mars 28, 2012 den 11:22 f m · Arkiverad under Film, Musik
Bästa läsare!
Det är ju ingen hemlighet att den globala film- och skivindustrin hejar på för att handelsavtalet ACTA skall bli lag ända ut till textens yttersta bokstav, allt för att de inhemska lagstiftarna skall kunna ge nöjesindustrin kontroll över Internet; gärna så till den milda grad att man kan ta betalt flera gånger för redan betald produkt. Teleoperatörernas blockering av Skype är bara ett exempel.
Mer på temat girighet:
Filmindustrin i Sverige rapporterar att deras försäljning sjunkit med 15% mellan 2010 och 2011. Själv inhandlar jag så få filmer för min egen skull att en reducering räknas till och med i 33 eller åtminstone 25% om jag köper 1 st. DVD mindre än vanligt. Och jag är rädd för att det faktiskt hänt.
Varför sviker jag filmindustrin? Sitter jag och laddar ner alla deras filmer ”gratis” på Piratebay? Nix. Det är mitt intresse som sviker. Eller snarare: det är Hollywoods kvalitet som sviker. Det görs sällan bra filmer längre. Actionfilmerna är överdataanimerade, filmmusiken består av låtar som skivbolaget vill ha reklam för. Skådespelarinsatserna reduceras till produktplaceringar av dem själva. Jag vill se film med skådisar utan mediebelyst privatliv, skådisar som inte ploppar upp så fort en val strandat eller en bondby raserats av en jordbävning i Långtbortistan. Mitt samvete sköter jag själv på egen hand, tack.
Framför allt vill jag inte sponsra en industri som har som främsta ambition att skapa ett Internet som styrs genom godtycklig censur. Hellre får film- och skivbolagsdirektörerna dö sotdöden än att Internet begränsas till ett slags kabel-TV med tio godkända nöjesportaler och miljarder nedsläckta hemsidor och bloggar bara för att skribenterna använt ett ord som nöjesindustrin tagit patent på för 5000 år. Typ.
Nej, jag skall inte vara raljant. Message to Hollywood: Era filmer är inte värda vare sig betalningen eller tiden det tar att se dem. Har man sett en Adam Sandler-rulle har man sett alla. Det gäller även för Jack Black, hur charmig och underdog han än är. Det duger för min del bra med det utbud som portioneras ut genom de reklamfinansierade reklam-TV-kanalerna. Samma gäller för action-rullarna som sänds efteråt. Men erkänn att utbudet sällan är något man vill ha på en försilvrad plastskiva i ett tjockt fodral på den redan trånga filmhyllan.
Jag klarar mig bra utan Hollywood. Om ni inte vill förnya er verksamhet i attraktiv riktning… så finns det annat att göra. Att läsa en god bok är mitt givna alternativ till flimret på TV-möbeln.
Jag sitter och sköljer ned morgonthét med en artikel på Dagens Nyheter som handlar om pedalbaserade enmansorkestrar. Man skriver bl.a. om Theresa Andersson som för fyra år sedan lade ut en idag mycket välsedd video på YouTube där hon använder sig av s.k. ”loop” för att kompa sig själv.
Tack vare Internet och sajter som YouTube kan man se att vissa nyheter klassar in under kategorin ”Intet nytt under solen”. Apropå ”loops” och ”multitracking” måste jag få visa följande klipp med den genialiske Les Paul (som gick bort häromåret) och hans begåvade hustru, sångerskan Mary Ford:
februari 3, 2012 den 9:20 e m · Arkiverad under Musik
Bästa läsare!
Som jag skrivit tidigare i denna blogg är min dotter väldigt intresserad av japansk populärkultur. Vi har ju under stundom häftiga diskussioner om vilka som är bästa hårdrockarna – amerikanska ”Dream Theater” eller japanska ”the GazettE”. När jag skriver detta står min dotter och hänger över min axel och kräver att jag lägger upp en bild på dessa heta killar. OK, säger jag. Var så god kära dotter…!
Ha, ha, ha, ha, ha, ha!!!!!!
