Peter Harold – Skrivarens blogg

Bästa läsare!

Vita pilar på kartan (klicka för större version) visar var det i Stockholmsområdet (enligt min mening) finns en befolkning där flertalet eller åtminstone en majoritet av de boende sannolikt har utomeuropeiskt ursprung/härkomst/påbrå. Obs! Detta är inte en helt objektiv kategorisering, utan enbart baserat på mina synintryck när jag besökt dessa platser (jag t.ex. iakttagit folk med anletsdrag som är typiska för folk från Mellersta östern, Afrika, Sydamerika, o.s.v. samt lyssnat på vilka språk som använts på plats, liksom noterat sedvanor och klädbruk).

De stadsdelar som jag redovisat som platser med en övervägande ickeeuropeisk etnisk sammansättning är Rinkeby, Tensta, Kista, Orminge, Fisksätra, Skärholmen, Vårby, Fittja och Botkyrka. Det kan självfallet finnas fler stadsdelar än dessa.

Röd pil visar var Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg är mantalsskriven* (Södermalm).

Svart pil visar var Aftonbladets kulturskribent Martin Aagård är mantalsskriven* (Södermalm).

Både Åsa Linderborg och Martin Aagård utmålar debattörer som är kritiska till den svenska flykting- och integrationspolitiken som rasister eller främlingsfientliga. Samma öde drabbar även den som ifrågasätter det som kallas multikultur; som i bästa fall betyder kåldolmar, pizza och Zlatan (ja, jag vet, jag citerar mig själv), men som också inneburit segregation, utanförskap och religiös extremism.

Åsa och Martin är starkt skyldiga till att debatten är polariserad. Kartan visar också att de är hycklare genom att bosätta sig långt från de stadsdelar som förvandlats till enklaver. Precis som flertalet av deras yrkeskollegor.

I rest my case…

Hälsar eder Peter Harold

* enligt Ratsit.se

I mediabruset:
SvD: ”Har någonting hänt med Uppdrag Granskning?”  Sanna Rayman noterar att Martin AAsgård inte gillar att bli granskad. Hirr, hirr. 

Bästa läsare!

Jag undrar vad det var i min bloggpostning ”Hat, ilska och en skvätt frustration” som föranledde SvD att radera Twinglylänken till min postning från deras artikel ”SD-politiker utreds efter överfall”? Att så skett vill jag leda i bevis genom följande skärmdumpskomposition:

Enda länken som finns kvar är från sajten Slutpixlat som jag måste säja känns ganska tramsig. Inte mycket av substans för att vara en hemsida som försöker spegla sig från vänstersidan mot Avpixlat. Jag själv försökte i alla fall att skriva ett konstruktivt blogginlägg, så det är med viss ledsnad jag ser att SvD/Twingly motarbetar min medverkan att berika det offentliga samtalet.

Hälsar eder Peter Harold

Mer om medierna och (bristen på) det fria ordet:
SvD: ”Uppdrag Granskning granskar kollegas kritiker”. Kritiker får ej granskas om de tillhör den goda sidan, lyder tydligen en oskriven regel.

Bästa läsare!

Har ägnat större delen av arbetsdagen med att arbeta tillsammans med kommunikatörer. Trots den fasansfulla uppgiften vi stod inför var det inget mot det öde mänskligheten tycks gå mot; på löpsedeln till Expressen informerades alla oroliga medborgare om att Maria Montazamis dansare lämnat henne. Världen står stilla och man kan höra en knappnål falla – i golvet på kyrkan i grannsocknen!

Vi var bägge överens om att man som nyhetskonsument känner sig lite lurad över att få en sådan här icke-nyhet kastad i ansiktet. Man skäms ju lite över att plocka upp en sån där tidning och att folk börjar tro att man är intresserad av vad det nu var vad Maria Montazami gjorde/inte gjort med sin dansare.

” – Fast det är bra att jobba med skiten…”

Jag anade vad kommentaren innebar för kommunikatören. Kvällstidningarna har blivit så lättledda. Ja, inte bara dem – även morgontidningarna och etermedierna har blivit avsändarnas språkrör. Visst kan det vara lite jobbigt att få genom sitt budskap ifall man bajsat i det blå skåpet, men här ser vår skickliga kommunikatör till att bajset inte hamnar i någon fläkt.

