september 27, 2009 vid 10:18 f m
· Arkiverad under Musik
Bästa läsare!
Som ni vet har jag på senare tid börjat försöka lära mig att spela piano (det går ungefär så där, och jag har en årslång paus just nu pga pianobrist). Någonting säger mig dock att jag är ute i senaste laget att lära mig klinka på ett välljudande sätt. Det borde egentligen låta så här:
Men istället blir det:
(Obs! T.o.m. ”kameramannen” tröttnade på mitt spel, därav kommentaren ”Är du klar snart?”)
Jag får väl skylla på mina föräldrar som tvingade mig att leka med leksaksbilar, polisdräkt och knallpulverpistol när jag i själva verket borde ha varit fastbojad i pallen framför pianot så fort jag slutat dia. Men så var ju 70-talet begynnelsen för den kravlösa uppfostran, och det är bara att acceptera att man blivit den man är…
Å andra sidan är jag säker på att jag kör bil bättre än lilla Tiffany Koo!
september 15, 2009 vid 8:39 f m
· Arkiverad under Musik
[Just for the record med anledning av 1-årsdagen av Richard Wrights bortgång 15 september 2008]
Under Pink Floyd-stjärnan David Gilmours senaste soloturné medverkade den forne bandkollegan Richard Wright på keyboards och sång. Det som var slående vid bandpresentationen var att Wright ofta fick de största applåderna; en våg av värme sköljde in över scenen från publiken.
Det är nu ett år sedan Richard William Wright avled i sviterna av sin lungcancer. Dödsfallet kom som en överraskning för miljoner Pink Floyd-fans runt om i världen; inte minst därför att bandet månaden innan mottagit Polarpriset i Stockholm månaden innan. Utdelningen ägde rum utan hans och Gilmours närvaro. Med Wrights död försvann allt hopp om en ny återförening av Pink Floyd. Gruppens framträdande på Live 8-galan 2005 blev det absolut sista gruppen gjorde med sättningen Gilmour-Mason-Waters-Wright.
Wrights sista insats som scenmusiker finns dokumenterad i David Gilmours live-album ”Live in Gdansk” som spelades in under dennes sista konsert på ”On an island”-turné. Man kan konstatera att Wright, en bit över de sextio, fortfarande var en vital musiker: Med Pink Floyd-klassikern ”Echoes” gör Gilmour/Wright tillsammans med kompbandet ett framförande av låten som många beskriver som bättre än vad Pink Floyd någonsin gjort på scen. Och just under denna låt ser man hur – som Gilmour själv uttrycker det – Richard Wright ”kommer ut ur sitt skal”. Det tog lång tid för Richard Wright att komma ut ur detta skal och bli en hyllad musiker. De fördelaktigaste saker som sagts om honom har faktiskt yttrats öppet först efter hans död.
1965 blev Richard Wright medlem i ett band som snart kallade sig Pink Floyd. Vid deras skivdebut 1967 var gitarristen Syd Barrett gruppens frontman och skrev merparten av gruppens låtar. Wright var redan då i skuggan, men det kan vara värt att göra några påpekanden: Wright hade vid den här tiden redan lyckats sälja en komposition till en musikförläggare som lyckades få den inspelad. Det var Wright som stämde Roger Waters bas och Syd Barretts gitarrer vid spelningarna. Det var i huvudsak Wright som gjorde arrangemangen för gruppen av Barretts sånger. Han var dessutom sångare på flera av låtarna.
När Barrett började ”segla in i dimman” tog Wright tillfälligtvis ett större ansvar för gruppens musik och förde den närmare den jazzinfluerade stilen. Han bidrog med kompositioner som ”Paintbox”, ”See-Saw” och Remember a Day”. Men det viktigaste var att han som utbildad musiker (sedan han hoppat av arkitektutbildningen) hade förmågan att väva samman kollegornas spel med sitt eget. Tack vare denna egenskap blev Pink Floyd ett framgångsrikt liveband under 60-talet som improviserade fram ett oräkneligt antal olika variationer av sina låtar på scen.