Nå, ibland förenas vi om en gemensam åsikt. Och denna gång är vi helt eniga om att Senri Kawaguchi är en enastående trummis, åtminstone för sin ålder. Jag har sett flera videoklipp med henne – varav flera som min dotter inte gillar men som jag tycker om och vice versa - men för familjefridens skull väljer jag att visa er demonstration på en trumklinik.
En kommentar på YouTube summerar det hela ganska bra för oss som ser jantelagen i ett globalt perspektiv: ”Det spelar ingen roll hur bra du än är, det finns alltid nån yngre och asiat som är bättre”… Det är såna kommentarer som får min dotter att dansa lite segerdans, i synnerhet när hon får chansen att lära sin pappa när han gör fel. Jag kan bara replikera att hon är halvasiat…
Senri är fjorton bast på det här klippet, och hon rockar och jazzar rejält redan som yngre har jag sett. Man blir glad av att se såna här talanger. Det är bara att hoppas att Senri är lika glad över att få spela. Jag tror att hon är det. Man kan inte spela bra om man inte älskar sin musik. Eller struntar i att öva. Det är väl där mitt tillkortakommande ligger.
Trevlig kväll, kära läsare! Och glöm inte att vi måste träffas på Sergels torg i morgon klockan tolv, ni anti-ACTA-vänner som kan komma. Den frihetliga revolutionen är på gång. Vad med redan från starten. Det är dags för en europeisk vår! Ta på er varma kläder; kung Bore kommer också vara med på demonstrationen.
Under tiden kan ni värma er till dessa funkiga toner. Ja, för man behöver inte bara vara en tonåring för att vara en bra trummis. Det går jäkligt bra även om man är en mamma också…!
”Säg det med musik”… Jag skulle vilja säga att jag känner mig stressad, splittrad och stressad. Jag sa väl stressad? Det påstås att stress kan påverka korttidsminnet, så det är nog möjligt att jag glömde bort att säga att jag är stressad. Eller också glömde jag bort att jag sagt det redan…
Nå, hur beskriver man stress bäst på musikaliskt vis? Tja, jag skulle nog välja följande videoklipp som illustration. Jag lämnar bilden över till Shara Lin från Taiwan. Var så god, Shara!
Nå. Nu skall jag leta efter lite varmare vinterkläder. På lördag skall jag frysa på Sergels torg för en sak som jag brinner för. Hoppas att ni också kommer dit om ni har tid och lust. Jag och några andra odefinierbara libertarianer, piratpartister, liberaldemokrater, miljöpartister, kommunister (vänsterpartister), floskelpartis… jag menar folkpartister samt några centerpartister (de få som finns kvar), och andra av valfri politisk kulör, skall demonstrera mot ACTA, SOPA och SKITA eller vad nu New World Order och nöjesindustrin tillsammans hittar på för kitchiga namn på sina redskap som skall garantera en värld av inbillad demokrati och subtil totalitärism.
Henrik Alexandersson ger via sin blogg tips på andra ställen där vi skall manifestera mot ACTA. Henrik har varit så vänlig och beskrivit vad ACTA-avtalet innebär och får för konsekvenser i sin postning här.
januari 13, 2012 den 12:18 e m · Arkiverad under Musik
Bästa läsare!
Som bekant har jag skaffat mig ett elektrifierat piano förra vintern. Jag vill inte att någon skall dra slutsatsen att jag sedan dess lärt mig spela några kända stycken under tiden. Nej, under det snart gångna året har min kära 88-tangenters KORG fått tjäna som terapiverktyg; jag har suttit och lekt fram toner, ackord och melodier. Ett tag kunde jag plinka fram brudmarschen, men easy come easy go gäller. Jag kan omöjligt sätta mig vid något piano och börja underhålla eventuella åhörare. Sorry.
Dock har jag lärt mig att det blir ett ackord när man trycker ner tre eller fler tangenter samtidigt, och att ett dur-ackord inte alls behöver utgöras av enbart ljusa (vita) tangenter. Varför berättade inte min musselärare det för mig när jag gick i skolan? Det är ju en sensation!