En fördel som kommunikatören har är att han eller hon vet vad journalisten vill ha. Kommunikatören anpassar sig, eller snarare tar hänsyn till journalistens behov av dramaturgi. Om journalisten mot all för modan är kompetent, eller allmänt kritisk, så ser man till att ge samma svar fler gånger men med olika formuleringar – alla ändå välavvägda.

Det allra bästa är om kommunikatören har en färdig text. Den skall man hänvisa till ifall journalisten jobbar för en tidning eller propagandacentralen TT. I radio och TV är det lite svårare att hänvisa till en pressrelease. Men kommunikatörens jobb handlar om att göra det lätt för journalisten. Och däri ingår att delvis göra journalistens jobb. Vilket vederbörande tackar för – antingen p.g.a. lättja eller inkompetens.

Vilket Erika Bjerström är skall jag vara osagt, men dagens samtal med kommunikatören på jobbet dök upp när jag läste en postning av den duktige skirbenten och konstnären Lars Jonsson i bloggen The Climate Scam under rubriken ”Korrespondenterna i Vietnam”. Hans text tog avstamp i vad folk skrivit om Erik Bjerström i några tidigare kommentarer som uppmärksammade ett TV-program som hon gjort, och som till stor del handlade om att Vietnam är ett av de första länderna som drabbats hårt av klimatförändringarna.

Programmet har en röd tråd vilket handlar om att Vietnam är en av de länder som först drabbats av klimatförändringarna och att delar av staden översvämmas p.g.a havsnivåhöjningen. Erika börjar med en lång introduktion om de mänskligt orsakade klimatförändringarna som följer de mest alarmistiska tongångarna, fyra graders temperaturökning, flera meters havsnivåhöjning och spekulationer om människsans överlevnad. Jag lämnar dessa för vad de är. Det är dock intressant om de olika påståendena om vad som händer idag i Vietnam är relevanta.

Huvudtemat är att det stigande vattnet drabbar människor vid kusten och att det orsakats av klimatförändringar orsakade av människan. De intervjuade blir på så sätt vittnen som stärker de bild som presenteras. Frågan är om det sant eller ljuger Erika Bjerström medvetet? På den senare frågan kan jag naturligtvis inte svara, hon är kanske så övertygad över CAGW att detta är hennes personliga tolkning. I alla händelser finns det andra förklaringar och som även hänvisas till i kommentarerna. Vi fick t.ex en referens till VietnamNewsToday.com som påstår att delar av Ho Chi Min City sjunker p.g.a. av att allt för hårt utnyttjande av grundvattenkällor. Jag vet inte var Erika befinner sig exakt, och det är en brist i programmet, att vi inte får se en karta eller en förklaring om hur problemet ser ut geografiskt. Men jag antar att det är någonstans i Mekongfloden, kanske i närheten av Ho Chi Min-City.

Jag vill verkligen inte att frekventa besökare av Skrivarens Blogg skall tro att jag är en notorisk hatare av journalister, även om vart och varannat blogginlägg med min signatur handlar om den svenska journalisikens sorgliga tillstånd. Ja, jag resonerar hellre i termer om journalism än journalistik. Och här ger Lars Jonnson på ClimateScam ett utmärkt vittnesmål. Att jag inte hatar yrkesgruppen journalister hoppas jag att ni förstår. Dels ser jag mig själv som en medborgarjournalist genom mitt bloggande, men därtill ägnar jag mig faktiskt åt äkta journalistik verksamhet. Dock enbart med kontakter i utlandet, dessvärre. I min bekantskapskrets har jag också flera journalister (företrädesvis inom teknik och forskning). Så mina mediekritiska inlägg är inte ett uttryck för journalisthat. Inte alls. Om jag hatade journalisterna skulle jag föreslå att det radas upp mot en mur och skjuts ihjäl. Mitt förslag – av ren och skär kärlek, nåja – är den vänliga uppmaningen till Sveriges journalister att sköta sina jobb och rapportera ärligt och kunnigt.

Vi är tyvärr långt ifrån där de svenska journalisterna gör sig förtjänta av denna kärlek. Lars Jonsson beskriver sin syn på varför det är så svårt att känna förtroende för vår statliga nyhetsförmedlare.

