Arkiv för Politik

Lågtaxerande och statsunderstödda tidningar vill slippa betala skatt

juni 13, 2013 den 9:13 f m · Arkiverad under Medierna, Politik

Bästa läsare!

Ämnet är långt ifrån mitt specialområde, men jag kan inte låta bli att höja ett ögonbryn eller två när jag ser t.ex. debattartiklar som ”Dags att skopa straffskatten på tidningsjournalistisk” i Dagens Nyheter, och som nogsamt återrefereras av Svenska Dagbladet och Dalademokraten.

Någon straffskatt är det inte alls frågan om (lika lite som det finns något som heter ”pensionärsskatt”). Istället handlar det om en reklamskatt som tas ut vid försäljning av annonser och reklam och gäller ”den som i yrkesmässig verksamhet inom landet offentliggör skattepliktig annons eller skattepliktig reklam i annan form än annons”. Skattesatsen är på 8% men perdiodiska publikationer (som SvD, DN, D-D) behöver bara betala 3%. Och inte ens det, eftersom de har ett grundavdrag på 50’000’000 kronor. De flesta gratistidningar och tidskrifter kommer aldrig upp i sådan försäljning. För 50 miljoner skulle jag kunna göra en intressant tidning – varför misslyckas gammelmedierna?!!

Att SvD hoppar in i diskussionen och beklagar sig känns extra pinsamt för mig som i övrigt tycker att den är en hyfsad tidning sedan man ansträngt sig att reparera de skador som Mats Svegfors åsamkat dess varumärke. Ty SvD är en av de större mottagarna av presstöd i Sverige. Och det är inte bara svenska staten som pyntar pengar till SvD – även danska staten betalar ut presstöd till denna svenska nyhetstidning! Visserligen en struntsumma, men det är principen som är pervers. Staten sponsrar den tredje statsmakten, den makt som skall granska riksdag och regering. T.ex. Dalademokraten får 16 mille i år. Detta är inte ett trovärdigt system.

Personligen tycker jag att det är hyckleri av mediehusen att påstå att reklamskatten är en straffskatt mot tidningsjournalistiken (bortsett från att tidningensjournalistiken i sig ständigt slår nya bottenrekord i förtroendemätningar). Förutom att ha en extremt låg skattesats på annonsförsöljning så har även dagstidningarna en låg moms när lösnumret och prenumerationen säljs – här tar staten bara ut 6%! Jämför detta med matmomsen som ligger på 25% 12% och övrig moms på 25%. Mediehusen gnäller över sin 3%-iga skatt och säger att den ”snedvrider konkurensen mot aktörerna som bara är verksamma på Internet” men glömmer bort att säga att e-böcker och tidskrifter på Internet har en skatt på 25%!

Helst av allt skulle jag vilja se att vi inte tog skatt på någonting alls. Men om vi nu specifikt skall avskaffa reklamskatten så kan jag i jämförelse med andra tjänster som vi konsumenter använder bara komma till slutsatsen att denna då skall ersättas med moms. Och den skall tas ut konsekvent; det är en skam att vissa särintressen skall komma billigare undan än andra (privata bibliotek betalar moms medan kommunala slipper!). Sålunda borde det vara 25% moms på allt, inklusive annonsförsäljning. Eller – som jag skulle föredra det – tar man inte ut någon skatt alls på någon vara eller tjänst. På det viset uppnår man ekonomisk rättvisa på riktigt. Visserligen berövar man staten tillgång på många sköna miljarder att bedriva ”fördelningspolitik” på. Men ju mindre pengar våra idiotiska politiker har tillgång till, desto mer får vi skattebetalare att disponera.

Hälsar eder Peter Harold

Kommentarer (4)

Vill du ha (MP)-politik eller (MP)-politik?

juni 12, 2013 den 2:22 e m · Arkiverad under Demokrati, Politik

Bästa läsare!

Visst, jag förstår statsminister Fredrik Reinfeldts situation. Med ett missnöjesparti av Sverigedemokraternas slag som föraktfullt uttryckt har ”de enkla svaren på komplicerade frågor” är det begripligt att M-ledaren behandlar dem som paria. Orsak? Fredrik Reinfeldt saknar förmåga att själv ge svar på komplicerade frågor. I vart fall manifesterar han det genom att motarbeta frågeställningen. Vi talar här om migrations- och integrationspolitiken – vad annars?