Efter Syd Barretts avgång från gruppen i början av 1968 (alltså mindre än ett år efter gruppens genombrott) var den primära uppgiften att förvalta arvet efter den forne ledaren. David Gilmour kunde tekniskt axla Barretts uppgift som gitarrist, men det stod klart att gruppen måste sträva vidare i en ny musikalisk inriktning. Titellåten på albumet ”A Saucerful of Secrets” (1968) innebar ett kliv in i den seriösa avant-gardismen (även om producenten Norman Smith knappast önskat ta ordet ”seriöst” i sin mun i detta sammanhang). Låtens tillkomst bär de tre arkitekternas prägel, men onekligen är det Wright på sin Farfisaorgel och flygeln som skapar en röd tråd genom stycket. Denna övning ledde senare till sviten ”Atom Hearth Mother” (1970) där Gilmours bluesbaserade gitarrspel harmoniseras av Wrights jazzskolade keyboard, följt av ”Echoes” (1971) som beskrivs som en föregångare till dagens progressiva rock.
Det skall dock konstateras att nu när Pink Floyd närmar sig sin musikaliska höjdpunkt – med ”Dark side of the Moon” (1973) och ”Wish You Were Here” (1975) har Richard Wrights ambitioner som låtskrivare reducerats. En orsak kan återfinnas i gruppens fiasko med singeln ”It Would Be So Nice” (1968) där Richard Wright med sin lättviktiga poplåt försökte spinna vidare på Barretts psykedeliska stil i ett mer lyssnarvänligt format. Detta fick gruppen att sluta satsa på singlar (även om skivbolagen också senare valde ut låtar från albumen till singelsläpp).
Richard Wrights mest enskilt kända kompositioner är utan tvekan ”The Great Gig in the Sky” och ”Us and Them” från albumet ”Dark Side of the Moon” (1973). Den förstnämnda var ursprungligen hans egenhändiga komposition, men sedan 2004 anges sångerskan Clare Torry som medkompositör. Den andra melodin var ursprungligen en instrumentallåt som skapades vid arbetet med soundtracket till ”Zabriskie Point” (1969). Richard Wright hade funnit sin plats i bandet och komponerade musiken tillsammans med gitarristen David Gilmour och lät prestigelöst Roger Waters skriva sångtexterna. Det var denna formel som användes för att skapa sviten ”Shine on You Crazy Diamond” på ”Wish You Were Here”-albumet (1975). Man kan dock notera att det vid inspelningen av denna rådde att gott samförstånd mellan Wright och Waters, och att den förre var helt införstådd med det tema Waters valt; d.v.s. gruppens alienation. Trots att David Gilmours gitarrsignatur satt stor prägel på ”Shine on You Crazy Diamond” är det ganska uppenbart att melodierna till en omfattande del har Richard Wright som upphovsman.
Pink Floyds ”Animals” (1977) är det första studioalbum med gruppen utan Richard Wright som angiven medkompositör. En teori är att Gilmour (som ju initialt inte hade förståelse för temat på ”Wish You Were Here”-albumet) och Waters ju redan hade ”Dogs” och ”Sheep” färdiga till det nya albumet. Vid det här laget hade Waters redan skrivit grundidéerna till de nya låtarna, varför det inte var möjligt för Wright att kräva sin ära som medkompositör.
Vid det här laget var bandmedlemmarna i Pink Floyd trötta på sin grupp. Den sociala funktionen mellan dem hade upphört. De var nu fyra enskilda individer i ett bolag som drevs under namnet Pink Floyd. Den musikaliska inriktning bandet tagit med ”Aniamals”-albumet var fjärran från Richard Wrights smak. Han reste till Frankrike för att spela in sitt första soloalbum; ”Wet Dream” (1978). Skivan blev ingen större kommersiell framgång men älskad av många trogna Pink Floyd-fans och t.o.m. återutgiven på CD kort efter sin död. Inspelningen av skivan innebar dock att Wright mer eller mindre tömt sin katalog av egna kompositioner. Sålunda när Pink Floyd samlades igen för att diskutera nästa projekt hade han inget eget material att bidra med (Eftersom gruppens besparingar svindlats bort var de angelägna om att göra en ny skiva).