Nog är det väl sorgligt att en korrspondent i SVT inte har ambitionen att försöka analysera Vietnams, eller snarare huvudstadens problem på ett mer intressant plan. Hennes reportage snarare försvårar deras möjlighet att komma till rätta med problemen då hon anklagar klimatförändringarna för problemen. Det är svårt att se att SVT därmed bidrar till att upplysa oss om vad som händer i världen utan enbart tar ett allvarligt socialt problem i en del av världen som argument i en politiserad naturvetenskaplig debatt, den om klimatförändringarnas orsaker.

[...]

Havsniåhöjningarna utmed Vietnams kust är i snitt 3 mm per år under perioden 1993–2008 vilket knappast kan ha orsakat att hela byar försvunnit under det stigande havet, vilket är den bild som vi tittare ges när en man sittande i en båt mer Erika pekar ner i vattnet och beskriver var hans by en gång låg. Kanske var byn bara 20 centimeter hög?

Vietnam har många problem, och ett skiftande klimat kan vara ett av dem. DE problem som Erika Bjerström beskriver är antagligen ett utslag av Vietnams dåliga stadsplanering i sin tur ett resultat av enpartisystemet.

Även om jag tycker att det känns både tråkigt och tröttande att skriva om de svenska medierna så känner jag att det ändå måste göras. Eftersom jag vet att SR-folk tittar in i denna blogg emellanåt så hoppas jag att de påminns om att det faktiskt finns tänkande människor vid radiomottagarna som inte köper makthavarnas budskap okritiskt. Vi kanske inte hörs och syns i gammelmedierna, men vi finns här ändå, och vi kommer nog allt till slut få ett inflytande genom det trägna mun-till-mun-arbetet. Eller som det är för Internet: Länk-till-länk. Dessutom kan vi i bloggosfären ge er läsare tillgång till det som mainstream media upphört med, nämligen djupgåande och insiktsfulla analyser. Kanske inte just här på Skrivarens Blogg, men jag tvekar inte att länka till dessa exempel när jag själv skriver om ämnet. Det är så vi jobbar inom den oavlönade medborgarjournalistiken. Utan oss hade vi levt till fullo i en Orwellsk verklighet. Vi gör allt för att bromsa den utvecklingen.

Nu ska jag gå och sova. Go’natt kära läsare!

Hälsar eder Peter Harold

Bästa läsare!

Det här blogginlägget handlar först om mig. Det händer nog inte så förtvivlat ofta att denna blogg handlar om mig som person, även om det finns en kategori som heter ”privat”. Detta av flera anledningar; dels kommer få läsare hit för att läsa om mig. Dels finner jag mig själv vara ett trist ämne att blogga om.

Dock gläds jag över att många besökare kommer hit för att läsa mina reflektioner över varjehanda andra ämnen. Fast det viktiga är inte att reflektionerna kommer utifrån mina åsikter. Nej, det är tankarna och idéerna som är av betydelse. Inte att undertecknad undertecknat dem. Faktum är att jag nog inte skapat en enda tanke som inte tänkts tidigare.  Jag skulle lika gärna kunna vara en namnlös robot som slumpmässigt stöter ut valfri åsikt som hämtats från Internet; det intressanta finns i - hoppas jag – tankarna som jag valt ut. Inte i personen. Ni må ha en bild av mig; det kan jag inte hindra er från. Men jag kan definitivt inte ge någon garanti på att jag i verkligheten motsvarar den. Snarare tvärtom.

Det är här bloggen nu börjar handla om Alex Schulman. Jag har hört talas om namnet och jag har sett hans ansikte på TV. Jag tror att han gör reklam för schampo eller något liknande. Sen är jag borttappad. Vad jag förstår är Alex Schulman medievärldens motsvarighet till appendix vermiformis. Han skall i likhet med undertecknad vara en s.k. bloggare, även om jag personligen inte skulle skriva just denna titel på mitt visitkort. Dock har jag aldrig läst hans blogg (såvitt jag kan minnas, som målaren sa). Men när jag läser om andra som gjort det så uppstår bekanta tankebanor. I Expressen skriver författaren Roland Poirier Martinsson (ännu en person som jag inte vet ett jota om) en artikel med rubriken ”Exit Schulman”.