Jag tycker att Reinfeldts val av metod är olyckligt. Oräknat SD:s historia som för all del kan betraktas som tvivelaktig när det partiet en gång i tiden attraherade ett par tusen bokstavligt uttalade rasister, så har inte den aspekten längre någon bäring i dagens debatt, och det inser till och med jag som ägnat ett årtionde åt att kritisera det partiet (för få proffs och för många amatörer, samt alltför ”retro-socialdemokratiskt” för min smak). De flesta partier av ålder har inslag i sin historia som man antingen kan fördöma totalt eller åtminstone ta avstånd ifrån. Detta gäller rasbiologins gamla anhängare såsom Socialdemokraterna, Moderaterna (f.d. Högerpartiet), Centern (f.d. Bondeförbundet). Vänsterpartiet har många lik i sin garderob tack vare dess kopplingar till öststatskommunisterna. Och Folkpartiet har periodvis inte alls varit humanistiskt inriktade liberaler (bl.a. den vänsterorienterade liberala studentrörelsen på 70-talet). Men mest av allt är folkpartiet sin egen fiende, så jag skall nog inte klaga så mycket på dem.

Politik tycks mest bestå av att framstå.

I själva verket är dagens SD ideologiskt sett faktiskt kompatibla med både Nya Moderaterna och Socialdemokraterna, parternas konfliktsökande retorik till trots. Några ord om detta: Utåt gör Alliansregeringen stort nummer av att man lyckats exkludera SD från maktinflytande genom sitt samarbete med Miljöpartiet. Sett enbart ur denna fråga sker en utveckling som är diametralt väsenskild från SD, på gränsen till provokativ (inte minst med tanke på att illegala invandrare skall ha sociala förmåner som skattebetalare saknar). Men också väsenskild från många väljares syn på migrationspolitiken. Och – vilket inte skall förringas – har Alliansregeringens egna lokalpolitiker en syn på integrationspolitiken som sakligt problematiserar frågan på ett sätt som regeringen och oppositionen undviker i både tanke och handling.

En parantes: Vad gäller att gräsrötterna knorrar över fri tand- och sjukvård samt gratis barnomsorg till ”papperslösa” har politiker en benägenhet att bemöta detta med resonemang som ” – Ja, det var ju under de dåliga tiderna i Tyskland som nazisterna kom till makten, så är du missunsam mot folk som inte har rätt att vara här är du nazist”. Det behöver inte uttryckas ordagrannt på detta vis, men det märks hur det offentliga samtalet har inslag som går i den här riktningen, och det är skrämmande att debattörer kan komma till en sådan här slutsats. Historisk okunnighet tar sig många burleska uttryck. Slut parantes.

Det finns olika skäl för lokalpolitikerna att göra och tycka annorlunda mot rikspolitiken. Dels har kommunpolitikerna ett ansvar inför sina egna väljare, och skall försvara sin kommuns självbestämmanderätt när staten försöker toppstyra. Dels kan kommunpolitikerna ha en annan mindre idealiserad syn på multikultur, integration och framför allt ekonomi. I ett fungerande demokratiskt system skall de folkvalda lokalpolitikerna ha rätt att forma sin bygd. Det skall inte ses som uttryck för rasism när lokala politiker vill moteverka enklavisering av bostadsområden och stadsdelar, utan snarare som ett ansvarstagande gentemot befintliga invånare i kommunen. Det finns fler exempel; slutförvaring av kärnbränsle är en vattendelare av lokal karaktär, men nu talar jag alltså om de arrangemang som inbegriper åtgärder utförda av stat, kommun eller annan myndighet som verkar för demografisk förändring. När det kommer till individens rätt att bosätta sig finns det i mina ögon ingen skillnad mellan Lars och Karin Larssons flytt från Uppsala till Örebro jämfört med Badgira Baghavaganadads flytt från New Dehli till Falun, under förutsättning att Badgira Baghavaganadad inte gör anspråk på en bostad som tillhör annan innehavare och insiterar på att faluborna skall bekosta dennes uppehälle i staden.

