Bästa läsare!
Här går man och skriver hur lycklig jag är eftersom hjärtat tappat alla känslor och tanken är befriad från alla idéer om kärlek. Och vad händer redan samma natt? Jo. HON dyker upp i en dröm. Stupid brain…
Jag hade faktiskt VERKLIGEN hoppats på att jag skulle kunna släppa tankarna på henne.
Nå. Nu skall jag dränka mig i hårt arbete. Eller mental spanking som jag föredrar att kalla det. 
Hälsar eder Peter Harold
Bästa läsare!
Det bästa med att vara arbetsbelastad till kräkningsgränsen är att det inte finns tid för känslomässiga reflektioner. Därför befinner jag mig inne i en period av själslig kyla. Det har nu hänt flera morgnar i rad att jag inte vaknat med den kärastes namn på mina läppar. Ni vet redan hennes namn.
Det är, hur hemskt det än låter, en befrielse från en tung börda.
Tänk vilken effektiv människa man är när man saknar motivet till att älska. Min hud blir till teflon på vilken ingen mänsklig värme biter; jag har ingen att favorisera.
…min hjärna förvandlas till en rationell organism baserad på samma kiselämne som ett datachip; mitt omdöme hålls intakt…
…mitt hjärta blir en motor av metall; år av obesvarad kärlek har härdat stålet och endast ett mycket hårt slag kan splittra det som glas…
Och i denna mekaniska medelålders man finns en människa som säger sig själv att han mår bra. Livet blev inte roligare än så här. Och det får han vara nöjd med.
Löven gulnar och faller ner på marken för att ruttna och dö.
Det är ett öde jag hoppas slippa vara med om för min egen del. Åtminstone den här hösten. Och klarar jag vintern har jag kanske kunnat ackumulera så mycket längtan i mitt hjärta igen till våren att det skall kunna blöda som vanligt när de nyförälskade beger sig ut på promenad. Och möter mig ensam i motsatt riktning… ...drömmandes om att slippa vara ensam & bitter på ålderns höst.
Hälsar eder Peter Harold
Bästa läsare!
Jag har just kommit hem från en helgtur i mellersta Sverige. Jag har varit på rockfestival. Fast jag visste inte om det förrän nu när jag återbördats till min bostad.
För vissa personer i min bekantskapskrets är det inte ovanligt att ha varit på rockfestival utan att ha några starkare minnen av vad som skett. Det är ju en del av konsekvenserna när rock n’ roll-livet levs till fullo. Och vissa av mina bekanta har levt det här livet. I alla fall påminner vi dem om det.
Fast jag skall till mitt försvar säga att jag inte visste om att det var ”Rockweekend” i Kilafors nu i helgen, inte förrän nu när jag såg kvällspressens recensioner. Visst märkte jag att det var ett högt dunka-dunka som hördes i hela samhället, och visst såg jag att alla ungdomar i bygden var svartklädda, antingen långhåriga eller rakade, sminkade i sot och blod samt hade mer metall på sina kläder än vad som är lämpligt att bära i en ordinär säkerhetskontroll före en flygresa.
Fast jag trodde att det här var normalt för Kilafors…
Vad jag gjorde i Kilafors? Förbiresa. Jag har varit ute och nöjesåkt i helgen. Kände ett starkt behov av att ”komma ifrån”. Hälsingland är vackert, även om man som jag egentligen bara upplever det genom bilrutan. Fast mina tankar gick ibland åt ett dumt håll medan jag satt och körde; här i trakterna bor ju ”Ninettes” mamma, erinrade jag mig. Och så började tankespiralerna igen medan jag närmade mig Ockelbo. Tankarna och drömmarna som finns där och som dyker upp utan att tjäna till någon nytta…
Jag hade tur med vädret; d.v.s. att det var spännande att köra i skyfall och se regnet bilda bäckar över körvägen. Mycket spännande! 
Hälsar eder Peter Harold
Bästa läsare!
