Bästa läsare!
Det här blogginlägget handlar först om mig. Det händer nog inte så förtvivlat ofta att denna blogg handlar om mig som person, även om det finns en kategori som heter ”privat”. Detta av flera anledningar; dels kommer få läsare hit för att läsa om mig. Dels finner jag mig själv vara ett trist ämne att blogga om.
Dock gläds jag över att många besökare kommer hit för att läsa mina reflektioner över varjehanda andra ämnen. Fast det viktiga är inte att reflektionerna kommer utifrån mina åsikter. Nej, det är tankarna och idéerna som är av betydelse. Inte att undertecknad undertecknat dem. Faktum är att jag nog inte skapat en enda tanke som inte tänkts tidigare. Jag skulle lika gärna kunna vara en namnlös robot som slumpmässigt stöter ut valfri åsikt som hämtats från Internet; det intressanta finns i - hoppas jag – tankarna som jag valt ut. Inte i personen. Ni må ha en bild av mig; det kan jag inte hindra er från. Men jag kan definitivt inte ge någon garanti på att jag i verkligheten motsvarar den. Snarare tvärtom.
Det är här bloggen nu börjar handla om Alex Schulman. Jag har hört talas om namnet och jag har sett hans ansikte på TV. Jag tror att han gör reklam för schampo eller något liknande. Sen är jag borttappad. Vad jag förstår är Alex Schulman medievärldens motsvarighet till appendix vermiformis. Han skall i likhet med undertecknad vara en s.k. bloggare, även om jag personligen inte skulle skriva just denna titel på mitt visitkort. Dock har jag aldrig läst hans blogg (såvitt jag kan minnas, som målaren sa). Men när jag läser om andra som gjort det så uppstår bekanta tankebanor. I Expressen skriver författaren Roland Poirier Martinsson (ännu en person som jag inte vet ett jota om) en artikel med rubriken ”Exit Schulman”.
”Han [Alex Schulman] såg aldrig att vilken medelmåtta som helst som brister i självkritik och självcensur då och då faktiskt skriver något välfunnet. (En blind höna. En apa som hamrar på ett tangentbord i en miljon år.) I flodvågen av text befanns därför droppar av värde. Många omdömessvaga läsare berömde honom för dessa, och förstärkte Schulmans missförstånd om sin egen talang.”
Här vrider vi tillbaka strömbrytaren så att denna bloggpostning återigen handlar om mig. Under vissa stunder skulle man kunna betrakta Skrivarens Blogg som en tsunami av texter. Det har hänt också att ni, kära läsare, gett uttryck för mycket vänliga omdömen till mina alster. Det senare är givetvis snällt av er, men jag kan tyvärr inte absorbera beröm och god kritik i det omfång som vore önskvärt för mitt självförtroende. Visst blir det varmt kring hjärtat i någon halv minut, men berömmet rinner ändå av väldigt snabbt. Detta av flera olika skäl. Om vi tar den verkliga världen utanför datorskärmen så tycker jag att det är så oerhört pinsamt att få beröm. Visst, vi alla behöver beröm emellanåt. Men jag blir oftast generad. Ibland till och med stressad. Eller osäker. Nejdå, mina föräldrar slog mig inte varje dag som barn, så de är nog inte orsak. Jag tror bara det är att jag är blyg.
Det andra skälet till att jag sällan låter berömmet skapa någon förnöjdhet hos mig är att jag i mitt pseudo-autistiska sinnelag inte har någon nytta av glada tillrop. Missförstå mig rätt, men min hjärna betraktar beröm i bästa fall som en intet förpliktigande konfirmation, medan kritik däremot är vägledning. Det är därför kritiken sitter kvar längre i hjärnan än beröm. Detsamma gäller även självkritiken. En annan faktor är att jag privat mest får beröm när jag gjort andras jobb. Då förknippar jag berömmet med en känsla av att ha blivit utnyttjad. Intressant tanke, eller hur?
Åter till Martinssons lustmord på Alex Schulman:
Anyway, i ”Skavlan” i fredags föll allting ihop på ett sätt som var närmast chockartat. Alex hade inte elakheten eller ”blind höna”-metoden att falla tillbaka på.
Han var tvungen att leverera koncist i realtid, där omgivningen var nyfiket kritisk utan idoldyrkan som ingångsvärde.
Nu är jag lyckligtvis inte utsatt för någon idoldyrkan, men iakttagelsen tycker jag känns relevant även för min egen del. Jag har sedan länge iakttagit vilken enorm skillnad det är mellan mig som den sociala deltagaren i vardagslivet och mig som t.ex. bloggskribent. Som skribent kan man alltid använda backstegstangenten (och det händer ofta!), och man kan klippa och klistra för att dölja ett sprunget fel. Men framför allt kan man öppna ett till web-läsarfönster, kolla fakta, reflektera och sedan pränta ner sina sorterade ord. I det direkta samtalet gäller andra spelregler. Där är jag utlämnad åt ett fragmentariskt minne utan sökmotor till hjälp. I bästa fall har man en samtalspartner som kanske kommer på vad man har på tungan, men ibland inte.
