Peter Harold – Skrivarens blogg

Bästa läsare!

Genom ett regnigt bussfönster ser jag en dränkt kvällstidningslöpsedel och urskiljer orden ”Hatet” och ”Reinfeldt”. Vad tidningens predikan handlar om denna gång vet jag inte, men jag har två gissningar. Antingen uppmärksammas de kommentarer som skrivs på sajter som Avpixlat som är föga vänligt inställda till landets regeringschef utifrån bl.a. dennes allians med MP i migrationsfrågan, eller också kan det vara ett referat från statsministerns anförande i Lunds universitet där han målade upp en bild av Sverige med växande hat och minskad tolerans. Det sistnämnda fallet är ganska intressant, eftersom han säger bland annat:

– Vid sidan av dem som vet mer än någonsin går de som vet mindre än kanske någonsin. Den typen av kunskapsklyftor skapar ett nytt samhälle där vi inte ser och tycker samma saker.

Under sitt anförande talade Reinfeldt om hur något håller på att förändras i ett Sverige som länge varit generöst med bistånd och med att ta emot människor från andra länder.

– Gå in på en svensk hemsida och deklarera att invandring har berikat Sverige så har ni en intressant kväll framför er.

Den viktigaste kunskapsklyftan i dagens samhälle är språket. En överlägsen majoritet kan svenska. Och en växande minoritet kan inte svenska, eller i värsta fall till och med vägrar att lära sig svenska.

En annan kunskapsklyfta är den som medierna är skyldiga till. Vi väljare får inte en fullvärdig bild om vad som händer med samhället utifrån den aspekten att vi numera har en mycket generös invandringspolitik. Det är alldeles sant att det svenska samhället mår bra av att få hit invandrare som vill arbeta och göra rätt för sig, och som för med sig kvaliteter som kompletterar den ursprungliga befolkningen.

Låt mig rabbla mantrat ”kåldolmar, pizza, Zlatan” så har jag formulerat precis det som säkert 95% av alla etniska svenskar mitt i livet anser är helt acceptabelt vad gäller s.k. mångkultur.

Vad man däremot inte gillar är ”segregation, bidragsberoende, islamism, kackerlackor, tbc, gruppvåldtäkter, enklaver, antisemitism, analfabetism, inavel, etc etc”. Jag har här valt några få frekventa termer som var för sig och tillsammans kopplas till invandringen till Sverige, men som inte alltid behöver vara ett yttrande av hat och intolerans, utan till och med i flera fall underbyggt med sakliga argument. Ty när man bemöter folk som skriver kritiskt om invandringspolitiken så ser de med ”rätt” åsikter inte ilskan för allt hat. Det är sålunda inte ett hat mot invandrarna per se, utan snarare en ilska över att debatten inte får föras på schyssta villkor som kommer till livs i kommentarsfält på t.ex. Avpixlat. Av de negativa ord jag skrivit här ovan går det faktiskt att föra en konstruktiv diskussion baserad på olika faktum – under förutsättning att den politiskt korrekta parten håller tillbaka sin reflexmässiga respons om att allt detta står för hat.

Jag har själv blivit bemött med iskall tystnad när jag i ett annat forum deklarerade att jag delar den uppfattningen många har om att svenska medier inte berättar sanningen och att dessa styrs av en politiskt färgad agenda (konspiration baserad på gruppens konsensus om vad som tillåts i en debatt) vilket får dem att bli selektiva i sin journalistik. Detta har fått med sig att flera betraktar mig med misstänksamhet numera. Mitt enda svar kan bara bli att vara ärlig med vad jag tycker och tänker. Och vädja till logik istället för känslor när vi diskuterar.

Inom kort sägs SVT:s ”Uppdrag Granskning” ha ett program som går under rubriken ”Den goda viljan”:

En av de absolut mest känsliga och infekterade politiska frågorna är integrations- och flyktingpolitiken. Debatten har blivit allt mer polariserad och hur objektiv är egentligen medias rapportering?

Det är faktiskt detta jag diskuterat i något års tid och andra gjort i åratal. Enligt min åsikt är det berättigat att ställa sig den fråga som Uppdrag Granskning-redaktionen gör. Och jag skulle bli mycket förvånad över att deras slutsats blir ” – Cirkulera, här finns inget att se”. För det gör det. Och det som är fascinerande är att flera av de som borde sitta på de anklagandes bänk förråder sig själva. Ett exempel är den artikel av Martin Aagard på Aftonbladet Kultur (var annars?) där han anklagar UG för vänskapskorruption och att detta är en yttring för den ”kris som drabbat ett journalistiskt flaggskepp”.