”Han [Alex Schulman] såg aldrig att vilken medelmåtta som helst som brister i självkritik och självcensur då och då faktiskt skriver något välfunnet. (En blind höna. En apa som hamrar på ett tangentbord i en miljon år.) I flodvågen av text befanns därför droppar av värde. Många omdömessvaga läsare berömde honom för dessa, och förstärkte Schulmans missförstånd om sin egen talang.”

Här vrider vi tillbaka strömbrytaren så att denna bloggpostning återigen handlar om mig. Under vissa stunder skulle man kunna betrakta Skrivarens Blogg som en tsunami av texter. Det har hänt också att ni, kära läsare, gett uttryck för mycket vänliga omdömen till mina alster. Det senare är givetvis snällt av er, men jag kan tyvärr inte absorbera beröm och god kritik i det omfång som vore önskvärt för mitt självförtroende. Visst blir det varmt kring hjärtat i någon halv minut, men berömmet rinner ändå av väldigt snabbt. Detta av flera olika skäl. Om vi tar den verkliga världen utanför datorskärmen så tycker jag att det är så oerhört pinsamt att få beröm. Visst, vi alla behöver beröm emellanåt. Men jag blir oftast generad. Ibland till och med stressad. Eller osäker. Nejdå, mina föräldrar slog mig inte varje dag som barn, så de är nog inte orsak. Jag tror bara det är att jag är blyg.

Det andra skälet till att jag sällan låter berömmet skapa någon förnöjdhet hos mig är att jag i mitt pseudo-autistiska sinnelag inte har någon nytta av glada tillrop. Missförstå mig rätt, men min hjärna betraktar beröm i bästa fall som en intet förpliktigande konfirmation, medan kritik däremot är vägledning. Det är därför kritiken sitter kvar längre i hjärnan än beröm. Detsamma gäller även självkritiken. En annan faktor är att jag privat mest får beröm när jag gjort andras jobb. Då förknippar jag berömmet med en känsla av att ha blivit utnyttjad. Intressant tanke, eller hur?

Åter till Martinssons lustmord på Alex Schulman:

Anyway, i ”Skavlan” i fredags föll allting ihop på ett sätt som var närmast chockartat. Alex hade inte elakheten eller ”blind höna”-metoden att falla tillbaka på.

Han var tvungen att leverera koncist i realtid, där omgivningen var nyfiket kritisk utan idoldyrkan som ingångsvärde.

Nu är jag lyckligtvis inte utsatt för någon idoldyrkan, men iakttagelsen tycker jag känns relevant även för min egen del. Jag har sedan länge iakttagit vilken enorm skillnad det är mellan mig som den sociala deltagaren i vardagslivet och mig som t.ex. bloggskribent. Som skribent kan man alltid använda backstegstangenten (och det händer ofta!), och man kan klippa och klistra för att dölja ett sprunget fel. Men framför allt kan man öppna ett till web-läsarfönster, kolla fakta, reflektera och sedan pränta ner sina sorterade ord. I det direkta samtalet gäller andra spelregler. Där är jag utlämnad åt ett fragmentariskt minne utan sökmotor till hjälp. I bästa fall har man en samtalspartner som kanske kommer på vad man har på tungan, men ibland inte.

Att ”leverera koncist” har väl inte varit min styrka ens i bloggform, men däremot kan jag inte heller omvandla mitt textmässiga ordflöde till talade ord. Först och främst räcker inte syret till i rummet. Och inte heller är arbetsminnet i huvudet tillräckligt bra för att jag skall kunna både tänka ut en bra retorisk strategi, och samtidigt ha fokus på orden i min mun. Jag besväras lite av Olof Johansson-syndromet, ni vet den gamle centerledaren som älskade bisatser när han pratade så att han kunde glömma bort totalt vad reportern frågade om. Och inte sällan hade reportern också glömt sin fråga.

Lyckligtvis märker folk inte att min mun och hjärna går i otakt. För många andra som lider av problemet går munnen igång före hjärnan. I mitt fall är det precis tvärtom; hjärnan lämnar munnen bakom sig utan någon som helst assistans. Värst är när hjärnan börjar tänka på andra saker än de jag talar om.

