Bästa läsare!
I år – som man obetänksamt säger när man glömmer bort att det just varit nyår – fick jag en CD-box innehållande 60 skivor med musik som komponerats av Pjotr Tchaikovsky i julklapp. Av mig själv. Det är tur att jag vet vad jag vill ha. Detsamma kan inte sägas om damen före mig i kassan på NK:s bok- och skivavdelning. Trots att hon var i färd med att betala för sin 99-kronorsskiva kunde hon inte bestämma sig för om hon verkligen skulle ha den eller inte (svensk vismusik, vem vid sina sinnens fulla bruk köper sånt, fnys?). ” – Jag undrar om jag inte redan har den här…”, resonerade hon fundersamt och vred och vände på asken som förblev fyrkantig oavsett vilken sida hon tittade på. ” – Ja, jag tror nästan det…” fortsatte hon med en viss övertygelse en halv minut senare. ” – Ska jag avbryta köpet?” frågade kassörskan som själv tyckte att utslagsprocessen tagit lite för lång tid, även om det bara var anspråkslösa lilla jag som stod bakom och väntade med min 800-kronors box. ” – Nä, vet du, jag tar den i alla fall. Jag kan ge bort den till någon vän…”
Jag jublade i tysthet över den oväntade upplösningen, men tyvärr alldeles för tidigt. Nu blev det något fel på kortet. Damen började gräva efter ett annat kort i sin väska. Jag vände bort blicken i frustration – jo, så här blir man av att bo och leva i Stockholm – men inbillar mig att jag i ögonvrån såg den där rutinen med att hon ur en stor väska plockar upp en mindre ur vilken hon tar fram en stor portmonnä med femtioelva korthållare som hon minutiöst bläddrar sig genom, bara för att efter en lång stund plocka fram en annan väska med det kort hon letade efter. Jag kan alltså i min upprördhet ha skapat ett elakare minne än vad som faktiskt skedde i verkligheten. Men jag tittade på min klocka, och fyra minuter efter att jag ställt mig vid kassan hade the fat lady inte sjungit så att säga, om läsaren behagar att tillåta en sådan liknelse.
Och inte när det gått fem minuter heller. Ty när köpet registrerats och CD-skivan både plomberats och lagts i en prydlig NK-påse samt nedlagts i väskan med samma saktmodiga vördnad som när Thailands kung Bhummibul byter dräkt på den heliga Buddastatyn i Wat Pra Kaeo så ville damen ifråga veta av expediten hur man enklast promenerar till Centralstationen.
Gnggghrhh!
Expediten förklarade både artigt och raskt hur man skulle ta sig dit. Faktum är att det är förbannat enkelt att beskriva vägen mellan NK-huset och Centralstationen. Ut genom huvudentrén, gå till höger, passera glasobelisken vid Sergels torg, gå förbi Åhléns och mindre än fem minuter senare är du framme. Damen tackade, tog ett andetag, sorterade väskan och kassarna och började därpå att berätta för kassörskan att hon gått en annan väg när hon kom från Centralstationen. Ahhh, intresseklubben antecknar!!!!
Vid det här laget kände jag en stark vilja att reducera den här människans abnormt utlevda sociala kompetens, och lite försynt säga: ” – Ursäkta mig, men jag vill påpeka att utrikesminister Anna Lindh mördades i den här byggnaden. Om ni inte vill att det skall bli en repris föreslår jag att ni ger er av till Centralstationen kvickt som attan….! ”. Men innan spärren brast sträckte sig expediten fram mot mig och tog CD-boxen för att börja ta betalt. Damen pladdrade på om Stockholms geografi som om hon levde i sitt eget lilla universum trots att hon inte behärskade sitt ämne, och först när jag fått mitt kvitto skedde det en faktisk sorti från hennes sida. Inte för att jag har anger issues, men den här gången var det på vippen.
Vad var det som trots allt lugnade mig då, så där dagen före julafton? Jo, det var vetskapen om att jag skulle få en julklapp som jag verkligen önskade mig. Jag är sedan flera år ganska insnöad på Tchaikovskys musik. Hans musik till ”Svansjön” och ”Nötknäpparen” är obligatoriska för den som även med ett ringa intresse för klassisk musik. I skivformatet slipper man dessutom se en massa unga men i trånga trikåer studsa omkring med provokativa praktbulor. Jag vet inte varför jag har så svårt för sånt.
På senare tid har jag funderat på att börja bygga upp min Tchaikovsky-samling. Det har fram tills nu inte gått särskilt bra, även om han var enormt produktiv. Först och främst har vi nästan inga skivbutiker kvar. Jodå, jag har laddat ner en hel del från nätet också – på olagligt sätt givetvis – men klassisk musik hör inte hemma i mp3-formatet. Jag lyckades förvisso hitta en CD-box från Ginza med Tchaikovskys symfonier. Men det visade sig vara med inspelningar från 1930-talet, faktiskt bland de första med elektriska förstärkare i inspelningsanläggningen. Även om utrustningen var banbrytande modern på den tiden så var man tvingad att ändra på orkesterarrangemangen och byta ut vissa instrument eftersom de kunde alstra ett anskrämligt ljud i inspelningen, eller nästan inget alls. Det gör det hela mindre tchaikovskiskt, så att säga. För säkerhets skull läste jag några recensioner i mobiltelefonen innan jag plockade upp 60 CD-boxen för att inte köpa skräp. Visst upplystes jag om att det fanns några gamla inspelningar i samlingen, och att flera skivor var i monoformatet. Fast recensenten ansåg att dessa var både musikaliskt högintressanta och trots det hade väldigt bra ljudbild. Jag slog till.
Så nu har jag lyssnat på Tchaikovsky under hela jul- och nyårshelgen och jag är (efter 33 genomlyssnade skivor) nöjd med köpet. Så jag anser mig ha en viss auktoritet när jag fäller beröm över ovanstående YouTube-klipp (klicka på bilden) där kinesiskan Yuja Wang framför Tchaikovskys pianokonsert n:o 1. Det inledande temat är för övrigt precis den musik jag hörde i mitt huvud när jag som förälskad fick se skymten av den åtrådda ”Ninette” på min arbetsplats medan hon jobbade kvar. Jag kan ju avslöja att jag alltid betraktat pianomusik som någonting tråkigt, men sedan jag fick min första CD med denna musik (men med en annan solist) för några år sedan började jag ändra uppfattning.
Yuja Wang, iförd ett rött fodral vid den monstruöst långa flygeln från Steinway & son på bilden, är här i Stockholm idag (söndag). Hon uppträder på konserthuset. Tyvärr finns det bara biljetter till skräpplatser kvar, så jag hoppas att hon kommer tillbaka vid annat tillfälle och jag kan få en bättre plats. Dessutom är det ingen Tchaikovsky på hennes program idag. Det får bli tvättstugan istället… även om det skulle vara spännande att höra denna dynamiska pianist på riktigt.
Vad känner ni när ni hör musiken? För mig är det både vår och sommar. Det känns som på den gamla goda tiden när man levde med hopp och förälskelse i bröstet. Skulle vara intressant att höra om någon läsare gör en helt annan association till de vackra tonerna?
Hälsar eder Peter Harold
P.S.
Mig veterligen är detta första gången under alla mina 22½ år i Stockholm som jag någonsin handlat på NK (till mig själv). Bör nog ha detta sagt så att ni inte får ett oönskat intryck av mig som storstadssnobb. Det är ibland sinnessjuka priser på deras varor…
D.S.
I mediebruset om Yuja Wangs Sverigebesök:
SvD: ”Kinesiskt underbarn som drivs av passion”