Visst brukar väl normala människor ta ett djupt andetag inna de skall ge sig i kast med något besvärligt, eller något rent av förödande jobbigt? Ett djupt andetag, och så kavlar man upp ärmarna.
Jag själv verkar fungera helt tvärtom. På något vis känns det som att jag slutar att andas. Nej, inte så att jag blir blå i ansiktet och dör, utan jag slutar med den medvetna andningen. Ungefär som när någon skall gå på en slak lina över ett stup och man räds att den egna andningen skall få lindansaren ur balans och tippa.
En stor del av detta ”andningsuppehåll” som varat en tid beror bl.a. på jobbet. Trots att jag är en kontorsanställd pappersvändare har jag fått ägna några nattimmar åt lite betydligt tuffare saker på jobbet. Med andra ord; jag har fått rycka in när det skitit sig.
Eller rättare sagt; jag har fått rycka in när andra ansvariga inte varit anträffbara. Och det är de sällan efter 23.00.
Detta har satt sina spår i min tillvaro. Jag har känt mig som en knarkare på dagen. Trött och stirrig. När jag kommit hem har jag tagit en välbehövlig tupplur i en halvtimma-trekvart. Och sen blivit pigg av maten – med tillhörande sömnsvårigheter.
Oavsett vardag som helg är jag nere i 6 timmars sömn. Och det är dessvärre inte sammanhängande. Jag har nämligen ett gäng fåglar som jobbar i skift. Det kunde jag nu konstatera natten till idag (gick till sängs kl 5 i morse), då det från 3-tiden och framåt var minst tre olika fågelläten. Nu förstår jag att jag brukar vakna av dem under morgontimmarna när de har sina ombyten.
Igår kväll och idag har jag tagit mig ett par välförtjänta promenader. Och plötsligt upplever jag den angenäma känslan av att andas igen.
I natt blir det ännu mer jobb. Fast denna gång för mitt eget intresse. En bok skall läsas genom och minst fyra sidor i anteckningsblocket skall fyllas med viktiga fakta om polarvärlden. Och sen skall jag lägga mig. Kanske dyker ”hon” upp i drömmen igen? Det gjorde hon i morse. Så svårt det skall vara (för min hjärna) att bli av med henne…
Hälsar eder Peter Harold
Bästa läsare!
Först lite musik för att sätta oss i stämning. Nej, det är ingen sexvideo… don’t worry!
Det är fascinerande hur lite kontroll man har över tillvaron. Man märker det särskilt när man försöker hålla vardagen i ett järngrepp. I måndags lade jag en lapp på mitt skrivbord för att komma ihåg vad jag skulle göra under tisdagen. Ett djärvt försök att bli strukturerad. Hej! Vem försöker jag lura…?
Vad händer tisdag morgon? Jo, jag kallas till ett arbetsmiljöärende. Viktigt, viktigt. På väg tillbaka hejdar chefen mig. En rapport behöver skrivas. Deadline… äh, bara du är klar innan du går hem. Slut citat.
I onsdags eftermiddag konstaterade jag att jag bara hunnit med två saker på tisdagslistan. Nä, självfallet insåg jag att det inte var någon idé att göra en onsdagslista.
4:e februari blir 5:e. En ny arbetsdag efter 4½ timmes sömn. Under natten har dataavdelningen skjutit ut uppdateringar av några sällan efterfrågade systemprogram. Resultat? Datorn går inte att använda…
Fredag. Big Boss borta. Arbetsmoral… noll. YouTube. Snabb bloggpostning. En hastig blick på tisdagslappen. Ett stön. Telefonen ringer och väcker mig ur depressionstillståndet.. för en sekund. Det är kris. Och jag har jobbat längst på avdelningen. Och ingen chef inom synhåll. Men det ordnar sig.