Att ”leverera koncist” har väl inte varit min styrka ens i bloggform, men däremot kan jag inte heller omvandla mitt textmässiga ordflöde till talade ord. Först och främst räcker inte syret till i rummet. Och inte heller är arbetsminnet i huvudet tillräckligt bra för att jag skall kunna både tänka ut en bra retorisk strategi, och samtidigt ha fokus på orden i min mun. Jag besväras lite av Olof Johansson-syndromet, ni vet den gamle centerledaren som älskade bisatser när han pratade så att han kunde glömma bort totalt vad reportern frågade om. Och inte sällan hade reportern också glömt sin fråga.
Lyckligtvis märker folk inte att min mun och hjärna går i otakt. För många andra som lider av problemet går munnen igång före hjärnan. I mitt fall är det precis tvärtom; hjärnan lämnar munnen bakom sig utan någon som helst assistans. Värst är när hjärnan börjar tänka på andra saker än de jag talar om.
Åter till Alex Schulmans påstådda kraschlandning på TV:
När den danske skådespelaren Nikolaj Coster-Waldau ställde några för den utomstående självklara frågor blev det ett av de där ögonblicken när man känner obehag/välbehag av att se någon annan göra bort sig på fina festen. Men nu var det på blodigt allvar. Alex förstod att där, live, kläddes han av naken på ett sätt som han verkligen inte önskade, och det förstärkte effekten.
[...]
Skådespelaren undrade, ”Vad får dig att tro att ditt och Amandas [Schulmans fru?] liv är intressant?”. Alex utväg hade varit att säga: ”Jag är bra på att ta det vardagliga och göra det intressant.” Men han bara kippade efter luft, stackaren. Och Amanda log hela tiden: Vi är på ”Skavlan”, vi är paret Beckham, la-la-la-la-la-la! Och någon sa: ”Men om det inte finns substans, kan ni då inte vara borta lika snabbt som ni anlände?” Alex svarade: ”Jo.”
Det är nog så där det känns när man avslöjas som den nakne kejsaren. Tydligen har Alex Schulman klarat sig bra genom det offentliga livet utan att uppfattas som en substanslös bluff. Ända tills nu. Hur kan de ha gått till?
Ja, min teori är att Alex Schulmans position skyddats av ett medieetablissemang som finner ett mervärde i att säkra sina likars intressen. Genom att höja Schulman till skyarna kan hans grace smitta av sig på de som är mest högljudda i hyllningskören. Precis som vid ett hov. Nu vet jag inte helt säkert ifall Alex Schulman är en journalist, och jag får intrycket av att han är mest känd för att vara en kändis. Men det är i många fall uppenbart att en personlig koppling till journalistvärlden, i synnerhet den som lever och verkar i Stockholm, är av stor betydelse för att man skall ständigt bli tillfrågad och framsläppt i medierna. Även i nyhetsrapporteringen ser vi hur journalister tar experternas stolar. Och därtill ser vi också en tendens att personer inom medievärlden har fördelar vad gäller marknadsföring.
Så länge medievärlden fört fram Alex Schulman som en intressant person har nog alla som orkat bry sig uppfattat detta som en sanning. Och nu när den kritiska frågan ställs kanske man börjar – som Martinsson – ställa sig frågan om Schulmans liv verkligen är intressant. Det är en situation som jag själv inte vill behöva uppleva. I vart fall inte som skribent på Skrivarens Blogg. Eller också kan jag ju vara ärlig och säga ” – Nej” om någon skulle ställa en så grym men befogad fråga. Med få undantag handlar som sagt inte den här bloggen om mig. Jag kommer visserligen inte ifrån att jag är mina ords avsändare. Men jag ser mig inte som en åsiktsledare. Nej, snarare ser jag mig som ett av de arbetsbin som ser till att det surrar i bloggosfären. Om någon eller några roas av det jag skrivet är givetvis glädjande, men jag ser mer att bloggens existens och ämnesinriktning har en signaleffekt på vad som sker i vår samtid. Tillsammans med tusentals andra bloggar kan vi åstadkomma ett surr som ingen eller opinionsbildare kan förringa. Det tycker jag är bra, och det är därför jag bloggar. Jag är ute efter delaktighet. Inte personlig upphöjdhet.
Sen att jag under deppiga stunder tänker högt om livet, kärleken och hälsan… tja, blir det alltför outhärdligt rekommenderar jag läsaren att klicka vidare till nån av bloggkollegorna i länklistan.
Och ibland får jag för mig att blogga om sådant jag inte vet någonting om. Som t.ex. om Axel Schulman. Tydligen BORDE jag veta vem han är. Men det gör jag inte. Just därför uppstår såna underliga bloggrubriker som ”Han som plötsligt undrar vem Alex Schulman är?”. För den personen är jag. Som undrar, alltså. Nu sätter jag stopp här innan jag inte kan höra skillnaden på mig själv och Ludvig Rasmusson.
Hälsar eder Peter Harold