Ja, jag vet att jag skrutit om mitt instrument i tidigare blogginlägg, och att det är skam att jag levt under fyra årtionden med den falska föreställningen om att dur är vita tangenter och moll de svarta. Men för mig var den upptäckten lika sensationell som när Galileo Galilei såg Saturnus ringar för första gången. Häpp! Dubbelhäpp!
Men det finns en sak jag inte förstår. Jag lyssnar ju en hel del på klassik musik. Det kan vara Schuberts symfoni i C-dur (den sista; han skrev två i C-dur), eller favoriten Tchaikovskys 6:e symfoni i h-moll. Men vad 17 betyder det? Jag vet vad c-dur är. Men jag kan inte få fram en symfoni bara av att sitta och trycka ett ackord i c-dur på mitt piano i fyrtiofem minuter. Tvärtom; min granne lär nog börja banka i väggen efter tre fyra minuter på grund av mitt monotona oväsen. Så vad menar de med dessa tonangivelser i låttiteln?
Nä, jag vill inte besvära läsaren att ligga sömnlös och bistå mig med grubblandet. Man skall inte teoretisera sönder musiken, för den kan vara vacker utan något namn. Och jag lär nog aldrig komma i det läget att jag själv skriver en symfoni och funderar på att döpa den till Symfoni 1 i B-dur eller liknande. Fast visst vore det kul att få stå framme uppe på dirigentpulpeten och vifta med händerna i blåset och gnisslet. Det är säkert hälsosamt för både kropp och själ (om än inte hörseln).
december 19, 2011 den 9:34 e m · Arkiverad under Musik
Bästa läsare!
Det finns vissa njutningsfulla ögonblick i livet, trots allt. Och när de inträffar, då fylls bröstet av värme. Jag hade lyckan att vara med om detta i förra veckan. Två gånger. Det ni!
Tillfälle n:o 2 tänker jag inte berätta om här i denna blogg. Det är för personligt. Men låt mig avslöja vad som hände vid det första tillfället. Om ni vill.
Det var eftermiddag och regnet föll när jag satte mig i arbetsbilen för att fara iväg på ett ärende. Jag slog på bilradion – P2 eftersom jag ju blivit gammal – och hörde en intressant melodi som påminde om vad den skotske rockpoeten Fish (ex-Marillion) skulle kunna ha presterat i sina lugnaste stunder. Och i bakgrunden hördes en sångerska med behaglig och ljus röst. Mina tankar gick genast till Kate Bush.
Låten varade i många minuter. Det är faktiskt fördelen med P2. Där får musiken ta tid. Ja, ibland behöver det inte ens vara musik; vissa kvällar kan de sända syntetiserade ljudkollage som får en att fundera på vem som är galen – kompositören, radioproducenten eller lyssnaren?
Jag lyckades lista ut att temat i låten som jag avnjöt handlade om ”fifty words”. Jag blev överförtjust. Dessvärre ringde mobiltelefonen och jag fick stänga av radion. Efter samtalet hörde jag Kjell Alinge läsa upp spellistan. Jo, se där! Kate Bush! Bingo!
Eftersom jag är ganska musikintresserad får jag faktiskt skämmas för att jag inte kan lista de fem viktigaste kvinnliga artisterna på denna planet. Förstaplatsen är i mina öron ganska given. Det är Kate Bush. Hon är en intressant person och hon är en intressant kompositör som gör intressant musik. Sedan gäller det plats två, tre, fyra och fem på listan. Sorry, men det är helt tomt. Jag kan namnen på massor av kvinnliga artister, men ingen kan placeras på samma lista som vår kära Kate.
Hennes musikaliska genialitet tog sig tidigt uttryck. Här är en demoinspelning som hon gjorde när hon var 15 eller 17 år. Ljudkvaliteten är kass, men man kan ändå höra att någonting stort var på gång.
Jag ser faktiskt fram mot att stiftelsen för Polarpriset utser Kate Bush till mottagare inför nästa utdelning. Eller också får ni nämna hennes like. Lycka till med det…!
oktober 15, 2011 den 9:26 f m · Arkiverad under Musik
Bästa läsare!