Förnöjt sätter jag mig i bilen och åker hemåt vid fyrasnåret. I höjd med Alviksbron kör jag ifatt en bil med en synnerligen bekant nummerplåt. Shit, pommes frites. Det är Nina. Den åtrådda. Hon som inte har några känslor för mig men anser att jag är (var) en av favoriterna på jobbet (innan hon slutade). Hon som jag igår natt beslutade mig för att glömma. Jag tror att väckarklockan var kvart i två när jag insåg att det var det enda rätta. Jag trodde att jag hade kontroll. Över jobbet. Över min sömn. Över känslolivet.
Jag har fel. Jag måste ha varit galen som trodde det…
Hälsa eder Peter Harold
Not enough? Eländet beskrivet med en glimt i ögat…:
Bästa läsare!
Som har noterats bland er kära läsare har flitens lampa inte spridit något sken på denna blogg under sistlidna vecka. Detta på grund av sjukdom. Följaktligen (har efter drygt 30 års skrivande äntligen lärt mig att det inte heter ”följdaktligen”, tack för det knapp F7) har jag alltså en veckas jobb att göra på…
Få se nu, jag satt hela dagen idag och gick genom arbetsmejlen. Vid lunch bokade min chef in mig på två sammanträden denna vecka. I morgon är jag heldag på kurs. På onsdag skall jag på tjänsteresa samtidigt som jag har ett av sammanträdena som chefen bokade in mig på. På fredag eftermiddag skall jag göra allt det jag inte hunnit med på jobbet under veckan, samtidigt som Lilla Fröken Harold skall eskorteras till Globen för något evenemang.
Just det; på torsdag skall jag alltså göra förra veckans jobb. Och fredag förmiddag skall jag göra denna veckas jobb. Med andra ord; flitens sken kommer glöda ytterst svagt över Läsarens Blogg denna vecka.
Dock skall jag erkänna att jag är lite rörd över den omtanke som visades mig när jag kom tillbaka till jobbet. Det var väldigt många som kom och frågade hur jag mådde. Bl.a. min chefs chefs chef (räknade jag rätt nu?). Då förstår jag att det funnits oro för min häsla. Och med tanke på att jag ibland ser döfärdig ut när jag är fullt frisk så… är det helt begripligt!
Vid lunchen smög min ex-chef (eller min ex-chefs chef) upp vid min sida och sa att hon hade tänkt på mig häromdagen.
Nä, stopp nu, kära läsare!!! Läs vidare så inser du att det här inte skall misstolkas. Varför hon tänkt på mig var därför att hon träffat föremålet för min längtan och kärlek under de sista åren. Min ex-chef (eller min ex-chefs etc etc) är nämligen den enda på mitt jobb som vet något om min hemliga* förälskelse. Eller i vart fall den enda jag nämnt det hela för.
Jodå, Nina mådde bra. Hon såg riktigt frisk ut, sa min ex-chef. Jag gav ett nöjt ansiktsuttryck. Jag visste faktiskt inte vad jag skulle säga. De här alternativen dök upp:
a) ” – Jag försöker glömma henne…”
b) ” – Jag undrar HUR chockad hon blev när hon fick min 7 sidor långa bekännelse?”
c) ” – Det första ord jag hade i mitt huvud när jag vaknade i morse var hennes namn.”
Oavsett vilket av alternativen jag kunde ha valt så hade jag inte ljugit. Det är kanske ett mått på en förälskelse kvalitet? Jag bryr mig fortfarande om henne, men eftersom hon inte är intresserad av mig så är det meningslöst att fortsätta längta. Såvida inte det är just längtan som är det meningsfulla.
Deep thoughts, aren’t they, sir?
Hälsar eder Peter Harold
*=med reservation för att X antal personer som besökt Läsarens Blogg och Skrivarens Blogg under de sista åren, däribland Du.
Ber att få påpeka att förra inlägget handlade om en dröm. Detta inlägg är däremot the real thing…
Bästa läsare!