Åter till Alex Schulmans påstådda kraschlandning på TV:

När den danske skådespelaren Nikolaj Coster-Waldau ställde några för den utomstående självklara frågor blev det ett av de där ögonblicken när man känner obehag/välbehag av att se någon annan göra bort sig på fina festen. Men nu var det på blodigt allvar. Alex förstod att där, live, kläddes han av naken på ett sätt som han verkligen inte önskade, och det förstärkte effekten.
[...]
Skådespelaren undrade, ”Vad får dig att tro att ditt och Amandas [Schulmans fru?] liv är intressant?”. Alex utväg hade varit att säga: ”Jag är bra på att ta det vardagliga och göra det intressant.” Men han bara kippade efter luft, stackaren. Och Amanda log hela tiden: Vi är på ”Skavlan”, vi är paret Beckham, la-la-la-la-la-la! Och någon sa: ”Men om det inte finns substans, kan ni då inte vara borta lika snabbt som ni anlände?” Alex svarade: ”Jo.”

Det är nog så där det känns när man avslöjas som den nakne kejsaren. Tydligen har Alex Schulman klarat sig bra genom det offentliga livet utan att uppfattas som en substanslös bluff. Ända tills nu. Hur kan de ha gått till?

Ja, min teori är att Alex Schulmans position skyddats av ett medieetablissemang som finner ett mervärde i att säkra sina likars intressen. Genom att höja Schulman till skyarna kan hans grace smitta av sig på de som är mest högljudda i hyllningskören. Precis som vid ett hov. Nu vet jag inte helt säkert ifall Alex Schulman är en journalist, och jag får intrycket av att han är mest känd för att vara en kändis. Men det är i många fall uppenbart att en personlig koppling till journalistvärlden, i synnerhet den som lever och verkar i Stockholm, är av stor betydelse för att man skall ständigt bli tillfrågad och framsläppt i medierna. Även i nyhetsrapporteringen ser vi hur journalister tar experternas stolar. Och därtill ser vi också en tendens att personer inom medievärlden har fördelar vad gäller marknadsföring.

Så länge medievärlden fört fram Alex Schulman som en intressant person har nog alla som orkat bry sig uppfattat detta som en sanning. Och nu när den kritiska frågan ställs kanske man börjar – som Martinsson – ställa sig frågan om Schulmans liv verkligen är intressant. Det är en situation som jag själv inte vill behöva uppleva. I vart fall inte som skribent på Skrivarens Blogg. Eller också kan jag ju vara ärlig och säga ” – Nej” om någon skulle ställa en så grym men befogad fråga. Med få undantag handlar som sagt inte den här bloggen om mig. Jag kommer visserligen inte ifrån att jag är mina ords avsändare. Men jag ser mig inte som en åsiktsledare. Nej, snarare ser jag mig som ett av de arbetsbin som ser till att det surrar i bloggosfären. Om någon eller några roas av det jag skrivet är givetvis glädjande, men jag ser mer att bloggens existens och ämnesinriktning har en signaleffekt på vad som sker i vår samtid. Tillsammans med tusentals andra bloggar kan vi åstadkomma ett surr som ingen eller opinionsbildare kan förringa. Det tycker jag är bra, och det är därför jag bloggar. Jag är ute efter delaktighet. Inte personlig upphöjdhet.

Sen att jag under deppiga stunder tänker högt om livet, kärleken och hälsan… tja, blir det alltför outhärdligt rekommenderar jag läsaren att klicka vidare till nån av bloggkollegorna i länklistan.

Och ibland får jag för mig att blogga om sådant jag inte vet någonting om. Som t.ex. om Axel Schulman. Tydligen BORDE jag veta vem han är. Men det gör jag inte. Just därför uppstår såna underliga bloggrubriker som ”Han som plötsligt undrar vem Alex Schulman är?”. För den personen är jag. Som undrar, alltså. Nu sätter jag stopp här innan jag inte kan höra skillnaden på mig själv och Ludvig Rasmusson.

Hälsar eder Peter Harold

Bästa läsare!

Det har säkert uppenbarat sig för de flesta besökare av Skrivarens Blogg att jag haft en förhållandevis mediekritisk attityd. Att jag tråkar ut er med dylika ämnen beror på att jag i egenskap av nyhetskonsument upplever att svenska medier inte återspeglar verkligheten i samhället genom sin rapportering. Framför allt saknar jag journalistikens brist på ärlighet. Uttrycket ”journalisterna bara vinklar allt” är inte bara ett elakt uttryck utan innebörd – faktum är att den svenska journalistiken idag har fler beröringspunkter med maktutövandet än vad som är lämpligt för branschen. Journalistik har ersatts av journalism – en publik politisk aktivism som utspelar sig dagligen i våra nyhetstidningar och nyhetsutsändningar.