Denna logiska syn delar inte statsministern och hans ansvariga ministrar. Han ger istället – grovt liknat - uttryck för att SD hatar Badgira Baghavaganadad och att det bara är en ettiketsfråga för Jimmie Åkesson innan denne själv plockar upp ett Burtonrör och pucklar på den forne New Dehli-bon. Som straff för Åkessons påstådda åsikter skall Sverige föra en motsatt politik som i största möjliga mån går tvärtemot SD:s budskap. Och sviker väljarna så vill Reinfeldt ha garantier från S-ledaren Lövdén/Lövén/vad-han-nu-heter att även en rödgrön majoritet fortsätter att motstå SD:s idéer.

Detta kallas för trots.

Vanligtvis uppstår detta när barn är ungefär 2½ år gamla, och fenomenet kallas för ”självständighetsåldern” för att låta mindre värdeladdat. I den åldern uppstår ett lite tvivelaktigt beteende som får ursäktas genom den omständigheten att barnet inte kan tänka sig in i andra människors situation. Barnet får svårt att vänta på sin tur, vill inte dela med sig eller tar saker från andra barn utan minsta samvetskval. Omsatt i analys av Fredrik Reinfeldt kan man se samma mönster; han vill inte dela med sig inflytande av politiken med ett annat av svenska folket demokratiskt invalt politiskt parti trots avsaknad av majoritetsstöd, han tar makt från lokala politiker (även hans partikamrater) för att kunna trumfa genom sin vilja, och han bedriver en politik som är samhällsekonomiskt ofördelaktig (missutnyttjar skattemedel utan minsta samvetskval). Det här är faktiskt väldigt långt från vad moderaterna var kända för tidigare. En tröst är att 3-åringar brukar kunna utveckla förmåga till empati och trotsbeteendet minskar. Reinfeldt har haft att bemöta SD i riksdagen i snart 3 års tid.

Jag vill inte dra ytterligare paralleller utifrån barnspsykologiperspektivet, men vi kan notera att SD röstar i nio fall av tio på regeringens alternativ i Riksdagen. Detta faktum är ett under alla omståndigheter lojalt beteende för ett parti som har vågmästarroll. Uppenbarligen lägger man bara energi på opinionsbildning.

Därför är det lite märkligt att Alliansregeringen valt att närma sig Miljöpartiet i så många frågor för att kunna manifestera en blockad mot SD. Det känns – sett ur min synvinkel som f.d. (M)-medlem – som ett falskt alibi. Och värst av allt är att vi väljare nu har två snarlika politiska regeringsalternativ, och bägge innehåller för hela samhället Miljöpartiets destruktiva politik inom alla sakområden (utom rätten att brygga eget maskrosvin som jag yrkar bifall till). Och oavsett om man räknar med ett inflytande från SD eller inte så lider svensk politik av en kvävande samförståndsanda som emellanåt bryts blott av retoriska utfall kring tiondelar av procent (ersättningar, klimatmål, skatter, etc), men som i grund och botten handlar om att upprätthålla exakt samma samhällssystem som förr (samtidigt som man byter ut folket). Det finns inget konstruktivt politiskt nytänkande i vårt land. Och det är farligt, för det finns andra krafter i vårt samhälle som vill skapa förändringar. Radikala förändringar. Och obehagliga. Vi har redan sett att den bollen börjat rulla i fel riktning, och det blev uppmärksammat för Lars och Karin Larsson när delar av förorten Husby stacks i brand i förra månaden.

En ärlig debatt borde innehålla ett uppriktigt svar på varför svenska folket inte accepteras? Alla partier må efter bästa förmåga bidraga med sina svar, bara de är ärliga. Vad är poängen att fylla det ena förortsområdet efter det andra med människor som inte har förutsättningar att bidraga i samhället? Och vad är det moraliskt försvarbara i att bedriva denna politik efter ett så kollektivistiskt koncept som multikulturism? Det är medborgarna (de infödda och de inflyttade) som formar och samhället. Här är det istället – säkert med goda intentioner längs vägen till helvetet – politikerna som bestämt att samhället skall forma medborgarna. Helt fel ordning. Och värst av allt är att vi inte längre kan göra om och göra rätt – allt som återstår är att försöka sluta göra fel.

Det är med andra ord dags för våra politiker och vakna upp, och anstränga sig att förstå grundfrågorna i samhället. Detsamma gäller även väljarna, oavsett partitillhörighet. Ställ krav på politiken. Det är – än så länge – din rättighet. Det handlar inte om att ta bort vit eller svart människa. Det handlar om plus och minus i bokföringen. Plus för ett välstånd som baseras på arbetsbenägenhet och ansvarstagande. Minus för ett samhälle som tror att det klarar sig när två skall betala för den tredje. Och katastrof när en skall betala för de två andra. Vi är på väg dit. Tack för att du gjort klart för oss väljare att det är Miljöpartiets agenda du styr efter, Fredrik Reinfeldt. Du borde kanske bli deras partiledare…?

Hälsar eder Peter Harold, politisk vilde – alltid i opposition.

I mediebruset:
SvD: ”Sista partiledardebatten för riksdagsåret”.

Kommentarer (8)

Det är i Storbritannien den offentliga debatten om frihet finns.

juni 7, 2013 den 1:51 e m · Arkiverad under Brott & straff, Nyheter, Politik

Bästa läsare!

En högst pliktskyldig notis i DN bestående av ett kortfattat TT-telegram. Här har ni den effektivaste summeringen – eller döljandet? – av att president Barack Obama inte alls förändrat sin säkerhetspolitik i förhållande till företrädaren George W Bush.

På ACLU:s hemsida ligger ett upprop riktat mot president Barack Obama:
”Det inkonstitutionella spionaget mot amerikaner som framgår av Verizons domstolsorder är totalt oacceptabelt. Vi uppmanar er att omedelbart stoppa detta och andra liknande spionåtgärder eller program.”

Japp, längre än så var inte artikeln, om vi räknar bort ingressen som i övrigt inte ger så värst mycket mer fakta än ovan presenterade klipp. ” – Inte kan väl president Obama vara så ond att han spionerar på sitt eget folk… nä, lägg ner, foliehattar! Han har ju gubevars fått Nobels fredspris och allt!”, förväntas väl Kalle och Stina hemma vid köksbordet tänka.

I själva verket finns det mycket att notera kring Verizon-affären. Eller Verizon-gate. Kalla det vad ni vill, men skandalerna står som spön i backen kring president Barack Obama. Man kan visserligen notera att amerikanska medier är tämligen återhållsamma med att hänga ut presidenten som the bad guy, trots att han har huvudansvaret för de övergrepp som administrationen utför.

  • 11 september 2012 dödades fyra amerikanska diplomater/tjänstemän i samband med att en lokal folkmobb med påstått religiösa fanatiker trängde sig in i konsulatet i Benghazi – enligt den officiella versionen. I själva verket pekar det på att attacken var organiserad av terrornätverket al-Qaida vilket Barack Obamas och hans förra utrikesminister Hillary Clinton visste men dolde för allmänheten. 
  • Den mediokre filmproducenten Nakoula Basseley Nakoula arresterades för ett bankbedrägeri utfört 2010 när hans film ”Innocence of Muslims” retat gallfeber på företrädare för islamiska organisationer september 2012. Förmellt var hans brott att mot domstolsorder ha använt sig av alias på Internet.
  • Det federala skatteverket utför specialgranskningar mot medborgare som är aktiva i skattefientliga The Tea Party-rörelsen och mot andra konservativa eller libertarianska organisationer.
  • Barack Obamas justitiedepartement tillförskansade sig två månaders samtalslistor avseende alla utgående samtal från nyhetsbyrån AP för att spåra källorna som tre av nyhetsbyråns journalister använts sig av för att avslöja att CIA avstyrt ett terroristdåd (Bomb ombord på flygplan från Jemen till USA). Ungefär 100 journalisters registrerade samtal blev kända av Obama-regeringen. Materialet ger regeringen kunskap om nyhetsbyråns arbetsmetoder.
  • Samma justitiedepartement fick en avlyssningsorder godkänd för att kunna spionera på en journalist på FOX NEWS. ”Brottet” skall ha varit att journalisten läckt information från en hemlig källa (som Obamas regering ville få tyst på).

Om detta skriver mainstream media inte särskilt mycket om i USA, och det handlar istället ofta om att ifrågasätta uppgifter som är komprometterande för president Obama. Alltså ungefär samma inställning som svenska medier har. Fast det kan kanske beror på att TT mest ägnar sig åt att ”klippa-klistra-översätta”-journalistisk. Skit in, skit ut.

Däremot är tonen lite mer uppskruvad i Storbritanniens press. Här andas rapporteringen kritik mot presidenten. Inte bara för hans politik utan också på det skenheliga sätt han leder sitt land. Brittisk press förstår den skada Obama vållar, och den når upp till de alterantiva medierna på Internet.

John Nolte på Breitbart ger sin bild av medieläget i USA:

Our media are not only biased; it is an utter and complete failure and embarrassment. And although there are plenty of remaining table scraps to make meals out of, the media are already losing interest in the IRS, Libya, and AP scandals, but for only one reason–they are absolutely terrified of where they might lead.

During the Bush years, it was the New York Times, Washington Post and Sy Hersh breaking story  after story after story about the White House. And yes, some of that reporting was–ahem –overreach, but at least Power knew it was being watched; our democracy was safe because an overzealous media  is what you call a luxury problem.

Today, it is the complete opposite, and the result is an administration run amok.

Fyra rader i DN om den senaste (kända) skandalen som ännu en gång visar att president Barack Obama för samma politik som den föraktade George W Bush. Är det fler än jag som är mer än lovligt på den svenska ”Cirkulera-här-finns-ingenting-att-se”-journalistiken, och den svenska pressens okritiska hållning till presidentens destruktion av den amerikanska konstitutionen och fundamentala rättsprinciper? Beror det på att de svenska journalisterna också är lika slarviga i sitt job med att bevaka den svenska politiska scenen?

Den offentliga debatten om frihet ägnas inte mycket trycksvärta vare sig i USA eller Sverige. Jag är den förste att beklaga detta. Lyckligtvis finns det alternativa arenor. Vill pressen stå vid sidan av och låstas som att ingenting händer så är det deras eget val. Jag köper ändå inte deras skräpblaskor.

Hälsar eder Peter

Kommentarer (4)

”Vi är på väg till Grekland”

juni 5, 2013 den 8:41 e m · Arkiverad under Politik

Bästa läsare!

Den mustaschprydde John Stossel tog med sig en skylt och frågade ”mannen på gatan” om vad folk skulle vilja ge för råd till familjer som har försatt sig i djup skuld. Familjen i exemplet hade en årlig inkomst på USD 24’500, utgifter på USD 35’370 och en sammanlagd kreditkortsskuld på 167’600.

” – They should stop spendig their money”, blev ett av svaren. Då vände Stossel på skylten och visade att varje belopp förlängts med åtta nollor, och att detta var de autentiska siffrorna för USA:s federala budget.

John Stossel ställde då frågan vad folk skulle kunna tänka sig att den federala regeringen skulle spara in på. Och de flesta blev svaret skyldiga. Man kan nog säga att folk i gemen är måttligt insatta i politik. Men det värsta är att USA:s politiker själva vet inte vad de skall spara på. Och därför fortsätter USA:s statsskuld att växa. ” – Vi är på väg till Grekland”, säger Stossel träffsäkert.

Den i fjol pensionerade kongressmannen Ron Paul har en sparmodell, som John Stossel redovisar medan han klipper med sin jättesax. USA är ett förbund med 50 delstater vilka alla har egna regeringar. Det som skett är en ökad centralisering på federal nivå där makten och delar av myndighetsutövande flyttats till presidenten och hans regering. Resultatet är skenande kostnader för den federala regeringen och dess statsapparat. USA:s federala regering har inte haft en balanserad budget sedan 1970-talet.

Denna utveckling är inte unikt för USA. Även EU är en koloss där den styrande eliten tillskansar sig allt mer makt och bokstavligt talat suger ut undersåtarna, utan att tillåta medborgarna någon insyn. När medlemsstaterna inte klarar av att sköta sina finanser blir det skattebetalarna som får betala. Och ökat skatteuttag bromsar den ekonomiska tillväxten, och till slut är man inne i en nedåtgående spiral.

Det känns faktiskt ganska dystert att vi som påstås ha makten – vi väljare – har så lite kunskap om hur inkompetenta och rent ut sagt omoraliska våra folkvalda är. Och på nedersta raden är det på sätt och vis vårt eget fel. Dags att rätta till det här nu…?

Hälsar eder Peter Harold

Kommentarer (6)

Nigel Farage lovar oss fler upplopp

juni 1, 2013 den 8:34 e m · Arkiverad under Politik

sb europe

Bästa läsare!

Jag älskar Europa. Den är på många sätt en alldeles förträfflig kontinent. Sett ur ett naturgeografiskt perspektiv så är variationsrikedomen förträfflig. De norska fjordarna är makalöst vackra (har jag hört och sett på TV och i böcker, och i sommar skall jag väl förhoppningsvis få bevittna detta med egna ögon). Vår norrländska skogar – av dem som inte kalhuggits – är den norra hemisfärens djungler, om än inte lika otillgängliga som de svåravverkade skogarna kring Petchorafloden väster om Uralbergen. Det platta Holland med sina bevarade väderkvarnar som en gång malde säden från landets bördiga fält är förvisso till harm för mig som föredrar att slå en drill i det fria, men en fröjd för ögat tack vare sin överskådlighet. Tyskland liksom Frankrike har områden med jordbruksmarker som efterapar de holländska, men också alpina berg. I Spanien har vi öknar och i Italien finns vulkaner. Och speleologen älskar både den iberiska halvön och Balkan med sin geologiska schweizerost. Och alltsammans kan nås på ett par dagars bilresa.

Jag gillar även européer. Av norrmän har jag haft turen att träffa idel artiga människor (även om infödingarna kör som idioter nerför och uppför serpentinvägarna). Tyskarna tog det mig tid att ens ha överseende med efter att ha vuxit upp med krigsromaner, krigsfilmer och krigshistoria i skolan. Men tre dagar i München för några år sedan fick mig på andra tankar (även om de kör som idioter på Autobahn). Holländare har jag alltid älskat, i vart fall deras kvinnor (fast de cyklar lite hur som helst). Egendomligt nog säger holländare (manliga dito) att jag har tur som bor i Sverige som har så snygga kvinnor. Jag får erkänna att jag kanske är hemmablind. Och om spanjorer, italienare, österikare och…

…nej, jag skall inte säga något. Ty det spelar inte så stor roll om man är britt, estländare, ungrare eller portugis; det finns både älskvärda och avskyvärda människor av alla nationaliteter. Så vad jag sagt hittills om norrmän, tyskar och holländare väger lätt i detta protokoll. Vi är inte onda eller goda på grund av våra nationaliteter. Men generellt känner jag en samhörighet med alla andra europeér, just för att vi lever på samma kontinent. Vi är trots allt alla gemensamt utsatta för den uppenbart maktfullkomliga och oåtkomliga överklass som består av kommittéutsedda politiker med sin armé av mutbara byråkrater i Bryssel och Strassbourg. Kampen för frihet angår oss alla i Europa. Och den kampen kan summeras med ett enda ord:

NEJ!!!