Som trogna läsare av Skrivarens Blogg säkert anar är det sällan jag går ut. Men nu har ett av de sällsynta tillfällena inträffat. En medelålders man har varit ute och bevistas sitt livs sjunde konsert. Bland de föregående märks artister som Marillion, Kim Larsen, Pink Floyd, Fish och Steve Hackett. Häpp, det var faktiskt alla på listan!
Nu när läsaren vet vad jag har för musikaliska preferenser kan gårdagens artistval kanske överraska. Så håll i stolen, kära vän. Jag har varit på en ungdomsgård och sett den japanska motsvarigheten till Bowies ”Ziggy Stardust” och The Arks’ Ola Salo. Har ni hört talas av Hitt?
Nä, förebrå er inte ifall ni missat den artisten. Hans besök på en ungdomsgård utanför Haninge centrum har inte föregåtts av reklamaffischer på Sveriges samtliga elskåp . Inga extrabilagor i Expressen. Inga hysteriska ”inför konsert”-reportage. Ja, om vi räknar bort den spända förväntan min kära lilla snart tonåriga dotter gett uttryck för de senaste veckorna.
Låt mig börja recensera konserten med dess slut. Aldrig förr har jag varit på ett gig där artisten kan tacka de enskilda besökarna personligen för deras medverkan. Och det var väl precis det som hände när han gick av scenen. Det var ett intimt gig eftersom hela sällskapet hade kunnat få plats i mitt vardagsrum om man trängt ihop sig. Många fler än 40 personer var det inte, och jag var nog den enda över 40…
Den Store Japanske Artisten äntrade scenen iförd en ganska tjusig morgonrock (av siden misstänker jag) och antog fåfänga poser med spegeln i handen och rättade till det spetsigt upplagda håret. Mina tankar gick direkt till 70-talets David Bowie. I japansk pop- och rockkultur överskrider man gränsen för manligt och kvinnligt; vissa manliga artister uppträder i söta flickklänningar. Vilket kan ta sig ganska komiska uttryck när de klämmer i med sina mörka röster. Nu var Hitt förhållandevis ”manligt” klädd i en stil som jag tror kallas för ”visual kei”, och inte på något vis mer vulgär än t.ex. Robert Plant under Led Zeppelins glansdagar. Skall man säga något om den sensualitet han gav uttryck för måste väl blicken nämnas. Och den fångade den 40-hövdade tonårspubliken; min egen dotter stod där som en sektmedlem inför sin dyrkade ledare. Inte ens om två pendeltåg kolliderat med varandra utanför entrén (järnvägen gick på andra sidan gatan) hade hon kunnat förlora fokus på sin idol.
Nu handlar inte denna recension om vad hon eller de andra i publiken tyckte om konserten, utan här räknas enbart min egen åsikt, he, he.
Man får vad man betalat för, lyder ett berömt citat. Vår biljett kostade en hundring, så man kan säga att vi fick mycket underhållning för pengarna. När jag räknade i huvudet insåg jag att arrangören inte kunde ha fått in mer än 5000 kronor på biljettförsäljning. Med andra ord, det här var ett tillfälle då jag kunnat bjuda in hela publiken på min bekostnad. Tanken är svindlande, fast åt det goda hållet. Men jag kunde inte låta bli att fundera på stackars Hitt. En flygbiljett Arlanda-Tokyo t.o.r. kostar 5495 kronor med SAS, och förmodligen lika mycket om man startar från andra hållet. Han skulle alltså behöva sälja ett gäng CD-skivor och affischer till publiken för att få råd med biljetten. Och då kommer han ändå inte ha råd med att betala för det skitdyra fikat på Arlanda i väntan på flygplanet hem. Med denna insikt började jag fundera på vad sjutton som driver en ung japansk herre med ganska skolad röst och hyfsad musikalitet att resa till ett frostbelagt Sverige och uppträda för 40 stycken tonåringar? Av ren sentimentalitet får jag bara fram en enda teori: han gör allt för sina fans, hur få de än är.