Detta ledde fram till att Roger Waters en gång för alla befäste sin dominerande position som ledare av bandet (ända tills han lämnade Pink Floyd 1985). Waters hade många konkreta idéer till ”The Wall”, både textmässiga, musikaliska och framför allt moraliska. Bandet konstaterade att musiken lämnade en del i övrigt att önska, och Waters svarade att han gärna tog emot förslag på förbättringar. Denna öppenhet resulterade i att Gilmour fick med låtarna ”Comfortably Numb”, ”Run Like Hell” och ”Young Lust”. Wright, som stod med tom katalog, fick på ort och ställe försöka komma med egna idéer i skivstudion. Waters ansåg inte att dessa höll måttet eller tillförde albumet något. Dessutom var det för sent att skriva nya låtar, hävdade han.
Richard Wright hade vid denna tid hamnat i ett smärre drogmissbruk, troligtvis av kokain. Omfattningen av detta missbruk har aldrig varit uttalat, men samtidigt verkade hans äktenskap också vara på upphällningen. Det är svårt att säga vilket som var orsak och följd av hans problem. Kreativiteten var borta. Det är möjligt att den försvann i och med att han kallades till samma studio som Roger Waters befann sig i. Trots det kom Wright dit. Anledningen var att Wright krävde att få förbli medproducent till det nya albumet, vilket Waters accepterade under förutsättning att Wright också tillförde något. Historieböckerna säger att Wright dök upp och satt mer eller mindre tyst i studion. Själv anger han att hans förslag alltid fick mothugg av Waters. Under våren och försommaren ’79 spelade Mason och Waters in trummor och bas, och det var tänkt att man skulle lägga på keyboard och gitarr efter semestern och hösten (följt av mixning under slutet av året). Men Pink Floyd blev lovade extra betalt om skivan kunde göras färdig före årsskiftet, varför Waters bad Wright att förkorta sin semester. Wright som planerat en resa med sin familj sade nej. Detta fick Waters att bli rasande, varför denne ringde upp managern och krävde att Wright skulle sparkas ur bandet. Waters förklarade att om inte Wright hade lämnat gruppen innan skivan skulle mixas i Los Angeles under hösten skulle Waters i egenskap av upphovsman låta lägga ner hela projektet.
Wright var vid det här laget slutkörd och hade tappat allt intresse för att samarbeta med Roger Waters. Dessutom hade han en stark känsla av att detta var det sista Pink Floyd gjorde, och att medlemmarna i bandet ändå skulle gå skilda vägar efter ”The Wall”-projektet. Wright accepterade Waters krav, men begärde att få spela vid gruppens liveframföranden av albumet. Waters accepterade detta, men på villkoret att Wrights medverkan endast skedde i egenskap av inhyrd musiker. Waters som ansåg sig ha burit den mesta av bördan med projektet var nöjd med att slippa dela kakan med Wright. Om detta visste dock inte publiken som kom för att se scenversionen av verket. Vid sidan av Wright hade bandet anlitat Peter Wood på keyboard. Inte heller när filmen ”The Wall” hade premiär hade man gått ut offentligt med att Wright sparkats från Pink Floyd.
Med en ny fru från Grekland och en välvillighet från skivbolaget bildades duon ZEE med Wright och musikern Dave Harris. Detta resulterade i skivan ”Identity” (1984) som blev en flopp. Visserligen hade Wright återvunnit lusten att komponera, men tidens tand nötte extremt hårt på den elektronikpop bandet presenterade. Under samma år släppte de forna bandkollegorna Gilmour och Waters också sina soloskivor, och Wrights lite mer anonyma ZEE hamnade helt i skymundan. I efterhand kallar Wright ZEE för ett experiment som aldrig borde ha getts ut. Men just då, vid skivsläppet, talade både han och Harris om att spela in ytterligare en till skiva tillsammans.
Wrights medverkan på ”The Wall” skedde uppenbart helt och hållet under Waters villkor. Situationen var inte mycket annorlunda vid inspelningen av Pink Floyds comeback ”A Momentary Lapse of Reason” (1987). Fast nu var Waters borta och Gilmour bandets nye ledare. Ånyo var Wright med som inhyrd musiker, men han blev involverad i ett väldigt sent skede när skivan till stora delar redan var inspelad. Gilmour var avvaktande till att ta med Wright. Dels hade Gilmour och Mason investerat med egna pengar i det nya projektet, och dels var han inte helt övertygad om Wrights kapacitet som musiker. Den följande turnén var utmärkt rehabilitering för Wright, och han accepterades som fullvärdig bandmedlem igen.
