min samling som är inköpta men olästa; ett tecken på att jag skulle vara biblioman och inte bibliofil – och det trivs jag inte med. Jag har alltså legat på rygg med Mistress Branican på min mage nu i helgen.

”Mistress Branican” ger mig en ny syn på Jules Verne. Det är en enormt lång startsträcka på berättelsen. Vi får ta del av persongalleriet under flera kapitel, och redan från början är det uppenbart vilka som är ädla, och vem som inte är det. Men det finns en smärta i berättelsen som jag aldrig känt i någon av hans tidigare verk.

Mrs Branicans man - som är kapten – far iväg med en tremastare från hemstaden San Diego med destination Calcutta. När Mrs Branican någon månad senare beger sig ner till hamnen för att höra nyheter från sin bortreste make av ett hemkommande fartyg så faller hon överbord och tappar sitt lilla småbarn som försvinner i djupet. Mrs Branican blir vansinnig av sorg. Och snart står det klart att även kapten Branican med stor sannolikhet omkommit; fartyget kom aldrig fram till destinationsorten.

Berättelsen känns väldigt sorglig, och det kan vara en av anledningarna till att den aldrig återvänt till de svenska bokhandlarnas hyllor. Detta är en bok för äldre ungdomar och vuxna. Om tiden tillåter skall jag försöka skriva av boken och ge den en lite modernare – eller i alla fall begripligare – språkdräkt. Vore skoj ifall boken fick en andra chans att möta läsekretsen.

Hälsar eder Peter Harold

P.S. Ser f.ö. att någon hittat till Skrivarens blogg idag genom att söka på ”jules verne smisk”. Om den för ämnet nyfikne ser denna postning igen så må han/hon höra av sig för mer information. D.S.

Kommentarer (4)

Nu berömmer jag mig själv

Bästa läsare!

Nu skall jag ta tillfället i akt att ge mig själv en ordentlig portion beröm. Jag har nämligen motstått frestelsen att blogga om författarinnan L**a M******nd. Kanske jag sagt något i någon kommentar hos någon annan bloggare, men just här på Skrivarens Blogg har skandalen med eventuellt sanna historier inte blivit något ämne. Tills nu, alltså…

Tänk att jag har kunnat hålla mig så länge!!!!!

Jag förbehåller mig rätten att inte nämna författarinnan vid namn. Hennes PR-sekreterare är ju så grinig på bloggosfären som ägnar sig åt en sammansvärjning mot den okrönta deckardrottningen som är så framgångsrik att alla är avundsjuka på henne. Mmm, det var väl ungefär så han formulerade det.

Därför tänker jag inte säga något ont om L**a M******nd. Däremot kan jag ju ta mig friheten att säga att hennes PR-kille är ett kretin. Med normalt språkbruk skulle jag ju kalla honom för idiot, men jag har finklänningen på mig idag, så då måste jag vårda mitt språk.

PR-killen gör så fel att Göran Perssons och Thomas Bodströms skuldförskjutning på mördade Anna Lindh bara känns sååååå rätt och sååååå smart i jämförelse. PR-killen skulle givetvis ha gjort en pudel. Att attackera den svenska bloggosfären är inte bara drygt utan också väldigt korkat. Bloggosfären består av både skribenter och läsare. En stor andel av dessa kommer härefter betrakta sig som f.d. läsare av L**a M******nd.

Den heliga författarinnan skulle ju kunna ha tänkt lite själv. Hon borde inse att det enda sättet att avstyra ”mediadrevet” är att i lugnt tonläge säga någonting i stil med ” – Sanningen kan ibland vara en subjektiv verklighetsuppfattning. Jag har skildrat den verklighet som NN uppgav. Det var rätt av mig att berätta hennes berättelse. Om det visat sig att allt inte stämde är jag den första att beklaga att jag använde formuleringen ‘en sann historia’. Det var ett olycksfall i arbetet – absolut inte mitt första misstag, och säkert inte heller mitt sista. Jag är trots allt bara en människa. Precis som Monica.”

Nu är säkert inte L**a M******nd mottaglig för mina goda råd. Men ni andra, ni kära läsare, får gärna använda det här tricket hur mycket ni vill ifall ni skiter i det blå skåpet. ”Ja, jag gjorde fel” är 4 ord. Att försöka skylla ifrån sig är bara jobbigare och resulterar oftast i att folk blir snea på en och man måste använda betydligt fler än 4 ord (troligtvis också förgäves). Är man i den situationen att man försörjs genom att vara en offentlig person – ja, då är det hål i huvudet att inte ta till pudeltricket så fort det börjar osa katt…!

Hälsar eder Peter Harold

Kommentarer (7)

Israel, Palestina och en författarpaus

Bästa läsare!

Mitt under den brinnande krisen i Gaza har jag tvingats att trycka på ”paus-knappen” för ett av mina påbörjade romanprojekt. Nej, den politiska krisen har inte med romanen att göra – det är bara ett sammanträffande att det sker samtidigt. Men händelserna har beröringspunkter.

Min roman som jag påbörjat inleds på Medelhavet och i Jerusalem under kung Salomos tid. Vi talar om c:a 950 år före Kr.f. vilket är väääääldigt länge sedan. Ni som hört mig skryta om mitt författarskap redan tidigare vet att jag försöker vara noggrann med fakta. Så jag var på vippen att plocka fram Bibeln och börja studera konungaböckerna för att samla stoff till min roman.

Samtidigt vet ni vad jag har sagt tidigare om den boken. Och det verkar faktiskt vara som så att av alla böcker jag har om religionshistoria (ett tiotal sådana böcker, oftast från förra sekelskiftet) så tycks jag inte äga en Bibel. Otroligt!

Det blev alltså att tillfråga Internet. Och med ens började mina problem när jag fann det jag inte sökte: En israelisk professor i arkeologi vid namn Israel Finkelstein hävdar att.. hör upp nu gott folk… att det inte finns några belägg för att staden Jerusalem existerade under kung Salomos tid. Ja, det finns inte ens belägg för att kung Salomo själv – eller ens hans far kung David – över huvud taget funnits, utöver berättelserna i Bibeln! Hur skall jag kunna skildra en stad som inte finns?!!

Nu kan man ju givetvis avfärda detta som antisemitisk och antisionistisk propaganda om man har lust. Men denna sensationella uppgift kan bestyrkas av det faktum att de samtidiga egyptierna inte har dokumenterat något om Jerusalem (men däremot skrivit om andra städer som tillhörde de tre israeliska och judiska nationerna som skall ha enats enligt den bibliska legenden om kungarna David och Salomo, men som i de egyptiska anteckningarna var åtskilda).

Självfallet är professor Israel Finkelstein inte populär i sitt hemland Israel. Judar och araber har ägnat hundratals år åt att bekämpa varandra för att ensamma kunna härska över den heliga staden där bägge säger sig ha berättigade anspråk genom de historiska hävderna.

Även om jag är kulturnörd så känns det som att den enda rättvisa utvägen vore att evakuera staden och upprätta en folkfri zon på en radie av 15 mil och sedan släppa en hård atombomb över staden. Den heliga staden skulle bli lika åtråvärd som Tjernobyl. Det vore i mina ögon en salomonisk rättvisa…

Nu börjar jag istället att skriva mitt livs första roman som utspelar sig i nutid – och i Sverige. Med andra ord helt orörd mark för mina alster.

Hälsar eder Peter Harold

Kommentera

Äldre inlägg »