Här kommer det igen. Och denna gång är det fruktlöst redan från start. Självklart handlar det om kärlek. Och jag är – ta-daa!!! – drabbad…
I fredags afton skulle jag möta Lilla Fröken Harold på stan eftersom hon haft det stora nöjet att frotteras med diverse C-kändisar på en särskild tillställning för barn.
Ombord på tunnelbanans Linje 18 i riktning mot Farsta strand satt jag intet ont anande och lyssnade till Lilla Fröken Harolds exalterade utlägg om dagens sländor på musikscenen. Två rader längre fram satt en föga sofistikerad herre som var i glad i gasen, och som konverserade fryntligt med en elegent ung kvinna snett framför honom (liksom snett framför även mig).
Jag hade hittills suttit och beundrat kvällsmörkret som sänkte sig över södra Stockholm genom tågfönstret då jag rycktes ur mina tankar av nämnde herres buller. Och då såg jag henne. Hon som lyssnade artigt på den gladlynte herrens utlägg.
Det vete tusan hur jag skall kunna beskriva henne. Kanske någonstans i 25-årsåldern. Möjligtvis yngre, men kanske till och med äldre. Hon såg nämligen så frisk och sund ut, men hade ett slags gammaldags manér, som ett slags idealbild av hur en väluppfostrad människa kan vara. Hon uppförde sig på ett vis som är sällsynt för yngre. Hennes hår var ljusblont, hon hade smalt ansikte med milda uttryck och ett par oerhört fascinerande ögon som utstrålade intelligens. Och på vänsterhanden fanns inga ringar.
Det var nog inte mycket substans i mannens prat, men hon svarade honom med ett omsorgsfullt engagemang i valet av repliker. Hennes blick var dock lite flackande; det kändes som att den några sekunder åt gången hamnade på mig bakom den högljudde gentlemannen. Och när jag tittade tillbaka vek hon blygt undan blicken med en viss fördröjning. Jag tror att det var blygt. För det kändes som att denna unga dam var en väldigt försynt kvinna, som möjligtvis kunde ha ett förflutet med stark blygsel.
Mitt hjärta slog dubbelslag. Eller snarare slog volter. Något hände i alla fall i mitt bröst och det var kardiologiskt betingat. Jag tänkte tyst för mig själv ” – Herregud, jag tror att jag håller på att bli förälskad…”
Nu hörde jag hennes röst. Den var speciell. Jag tänkte på Mimmi Pigg. Inte för att hon lät som den storörade Disney-gnagarens gamla KK, men hon hade en märkvärdig röst. Det var alltså inte bara hennes utstrålning som gjorde henne unik.
Jag funderade på att plocka upp mobiltelefonen och ta ett fotografi på henne i smyg, även om sådant betraktas som väldigt ohederligt. I efterhand ångrar jag att jag inte gjorde det. På bara någon minut kändes det som att mitt bröst hade stuckits i brand, och i höjd med Blåsut kände jag sorg över att detta ögonblick skulle ta slut. Jag kände att jag gärna hade suttit hela vägen till Smygehuk och tittat på henne, om nu Linje 18 sträckt sig så långt och ifall hon skulle ha åkt dit.
Nu går inte Linje 18 till Smygehuk, och hon steg därtill av redan vid Sandsborg. Jag föreslog LFH att vi skulle gå av där också och handla vid Dalen och köpa pizza. Mitt förslag antogs. I ögonvrån följde min blick den fascinerande kvinnan som gjort mig berusad av kärlek. Hon stegade ensam vidare mot G:a Tyresövägen förbi Sandsborgs kyrkogård…och försvann ur sikte. Klockan var strax före 19. Fredagen 17 oktober 2008.
Berusad av kärlek? Nä, det är inte rationellt. Sånt händer inte en sund och tänkande människa som hävdar sig vara i sina sinnens fulla bruk, och alltid fattar beslut efter noggrannt avvägande. Kunde mina känslor ursäktas av den mikroskopiska betänketiden? För jag hade blivit kär…
Det var uppenbart att en tsunamivåg av varmt begär sköljde över mig. Hur ädel och blåblodig denna kollektivtrafikresande ängel till det yttre kunde tänkas vara, så var hon avslappnad och nästan hjärtlig när hon lyssnade på den högljudde mannen som åkte vidare mot Hökarängen. Och det fick mig att bli yr av… förälskelse.