Är inte Aagards reaktion symptomatiskt för hur vänsterintelligentian agerar när tidigare pålitliga bundsförvanter tar sitt journalistiska ansvar och granskar granskarna? Med ens blir det ”vänskapskorruption” när en UG-medarbetare vill göra ett reportage om en kollega som blivit anklagad av Aagard. Helt plötsligt är det en belastning att journalistkollegor känner varandra – vilket borde vara oundvikligt. Och plötsligt anser Aagard att varje antydan till politik är en belastning för Uppdrag Granskning:

Om Uppdrag granskning ska bli ännu ett debattprogram, maskerat som granskande journalistik, då har vi ett stort problem. Då har Sverige förlorat en viktig ­demokratisk institution.

Det är svårt att tro på Aagards ärlighet. Alltför mycket tyder på att Uppdrag Granskning bryter ett tabu, och det gör vissa journalister och samhällsdebattörer rosenrasande. Innan UG hunnit sända sitt program har redaktionens uttalade fråga om den bristande objektiviteten hos det svenska medieetablissemanget besvarats. Av Martin Aagard och Aftonbladet Kultur.

Jag har i flera blogginlägg närmat mig invandringsfrågan och problemet med islamismen utan att göra det hela till partipolitik. Så jag vet att det går. Mest därför att det inte finns något riksdagsparti som lyckas kanalisera mina libertarianska idéer (SD inkluderat faktiskt!), och jag har en känsla av att UG-redaktionen störs lika mycket som jag av att debatten om migrationspolitiken är inskränkt vilket skapar grogrund för extremism (på båda sidor om den politiska skalan) som vägs upp av en välmenande men samhällsfarlig ”godhet” formulerad av minst sju riksdagspartier, kanske åtta till och med numera.

Vi måste kunna diskutera invandringspolitik, politisk islam och allt omkring utan att tävla om vem som är bäst på politiskt korrekt skönmåleri. Har man ett uns känsla för heder och ansvar, då skall man fan i mig vara ärlig när man diskuterar. Sett ur detta perspektiv framstår statsminister Fredrik Reinfeldt som mindre lämpad att leda Sverige och sitt parti. Han har haft chansen att samla folket och landet bakom sig. Istället sår han split och tji med Gustav Fridolin som trädgårdsdräng.

Hälsar eder Peter Harold

Bästa läsare!

Lite fredags- eller helgnöje som säkert bara roar väldigt få av besökarna av Skrivarens blogg. Vi tar det som en liten tävling där förstapriset är kontantlös ära.

Vad är detta för en bil?

Ok, jag inser nu att jag borde ha döpt jpeg-filen till någonting annat än svaret i tävlingsfrågan. Så vi omformulerar utmaningen:

Vilken bilmodell var den här prototypen tänkt att bli?

Bara för att göra det lite svårare har jag avlägnsat jaktbytet från kylargrillen. Sådär, nu har ni fått nog med ledtrådar. Trevlig helg, kära vänner!

Hälsar eder Peter Harold

Bästa läsare!

SvD:s Jan Blomgren har en kolumn där han skriver under rubriken ”Putin ett hot – mot sitt eget land” och ber oss att inte vara oroliga över en rysk invasion mot Sverige. Som grund för detta menar han att de ökade ryska anslagen på landets militär äts upp av korruption och sociala utgifter, samt att ökningen bara är en bråkdel av vad USA lägger ner. Osagt om han menar i jämförelse med USA:s hela anslag kontra rysk ökning, eller rysk ökning kontra amerikansk ökning.

Istället menar Blomberg att ifall Putin vill kriga så är Ukraina, Vitryssland och Georgien troligare mål än Sverige. Men notera att Blomlunds resonemang förutsätter att Rysslands president heter Putin. Och det är här det krävs en mer förutseende analys.

Att stärka Sveriges försvar låter sig inte göras på en pisskvart. Även om Blomqvist anser att allt är frid och fröjd längs Sveriges gränser därför att Putin bara är en despot på hemmaplan så betyder det inte att detta kommer vara förhållandet om tio, eller ens om fem år. Vad som talar för att läget kan bli annorlunda är just det faktum att Putin bygger upp en enpartistat (under demokratiskt alibi) vilket är en drömposition för den person som lyckas störta Putin, antingen genom en intern kupp, eller med hjälp av militären. En kombination är inte heller utesluten.