Som kompositör dröjde det betydligt längre innan Wright var tillbaka. 1991 eller 1992 samlades Gilmour-Mason-Wright-Pratt-Carin för att prova ifall de kunde åstadkomma något nytt material. Resultatet var mediokert. Kanske hade det långa uppehållet efter den senaste inspelningen gjort dem ringrostiga. Även om det fanns en kvantitet av idéer var det sämre med kvaliteten. Man lyckades dock spela in ett par lågmälda spår till soundtracket ”La Carrera Panamericana”.
I januari 1993 gjorde kvartetten ett nytt försök och ägnade två veckor åt att jamma fram nya idéer. Måhända var man bättre förberedda, för detta ledde sedan till gruppens sista studioalbum ”The Division Bell” (1994). Wrights närvaro välkomnades av miljoner fans till gruppen, inte minst därför att han sjöng på låten ”Wearing the Inside Out”, men också därför att låtar som ”Cluster One”, ”What Do You Want From Me?” och ”Keep Talking” bar drag av tidigare Pink Floyd-alster som haft Wrights signatur.
Med sitt andra soloalbum ”Broken China” (1996) gav sig Wright in på upptäcktsfärd i den modernare musikgenren med starka inslag av elektronica. Skivan var i Pink Floyds gamla anda ett konceptalbum som handlade om en ung kvinnas psykiska ohälsa till följd av en besvärlig barndom. Albumet är uppdelat i fyra sektioner, och består av flera överbryggande instrumentala partier mellan starka sånger som ”Reaching for the Rail” och ”Breakthrough”. Särskilt nämns instrumentallåten ”Sweet July” som en melodi i Pink Floyds 70-talsanda.
Efter detta har det varit tyst om Richard Wright ända till Live 8 (2005) och vid hans bejublade medverkan på David Gilmours soloplatta ”On an Island” (2006) och efterföljande turné. Man kan ogenerat påstå att han under större delen av sin karriär fått stå i bakgrunden för de andra stjärnorna i bandet; Barrett, Waters och Gilmour. Det har t.ex. aldrig funnits ett ”Wright’s Pink Floyd”. Och hans solokarriär har antingen varit bespottad (ZEE) eller negligerad (”Wet Dream” och ”Broken China”). Trots det kan vi konstatera att han haft en mycket central roll i Pink Floyds historia. Det kan vara berättigat att ställa sig frågan vad som hade hänt om han inte funnits med i bandet? Hade de rent ut av aldrig fått EMI:s förtroende att spela in den avgörande debutplattan ”Piper at the Gates of Dawn” med en psykedelisk Barrett som sällan spelade en låt på samma sätt två gånger? Hade Roger Waters fyllt luckan mellan ”Time” och ”Money” med ett rabblande av religiösa texter ur bibeln ackompanjerat av basackorden från ”Careful With That Axe, Eugene” tillsammans med spektakulära ljudeffekter? Vad hade skett med Pink Floyd utan Richard Wrights medverkan?
Vad vi vet är att Richard Wright aldrig hade viljan att driva något på egen hand. Trots att han var tillbakadragen till sin natur föredrog han att arbeta i lag eller med en partner. 1967 hette partnern Syd Barrett. Därefter och fram till 1974 var det Gilmour och Waters.
Under de senaste åren har Wright sagts arbeta på en ny soloplatta i experimentell stil. Det har sagts att det skulle ha varit en återgång till den akustisk-mekaniska metod Pink Floyd använde till det nedlagda ”Household Objects”, men med pianobaserade ljud. Hans svärson, bassisten Guy Pratt, känner dock inte till att det skett en formell skivinspelning, utan att Wright i själva verket enbart skapat några skisser i sin hemmastudio.
Richard Wright är i väntan på en heltäckande biografi en stor gåta. Kanske är han en större gåta en bandets förste ledare Syd Barrett som dokumenterats i såväl bokform som dokumentärfilmer. I en intervju som gjordes året innan hans död framkom faktiskt inte många detaljer som vi inbitna fans inte kände till. Än mindre har vi fått veta något om hans sista tid i livet. Vilka tankar genomfor hans hjärna; samma hjärna som klätt dödsångesten i toner på ”Great Gig in the Sky”. Var han nöjd med vad han åstadkommit? Eller fanns det något mer han ville ha sagt? Vi kan bara gissa.