Och visst gav han allt. Hitt hade två lägen; den varma och intensiva vid sitt piano (som han mestadels spelade själv) och power-rock till förinspelat ackompanjemang (en del var playback, även om han ofta sjöng till sin egen förinspelade röst, sing-back). Någonting sade mig att flickorna i publiken säkert skrikit sig hesa av förtjusning ifall Hitt nöjt sig med att stå och gurgla munvatten. Tack och lov var konserten mer intressant än så. Hitts koreografi begränsades till största delen av vackra gester med händerna som bildade suggestiva rörelser. I början av konserten begick han en stillsam stage-diving som tog slut vid kanten av scenen på golvet, och mot slutet försökte han klättra genom taket. Men mer fysiskt än så blev det inte, och publiken upprepade med skrämmande precision hans lek med händerna. Det var som om de tränat hemma innan. Skall man tacka Youtube för det?
Hitt blandade mellan olika spelstilar även om det var en betoning på avantgardistisk glam-rock. Det är troligt att de andra i publiken inte delar min referens, utan skulle hellre använda namn som Miyavi och Gackt (vilket förmodligen inte säger er läsare särskilt mycket). De flesta melodierna var pregnanta; gång på gång kände jag att herr Hitt snuddade vid operans pompösa värld, och jag kunde inte låta bli att fundera på vem den här artisten egentligen var bakom sitt tagna namn (för vem döper sitt barn till Hitt?). Han hade ju en fruktansvärt bra röst med brett register, och musiken var intressant arrangerad även i mina kräsna öron (se mina tidigare nämnda preferenser här ovan). Vem vet, hade Hitt sjungit på ett språk jag begripit skulle jag kanske överöst honom med höga betygssiffror.
Tyvärr blir mitt omdöme inte fem stjärnor, kära Hitts-fan som hittar hit. Musikaliskt blev det en 2:a eftersom jag inte gillar play-back/sing-back. Jag hade väldigt gärna hört Hitt spela tillsammans med ett band, och jag hade kanske till och med betalat det tredubbla biljettpriset för den skull. I så fall skulle jag nog satt en 4:a i betyg, men det kan jag givetvis inte gå ed på ohört. En 4:a blev det ändå för hans engagemang att underhålla den fåhövdade publiken. Hitt gjorde ett fantastiskt jobb, och jag är säker på att kidsen älskade varenda sekund av konserten så han förtjänar den 3:a jag delar ut (motsvarar en 2:a i den världsfrånvända kvällspressen).
För min egen del lämnade jag ungdomsgården med en känsla av att ha varit med om någonting unikt: jag hade fått en nästan privat konsert med en av japans större och mest intressanta j-rockartister. Han är faktiskt bara 12 år yngre än jag, och har hållit på med musik på kommersiell bas i mer än tio år (varav den senare hälften som soloartist) så hantverket kan han. Karln borde vara van vidbortskämt med att uppträda inför hundratals och tusentals. Och kommer till det avlägsna och frusna Sverige och värmer en handfull publik… Fan, det är en ynnest! Arigato, Hitt!
En spontan fråga kastades ut över lunchbordet: ” – Vilken Amy föredrar ni? Amy Winehouse eller Amy Diamond?” undrade Verkmästaren i Magen.
” – Hur menar du? Att ha sex med eller att lyssna på…?” replikerade jag.
” – Men Peter då! Amy Diamond är ju bara en tonåring!” utbrast Ulla-Bella Sekreterare.
” – Men vad bussig du är då, Ulla. Att insinuera något sådant!!! Jag kanske föredrar att ha sex med Amy Winehouse…”, svarar jag och försöker se indignerad ut.
” – Vem vill ha sex med Amy Winehouse??? Har ni inte sett hur hon ser ut! Och knarkar gör hon också…!” skjuter Praktikern in.
” – Hallå, hallå! Jag talar inte om att ha sex med Diamond eller Winehouse. Jag frågar efter era musikaliska preferenser!” dundrade Verkmästaren i Magen irriterat.
” – Det framgick inte av din fråga”, käftade jag emot samtidigt som Praktikern undrade vad ”preferenser” är för någonting. Suck.