Det talas alltför sällan om att dagens Ryssland är dömt till undergång på samma sätt som det gamla Sovjetunionen [1]. Ryssland är toppstyrt och all makt utgår från president Wladimir Putin. En president utan lust att dela sin makt skapar för sin egen skull en stark statsapparat, vilket innebär auktoritär socialism. Och socialism är ett hot mot fri marknad. Och när marknaden kanaliseras genom statsapparaten grundar man ett system som både skapar korruption och blir beroende av den. Ekonomin blir lidande. Och alla pälsklädda ryska turister i Gamla stan till trots så är Rysslands folk generellt sett fortfarande mycket fattiga.

Denna utveckling leder förr eller senare till att Putins auktoritet kommer att ifrågasättas av både medborgare och maktintressenter. Det finns två vägar till hans fall; dels de som kräver att marknaden släpps fri för att kunna skapa välstånd vilket erfordrar mer demokrati; dels de som anser att mer demokrati är ett hot mot statens auktoritet och därför kommer avsätta Putin ifall han blir för ”blödig” mot sitt eget folk. Vi vet inte i förväg när detta kommer att hända och vilken väg utvecklingen tar. Om de auktoritära vinner maktkampen riskerar vi att se ett nytt krig som syftar till att samla landet – kanske till och med ett krig som syftar till att utvidga Ryssland till samma omfattning som Sovjetunionen. Vi återfår samma positioner som under Kalla krigets dagar. Och då kommer Sverige ånyo att vara landet som kläms mellan de två supermakterna.

Att förbereda sig för denna situation kräver planering och satsningar. Och första steget är att ta en diskussion om hur vi vill ordna landets försvar ifråga om politiskt samarbete (Sverige har en solidaritetsgaranti med sina grannländer) och val av prioriteringar av våra vapenslag. Vad SvD:s kolumnist Blomfors än anser så är det hög tid att diskutera öppet om Sveriges försvar när Ryssland regelmässigt övar anfall mot Sverige.

Hälsar eder Peter Harold

Bästa läsare!

Förre MUF-ordföranden Tove Lifvendahl kommer att bli ny politisk chefredaktör för Svenska Dagbladet meddelar inte förvånande nog just SvD. Det här kan bli intressant. Jag har visserligen aldrig träffat Tove (vad jag kan minnas) och jag har inte heller haft tid/ork/lust att läsa hennes böcker som hon presterat EFTER det att hon lämnade MUF (men de sägs vara intressanta). Fast jag har en ganska god bild av vem hon varit som politisk debattör. Och jag har vissa förhoppningar på vem hon är idag.

Min förväntning är att hon skall ta med sig sitt gamla libertarianska tankegods in i den dagspolitiska debatten. Jag hoppas – nej, jag förutsätter! – att hon för in frihetsperspektivet i beskrivandet av den svenska politiken. Eller snarare brist på frihetsperspektiv.

Sen är det ju en skillnad mellan att tänka och tala om frihet; man måste även tillåta den. Som opinionsbildare innebär detta att Tove Lifvendahl måste stoppa sig själv från att förhindra friheten (för att vinna populäritet). Hon bör t.ex. akta sig noga för att förvandla SvD:s ledarspalt till ett journalistiskt språkrör för Nya Moderaterna. Hon bör också beakta det moraliska ansvar som hon har som opinionsbildare i det att fullständig ärlighet alltid måste eftersträvas – att inte förtiga omständigheter som är av vikt för en fråga.

Här är jag inte säker på att Tove kan ge mig några garantier. Vi har nämligen ett par praktexempel på när libertarianer utsätts för stresstest och fallerar på punkten ”ärlighet”. Första exemplet: Jag tänker på migrationspolitiken.

Det är nämligen väldigt lätt att vilja vara med i den publika skönhetstävlingen där alla vill stå överst på prispallen för ”de goda” och ”de humanistiska”. Ingen vill bli utpekad som cynisk och känslokall, och därför gör man avsteg från de idéer som tarvar konsekvens för att kunna genomföras. Som libertarian är jag för den fria invandringen, men motståndare till att välfärdssystemet skall försörja den som migrerar hit (vilket skulle selektera de som kan integrera sig i landet från de som inte ens vill). Det är ett resonemang som inte vinner röster; dels får man inte ifrågasätta välfärdsstaten, och dels vill nog inte svenska folket att vi byter ut etniska svenskar mot något annat främmande.