Jag blev tvungen att säga något till LFH innan den känsloväckande varelsen försvann. Jag sa till henne att ”tjejen där påminner ganska mycket om Nina”. Lilla Fröken Harold tittade enbart på mig med en förebrående min. Om Nina har jag tjajat till leda tycker hon, och hon vill nog inte höra en ny skiva med samma tema. Klokt barn.
Hur allvarlig var incidenten för mig? Svar: Väldigt allvarlig. Även om jag knappast skulle kunna lyckas med en amorös erövring på tunnelbanan (två veckors skägg och en sliten täckjacka modell ”hemlös & medellös förpassade mig långt från kategorin ”Drömprinsar”) så kände jag att just den här tjejen var värd att manifesteras på ett eller annat sätt. Hon var magnetisk. Ja, hon var magisk!
Har jag tur glömmer jag bort henne snart. Detta var ännu ett av de möten som aldrig leder till något. Ett ögonkast, en idé, ett flyktigt minne… Ändå önskar jag på fullt allvar att jag får se henne igen. Kanske till och med få växla några ord. Vad skall jag säga?
” – Eh, ursäkta, men jag skulle vilja berätta att du förtrollat mig…”?
Det låter patetiskt. Men om jag sa det till henne så skulle jag i alla fall inte ljuga. Och har jag lärt mig en sak av min olyckliga förälskelse till Nina före sommaren så är det att man aldrig skall ljuga om känslor. Och att negligera känslor är också en lögn. Kanske en av de värsta.
Hälsar eder Peter Harold
Bästa läsare!
Sedan slutet av förra århundradet har jag haft en brevkompis i Malaysia som heter Shi Yan och som är av kinesisk etnicitet. Hon har äntligen hittat en pojkvän som står ut med hennes sarkasmer, och han är fransman på jobb i hennes land. Det fungerade inte så bra med hennes förre inhemske pojkvän. Den nye står inte bara ut med Shi Yans sarkasmer; han kan leverera den varan själv också – vilket hon gillar.
Hon tycker dock att det finns ett aber; trots att han är fransman är han inte särskilt romantisk. ”Frankrike är ju romantikens land; borde inte han vara romantisk?”.
Nu har jag aldrig dejtat en fransman, och har inte heller för avsikt att göra det inom den närmaste 70-årsperioden. Däremot har jag sett fransk film. Och där lär man sig att fransmän är arroganta egoister och notoriskt otrogna. Eller var det en SVT-dokumentär om president Sarkozy jag såg…?
Shi Yan frågade mig häromsistens om jag gjort något romantiskt i mitt liv. Så jag tog bladet ur munnen och skrev några rader om hur jag efter stor vånda skrev ett sju sidor långt kärleksbrev till Nina innan hon slutade på sitt jobb. Och att jag fick ett svar som fick mig att inse att flera års drömmar icke varade längre.
I morse skickade hon en kopia på en (engelsk) text från Paolo Cohelo där han utifrån ordspråket ”I krig och kärlek är allt tillåtet” noterade att i krig så regleras handlingarna genom konventioner till skydd för de inblandade och drabbade. Ifråga om kärlek finns det inget skydd. Och så avslutar han med att de som aldrig drabbats av olycklig kärlek/krossat hjärta inte heller levat.
Och visst; därför känner jag mig därför väldigt levande numera. På något vis är det som att man lärt sig en erfarenhet som inte ens kan uppnås med att ha läst en bok om saken. För böcker ger bara kunskap; livet ger erfarenhet. Synd bara att man inte kan gå till biblioteket och låna ett nytt liv när man läst ut det gamla…
Hälsar Eder Peter Harold
Bästa läsare!