Dyrkan.

Hur kan det komma sig att vissa grupper i det närmsta förföljs (t.ex. sjukskrivna Sverigedemokrater vars hemliga akter hos Försäkringskassan publiceras olovligen i pressen) samtidigt som det inte ens uppstår en pliktskyldig rapportering när andra grupper begår och döms för grova brott (t.ex. miljöpartisten i Stockholm som hade oskyddad sex med 13-åriga pojkar trots sin HIV-smitta; miljöpartisten som stal pengar av sin gamla granne; SSU:arna som genom bedrägeri tillskansat sitt förbund stora summor pengar). Man behöver inte vara sympatisör till Sverigedemokraterna för att inse att svenska medier presenterar sin granskande journalistik utifrån vilken politisk åskådning ”gärningsmannen” har. Denna selektering försvarar man möjligtvis – eller vanligare ignorerar vid kritik  - genom att hänvisa till ”allmänintresse”. Men vilka skapar allmänintresset? Jo, journalisterna.

Avsky.

Att det är något sjukt med den svenska journalistiken är uppenbart. Få i branschen reagerar offentligt, men enligt den alternativa nyhetssajten Fria Tider har SVT-journalisten Janne Josefsson i samband med seminariet GRÄV2013 framfört en avvikande åsikt:

Uppdrag Gransknings Janne Josefsson gick under debatten till hårt angrepp mot radikalfeministen och Bonnierprofilen Maria Sveland, som han menade har fått ”åka genom media utan att få en enda motfråga” om sin nya bok om ”kvinnohatet”.

Josefsson påpekade att det inte är Svelands eget fel att hon ”inte får en jävla motfråga”, utan att problemet är det svenska medieklimatet och svenska journalister.

– Man föraktar folk och man föraktar demokratin – och vad är det för jävla medieklimat där man kan åka på bananskal och räkmacka utan att få en enda motfråga av journalistkåren som befinner sig här? Jag fattar inte vad vi är med om alltså, utbrast en märkbart upprörd Josefsson inför sina journalistkollegor.

– Vi ser oss som demokratins banerförare. folket ser oss tvärtemot, tillade han.

Janne Josefsson uttryckte dessutom oro över att de svenska journalisternas verklighetsfrånvändhet kommer att slå tillbaka mot dem.

[...]

Josefsson avslutade med att konstatera att journalisterna ”har en jävla makt, men vi utesluter vanligt folks tyckande”. Men då fick han mothugg av en annan av deltagarna på seminariet – Robert Aschberg.

– Nej! Det gör vi inte alls! inflikade Aschberg snabbt.

Strax därefter stormade ett par radikalfeminister scenen och började skrika ”gubbslem” åt Janne Josefsson. Den biten är dock bortklippt från ljudinspelningen.

Här kan jag komplettera med uppgifter från Göteborgsposten som beskriver diskussionen på ett helt och hållet annat sätt med en rejäl dos offermentalitet:

I slutet av fredagens debatt går en kvinna fram till scenen, sliter tag i en mikrofon och vänder sig till publiken.

- Tycker ni det är okej att Maria Sveland bjuds in för att under en timme förnedras av tre gubbslem?

Kvinnan som undrar är Sofia Mirjamsdotter, prisbelönt journalist. Platsen är Svenska mässan och det är Grävande journalisters årliga seminarium som avslutas med mingelkväll och ett evenemang kallat Late night show. I debattpanelen sitter, förutom Sveland, Janne Josefsson, Britt-Marie Mattsson, Robert Aschberg och Täppas Fogelberg. Sara Wennerblom från SVT är moderator.

Innan Sofia Mirjamsdotter tar ordet har diskussionen om gränser inom journalistik pendlat mellan ämnen som feminism, Silvias nazistiska pappa, pruttTV och Uppdrag gransknings reportage om fattiga barn. Stundtals är tonläget högt.

När Maria Sveland tycker att SVT:s program Debatt är ett ”skitprogram” som hon inte vill vara med i blir Janne Josefsson så upprörd att han ställer sig upp och frågar publiken om de inte tycker att det är en odemokratisk hållning.