Nästa exempel är den kroppsliga autonomin. Ingen vill bli utpekad som cynisk och känslokall… visst ja, det har jag redan sagt… och därför kommer även den folkvalde libertarianen som fått sitt mandat genom ett etablerat parti att ansluta sig till kören som säger att samhället måste agera när samhället tycker att någon skadar sig själv. Den kursändringen leder till hyckleri. Röka beskattade cigaretter och fylla lungorna med cancerogena ämnen är ok. Att röka någonting annat som gör en loj och lullig är inte ok. Att dricka beskattad alkohol och bli ett arlse inför vänner och familj är juridiskt acceptabelt, och inköpen uppmuntras på ett tvetydigt vis av staten. Men att koka och jäsa egen dryck är under alla omständigheter fult. Säger staten.

Att gå på krogen och bjuda brudar på drinkar och sen gå hem och bonka på dem är helt ok. Att träffa en dam på krogen, gå hem, ge henne en tusing innan man börjar bonka, det är inte ok. Säger staten.

De libertarianer jag känner har oftast en avvikande uppfattning i dessa frågor än staten (så länge de inte är i position att kunna utkrävas ansvar). Mitt utgångsläge är att många lagar – som tillkommit genom goda intentioner – kränker den individuella friheten. Jag vill rätta till detta. Och det vill många andra svenska libertarianer också göra. Vägen dit är upplysning. Och upplysning kan endast komma om vi utmanar den sossefierade konsensus som råder i svensk politik och inom den svenska nyhetsförmedlingen.

Med Tove Lifvendahl i SvD:s ledarredaktion hyser jag en from förhoppning om att den tidning som en gång medverkade till att förstöra Moderata samlingspartiet (du är inte glömd, Mats Svegfors) skulle kunna bli fyrbåken som kanaliserar den svenska frihetsdebatten på gammelmediernas arena. Vi i bloggosfären och hos de alternativa medierna kan inte föra kampen ensamma. Inte än i alla fall. Den statssubventionerade nyhetsförmedlingen har fortfarande ett försprång tack vare sin spridning (och dit hör SvD eftersom man mottar presstöd).

Så, än en gång, välkommen till ditt nya jobb, Tove. Och räkna med att att du har förväntningar från oss libertarianer som jag hoppas att du lever upp till.

Hälsar eder Peter Harold

Bästa läsare!

”Vår beredskap är god”, ljög den socialdemokratiske statsministern Per-Albin Hansson i ett tal på Skansen i slutet av augusti 1939, blott någon vecka före det andra världskrigets utbrott. I vintras sade Sveriges försvarsminister Karin Enström (M) att ” – Säkerhets-, krisberedskaps- och försvarspolitiken syftar till att hela tiden, dygnet runt, vara förberedd på att det oförutsägbara kan inträffa.” Denna uttalade garanti har visat sig vara lika uppblåst med varm luft som Per-Albins. Under påskhelgen övade ryskt bombflyg ett militärt angrepp mot Sverige enligt SvD och DI.

När de två ryska bombplanen – som tekniskt sett kan förses med kärnvapenmissiler – från Sankt Petersburg fortsatte i rak kurs mot den svenska gränsen satt den svenska luftbevakningstjänsten och konstaterade att de främmande flygplanen var på väg hit. Men någon patrull med svenskt jaktflyg fanns inte att tillgå. Det fanns nämligen inga piloter tillgängliga för detta uppdrag. Och även om det ”oförutsägbara” skulle inträffa, t.ex. en rysk aggression mot Sverige, så är de två utsedda Gripen-planen enbart dedikerade att övervaka och dokumentera kränkningarna. Just när de ryska planen (sammanlagt 6 stycken) nådde den svenska gränsen avbröt de attackövningen och vände tillbaka till Sankt Petersburg. Bakom sig hade de två Natoplan som lyft från Litauen för att se vad fan som var på väg att hända.

Inte nog med att vår incidentberedskap är obefintlig trots försvarsministerns garantier så kan man ju fråga sig på vilket sätt den här typen av rysk säkerhetspolitik uppvisar tecken på någon större tacksamhet sedan vi i Sverige gett vårt (åtminstone regeringens) medgivande att låta tsar Putin lägga sina gasledningar utanför Gotska Sandön (dit ett av bombplanen flög nu under den fingerade attacken). As a matter of fact är den här incidenten tecken på just det vi kritiker varnat för. Vi (eller ånyo den svenska regeringen åtminstone)  har accepterat att Sovjetunionens arvatagare fått placera sitt intresse invid svenskt territorium. Och vi vet att Ryssland ”bevakar” sina intressen (gasledningar eller ryska etniska minoriteter i grannländer) medelst sin krigsmakt. Vi vet också att de militära satsningarna i Ryssland har en uppåtgående trend.