Jag har begått ett fruktansvärt misstag. I fredags eftermiddag anlände jag till jobbet i en ovanligt flott utstyrsel för att önska mina kollegor plus annan lös personal angenäm helg, samt tillönska de flesta en trevlig semester.
När jag stegade fram mot huvudentrén och passerade busshållplatsen mötte jag en yngre kvinna (ok, vi kan kalla henne för tjej) som jag trodde var en av fastighetens vakter som bytt om till civila kläder och var på väg hem. Hon såg nämligen så himla bekant ut. Ja, saken är den att jag bara såg henne i ögonvrån, men eftersom all vaktpersonal brukar heja på mig så utbrast jag i ett instinktivt ”hejsan” till henne.
I samma ögonblick riktade jag hela blicken mot henne. Det var inte vakttjejen! Men det var försent för min hjärna att säga åt munnen att vara tyst; skottet hade redan avlossats.
Den unga kvinnan, iförd synnerligen tjusiga kläder av tilldragande snitt, behagligt uppsminkad och solbränd och med latinska anletsdrag (vilket kan förklara solbrännan som något naturligt på henne), och med en figur som kunnat få vilken porrfilmsregissör som helst att utbrista i ett ” – Henne skall vi ha!”, sken upp som en sol och gav mig ett varmt leende och ett vänligt hej tillbaka till mig.
Opps, det var inte min avsikt, tänkte jag generat. Och nu kände jag igen henne. Det var den supersnygga expediten som jobbar i en butik i närheten av mitt jobb. Hon är omtalad och omdiskuterad, i synnerhet av de manliga vakterna i vår fastighet. De tycker dock att det finns ett aber med henne: Hon verkar vara väldigt reserverad, säger de. ” – Hö, hö, hon spelar säkert ‘hard-to-get’”, brukar vakterna brumma när vi talar om henne. De borde veta för de brukar gärna titta förbi i hennes butik. Ofta.
Även kvinnsen i vårt hus har synpunkter om henne: Sval och smal kan man sammanfatta deras vänligaste kommentarer.
Och så kommer jag där med mitt förbaskade ”hejsan”. Visserligen besvarade hon det väldigt vänligt, men nu kanske hon inbillar sig att jag också är ute efter henne? Jag tycker jag har nog med bekymmer på kärleksfronten efter historien om Nina. Så vad skall jag göra nästa gång jag möter den där expediten? Låtsas som om det regnar? Eller fortsätta vara så charmerande trevlig som jag råkade vara i fredags (av en olyckshändelse) och se om det kan leda till nya besvikelser för mig?
Det paradoxala är att jag inte tycker om stilen med att springa och limma på tjejer kors och tvärs, även om det sägs att en bra flört förlänger livet. Eller var det bara ett gott skratt som gör det? Men efter mina långpromenader genom Stockholm i helgen känner jag mig villig att offra min värdighet som gentleman för att hitta en promenadpartner. Jag kanske borde lära mig att limma?
Hälsar Eder Peter Harold
Bästa läsare!
Jag fick en komplimang igår. Eller flera stycken. Fast alla var nog inte avsiktliga.
Jag tittade in på mitt gamla kontor för att morsa på mina forna kollegor. Just då tittade en f.d. avdelningschef in på besök. Vi hade inte sett honom på nästan ett år.
” – Så du jobbar kvar här?” frågade han mig, men fick svar från min skämtsamme kollega:
” – Nä, Peter är den nya chefen nu. Ser du inte vilka flotta kläder han går omkring med nuförtiden. Man känner inte igen honom, eller hur…!”
Den forne chefen tittade med ett leende på mig och frågade: ” – Är det sant?”. Jag tittade upp med ett sammanbitet uttryck: ” – Jag brukar inte kommentera skitsnack, i synnerhet inte om det är till gagn för mig…”, svarade jag och lät mitt ansikte spricka upp i ett behärskat leende.