Kanske var personen Richard Wright även en gåta för de som arbetade med honom. Lite mer än en vecka före sin död skickade han ett SMS till Gilmour och avböjde sin medverkan vid Jools Hollands TV-show i september 2008 eftersom han var för dålig. En döende man sköter sina arbetsrelationer med mobiltelefonens textfunktion! Det är lika anspråkslöst som resten av hans liv. En man som verkade utan att synas eller ta plats. Det var därför vi älskade honom. Det är därför vi kommer minnas honom med värme. Det är nu ett år sedan vi förlorade honom. Ett år som varit mer fyllt av smärta för oss Pink Floyd-fans än någonsin tidigare.
september 6, 2009 vid 10:38 e m
· Arkiverad under Musik, Privat
Bästa läsare!
Då jag tvingat Lilla Fröken Harold att gå och borsta tänderna i lördags kväll passade jag på att slita åt mig fjärrkontrollen. Jag hade inga vilda förväntningar på att se något intressant, även om jag lyckades hålla mig i TV-fåtöljen för att se filmen ”V- Vendetta” i fredags.
Den var helt ok, men anledningen till att jag satt uppe till kl. 1 mitt i natten var för att se eftertexterna. Jag ville veta vem som spelade den maskerade hämnaren. Mrs Harold ansåg att det var Mr James Bond, och då menar hon givetvis Pierce Brosnan. Jag protesterade, men glömde att slå vad om saken. Rösten var oerhört bekant, men talgdanken gick aldrig hem förrän namnet stod skrivet, Hugo Weaving. SÅ KLART!!!
Mindre fascinerande var rösterna i ”Göta Kanal 2″ i TV4 Plus. Det lät som en illa dubbad tysk spelfilm. Och manuset… eh, jag stannar där. Enda behållningen var repliken ”Skit-på-dig”. Vilket ju också sammanfattar mitt omdöme om den rullen.
Fast på lördagskvällen hände något otroligt. Jag har aldrig hyllat SVT24. Och det är sällan deras kulturprogram faller mig i smaken. Ärligt talat fastnade jag nog på den kanalen för att det hade varit meningslöst att zappa vidare i hopp om att hitta något smartare. Den lättjan betalade sig. Jag blev under en timma totalt trollbunden.
Med en mörk, något hes röst och en sliten uppsyn hälsade Patricia Kaas publiken välkomna till föreställningen som skulle ge associationer till någon kabarét från 30-talet. Normalt sett hade jag nog knappast låtit henne få tala färdigt, men jag lät fjärrkontrollen ligga. Och jag ångrar det inte.
Sångtexterna var föredömligt översatta på svensk textremsa. Vilka ord! Vilken poesi!! Och vilket drama på så få rader!!!
Jag satt där och lyssnade på hennes sång och de skickliga musikernas spel. En kliché formade sig i mitt huvud: där sjöng hon om mitt liv och om mina känslor. Där brände hennes röst genom mitt själs pansar. För en stund kände jag mig inte alls ensam med mitt livs vemod och tillvarons sentimentalitet. Jag var som förenad med något större.
Jag måste säga att upptäcka en sådan här skatt ger mig en överväldigande känsla. Kanske hade jag inte tyckt samma sak för två eller tre år sedan om jag stött på Patricia Kaas på TV. Men vad är det som säger att man skall gå genom livet utan att skaffa sig nya intryck? Det är bara att acceptera att ens smak mognar med åren. Det gäller nog det mesta man har har älskat eller kommer att älska. Livet är – liksom klimatet – föränderligt, och det är i högsta grad naturligt att det är så.
juli 25, 2009 vid 8:31 e m
· Arkiverad under Musik
Bästa läsare!
Det här är en live-blogg. Jag sitter och lyssnar på SR P2-Live som i afton sänder Händels opera ”Theodoria” från Salzburg. Det är en direktsändning. Just nu spelas popiga gospelpotpurier och det är faktiskt nästan lika irriterande som att behöva höra den uppenbart TBC-sjuka kvinna som sitter i publiken och hostar upp sina lungor rakt in i min högra hörlur under föreställningen. Mycket irriterande. Vet inte människan att man bara får hosta under pauserna när man är på operan…?!!!
Hälsar eder Peter Harold
P.S.: Shit, jag ändrar mig; pausmusiken är tamefan värre än hostande damen. D.S.
