Bästa läsare!
Genom ett regnigt bussfönster ser jag en dränkt kvällstidningslöpsedel och urskiljer orden ”Hatet” och ”Reinfeldt”. Vad tidningens predikan handlar om denna gång vet jag inte, men jag har två gissningar. Antingen uppmärksammas de kommentarer som skrivs på sajter som Avpixlat som är föga vänligt inställda till landets regeringschef utifrån bl.a. dennes allians med MP i migrationsfrågan, eller också kan det vara ett referat från statsministerns anförande i Lunds universitet där han målade upp en bild av Sverige med växande hat och minskad tolerans. Det sistnämnda fallet är ganska intressant, eftersom han säger bland annat:
– Vid sidan av dem som vet mer än någonsin går de som vet mindre än kanske någonsin. Den typen av kunskapsklyftor skapar ett nytt samhälle där vi inte ser och tycker samma saker.
Under sitt anförande talade Reinfeldt om hur något håller på att förändras i ett Sverige som länge varit generöst med bistånd och med att ta emot människor från andra länder.
– Gå in på en svensk hemsida och deklarera att invandring har berikat Sverige så har ni en intressant kväll framför er.
Den viktigaste kunskapsklyftan i dagens samhälle är språket. En överlägsen majoritet kan svenska. Och en växande minoritet kan inte svenska, eller i värsta fall till och med vägrar att lära sig svenska.
En annan kunskapsklyfta är den som medierna är skyldiga till. Vi väljare får inte en fullvärdig bild om vad som händer med samhället utifrån den aspekten att vi numera har en mycket generös invandringspolitik. Det är alldeles sant att det svenska samhället mår bra av att få hit invandrare som vill arbeta och göra rätt för sig, och som för med sig kvaliteter som kompletterar den ursprungliga befolkningen.
Låt mig rabbla mantrat ”kåldolmar, pizza, Zlatan” så har jag formulerat precis det som säkert 95% av alla etniska svenskar mitt i livet anser är helt acceptabelt vad gäller s.k. mångkultur.
Vad man däremot inte gillar är ”segregation, bidragsberoende, islamism, kackerlackor, tbc, gruppvåldtäkter, enklaver, antisemitism, analfabetism, inavel, etc etc”. Jag har här valt några få frekventa termer som var för sig och tillsammans kopplas till invandringen till Sverige, men som inte alltid behöver vara ett yttrande av hat och intolerans, utan till och med i flera fall underbyggt med sakliga argument. Ty när man bemöter folk som skriver kritiskt om invandringspolitiken så ser de med ”rätt” åsikter inte ilskan för allt hat. Det är sålunda inte ett hat mot invandrarna per se, utan snarare en ilska över att debatten inte får föras på schyssta villkor som kommer till livs i kommentarsfält på t.ex. Avpixlat. Av de negativa ord jag skrivit här ovan går det faktiskt att föra en konstruktiv diskussion baserad på olika faktum – under förutsättning att den politiskt korrekta parten håller tillbaka sin reflexmässiga respons om att allt detta står för hat.
Jag har själv blivit bemött med iskall tystnad när jag i ett annat forum deklarerade att jag delar den uppfattningen många har om att svenska medier inte berättar sanningen och att dessa styrs av en politiskt färgad agenda (konspiration baserad på gruppens konsensus om vad som tillåts i en debatt) vilket får dem att bli selektiva i sin journalistik. Detta har fått med sig att flera betraktar mig med misstänksamhet numera. Mitt enda svar kan bara bli att vara ärlig med vad jag tycker och tänker. Och vädja till logik istället för känslor när vi diskuterar.
Inom kort sägs SVT:s ”Uppdrag Granskning” ha ett program som går under rubriken ”Den goda viljan”:
En av de absolut mest känsliga och infekterade politiska frågorna är integrations- och flyktingpolitiken. Debatten har blivit allt mer polariserad och hur objektiv är egentligen medias rapportering?
Hur påverkas journalisterna av sina egna uppfattningar om hur samhället ser ut, eller bör se ut, i sin rapportering om Sverige eller utlandet?
Inte alls svarar de oftast själva, men är det verkligen sant?Uppdrag granskning tittar närmare på några exempel där media gått ut med en tydlig vinkel för den goda saken om människors lika värde och antirasism – men där verkliga samhällsproblem förenklas eller bortförklaras.
Det är faktiskt detta jag diskuterat i något års tid och andra gjort i åratal. Enligt min åsikt är det berättigat att ställa sig den fråga som Uppdrag Granskning-redaktionen gör. Och jag skulle bli mycket förvånad över att deras slutsats blir ” – Cirkulera, här finns inget att se”. För det gör det. Och det som är fascinerande är att flera av de som borde sitta på de anklagandes bänk förråder sig själva. Ett exempel är den artikel av Martin Aagard på Aftonbladet Kultur (var annars?) där han anklagar UG för vänskapskorruption och att detta är en yttring för den ”kris som drabbat ett journalistiskt flaggskepp”.
Är inte Aagards reaktion symptomatiskt för hur vänsterintelligentian agerar när tidigare pålitliga bundsförvanter tar sitt journalistiska ansvar och granskar granskarna? Med ens blir det ”vänskapskorruption” när en UG-medarbetare vill göra ett reportage om en kollega som blivit anklagad av Aagard. Helt plötsligt är det en belastning att journalistkollegor känner varandra – vilket borde vara oundvikligt. Och plötsligt anser Aagard att varje antydan till politik är en belastning för Uppdrag Granskning:
Om Uppdrag granskning ska bli ännu ett debattprogram, maskerat som granskande journalistik, då har vi ett stort problem. Då har Sverige förlorat en viktig demokratisk institution.
Det är svårt att tro på Aagards ärlighet. Alltför mycket tyder på att Uppdrag Granskning bryter ett tabu, och det gör vissa journalister och samhällsdebattörer rosenrasande. Innan UG hunnit sända sitt program har redaktionens uttalade fråga om den bristande objektiviteten hos det svenska medieetablissemanget besvarats. Av Martin Aagard och Aftonbladet Kultur.
Jag har i flera blogginlägg närmat mig invandringsfrågan och problemet med islamismen utan att göra det hela till partipolitik. Så jag vet att det går. Mest därför att det inte finns något riksdagsparti som lyckas kanalisera mina libertarianska idéer (SD inkluderat faktiskt!), och jag har en känsla av att UG-redaktionen störs lika mycket som jag av att debatten om migrationspolitiken är inskränkt vilket skapar grogrund för extremism (på båda sidor om den politiska skalan) som vägs upp av en välmenande men samhällsfarlig ”godhet” formulerad av minst sju riksdagspartier, kanske åtta till och med numera.
Vi måste kunna diskutera invandringspolitik, politisk islam och allt omkring utan att tävla om vem som är bäst på politiskt korrekt skönmåleri. Har man ett uns känsla för heder och ansvar, då skall man fan i mig vara ärlig när man diskuterar. Sett ur detta perspektiv framstår statsminister Fredrik Reinfeldt som mindre lämpad att leda Sverige och sitt parti. Han har haft chansen att samla folket och landet bakom sig. Istället sår han split och tji med Gustav Fridolin som trädgårdsdräng.
Hälsar eder Peter Harold