Det var komplimang nummer ett. Nummer två levererades av en annan arbetskollega som påpekade hur omtyckt jag är på jobbet (i förhoppning att göra mig gladare efter min månadslånga depression). Eftersom jag har svårt att ta emot beröm lät jag skådespelaren i mig agera. Jag grimaserade och försökte se riktigt plågad ut: ” – Ja, jag har märkt det. Men jag hoppas att jag klarar mig ändå…”
Givetvis var det snällt sagt att berätta detta för mig. Men samtidigt vet jag ju att vara omtyckt och befinna sig i min position är två svårförenliga saker. Det ligger i mitt jobb att finna andras fel och påpeka dem, samtidigt som jag har alla möjligheter att dölja mina egna brister. Något som är lite svårt för den som annars lever efter deviserna ”Den som är fri från skuld må kasta första stenen” och ”Sköt dig själv och skit i andra skall du städset troget vandra”. Fast samtidigt kanske det är just detta som hittills varit till hjälp för mig i mitt jobb.
Det finns olika sätt att berätta för en person eller en grupp att han/hon/de gör fel. Det första sättet har jag sett praktiseras av överordnade kollegor. De går fram och börjar mer eller mindre skälla. Responsen blir att den utskällde försvarar sig – ibland med en plågsam desperation. Resultatet blir att den utskällde får svårt att ta till sig kritiken, och det uppstår en ansträngd stämning på arbetsplatsen.
Min egen metod, som för all del får erkännas vara både mjukare och mer strategisk, är att informera om vad som inträffat, även när det är helt uppenbart för personen. Jag brukar därefter antyda vad konsekvenserna blir; så gott som alltid är personalen så smarta att de på egen hand kan resonera sig fram till den poäng jag vill nå innan min verbala svada slingrat sig dit.
Sedan skall ju denna insikt stanna kvar i deras medvetande; då tar jag till den humoristiska överdriften: ” – Eftersom ritningarna över ventilationstrummorna har mitt namn och telefonnummer är det stor risk att rånarna kommer skicka ett blommogram till mig som tack för hjälpen, och då vet ni hur sur och avundsjuk min chef kommer att bli. Så för min skull kan ni väl se till att bygghandlingarna ligger inlåsta istället för att ha dem upptejpade på skyltfönstret”.
De berörda vet att jag menar allvar om säkerheten, och de vet härefter vilket ansvar de har. Och de har aldrig behövt förlora ansiktet.
När det kommer till att framföra riktigt grav kritik mot någon föredrar jag att först framställa situationen, och i nästa andetag fråga efter hur jag kan hjälpa honom/henne/dem att lösa problemet. Om det är så att personen verkligen skitit i det blå skåpet är det bättre att jag frågar vederbörande efter vad som hände och hur det gick till. Eftersom jag redan vet svaret kan jag inflika ledande frågor, och till slut stämmer dennes redogörelse överens med vad jag fått inrapporterat till mig.
Jag personligen vinner inte mycket på detta, men den som sket i det blå skåpet fick tillfälle att berätta sanningen, och därigenom kunnat konfrontera sitt misstag. Genom att få en människa att berätta om sitt misstag kommer denna att förhoppningsvis känna sig förpliktigad att inte göra om det. Jag har alltför många gånger sett folk få en utskällning eller en skriftlig anmärkning varpå de sedan har enbart ryckt på axlarna och svurit tyst.
Sådana personer riskerar att bli oförbätterliga. Förvisso stannar de sällan tills de får guldklocka på firman, utan får troligen snart antingen sparken eller säger upp sig själva. Men innan dess kan de hinna ställa till med mycket skada. De som fått tala ut har däremot – i alla fall under de ärenden jag haft att göra med – blivit bättre och mer ansvarsfulla som medarbetare.
Fast det är ett problem med att vara omtyckt på jobbet. Om jag inte varit det hade jag definitivt vetat i god tid att Nina inte var intresserad av mig.
Hälsar eder Peter Harold