Uppdaterat: SR:s telefonväxel har blivit nerringd av klagande lyssnare. I agree with the complaints.
Uppdaterat kl. 22.31: Men det var väl ett förbaskat hostande bland publiken! Har det regnet hela jävla veckan i Salzburg? Kunde inte radiobolaget sända konserten utan publik? Arg.
juli 23, 2009 vid 9:40 e m
· Arkiverad under Musik
Bästa läsare!
Sitter och lyssnar på Tony Banks ”I’ll be waiting” (Tony Banks var med i popgruppen Genesis) och minns att jag någon gång i 20-årsåldern (när jag köpte skivan) inbillade mig att längre fram i livet skulle tiden och livet stå stilla. Åldrandet var något orealistiskt. Min farfar var född med grått och hår; liksom min far måste ha varit född med skägg. Noterar nu att varken livet eller tiden gjort det. Det syns på både mitt hår och haka.
Tiden har inte saktat in, förväntningarna till trots. Tvärtom. Dagarna rusar förbi som telegrafstolparna bredvid X2000-banan. Månadsskiftena kryper på en bakifrån utan att man märker att de kommer. Det egendomliga är att arbetsdagarna trots det kryper fram som en snigel i slow-motion…
juli 13, 2009 vid 7:12 e m
· Arkiverad under Musik, Privat
Bästa läsare!
Kors i taket; det är strålande solsken ute. Bäst att ta på sig promenadskorna och sticka ut en stund. Under tiden bjuder jag på lite pausmusik. ”Standing around crying” – som det här bluesörhänget heter – har ni nog säkert hört förr. Eric Clapton brukar spela den väldigt ofta.
Den här versionen är från Paul Rodgers hyllningsplatta till Muddy Waters. Det var alltså långt innan han började fuska som sångare i The Queen. Medverkar på denna inspelning gör Pink Floyds gitarrist David Gilmour samt den skallige pianospelaren i David Lettermans orkester, Paul Shaffer. Och basen låter onekligen som Pino Palladino, men jag kan ha fel. Om jag har det; var så god och rätta mig.
juli 12, 2009 vid 9:32 e m
· Arkiverad under Musik, Nina, Privat
Bästa läsare!
Jag har just kommit hem från en helgtur i mellersta Sverige. Jag har varit på rockfestival. Fast jag visste inte om det förrän nu när jag återbördats till min bostad.
För vissa personer i min bekantskapskrets är det inte ovanligt att ha varit på rockfestival utan att ha några starkare minnen av vad som skett. Det är ju en del av konsekvenserna när rock n’ roll-livet levs till fullo. Och vissa av mina bekanta har levt det här livet. I alla fall påminner vi dem om det.
Fast jag skall till mitt försvar säga att jag inte visste om att det var ”Rockweekend” i Kilafors nu i helgen, inte förrän nu när jag såg kvällspressens recensioner. Visst märkte jag att det var ett högt dunka-dunka som hördes i hela samhället, och visst såg jag att alla ungdomar i bygden var svartklädda, antingen långhåriga eller rakade, sminkade i sot och blod samt hade mer metall på sina kläder än vad som är lämpligt att bära i en ordinär säkerhetskontroll före en flygresa.
Fast jag trodde att det här var normalt för Kilafors…
Vad jag gjorde i Kilafors? Förbiresa. Jag har varit ute och nöjesåkt i helgen. Kände ett starkt behov av att ”komma ifrån”. Hälsingland är vackert, även om man som jag egentligen bara upplever det genom bilrutan. Fast mina tankar gick ibland åt ett dumt håll medan jag satt och körde; här i trakterna bor ju ”Ninettes” mamma, erinrade jag mig. Och så började tankespiralerna igen medan jag närmade mig Ockelbo. Tankarna och drömmarna som finns där och som dyker upp utan att tjäna till någon nytta…
Jag hade tur med vädret; d.v.s. att det var spännande att köra i skyfall och se regnet bilda bäckar över körvägen. Mycket spännande!
juni 22, 2009 vid 3:23 e m
· Arkiverad under Musik
Bästa läsare!
För min egen del avnjöt jag detta klipp med volymknappen nedskruvad till läge 1. Nej, killen kommer inte att klä av sig naken. Men filmsnutten illustrerar med önskvärd tydlighet hur flockmentaliteten fungerar. Och jag tror att det inte bara gäller dansfester utan även samhällsfrågor och kultur.