Svensk militär satsar också. På genuslära och klimatanpassning. Försvarsmakten är nog den dyraste flower-power organisationen i hela Europa skulle jag tro…

För den som tror att dessa ryska flygövningar enbart är ett fjäderspel ber jag att få undanröja oskuldens blåögdhet hos betraktaren. I själva verket arbetar den ryska krigsmakten efter modellen att göra snabba och välriktade överraskningsangrepp mot sitt offer. Och krigsmakten i Ryssland organiseras för att uppnå flexibilitet vid val av mål. Sverige är i högsta grad intressant. Den ryska statsapparaten är av PR-mässiga skäl beroende av att emellanåt starta krig för att skapa nationell sammanslutning. Det behövs inte mer än att Sverige börjar beskrivas som ett hot mot den ryska gasledningen så kommer de ryska trupperna att besätta Gotland. Och 48 timmar senare har vi en etablerad rysk militär bas blott 15 mil från Sveriges huvudstad. Halva regeringen har under tiden dödats av Spetznast och resten står utan kommunikationsmöjligheter. Den vecka av av väpnat motstånd som Sveriges ÖB utlovat känns… optimistisk.

Efter våren 2014 får vi se ifall Ryssland (enligt Vera Efron)  valt Sverige som militärt mål eller utsett något annat land. Och till år 2020 kan vi rent av ha fått ett större Europeiskt krig. Jag törs sätta 100 Euro på det…

Hälsar eder Peter Harold

Bästa läsare!

En ”nyhet” som gått mig helt förbi, om man bortser från att jag såg en löpsedel igår(?) där smörsångaren och gay-ikonen Tommy Nilsson angavs ha tagit artistnamnet ”Black”. Jag kunde inte bry mig mindre. Om löpsedeln istället skrivit ”Drottnings Silvia styckar barnbarnet med kökskniv” eller någonting liknande kanske jag skulle haja till. Jag skulle i vart fall surfa in på tidningens hemsida för att läsa om vad som hänt. Och sen på Flashback för att se bilderna på liket…

Men nu handlade det istället om en artist vars produktion i kvantitativa mått gör honom förhållandevis lågpresterande. Jag upprepar: jag kunde inte bry mig mindre. Men säg det till kvällstidningarna.

Aftonbladets nöjesredaktion har intervjuat Tommy Nilsson som avslöjar att det hela bara var en PR-kupp. Okej…? Någon förvånad? Tommy Nilsson förklarar i Sveriges skittidning n:o 1 vad han gjort:

[...] det är svårt att få uppmärksamhet som en äldre artist.
– Jag är 52 år, och ska släppa en platta – vad fan ska jag göra? Man måste skapa uppmärksamhet på något sätt.
– Det är rätt skrämmande hur det kan gå till på nätet. Man måste vara noga med sin nätetik. Jag tycker absolut inte man ska luras. Jag fick vara i stormens öga i 24 timmar. Hade det varit något allvarligare hade det inte varit kul.

För att skapa publicitet för sig och en godistillverkare har han fejkat ett artistnamn. Nu utpekas folks skriverier på Internet som någonting uppseendeväckande, i det att de reflekterat om det som egentligen inte alls var särskilt notabelt. Fast är det inte betydligt mer uppseendeväckande att kvällstidningarna ägnar sina löpsedlar åt en icke-nyhet som att Tommy Nilsson tänker kalla sig för Black? Det är faktiskt SKRÄMMANDE hur det kan gå till hos gammelmedierna i urvalet av ”nyheter”, för att travestera Tommy Black Nilssons uttalande. Detta är inte någonting annat än slöseri med pappersmassa.

Detta skall jämföras med att jag hittade ett exemplar av Financial Times på bänken när jag väntade på mitt tåg i morse. I brist på andra ägare omhändertog jag alstret och började läsa. Och läsa, och läsa, och läsa. Till slut var jag klar med sidan två. Hade det varit Aftonbladet hade jag nog vid det laget redan hunnit bläddra genom skiten och lagt den i papperskorgen…

Vad jag inte förstår är hur en dagsfärsk amerikansk nyhetstidning kan ligga på en sittbänk i Stockholms central kl. 8.30 medan USA fortfarande sover sin skönhetssömn? Det var nämligen dagens nummer. Även om man flugit den hit från staterna måste den ha tryckts innan ens tisdagsdygnet börjat där? Nå, jag tänker inte ligga sömnlös i natt och grubbla på detta.

