Peter Harold – Skrivarens blogg

Bästa läsare!

Jag noterar att denna sommar, som jag avnjutit till fots runt om i Stockholmstrakten, är lite annorlunda jämfört med tidigare somrar. Som bekant har jag ju ältat om mina känslor för ”Ninette” i denna och min förra blogg, till läsarnas lednad. Och utan att göra en repris om hur den historien växte och försvann kan jag säga att jag under flera år gått omkring med ett tungt hjärta. Och sedan två år också ett brustet dito.

Det påstås att tiden läker sår, och jag undrar om det är detta som skett. Men jag är inte säker. Kan det inte vara så att man vänjer sig vid en kronisk åkomma? Lär sig att leva med den? I det här fallet är det nog så.

Jag vaknar fortfarande varje morgon med hennes namn på mina läppar, långt innan jag ens fått upp ögonen och kommit på mitt eget namn. Kusligt. Och ännu kusligare blir det ju i det perspektivet att hon inte alls är intresserad av mig – bortsett från det platoniska och oköttsliga intresset. Jag inser hur obehaglig jag skulle kunna vara ifall jag inte hade en fungerande spärr; det är den som skiljer mig från de ”entusiaster” som kartlägger och förföljer sina åtrådda ”offer”. Och den rollen vill jag inte fylla.

Och samtidigt fortsätter ändå en del av mitt hjärta att hoppas…

Åter till denna sommar. Om hjärtat varit brustet i ett par års tid så kan jag informera eder läsare om att det nu åtminstone är tömt på innehåll. Passion – borta. Åtrå – ej mätbart. Längtan – finns lite på botten. Tomrummet i mitt hjärta har fyllts av ett annat ämne – likgiltighet.

Tyvärr skvimpar likgiltigheten över på andra funktioner i min hjärna. Jag har lyckats göra en Mona Sahlinare. Eller i vart fall en ”Mona Sahlins make”. Jag betalade inte försäkringen på bilen. Inte avsiktligt, men jag glömde bort att kolla mitt gamla konto dit e-fakturan skickas. Och fastän jag hade en gnagande tanke i bakhuvudet att det kanske är dags att betala in nästa års premie så aktiverades  inte Sherlock Holmes-genen i min kropp. Den som vänder upp-och-ner på allt när det är något som inte verkar stämma. ” – Har jag inte betalat så får jag en påminnelse”, tänkte jag stoiskt.

Till skillnad från familjen Sahlin har jag inte varit ute och sladdat med en oförsäkrad bil, än mindre samlat p-böter i Gamla stan med den. Jag har haft min bil i garaget i över en månads tid, och jag börjar fundera på hur batteriet mår vid det här laget.

Jag misstänker att den här likgiltigheten efter att ha blivit bränd är en försvarsmekanism som psyket är försett med. Fast det kan ju också vara så att likgiltigheten bedövar passionen, åtrån och längtan helt enkelt därför att jag håller på attt utveckla en ny fobi. En fobi mot kärleken.

Ty vill jag verkligen bli bränd en gång till? Nej tack. Den erfarenheten är inget som behöver repriseras på min tablå. Det tråkiga är att jag inte har någonting att se fram mot. Inte ens en sentimental testbild att glo på. Skärmen är svart.

Hälsar eder Peter Harold

Bästa läsare!

Under den sista veckan har mitt hälsotillstånd försämrats några grader. Jag har under flera veckor lidit av sömnlöshet, och tillsammans med den för stunden ganska höga arbetsbelastningen på mitt jobb har jag inte haft tid och ork att skriva på Skrivarens Blogg. Jag har inte ens haft sinnesfrid att göra mentala anteckningar i huvudet att skriva om vid senare tillfälle.

Som en bonus på bördan dök ”Ninette” upp på mitt jobb för att arbeta ett extrapass på sin gamla avdelning. Jag fick syn på henne och skyndade mig att passera utan att bli sedd.