I övrigt tycker jag att det är ganska djärvt att dansa på en backe som lutar så där mycket… vad som helst skulle kunna hända.
Hälsar eder Peter Harold (som tycks ha fått uppdraget att tjänstgöra som andeutdrivare här på jobbet).
Det pågår en långvarig och het diskussion mellan undertecknad och Lilla Fröken Harold. Ämnet är ” – Pappa, jag behöver en ny mobiltelefon!!!”. Diskussionen har pågått ända sedan hennes födelsedag då hon – vilket ni säkert kan ana – inte fick vad hon mest av allt önskat sig näst efter fred på jorden och en mangatecknande flickvän till sin far.
[Ok, det kanske inte var vad hon prioriterade på önskelistan, men även vi pappor har selektiv hörsel och uppfattningsförmåga]
” – Är det något fel på din gamla telefon?”, frågade jag. Inte minst av den anledningen att hon inte svarar i den när jag ringer.
” – Näe. Men den är gammal.”
” – Det är den väl inte. Vi köpte den ju på Clas Ohlson förra året. Eller förr-förra…”
Som vuxen har förra året eller förrförra året enbart betydelse när det gäller barnens kläder. Ett klädesplagg brukar ju aldrig duga tre år i rad p.g.a. barnets fysiska expansion. Men en mobiltelefon… den har ju nästan evigt liv. Åtminstone tills det är dags att byta batterier.
” – Nej, jag kan inte spela musik på den”, blev barnets svar.
” – Men du har ju CD-spelaren i vardagsrummet”, blev mitt svar, inte så lite provocerande. Jag hörde en suck.
” – Alla andra har ju mp3-spelare på sina mobiltelefoner, och videospelare, och kamera”, blev Lilla Fröken Harolds svar innan nästa suck hördes.
Med spelad upprördhet sade jag: ” – Jaha, skall vi ha ett ‘alla andra har en’-resonemang så måste jag ha en ny bil”, och sträckte mig efter ett par bilkataloger på skrivbordet. Den suck som hördes nu var så pass mäktigt och indignerad att jag bestämde mig för att avbryta mitt skämt.
” – Men det förstår du väl att jag inte har lust att köpa en mobiltelefon för 1000 kronor som du kommer att slarva bort eller få stulen”, resonerade jag.
” – Men pappa… Jag har inte tappat bort min telefon nån gång…”
” – Inte än, men någon gång skall vara den första…”
” – Och sen, pappa, håller vi inte på och stjäl saker för varandra i min klass…”
” – Ja, vem skulle vilja stjäla din 299-kronors telefon”, retades jag. ” – Fast varför skall jag köpa en ny telefon när du inte svarar i din gamla när du ringer?”
” – Jamen, jag vill inte ta upp den gamla och visa den för mina kompisar. Jag måste ju skämmas då för att den är så omodern…”
Jisses, vilka i-landsproblem vi har!!!
Fast å andra sidan. Jag vill egentligen inte ge henne en mobiltelefon alls. Det finns egentligen bara tre anledningar för henne att ha en: 1. Jag vill kunna nå henne om det hänt något. 2. Jag vill att hon skall kunna ringa mig om det hänt något. 3. Jag vill att polisen skall kunna pejla efter telefonen/kroppen om det hänt något.
Utöver detta tycker jag att det är olämpligt att ha en stark sändare av mikrovågor som pressas mot den ännu outvecklade barnhjärnan. Faktum är att inte ens jag själv tar särskilt många mobilsamtal direkt mot örat.
Vi vet inte om det är säkert för barn att använda mobiltelefoner. Det jag vet med säkerhet är att om jag ger henne en hands-free så kommer den att bli borttappad inom… ½-timma. Allt som är mindre än en godisask brukar nämligen försvinna så kvickt när barn är inblandade. I synnerhet just godisaskar.
Lilla Fröken Harold försökte krossa mina argument ang. mikrovågsstrålningen: ” – Jag skall ju inte ha den till att ringa med. Min nya telefon har ju spel, kamera och mp-3-spelare! Jag skall inte ha den till att ringa någon med…!”