I ett blogginlägg under lördagen beskriver Maria Sveland hur hon uppfattade debatten: ”Insåg alla i publiken att på Internationella kvinnodagen valde arrangören att iscensätta ett samtal med tre äldre män som systematiskt förminskade och förlöjligade mig? Jannes ansiktsfärg steg ytterligare en nyans medan han vrålade och svor och sedan tog samtalsledaren ordet och sa att det var dags att avsluta. Jag såg mig omkring och tänkte på hur rädda alla såg ut.”

Jag har ingen annan glosa som i feminin form matchar ordet ”gubbslem” än ”fittslem”. ”Tantslem” tror jag aldrig har använts, men däremot är ”fittslem” ett förekommande ord. Skulle det vara okej för mig att gå fram till mikrofonen och beskriva Sofia Mirjamsdotter – tack vare sin okritiska hållning till t.ex. radikalfeminister - med epitetet ”fittslem”? Nej, jag skulle bli utkastad ögonaböj.

Då skall man ändå ha i åtanke att journalisten Sofia Mirjamsdotter (även känd som min bloggkollega Mymlan) vid ett antal tillfällen nyttjat sin position som journalist till politiskt inriktad aktivism. Nej, jag klandrar henne inte som privatperson; alla är vi fria i vårt val att rösta efter personlig övertygelse och stödja de idéer och personer vi tror på. Men Sofia kan inte gärna räkna med att att förtroendet för henne som journalist är ohotat när hon t.ex. agerar i en blandad roll som journalist och privatperson för att skapa ett fördömande åsiktsklimat mot den sedermera väldtäktsanklagade Julian Assange (kallas för ”falsk gräsrotskampanj”, vilket vi kommer att få se mer av i framtiden nu när EU-tjänstemän skall sitta på nätet och ”trolla” mot EU-kritiska bloggskribenter). Hennes agerande vid GRÄV2013 understryker att det inte finns någon skillnad mellan en journalists yrkesutövande och privata intressen. Det är lika bra att vi talar öppet om det. Journalisterna har satt sig på en piedestal.

Sofias Mirjamsdotters frekventa aktiviteter i sociala medier är också ett typexempel på det ”journalistiska forumet för inbördes beundran” där journalisterna i grupp (ofta tillsammans med politiskt likasinnade kändisar) twittrar och re-twittrar varandras one-liners i bästa ryggdunkarstil, varefter man följande dag bestyrker sina egna artiklar med ”stor respons bland sociala medier”. Notera att det är i denna grupp av journalister och offentliga personer (som ju är personligt bekanta med journalisterna) som planterar opinionsyttringar och styr debatten. Notera hur listiga journalisterna är; efter deras twittrar följer respons från deras läsare. De som tycker som journalisten återpubliceras kanske av gammemedierna för att ge offentlig bekräftelse på sin rapportering. Men kritiska reaktioner sållar man bort, även om de är frekventa och kanske i majoritet (i synnerhet ifall de handlar om klimatdebatten eller invandringsdebatten).

Jag kan inte säga att jag anser att journalisterna skall regleras i vad de skriver eller säger, vare sig i etablerad press eller på sociala medier. Det är en för mig främmande tanke. Däremot anser jag att vi öppet skall kritisera kåren för att de utger sig vara någonting de inte är. Och journalisterna måste sluta bete sig som griniga bäbisar när de får mothugg.

Vi nyhetskonsumenter måste inse att journalismen är ett faktum, och bli bättre på att söka information via alternativa medier. Och framför allt måste vi nyhetskonsumenter bli bättre på källkritik. På samma sätt som vi läser t.ex. Avpixlat och Fria Tider liksom alla samhällsorienterade bloggar måste vi förhålla oss kritiska till etablerade nyhetsförmedlare som SVT, SR, Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Expressen och Aftonbladet, m.fl.. Vi kan ingenstans finna en nyhetskälla som vi skall våga lita på till 100%.

Frågan är om jag behöver upprepa detta tema i fler blogginlägg i framtiden, eller om det räcker nu? Mitt engagemang i frågan tröttar ut mig, och jag känner att jag rent generellt snart gjort mitt på denna scen. Det är inte roligt att behöva vara förbannad varje dag på sånt man inte kan göra någonting åt.

Hälsar eder Peter Harold