Pulsen var uppe i 120; händerna skakade; hela kroppen skälvde. Jag kunde inte fokusera mina tankar. Vad skulle jag göra? Gå fram till henne och hälsa som om ingenting har hänt (vilket också är det faktiska förhållandet; INGENTING har hänt mellan oss)? Eller vaka försiktigt och försöka undvika henne? Jag valde det senare alternativet.

Jag har uppenbarligen inte kommit över henne (i dubbel bemärkelse). Jag drömmer fortfarande om henne. Mardrömmar, kanske man kan kalla dem eftersom de alla går ut på att jag inte kan bli kvitt min längtan efter henne. Och värst av allt är att det nu inte är någon skillnad mellan mardrömmarna och verkligheten. Jag står helt enkelt inte ut.

Som en konsekvens av detta bestämde jag mig för att gå till en av mina chefer och berätta hur jag mår. Hon vet sedan tidigare om min förälskelse, och har för några år sedan arbetat tillsammans med ”Ninette”. Med andra ord kan hon förstå varför jag blivit kär.

Min avsikt var att deklarera för min chef att jag nu är i så pass dåligt skick att jag måste göra något åt min situation.  Jag håller ju på att skada mig själv.

Allra enklast är ju att jag intalar mig själv att undvika bära dessa känslor för ”Ninette”. Men det krävdes bara en kort blick eller en rekapitulation av något minne kring henne, och så var jag förlorad igen. Så är det varje gång. Och efteråt är all livslust borta; i praktiken är jag levande död i flera dagar.

Dessvärre kom snöovädret ivägen i fredags, varför jag blev ensam på kontoret. Telefonen ringde oavbrutet och jag fick täcka upp för de chefer som inte vågade sig ut i trafiken. 

Mitt problem är väldigt komplext. Som den amatörpsykolog jag är förmodar jag att jag skulle må bättre ifall jag talade med ”Ninette” och förklarade hur jag mår. Å andra sidan har jag ingen som helst rätt att göra det. När jag skickade mitt 7 sidor långa kärleksbrev för 1½ år sedan fick jag ett vänligt svar av henne att hon inte har samma slags känslor för mig, annat än som en omtykt arbetskamrat. That’s it.  Jag har inte den minsta rätt att lägga på henne den börda som min sjukdom utgör – inte minst därför att det finns en möjlighet att hon glömt bort min existens sedan vi sågs sist.

Sjukdom? Ja, jag kan inte kalla den här olyckliga förälskelsen för annat än en sjukdom…! Och det är kanske just den här aspekten på mitt problem som fyller mig med skuld. Hon har sitt liv, och jag ingår inte i det.

Samtidigt finns det en del av mig som innerligt hoppas att ”Ninette” av en eller annan anledning skall få de känslor för mig som skulle behövas för att få henne att välja mig. Den delen av mig kallar jag för Idioten. Jag önskar att jag kunde döda Idioten i mig. Men för närvarande känns det som att den dödar mig…

Hälsar eder Peter Harold

Bästa läsare!

Här går man och skriver hur lycklig jag är eftersom hjärtat tappat alla känslor och tanken är befriad från alla idéer om kärlek. Och vad händer redan samma natt? Jo. HON dyker upp i en dröm. Stupid brain…

Jag hade faktiskt VERKLIGEN hoppats på att jag skulle kunna släppa tankarna på henne.

Nå. Nu skall jag dränka mig i hårt arbete. Eller mental spanking som jag föredrar att kalla det.

Hälsar eder Peter Harold

Bästa läsare!

Visst brukar väl normala människor ta ett djupt andetag inna de skall ge sig i kast med något besvärligt, eller något rent av förödande jobbigt? Ett djupt andetag, och så kavlar man upp ärmarna.

Jag själv verkar fungera helt tvärtom. På något vis känns det som att jag slutar att andas. Nej, inte så att jag blir blå i ansiktet och dör, utan jag slutar med den medvetna andningen. Ungefär som när någon skall gå på en slak lina över ett stup och man räds att den egna andningen skall få lindansaren ur balans och tippa.