Mitt svar är alla gånger: Amy Winehouse. Men låt mig först av allt säga att jag inte lyssnar på listmusik. Eller snarare; jag väljer inte min musik efter hur den rankas på Billboard eller andra topplistor. Den mesta musik jag har på min mp3-spelare (som råkar vara min dator) har troligtvis aldrig varit i närheten av en topplista. I vart fall inte på år och dar. Pink Floyd, Steve Hackett, Porcupine Tree, Marillion, Fish, Nina Simone, Patricia Kaas, Django Reinhardt, The Ahn Trio, Tan Dun, Yo-Yo Ma, Kitaro, Gong Yue… und so weiter. Ingen idé att jag nämner fler, för ni vet nog inte vilka de är.
För något år sedan hörde jag Amy Winehouse låt ”Rehab” i varuhusradion. Jag fångades direkt av 60-talskänslan. Jag tror inte att jag är ensam om att tycka att 60-talsmusiken i sig är lite töntig – om än på ett charmigt vis – och att den bästa 60-talsmusiken är den som spelats in i studio på senare år.
Amy Winehouse karriär kan ni nog säkert bättre än jag, och jag ”upptäckte” henne och hennes musik lagom dags när det började slutta utför. Gång efter annan skrev kvällstidningarna (som jag ju aaaaldrig läser, hrm) om inställda eller avbrutna konserter, eller ranglig gång på scenen och fragmentariskt framförd sångtext. Jag skall inte anmärka något på den punkten; vers två i ”Du gamla, du fria” är helt okänd för mig.
Självfallet har jag blivit involverad i diskussioner om Amy Winehouse, både on-line och off-line. Ingångsfrågan i dessa diskussioner har varit: Varför slutar hon inte att droga? Skall jag vara ärlig har jag inte lyssnat så noga på vad andra tycker och tänker om henne. Det råder ingen tvekan om att hon är en konstnärssjäl. Vi vet hur de brukar må.
Hon kommer inte sluta knarka bara för att hennes fans vill det; hennes motiv att skjuta upp skiten i blodomloppet är att dämpa en obehagskänsla som är långt värre och mer gnagande än oron för att nästa sil blir ofrivilligt den sista.
Nu har den onekligen injicerats; hennes sista sil alltså. Dödsorsaken är inte offentliggjord, och även om hon nu slog ihjäl sig genom att halka på tvålen i badrummet så är hennes död helt i enlighet med rockens reglemente: död vid 27 års ålder. Tillåter vi oss en stunds vidskeplighet kan vi bara slå fast att hon hade ingen chans. Men Amy Winehouse kommer i gengäld bli odödlig och hågkommen för både sin personliga stil som sångerska och för att hon drabbats av den påstådda förbannelsen att artister dör vid 27 ifall de dör unga (De flesta rockstjärnor har ju hunnit bli långt äldre och dör i någorlunda vanlig ålder).
Mm, jag vet. Jag borde uttrycka mer medkänsla. Jag försöker, men det är inte lätt. Att sitta hemma och ojja sig och säga att det är tragiskt att unga talanger kastar bort sina liv på sprit och knark är lätt gjort. Men att ge dessa stackars människor ett skäl att kämpa för sina liv och sin tillvaro, de är vi desto sämre på. Man ger dem inte livshopp genom att köpa någons skivor. Det är någonting helt annat de saknar. Något som fansen inte kan ge. Och ingen annan heller, uppenbarligen.
Vila i frid, Amy. Må din död vara långt härligare än ditt liv. Det förtjänar du.
SvD:s Dan Backman – icke att förväxla med den högt ärade kulturprofilen Dan Beckman – har recenserat historikern Bengt Liljegrens biografi om det brittiska rockbandet Pink Floyd. Backman fokuserar sig direkt på att Pink floyd framstår som ett dysfunktionellt band, som sin ålder till trots inte blivit visare. Tja, jag har svårt att tro att det är Bengt Liljegrens fel, ty jag har läst hans biografi om diktatorn Adolf Hitler, och Bengt är långt ifrån en slarvpelle. Ingen nämnd, ingen glömd, hirr, hirr.
Jag skall inte orera om vad jag anser om Backmans insats som recensent eftersom jag inte ens läst Liljegrens bok, men jag kan i vart fall kosta på mig att påstå att David Gilmour inte skulle känna igen hela bilden av sitt band såsom Backman beskriver den, även om hans artikel innehåller bevis på att han säkert är lika mycket ”fan” av bandet som jag. Bl.a. skriver Backman att relationen mellan Pink Floyd och deras forne ledare Roger Waters är minst lika frostig nu som förr efter den tillfälliga återföreningen under Live 8 för sex år sedan. Hm… nog inte riktigt sant.
Backman missar helt att Gilmour och Waters umgås privat numera sedan Live 8. De brukar äta middag tillsammans när New York-baserade Waters besöker England. Tjugo år tidigare var det deras advokater som skötte kommunikationen mellan dem. ”Lika frostigt”? No way, Backman.
Kanske dömer SvD:s mångsidige kritiker situationen utifrån att Pink Floyd aldrig spelat tillsammans efter 2005, och att Roger Waters som enda ursprunglig medlem turnérar med gruppens ”The Wall”? Ok, let’s face it. Pink Floyd har inte varit en aktiv grupp sedan mitten av 1990-talet, och efter en uppgörelse på 1980-talet är det Waters som ensam äger rättigheterna till ”The Wall”. Det har inget att göra med eventuella kvarstående sociala dysfunktionaliteter. Det har har heller inget med att Waters och Gilmour inte talade med varandra fram till 2005. Att tappa intresset för årslånga inspelningsperioder med musiker som har andra liv än musiken, och behöva spendera ett eller två år av oavbrutet turnérande när man passerat 50-strecket och samtidigt vara ansvarig för tusentalet personers försörjning har inget med dysfunktionalitet att göra. Det handlar helt enkelt om livsval. Och Gilmours val var att sluta framträda som Pink Floyd. Omvänt kan man säga att Roger Waters inte uppvisat någon skivalstrande kreativitet sedan sin opera ”Ca Ira”.
Pink Floyd är inte familjen Osburne. Pink Floyd är inte Rolling Stones där gitarristen är hög som ett höghus och faller ner från cocospalmer. Pink Floyd är ett band med stor integritet. De har inte fallit efter för skivbolagets tjat om nya skivor och nya turnéer. Däremot har de åldrats. Vilket vi alla gör, och med de konsekvenser det får för aptiten på våra yrkesvärv.
Avslutningsvis referar Dan Backman till David Gilmours senaste soloplatta ”On an island” som han beskriver som
[...]det bästa Pink Floyd-albumet sedan ”Wish you were here”. Att här finns snygga ekon av alla Pink Floyd-epoker (gitarrerna i ”Take a breath” pekar så långt bakåt som till debuten ”Interstellar overdrive”) visar på Gilmours stora betydelse för det kosmiskt ekande och mjukt böljande protobaleariska sound man ofta förknippar med Pink Floyd. Något som leder fram till frågan om det i själva verket är Gilmour som varit den mest betydelsefulla Pink Floyd-medlemmen?
Det är onekligen vackert och vänligt skrivet av Dan Backman, och utan att tänka efter för mycket skulle jag nog instämma. Men det bästa Pink Floyd presterade var inte skapat av fyra musiker som arbetade var för sig, utan av Gilmour, Waters, Mason och Wright som arbetade tillsammans. Helheten var alltid större än summan av delarna. Det var den konstellationen som gav ”A Saucerful of secrets”, ”Atom Heart Mother”, ”Echoes” och ”Shine on you crazy diamond”. Finns bara ett ord som kan summera dessa alster: Wow!
Och man kommer inte ifrån att Roger Waters ”Amuset to death” är lika viktig i skivsamlingen som ”Dark side of the moon”, ”Wish you were here” och ”The Wall”. Är man trots det benägen att följa Backmans åsikt om att soloalbumet ”On an island” föredömligt speglar Gilmours tidiga karriär i bandet (dock ej så tidig att han har någonting med ”Interstellar Ovedrive”, Dan!!!) så vill jag rekommendera den live-platta som Gilmour spelade in tillsammans med kollegan Richard Wright under ”On an island”-turnén. Den och DVD-utgåvorna är mer Pink Floyd än vad Roger Waters kommer i närheten av med sin cover-uppsättning av ”The Wall”.