Hälsar eder Peter Harold

P.S.
Är det inte rasistiskt att kalla choklad för ”Black”? Till och med typ dubbelrasistiskt? Nu känner sig både svarta och chockladfärgade människor sig kränkta. Kom igen nu, Lars Ohly. Du är ju så bra på att spela indignerad och vifta med rasistkortet. Kör på, du har chansen nu.
D.S.

Bästa läsare!

En tio rader lång notis i SvD om en återfunnen sovjetisk soldat i Afghanistan väcker hos mig fler frågor än vad artikeln från TT besvarar. Varför hoppar en sovjetisk soldat av och lierar sig med sin forna fiende? Så här stod det:

En organisation för krigsveteraner, baserad i Moskva, fick kontakt med Chakimov för två veckor sedan, rapporterar CNN. Men han kallas numera Sheikh Abdullah, har konverterat till islam, bär afghanska kläder och är barnlös änkling efter giftermål med en afghansk kvinna.

Här skall man ha i åtanke att många soldater från den sovjetiska kommunistdiktaturen precis som många andra ryssar under kalla krigets dagar – och inte minst under 1980-talet – var villiga att offra mycket för att fly från sitt eget land eftersom politiskt förtryck var vardag. Jag minns själv den polska flyktingvågen som följde av att den polska statsmakten i december 1981 slog ner fackförbundet Solidaritets strejk; i min gamla hembygd samlade vi kläder, mat och medicin som fördes med bilkonvojer till polackerna som led medan landet paralyserades av militären som ”återställde ordningen” och förintade ”frihetsbacillen” innan den spred sig till de övriga öststaterna. Det var inte ens tillåtet i denna socialistiska juvel att bilda fria fackföreningar! Detta var mitt eget första påtagliga minne av kommunismen.

Det tio år långa afghansk-sovjetiska kriget  kostade upp mot 1,5 miljoner människors liv, och de sovjetiska soldaterna – oftast unga män med ringa eller ingen erfarenhet av strid - var i stort sett tvångskommenderade till krigszonen och hade ingen motivation att gå ut i strid. Detsamma kunde dock inte sägas om motståndarna, den av USA behjälpta gerillan där även en viss Usama bin Ladin var verksam. Gerillan hade dessutom mycket stort stöd bland den afghanska lokalbefolkningen, där huvuddelen av människooffer skördades under kriget. 

Under alla dessa år har alltså 29 f.d. soldater från Sovjetarmén levt i det land som man krigat i. Den i artikeln nämnde soldaten hade alltså konverterat till islam uppger TT. Först funderade jag på vad som frestat honom till detta byte, men med vad jag ovan anfört handlar detta om en soldat som lämnat ett helvete och som – ifall han var dessertör – knappast kunde återvända till hemlandet Uzbekistan utan att straffas av den totalitära kommunistregimen. Den avhoppade soldaten valde istället att ta seden dit han kommit, och assimilerade sig till det afghanska samhället.

Avhoppad och avhoppad? TT glömmer att berätta om hur Bakhredtin Khakimov (engelsk stavning) försvann från sin trupp. Hans egen version är att han under en strid skadades i huvudet och omhändertogs av lokalbefolkningen. En lokal journalist låter dock meddela att han i en intervju med Khakimov fått höra en annan version; anledningen till att denne lämnade sin trupp var att han stulit ett skjutvapen som han överlämnat (sålt?) till de islamistiska rebellerna. Till saken hör att nio av tio invånare i Uzbekistan är muslimer. Det faktum att den återfunne soldaten knappt talar ryska får mig att misstänka att han ursprungligen inte tillhörde landets 9% av rysk-ortodoxa kristna. Bestod ”konverteringen” enbart av att han bytte namn till Abdullah?

Ja, ni ser själva. Tio rader i ett TT-telegram, och nyheten om den ”konverterade” Sheikh Abdullah blir bara ett större mysterium för mig. Ja, med betoning att ”nyheten” är ett ”mysterium”. För det är nämligen ett mysterium att TT:s artiklar kan bli så urvattnade i förhållande till verkligheten. Dessutom är det irriterande att TT ofta väljer att stava främmande namn på annat vis än vad utländska medier gör. Är det för att försvåra för oss nyhetskonsumenter att kolla upp TT:s nyheter? Vad tror du, bäste läsare?.