En stor del av detta ”andningsuppehåll” som varat en tid beror bl.a. på jobbet. Trots att jag är en kontorsanställd pappersvändare har jag fått ägna några nattimmar åt lite betydligt tuffare saker på jobbet. Med andra ord; jag har fått rycka in när det skitit sig.

Eller rättare sagt; jag har fått rycka in när andra ansvariga inte varit anträffbara. Och det är de sällan efter 23.00.

Detta har satt sina spår i min tillvaro. Jag har känt mig som en knarkare på dagen. Trött och stirrig. När jag kommit hem har jag tagit en välbehövlig tupplur i en halvtimma-trekvart. Och sen blivit pigg av maten – med tillhörande sömnsvårigheter.

Oavsett vardag som helg är jag nere i 6 timmars sömn. Och det är dessvärre inte sammanhängande. Jag har nämligen ett gäng fåglar som jobbar i skift. Det kunde jag nu konstatera natten till idag (gick till sängs kl 5 i morse), då det från 3-tiden och framåt var minst tre olika fågelläten. Nu förstår jag att jag brukar vakna av dem under morgontimmarna när de har sina ombyten.

Igår kväll och idag har jag tagit mig ett par välförtjänta promenader. Och plötsligt upplever jag den angenäma känslan av att andas igen.

I natt blir det ännu mer jobb. Fast denna gång för mitt eget intresse. En bok skall läsas genom och minst fyra sidor i anteckningsblocket skall fyllas med viktiga fakta om polarvärlden. Och sen skall jag lägga mig. Kanske dyker ”hon” upp i drömmen igen? Det gjorde hon i morse. Så svårt det skall vara (för min hjärna) att bli av med henne…

Hälsar eder Peter Harold

Bästa läsare!

Först lite musik för att sätta oss i stämning. Nej, det är ingen sexvideo… don’t worry!

Det är fascinerande hur lite kontroll man har över tillvaron. Man märker det särskilt när man försöker hålla vardagen i ett järngrepp. I måndags lade jag en lapp på mitt skrivbord för att komma ihåg vad jag skulle göra under tisdagen. Ett djärvt försök att bli strukturerad. Hej! Vem försöker jag lura…?

Vad händer tisdag morgon? Jo, jag kallas till ett arbetsmiljöärende. Viktigt, viktigt. På väg tillbaka hejdar chefen mig. En rapport behöver skrivas. Deadline… äh, bara du är klar innan du går hem. Slut citat.

I onsdags eftermiddag konstaterade jag att jag bara hunnit med två saker på tisdagslistan. Nä, självfallet insåg jag att det inte var någon idé att göra en onsdagslista.

4:e februari blir 5:e. En ny arbetsdag efter 4½ timmes sömn. Under natten har dataavdelningen skjutit ut uppdateringar av några sällan efterfrågade systemprogram. Resultat? Datorn går inte att använda…

Fredag. Big Boss borta. Arbetsmoral… noll. YouTube. Snabb bloggpostning. En hastig blick på tisdagslappen. Ett stön. Telefonen ringer och väcker mig ur depressionstillståndet.. för en sekund. Det är kris. Och jag har jobbat längst på avdelningen. Och ingen chef inom synhåll. Men det ordnar sig.

Förnöjt sätter jag mig i bilen och åker hemåt vid fyrasnåret. I höjd med Alviksbron kör jag ifatt en bil med en synnerligen bekant nummerplåt. Shit, pommes frites. Det är Nina. Den åtrådda. Hon som inte har några känslor för mig men anser att jag är (var) en av favoriterna på jobbet (innan hon slutade). Hon som jag igår natt beslutade mig för att glömma. Jag tror att väckarklockan var kvart i två när jag insåg att det var det enda rätta. Jag trodde att jag hade kontroll. Över jobbet. Över min sömn. Över känslolivet.

Jag har fel. Jag måste ha varit galen som trodde det…

Hälsa eder Peter Harold

Not enough? Eländet beskrivet med en glimt i ögat…: