Bästa läsare!
I fredags var jag med om en intressant upplevelse. Jag befann mig ombord på tunnelbanans gröna linje på väg till Kungsholmen för min veckoranson av sjukgymnastik. Undertecknad satt försjunken i tankar som bestod av lika delar bitterljuva minnen som hopplösa förhoppningar. Jag och min gamla kärlek ”Ninette” skall nämligen bli arbetskollegor igen. På sätt och vis. Hon skall börja jobba i ett hus intill mitt kontor och det är alldeles för nära för min psykiska hälsa. Inte för att jag på något vis avskyr henne, tro inte det. Men jag har alldeles för mycket känslomässigt bagage för att må bra av denna oväntade utveckling. Det faktum att hon sannolikt däremot är bekymmerslös inför denna ”återförening” säger väl en hel del om hur pass lite min uppvaktning betydde den gången när våra vägar skildes åt. Suck.
Men plötsligt väcktes jag ur dessa vemodiga dagdrömmar. En högljudd herre – jag måste dessvärre säga ”i min ålder” eftersom min ungdomstid börjar blomma ut och så hade även hans – argumenterade livligt kring det mörker som folket och de styrande i Saudiarabien sprider kring sig. Han gjorde en ljudlig utläggning riktad till de närmast närvarande om islams ondska och var den hörde hemma rent geografiskt. Men även jag som satt fem eller sex bänkrader bort – separerad av tunnelbanevagnens gnisslande och knarrande dragspel dessutom – hörde klart och tydligt vad han hade på hjärtat. Det var en furirs kraftfulla stämma som fick luften i vagnen att vibrera.
Självfallet försökte människorna omkring idioten undvika att se honom i ögonen för att denne inte skulle få för sig att det fanns ett intresse eller ens ett uns mottaglighet för det icke politiskt korrekta budskapet hos den ofrivilliga publiken. Jag själv kastade en road blick åt spektaklet men fortsatte därefter att hålla mitt huvud sänkt av samma självbevarelsedrift. Däremot satt jag med öppna öron och lyssnade.
Ni måste här, mina kära läsare, försöka förstå vad det var som fascinerade mig. Fredag eftermiddag. En tunnelbanevagn fylld av människor. Måhända var jag den enda som satt där fylld med bröstet svidande av minnen om obesvarad kärlek, men jag är bombsäker på att de flesta andra hade fredagssteken, lördagens fest eller helgens biobesök i tankarna. Ja, det är möjligt att folk bara satt där utarbetade efter en hel arbetsvecka utan att tänka på någonting alls över huvud taget. Jag törs nästan sätta en tjugolapp på att just där var det blott en enda människa som – för att travestera den galliske krigaren Asterix – befarade att himlen skulle falla ner över våra huvuden, vid Teutates!
Nogsamt förklarade den fridstörande resenären – vars utseende fick mig att associera till en truckförare i yngre medelåldern med alkoholproblem – hela händelsekedjan till hur islam håller på att störta Europa i fördärvet, och han redogjorde till och med om hur sveket mellan bröderna i Balkan ledde till skotten i Sarajevo. Han upplyste oss också om exakt datum när detta inträffade, vilket jag med några knapptryckningar i webbläsaren på mobiltelefonen fick bekräftat av Wikipedia. Åh, vad jag älskar att leva på 2010-talet faktiskt!
Här stod en galning, en idiot, en försupen gaphals, mitt i tunnelbanevagnen och förde ett ganska logiskt om än känslomässigt upphetsat resonemang kring världspolitik. Ja, jag vet… den som kritiserar islam kritiserar muslimer, och den som kritiserar muslimer är främlingsfientlig. Få mig inte att börja försöka bena ut den där saken igen, för jag blir bara tröttsam för er, kära läsare. Men jag kommer inte ifrån att den här mannen faktiskt kanske förtjänat medhåll om han formulerat sig på ett lite mer tillmötesgående sätt. Faktum var att han egentligen inte var särskilt raljant utan bara med oartigt hög röst räknade upp historiska fakta utan något större slarv vad gäller sanningshalten. Till och med sådana fakta som jag själv aldrig eller sällan brytt mig om att reflektera över.
Men jag förmodar att han ändå motsvarar bilden – nidbilden – av alla främlingsfientliga och s.k. hatiska islamofober. Alltså en man som i Jan Guillous värld ”har fått alldeles för lite fitta”. Jag vågar inte påstå att jag skulle ha fått mer av den varan än honom – den skrikige mannen – eftersom jag ju alldeles innan suttit försjunken i tankar kring mitt eget utplånade erotiska liv. Men den kritik mot islam som jag lyckats formulera här på denna blogg under åren hoppas jag inte uppfattas som ett vulgärt skrikande. Jag tror och vet att islam som politisk ideologi är minst lika farlig för individens frihet som ifall påven med sin katolska kyrka hade varit härskare över Europa.
Religion och politik, där har vi de största hoten mot både friheten och säkerheten. Lustigt nog att jag skulle få höra detta budskap av ett skrikigt fyllo på tunnelbanan. Det hade varit mer väntat att se det i någon kvällstidnings ledarsida eller kultursida, utportionerat med små tystlåtna bokstäver. Å andra sidan lär det visst krävas ett småbarn eller ett fyllo för att verkligen höra sanningen. Sett ur den synvinkeln är svenska medier väldigt nyktra…
Vilka är idioter – såsom jag i illustrativt syfte kallade den här mannen i tunnelbanevagnen i fredags? De som bryr sig om världen intill gränsen att de förtärs? Eller de som låter sig förtäras utan att bry sig? Det tål att tänka på.
Hälsar eder Peter Harold