Hälsar eder Peter Harold

I mediebruset:
Metro, Skånskan, HD, CNN.

Bästa läsare!

Nej, jag har inte varit ute och demonstrerat mot REVA, vilket den 17-årige piratpartisten Leo Rudberg bett svenska folket att göra. Förvisso formulerar han sig angeläget i sin artikel på Newsmill:

Nazityskland, 1939. Människor flyr. De flyr från Förintelsen.

Det sista vet man i omvärlden inte riktigt – inte ännu. Man vet att människors grundläggande rättigheter kränkts i Nazityskland. Man vet att statssanktionerad diskriminering blivit diktaturens diaboliska verktyg för att inleda en avhumaniseringsprocess.

Dessa beslut beslut får ödesdigra konsekvenser för människor som skickas in i döden på migrationspolitikens altare. Många decennier senare ska vi, Sveriges skolungdomar, få lära oss om Förintelsens ofattbara hemskhet och Sveriges migrationspolitiska feghet.

[...]

Sverige, 2010-talet. Människor flyr hit. Inte från Tyskland – men från hela världen. I Syrien massakrerar en galen diktator sitt eget folk. I Kongo hotas människor av dödsstraff för sin kärleks skull. I Saudiarabien förtrycks kvinnor, oppositionella och andra regimen ogillar.

Detta vet man. Massmedia har utvecklats sedan 30-talet. Tack vare Internet går morden inte att gömma undan. [...] Så hur kommer det sig att svenska staten på 80 år – efter att ha fått leva med skammen av att ha utvisat människor till historiens värsta folkmord i form av Förintelsen – inte lärt sig grundläggande medmänsklighet, respekt och tolerans? Hur kommer det sig att barn utvisas ensamma? Hur kommer det sig att staten krossar flyktingars fria kärlek? Hur kommer det sig att Sverige i strid med alla mänskliga rättigheter skickar människor i döden?

Riksdag och Regering har beslutat det. Dessa beslut är det stora problemet – som REVA endast är ett symtom på.

Polisen bryter mot lagen. En paradoxal mening. Men så långt har det alltså gått: den statliga myndighet som ska upprätthålla rikets lag och ordning – bryter själv mot rikets lag och ordning i sina systematiska, godtyckliga och rättsvidriga ingrepp i människors privatliv.

Själv undrar jag varför Leo Rudberg anger just årtalet 1939 för att illustrera sin artikel? Det kunde ännu hellre varit 1938, det år då ”Kristallnatten” ägde rum och 20’000-30’000 judar arresterades och fördes till koncentrationsläger. Redan 1935 antogs de för judarna och flera andra grupper diskriminerande Nürnberglagarna. När Adolf Hitler blev rikskansler 1931 kände sig många judar tvingade att lämna landet. Men det är Leos val att utgå från krigsåret 1939 för sin artikels dramaturgi.

Det jag däremot vänder mig emot är jämförelsen mellan de tyska nationalsocialisternas förföljelse av judar under 1930-talet med det administrativa trepartsprojekt som sedan 2009 bedrivs av Polismyndigheten, Migrationsverket och Kriminalvården under namnet REVA (Rättsäkert och effektivt verkställighetsarbete). Syftet är att minska det byråkratiska krångel som uppstår i samband med att folk som t.ex. saknar flyktingskäl skall utvisas från Sverige. Tidigare hamnar ärendena ”mellan stolarna” vilket var/är till stor harm för den person som nekats uppehållstillstånd i Sverige. Med REVA skall processen att sända hem illegala invandrare bli lite smidigare – vilket skattebetalarna borde vara tacksamma över. På köpet får man dessutom lägre brottslighet, men det får man nog inte säga öppet.

Stockholmspolisen skriver på sin hemsida följande:

Inga förändringar i arbetet med att eftersöka

Projektet baseras på LEAN-metoden och innebär att processerna i själva handläggningen ses över. Främst handlar det om att ta bort hinder i den löpande handläggningen av ärenden. Det berör inte, och innebär inga förändringar i den yttre verksamheten för gränspolisen i Stockholms län vad gäller till exempel arbetet med att eftersöka dem som vistas illegalt i landet.

