Peter Harold – Skrivarens blogg

Bästa läsare!

Det räckte inte med att en stor grupp Tintinälskare i samverkan med en icke försumbar mängd försvarare av yttrandefriheten gav uttryck sin avsky när Kulturhusets ungdomsverksamhet beslutade sig för att bannlysa seriefiguren Tintin för brott mot politiskt korrekta normer. Vi kan tråkigt nog konstatera att en rad bibliotek beslutat sig för att plocka bort bl.a. albumet ”Tintin i Kongo” som stämplas som rasistiskt.

Jag har själv valt att försvara Tintin-albumen ur ett yttrandefrihetsperspektiv. Min bloggkollega monsieur Olsson på Enligt min humla har skrivit ett långt försvarstal för ”Tintin i Kongo” utifrån alstrets brister. Hans artikel ”Kulturrevision är historierevision” kan läsas här. Man kan säga att jag på samma grund som Olsson försvarar kravet på att Adolf Hitlers manifest ”Mein Kampf” skall vara tillgängligt för allmänheten, därför att ”om vi tvättar historien kommer vi aldrig att förstå den”.

Olsson skriver:

Tintin rensas ut för att böckerna “speglar en nidbild med kolonialt perspektiv”, enligt Behrang Miri. Det är förmodligen alldeles sant. Och det är precis därför böckerna måste vara kvar. Därför att de säger mer om kolonialmakterna än om kolonierna.

Ja, detta är givetvis ett gott skäl. Men då måste man i ärlighetens namn också tillåta sig att säga några ord om kolonialmakterna, i det här fallet Belgien. Och det sätter albumet ”Tintin i Kongo” i ett helt och hållet annat perspektiv än det som kulturchefen Behrang Miri utgår från.

Det Kongo som den evigt unge journalisten Tintin besökte var mellan 1884-1908 den belgiske kung Leopold II:s personliga egendom. Kongo tillhörde under hans tid inte staten Belgien, utan utgjorde via ett privat sällskap istället en ickestatlig koloni. Under kung Leopolds styre skedde ett hänsynslöst utnyttjande av kongoleserna, vilka blev utsatta för ohyggliga övergrepp. Till saken hör att Belgiens regering (i samband med Henry Stanleys upptäcktsarbete av området) inte alls var särskilt intresserade av ett formellt imperiebyggande. Efter Berlinkonferensen 1884, då stora delar av den mörka kontinenten delades upp mellan flera europeiska länder, bildades Fristaten Kongo. Under dessa år då kung Leopold styrde – alltså inte den belgiska staten – skall Kongos befolkning ha mer än halverats genom tvångsarbete, förföljelser och framkallad svält.

I samband med att man vid sekelskiftet började undersöka möjligheten att låta frigivna slavar från Förenta staterna återvända till Afrika dök fristaten Kongo upp som förslag, och en kommitté bildades. När man väl på plats i Kongo började granska förutsättningarna för den tillkommande befolkningen av f.d. slavar blev missförhållandena i landet uppmärksammade på allvar. Tämligen snart kunde man konstatera att de färgade i USA skulle få det bättre i Amerika där de kunde tjäna sitt uppehälle som anställda med avlöning. Med de nu massiva vittnesmålen om övergreppen i Kongo bildades organisationen Congo Reform Association som sedan blev en global rörelse med stort inflytande över politikerna i USA och Europa. 1908 tvingades kung Leopold överlåta Kongostaten till den belgiska staten som därmed fick förvalta landområdet som en formell koloni i landets namn.

Den blodiga utvinningen av rågummi fick ett stopp, och faktorierna förbjöds att misshandla sina anställda (tidigare hade ingenting hindrat firmorna från att regelrätt döda personal). Visserligen fanns det problem med att få stopp på tvångsarbete under lång tid härefter, i synnerhet inom gruvindustrin, men på det hela taget skedde en förbättring i kongolesernas liv efter 1908.

Här kommer Tintin in i bilden. I såväl Frankrike som Storbritannien och säkert i många andra europeiska nationer var intresset för exotismen utbrett. I Sveriges fall kan vi ju nämna den ständiga floden av reseberättelser signerade Sven Hedin, men man kan också nämna André Citroëns i medierna skickligt marknadsförda bilburna expeditioner över Sahara och sedan tvärs genom Afrika som resulterade i både filmer och utställningar. Det var f.ö. expeditionsledaren G-M Haardts hund som blev förebild till Milou, Tintins trogne följeslagare under så gott som alla album. Utställningar med föremål som hämtats från avlägnsa hörn runt om i världen förevisades för en ständigt tillströmmande publik.