Ja, det kanske blir billigare med en mobiltelefon än att ge henne ett TV-spel, en stillbildskamera, en videokamera samt en stereoanläggning. Fast det var nog inte så Nokia och Sony Ericson tänkte.
Hur länge måste jag vänta innan Clas Olsson kränger sådana välutrustade mobiltelefoner för 300 spänn…?
juni 10, 2009 vid 8:10 e m
· Arkiverad under Musik
Bästa läsare!
Veckan har hittills varit fylld av jäkt. Resor, konferenser, möten, kurser. Inlåst bakom ett par fördragna gardiner och non-stop powerpoint. Förstår inte varför det heter powerpoint. För mig är det power-sucking.(Powerpoint är ett dataprogram där man på stora väggutrymmen kan presentera väldigt lite information för folk som inte orkar läsa ett A4-ark)
En annan sak som jag inte förstår är att vissa artister gör covers av kända melodier UTAN att skämmas. Jo, jag glider in på det ämnet därför att jag just hemkommen fått överta en uppvärmd dator för att ägna mig åt lite fildelning. Ja, från mig går en fil med dagens bloggpostning till er, och från en server någonstans ute i världen ramlar tonerna från Roberta Flacks ”Killing me softly” in bits för bits till nämnda dator.
Nu skall jag ärligt erkänna att jag aldrig lyssnat så noga på texten. Jag har aldrig brytt mig om att tolka vad denna kärlekssång säger. Blotta ljudet av jazzorgeln, rösten, stämmorna, känslan, vemodet och spänningen… allt bildar en sensation i mina öron. Ja, ända in i hjärtat och ut genom ryggen. På något vis blir jag känslomässigt penetrerad av den här melodin. Långsamt. Och nästan dödande…
Och så lyssnar jag därefter på Lauren Hills version av samma melodi.
Hjälp!!!!
Värmen i introt är helt borta. Och sedan börjar en negerjojk som bara känns pinsam. När därpå den elektroniska rytmsektionen sätter igång börjar jag fundera på om det inte hade varit mysigare att lyssna på på en industrimaskin. Jo, jag tror det.
Susan Wong har förvisso ett skönt vibrato. Arrangemanget med piano, akustisk gitarr och en naken saxofon utan eko ger ett själfyllt framförande. Sedan sätter djungeltelegrafens slagverkare igång. Avlidningssmetoden heter plötsligt bossanova. Nej, jag tänker inte på kärlek när jag hör Susan Wong. Jag tänker på en rökig restaurang där man får vänta länge på det goda. Maten alltså.
Shirley Bassey är en legend, inte minst för hennes bidrag som James Bond-sångerska. Men här ”ser” mina öron endast en kall åtrå i kvinnans ögon; jag lyssnar till ett beklagande våp som vet att agent 007 kommer att dra så snart han fått dra över henne. Skyll dig själv, Shirley…
Nu är det inte bara kvinnor som blivit slaktade långsamt av hans sång. Även Frankie Boy råkade illa ut i en inspelning. Fast för att vi inte skall råka få några homoerotiska vanföreställningar om en sodomerad Frank Sinatra har texten genomgått ett könsbyte. Frankie Boy är alltid Frankie Boy. En bra röst som ruinerar även den bästa komposition…
Det är originalet som vinner alla jämförelser, i alla fall enligt min ödmjuka åsikt. Eller snarare det jag trodde var originalet. Egentligen spelade Lori Liberman in ”Killing me softly” 1971, men det var först två år senare som låten i Roberta Flacks tappning blev en hit. Och eftersom mången försökt att efterapa och tolka låten får den onekligen räknas som en klassiker.
Kanske är det våra gamla idoler som får en och annan ung artist att villja göra ”sin” version av förbildernas melodier. Tro mig, då lever dessa sjungande människor i en gyllene tidsålder – IT-åldern! Som t.ex. 17-åriga Stephanie Howe som bor ”mitt i ingenstans” i Storbritannien och som tidsfördriv spelar in egna och andras låtar och lägger ut dem med glimten i ögat på YouTube.
Jag lovar dock på heder och samvete att jag inte tänker sjunga in ”Killing me softly” och lägga ut den, vare sig på YouTube eller någon annanstans. Som hedersledamot i Samfundet mot plågsamma ljudförsök vore det synnerligen oetiskt av mig att begå en sådan handling!!!