En del om detta talade UKIP:s partiledare (och den tillika uppkäftiga EU-parlamentsledamoten) Nigel Farage om vid en konferens som hölls till den kanadensiske politikern Preston Mannings ära. Nigel Farage är ofta underhållande att se och höra, även om man kanske inte delar hans politiska åskådning till 110%. Döm själva:

Det är faktiskt synd att vi i Sverige saknar politiker av det här slaget som Farage. Och nej – vilket jag får sticka in med direkt eftersom jag VET att många sverigedemokrater börjat läsa Skrivarens Blogg av någon anledning som jag gärna vill ha förklarad – jag anser inte att Jimmie Åkesson på något vis är Farages like*. Vilket är synd. Men eftersom SD valt att rikta in sig i en socialkonservativ inriktning är risken stor att de aldrig någonsin kommer längre i den idépolitiska utvecklingen än att de blir ett gäng folkhemsnostalgiker som genom den ena uteslutningen efter den andra banar sin väg mot det oundvikliga ödet att bilda en koalitionsregering med Miljöpartiet till valet 2018 eller 2022…

SD löper all risk att bli som alla andra partier (vilket många kanske borde ta som en välsignelse istället för att kalla dem nazister i tid och otid). Och värst av allt tycks detta också  vara Jimmie Åkessons mål.

Jag hade föredragit att se ett libertarianskt parti som retar sina motståndare och etablissemanget genom att säga sanningen och få folk att engagera sig mot den konsensuspolitik som råder. Själv kan jag konstatera att libertarismen saknas hos SD. Och sanningen… kära ni, vi talar här om politik. Jag har slutat att förvänta mig sanningen av svenska politiker – för länge sedan…!

Mm, var så god och skäl på mig nu, vare sig du är SD:are, miljöpartist eller någonting där omkring. Jag tål det.

Hälsar eder Peter Harold

* Fast jag gillar hans replik om att bli japanes genom att åka tunnelbana i Tokyo.

Kommentarer (6)

Tankepaus efter finansministerns Nigeriabre…besök.

maj 15, 2013 den 8:33 f m · Arkiverad under Politik

Bästa läsare!

Efter finansminister Anders Borgs utspel om att Stockholm inom 20 år skall se ut som Lagos känner jag ett starkt behov av att trycka på pausknappen och i stillhet försöka analysera situationen. Att politiker ser sig själva som samhällets dirigenter där endast guds vilja sätter gränserna, typ, är alltmer uppenbart. Och när politiker är inblandade, då sker saker som inte är riktigt konsekventa. Eller ens hyfsat genomtänkta. Så det är kanske bäst att vi diskuterar det här innan vi släpper makthavarna lösa. Jag börjar med att ta ett djupt andetag… I’ll be back.

Däremot har Anders Borg helt rätt i att svenskt näringsliv måste prioritera Afrikamarknaden. Det har jag hävdat länge, och minns mina tidigare inlägg om hur Saab Automobiles skulle kunna räddas genom att se bortom den kinesiska sfären. Afrika! Till och med amerikanska rockgruppen Toto har upptäckt kontinenten…  ;-)

Hälsar eder Peter Harold

 

I mediebruset:
Daily Mail: ”We sent out search parties…”
FT: ”Vi iscensatte en medveten massinvandring”.

Kommentera

Att sitta och hoppas på civilisationens undergång…

maj 11, 2013 den 10:57 f m · Arkiverad under Biologi, Politik, Privat, Religion, Stadsliv

Bästa läsare!

På sajten Fria Tider gör man reklam för det tredje Freedom Fest i Stockholm, och jag borde egentligen gå. Bland talarna finns den alltid lika giftiga men överlägset bildade bloggkollegan Tanja Bergkvist som har ett horn i sidan på genus-stollarna. Vem har inte det? Men det finns också en annan gäst som jag skulle vilja höra, och det är Hans Palmstierna som i sin föreläsning berättar vad vi kan lära oss av de romerska imperiebyggarna. Han påpekar att alla imperier utan undantag har skapats, blomstrat och fallit. Och i fallet med det romerska rikets fall ser han skattetrycket som en bidragande orsak. Detta kanske kan ge en indikation om vad som väntar det europeiska imperiet som ju tänker börja beskatta sina undersåtar…

Allt detta skulle jag ha fått avnjuta ifall jag inte suttit till klockan fyra i morse och jobbat. Behövde sovmorgon idag och har nyss ätit frukost.