REVA handlar inte om att med dragna vapen, fragdatuggande blodhundar och ylande sirener leta efter folk som saknar giltigt skäl att befinna sig i landet. Istället handlar det om att när polisen helt i enlighet med Polislagen konfronterar en misstänkt gärningsman, t.ex. en ficktjuv, en gatulangare, fortkörare, etc, sker en slagning mot polisens databas som visar ifall personen har ett fastställt avvisningsbeslut. Vilket polisen gjort även tidigare i sitt arbete. Skillnaden nu är att man har en organisation som tar hand om den illegale flyktingen för att verkställa avvisningsbeslutet. Det som sannolikt upprört Leo (och många som delar hans syn på saken) är att polisen gör samma slagning när de undersöker s.k. plankare i kollektivtrafiken. Det här med gratis kollektivtrafik är en hjärtefråga för miljöaktivister, helt efter devisen att andra skall betala för ens nöjen och behov… *harkel*

Man kan förvisso utöver detta ha en diskussion om vem som skall ha rätt att vistas i ett land. Själv är jag för fri rörlighet. Det är dock inte helt fritt från problematik med fri rörlighet; den som har ärliga skäl och hederligt uppsåt rör sig i så fall lika lätt och ledigt som den som är kriminell. En förutsättning för att acceptera fri rörlighet är att tillträdet är kopplat till en samhällsnyttig insats, t.ex. lönearbete. Många miljöpartister, vänsterpartister och liberaler som förespråkar öppna gränser för allt och alla och vill dela med sig av vår rika del av världen glömmer tyvärr bort att välfärdens resurser är ändliga. Istället för att verka för att alla människor skall få det drägligt varhelst de befinner sig på jorden (t.ex. genom internationellt samarbete) vill man att fattiga och sjuka skall komma till Sverige och… och… eh,… integrera sig… storsatsningar… ta bort utanförskapet… tillsammans växer vi… pfffh! Pust!

Visst håller jag med om att det är ett gott hjärta som vill dela med sig av Sveriges välstånd. Men välståndet finns där av en enda anledning – vi har arbetat ihop det. Eftersom allt färre arbetar – vilket beror på att det finns mindre med jobb – samtidigt som det blir allt fler som inte kan arbeta p.g.a. analfabetism, posttraumatisk stress, krigsskador, religiösa krav, etc, kommer den svenska solidaritetsförmågan att utsättas för stress om man öppnar både dörrar och välfärdskranen. Lägg därtill en tillväxtfientlig politik som t.ex. miljöpartiet och vänsterpartiet företräder (och för all del den subtila vänstra hjärnhalvan av Piratpartiet) så kan jag bara dra en slutsats om deras ambition: alla skall ha det lika eländigt som de fattigaste innan visionen om det solidariska samhället gått i uppfyllelse. Alltså samma strategi som socialdemokraterna hade när de gjorde den svenska skolan ”mer jämlik” och sänkte kunskapsnivåerna. Og dette kan jeg ikke lide, för att citera en dansk tänkare.

Leo Rudberg skriver inget om vilka det är som polisen får träff på när de hejdat en mörkhyad person som smitit ombord på tunnelbanan utan att uppvisa giltigt färdbevis. Istället målar han upp ett scenario där våra poliser vrålar ” – Pappieren, bitte!” i sann nazi-anda. Och det finns inte en tillstymmelse till problematisering av det faktum att migrationsmyndigheterna i samtliga fall konstaterat att den illegala invandraren saknar giltigt asylskäl eller av annan anledning vore berättigad till uppehållstillstånd. Det här är en ordning som följer internationella konventioner, och har Leo problem med dem skall han arbeta politiskt för den ändringen, och inte smutskasta polisernas arbete. De har nog med skit att ta hand om.

Om REVA-debatten i övrigt: det skämtas – nåja – om hur polisen skall fånga ”papperslösa” utan att nyttja sina fördomar om utlänningar. Då kan man ju fråga sig hur läkarna skall avgöra ifall patienten är en ”papperslös flykting” när denne vill slippa betala för sin vård? Tja, jag gissar att läkaren står inför samma dilemma som polismannen i så fall. Big deal? Inte alls, tycker jag.

Hälsar eder Peter Harold

I mediebruset:
Röda korset: ”Demonstrera mot REVA”. Jag är inte längre medlem där. Tack och lov!
Medievärlden: ”Hur kom du REVA på spåren, Linda? ”. Journalistiskt navelskåderi.
Kristianstadsbladet: ”Ingen reva i rättssäkerheten”. Balanserad ledarspalt men jag får migrän över dessa ”reva”-vitsar. Men jag skall nog allt ta reva-nsch…!