Det var utifrån detta stora allmänintresse som Norbert Wallez, redaktör för tidskriften Le Vingtième Siècle tog avstamp när han bad sin tecknare George Remy (Hergé) att skapa en serie där Tintin fått i uppdrag att resa till Kongo och berätta om situationen i landet. Eftersom det är länge sedan jag läste albumet på svenska har jag fått nöja mig med en genomläsning på franska via Internet, vilket inte är riktigt samma sak som när man förstår språket. Ändå har jag svårt att se den uttryckliga rasism som det reses varningsflagg för. Jodå, kongoleserna skildras som svarta med stora läppar. Det kan tyckas vara rasistiskt, men faktum är att med Hergés tecknarstil är det omöjligt att ge en 100%-igt korrekt återbild av en människas anatomi. Är det ingen som reflekterat över kapten Haddocks näsa? Inte ens den ser ut som en riktig näsa. Varför skall man då kräva att svarta tecknas på ett sätt så att de inte längre framstår som svarta? Det om något är rasism.

Naturligtvis skildras infödingarnas vidskeplighet och okunskap om tekniska föremål. Eftersom jag är böjd åt att samla på reseskildringar (i originalutgåvor, naturligtvis) från den viktorianska eran har jag självklart en hel del verk som beskriver förhållandena i Kongo redan innan kung Leopold II gjorde landet till sin egendom. Bl.a. äger jag det informativa verket ”Tre år i Kongo” av författartrion Möller, Pagels och Gleerup. Boken skildrar på ett sakligt vis kongolesernas läggning ur flera perspektiv. Inte heller här saknas konflikten mellan den tekniskt framåtsträvande civilisationen kontra den ännu ej upplysta ursprungsbefolkningen. Men jag ser inte att Hergé nästan ett halvt århundrade efteråt gestaltar denna konflikt på ett särskilt nedlåtande sätt. Tvärtom tycker jag att ”kulturkrockarna” hanteras på ett komiskt vis, och humor är ett signum i alla Tintinböcker. Jag tror att det är just Tintins hjärtfyllda varelse som gjort berättelserna om honom väldigt populära. Även i Kongo.

Det jag tror kan uppröra känsliga PK-debattörer är det faktum att ”Tintin i Kongo” skildrar Belgiens närvaro som någonting positivt. Vi lever i en tid av kulturrelativism där man tabubelägger tanken på att en kolonialmakt är mer utvecklad än den koloni man styr över. I deras ögon hade Tintin (belgarna)  inget i Kongo alls att göra. Och för att utplåna och fördöma hans (belgarnas) närvaro måste man lägga böckerna på bokbål. Det är lika effektivt som att slippa lukt genom att blunda, men låt oss resonera efter PK-galningarnas önskemål.

Därmed måste vi bortse från att Belgien tillsåg att kongoleserna fick skola (med undervisning i lokala språk); att man förbättrade hälsovården; att man lät bygga upp landets infrastruktur (vars finansiering utgick från exportinkomster); att det byggdes upp en ordningsmakt som förhindrade fientliga stamkrig; etc. etc.

Man kan leka med tanken och fundera på vad som hade hänt ifall Belgien avstått från att ta hand om Kongo. Jag tror inte för en sekund att det landet hade överlevt som en självständig nation. Dels med tanke på att det inte fanns någon möjlighet att omvandla landet till en demokratisk förvaltning (trots missionärernas insatser var skrivkunnigheten låg), och ingen kan väl tvivla på att det fanns andra europeiska länder som gladeligen tagit över Kongos råvaror. Med tanke på att delar av Europa hade förlorat demokratin under 1930-talet skall vi inte vara blåögda och tro att Kongo kunnat bli ett utopiskt exempel på hur bra allting blir så fort västvärlden avlägsnar sig. Såvida inte det var det enkla och primitiva stamlivets återkomst man eftersträvade. Typ miljöpartipolitik fast med inslag av kannibalism…

Med andra ord var Tintins resa i Kongo att visa hur belgiska staten tagit sitt ansvar för kongoleserna efter den hänsynslöse  kung Leopold II. En ursäkt med andra ord, om än med en viss avsaknad av problematisering. Visst kan man kalla detta för propaganda. Men uppriktigt sagt; om propaganda skall förbjudas, då får man rensa frisk i de svenska biblioteken. Och den utvecklingen vill i vart fall inte jag se. Låt folk odla sitt förstånd så att de själva kan förstå budskapet i medierna – vare sig det är i underhållande serier eller någon dagstidnings ledarspalt.

Hälsar eder Peter Harold

I mediebruset:
SvD: ”Kommunbibliotek ratar Tintin”. http://www.svd.se/kultur/tintin-ratas-av-kommunbibliotek_7554658.svd

Bästa läsare!

Jag förmodar att halva svenska bloggosfären bloggbävat färdigt och plockat fram champagnen sedan Kulturhusets konstnärlige ledare Behrang Miri förbjudits att slänga ut alla seriealbum med den evigt unge journalisten Tintin från den kommunala ungdomslokalen TioTretton i Stockholm city.

Enligt DN var Tintin den första litterära styggelse som måste rensas ut, men definitivt inte den sista om man hittar fler karaktärer som inte är politiskt korrekta:

Tintin kan vara den första fiktiva karaktären men inte den sista som rensas ut ur Kulturhuset. Behrang Miri är införstådd med att det finns många andra barnböcker med lika otidsenliga värderingar som hos Tintin. Han har bett sin personal att undersöka om det finns flera böcker i hyllorna som, enligt honom, inte borde stå där. Böcker med bland annat homofobiskt eller utlänningsfientligt innehåll.

Behrang Miri utgår i från den rättsprocess som pågått i Belgien där en privatperson krävde att albumet ”Tintin i Kongo” skulle totalförbjudas. Rätten fann inte skäl att fälla alstret. Detta har inte hindrat Behrang Miri från att genomföra sin egen Kristallnatt på TioTretton. Till stöd för detta uppger han de starka reaktionerna på ”Tintin i Kongo” från somaliska och eritreanska barn. Varför somaliska och eritrianska tioåringar identifierar sig med vuxna kongonegrer förblir en gåta för mig, men vi får utgå rån att Behrang Miri inte fabulerar. De flesta barn inser utifrån illustrationerna att berättelsen utspelar sig från en svunnen tid (tips att uppmärksamma: Tintins gamla T-Ford; det urgamla ångloket; 78-varvsgrammofonen). Faktum är att bristen på bombplan och månraketer gjorde att ”Tintin i Kongo” var mitt minst lästa album i min samling.

Jag personligen är motståndare till att litteratur skall rensas ut så snart en politisk modenyck blåser genom kulturvärlden. Naturligtvis förstår jag att kulturmarxister som Behrang Miri gråter över att de saknar makt att revidera populära seriefigurer och tvinga fram en omritning av albumen så att innehållet passar vänsterintelligentians snävt avsksurna normeringsvärd. Jag är glad över att de massiva protesterna gett resultat. Sluta pilla i kidsens hjärnor. Låt dem älska eller hata sina seriehjältar efter eget förnuft. Låt dem tänka fritt. Då kanske de kan hantera sina liv som vuxna utan att behöva fråga om vilka tankar man får tänka.

Självfallet bör den politiska aktivisten Behrang Miri – som ser sig själv som en förebild för otroligt många ungdomar – avgå från sitt uppdrag som konstnärligt ansvarig. Som skattebetalare har jag inget som helst förtroende för honom, och han skall inte tillåtas bestämma vad min trettonåriga dotter skall få läsa eller inte. Biblioteken skall köpa in litteratur – även serier. Inte rensa ut efter en politisk idé. Det är så kristallnacht det bara kan bli.

Behrang Mirsi – årets felrekrytering! Hoppas Kulturhuset lärt sig en läxa.

Att Tintin höll på att hamna på Kulturhusets bokbål var ganska givet med tanke på hur denna seriehjälte attackerats under åren. Det hade faktiskt varit spännande att se vilka fler som skulle ha rensats ut. Om inte annat för att vi lättare skall kunna ställa en mer exakt diagnos på verksamheten hos TioTretton.

Hälsar eder Peter Harold

I mediebruset om Kristalnatt Light Kulturhuset:
SvD: ”Litteraturvetare: Inte fel att ta bort Tintin”.
SvD: ”Tintin utrensad från bibliotek”.
SvD: ”Kulturhuset backar om Tintin”. Protesterna gjorde nytta.
Text.Nu: ”Stoppa Behrang Miris censur – han jagar rasister men leker diktator”.
Läsarnas Blogg: ”Tintin som rasist?” Undertecknad skriver om en svensk-afroförening som bara kan se Tintin i svart-vitt, som jag uttryckte det den gången.
Aftonbladet (som jag hoppas att ni inte läser): ”Tintinböcker kastas ut från kulturhuset”.
SVT: ”Inte självklart att barn förstår” …varför Tintin blir buren av negrer. Nä, men alla barn skall förväntas att förstå att det är helt normalt att pojkar skall slicka på varandras snoppar; att kulturer som förtrycker kvinnor har lika stort existensberättigande som vår egen; att ingen skall tvingas in i könsroller och därför måste tvingas tiull könsneutralitet.
SVT: ”Behrang Miri om att Tintin rensas bort”.
SR: ”Tintinböcker får vara kvar”. Utrensningen var bara ett debattinlägg och allt är nu glömt och förlåtet, typ. Hell no! 
Realisten: ”Kulturhusets invandrade censurchef Behrang Miri” Hrm. Nåja. Okejdå.