Ja, det här med att imperier faller ligger lite i linje med mina egna intressen. Jag sitter och hoppas på en civilisationens undergång. Nä, inte den mänskliga civilisationen, utan den som etablerat sig i Mrs. Harolds kök. Hon har fått myror. Först trodde vi att det var några enstaka som förvirrat sig eftersom ett par exemplar kom vandrande över köksbordet med någon dags mellanrum. Men sedan upptäckte vi dem i grupper om fyra och fem, och inte bara på köksbordet utan vid fönstret och över diskbänken. Och härom dagen var de i tiotal på marsch över kaklet.  Inte bra. Eller obra som ni norrlänningar uttrycker det.

Igår morse tvingades jag avliva omkring trettio stycken på en kvart. Det känns lite ondskefullt att behöva döda djur (jag är ju buddist gubevars), inte minst därför att dessa rackare förstår dödsfaran. De vänder och springer bort från min infernaliska papperstuss. Efter en kvart var det bara någon enstaka som vågade visa sig.

Det är måhända så att dessa djur skall hanteras med gift (Är det ”snällare” mot dessa djur???), men tanken känns inte alls angenäm, inte minst med tanke på att Mrs. Harold och Lilla Fröken Harold har mat i detta rum. Så min idé är att, näst efter den dödliga paperstussen, hoppas att detta nyetablerade myrsamhälle lider samma sotdöd som det romerska, det spanska, det brittiska och valfritt annat imperium. Helt enkelt kolappsar av sin egen destruktiva samhällskraft.

Någonting säger mig att denna förhoppning inte bara är from utan också in åt helvete naiv. Nu i morse - nåja, förmiddag för andra – såg jag nämligen att dessa objudna gäster börjat arbeta. Bärandes på ett litet gulvitt korn vandrade den lilla myran över kaklet. Egendomligt nog på väg BORT från det hål som jag trodde var ingången till deras hemvist. I bästa fall håller de på att flytta, helst ut ur lägenheten. I värsta fall har de fått igång både infrastruktur, logistik och produktion. I så fall återstår nog bara att ringa efter insektsvärldens ghostbusters – Anticimex. Undrar om de kan utrota EU också?

Hälsar eder Peter Harold

Kommentarer (15)

Svenska medier föredrar Slösa framför Spara

maj 7, 2013 den 10:18 f m · Arkiverad under Medierna, Politik

Bästa läsare!

Svenska Dagbladet behagar att skriva om fyllnadsvalet till USA:s kongress där en f.d. republikansk guvernör vid namn Mark Sanford tävlar om att få representera delstaten South Carolina mot systern till en TV-kändis som ställer upp för Demorkaterna. I ingressen anger man att ”trots att platsen borde vara republikanskmärkt hyser demokraterna gott hopp om seger för Elizabeth Colbert Busch, syster till tv-satirikern Stephen Colbert.”

Good news for the democrats – publish it. Good news for any repblican – ignore it… lyder publiceringsregeln.

Och varför skulle väljarna i South Carolina föredra en demokrat framför en republikan enligt Svenska Dagbladet? Jo, därför att Mark Sanford ertappades för några år sedan vara otrogen. Nej, inte bara med ett engångsligg, utan med en älskarinna. En kvinna som numera är hans fästmö efter skilsmässan från första frun.

Om politikers sexliv – eller dito brist på sexliv - vore allenarådande kritierium för att få vara politiker så skulle vi ha en synnerligen intolerant och bigot politisk miljö. Så jag vet inte om SvD gör klokt i att eftersträva att politiker som skaffat sig en ny partner skall steglas och hängas, eller i vart fall tilldelas karriärförbud. I övrigt handlar reportaget om att Sanford anmälts för hemfridsbrott av ex-frun därför att han var i deras bostad och tittade på fotboll med sonen (som hon förmodligen har vårdnaden för). Någonting säger mig att om Sanford varit demokrat skulle den upplysningen behandlas såsom den är värd – ignoreras…

Då är det mer intressant att berätta om vad Mark Sanford står för rent politiskt (vilket kan ha betydelse ifall väljarna röstar in honom i kongressen); en aspekt som svenska medier struntar i totalt. Eller som de kanske under tystnad beaktar när de väljer vilka som skall beskrivas positivt respektive negativt i artiklarna.

Eftersom Sanford är konservativ och rankas som en av de mest lågskattevänliga politikerna enligt libertarianska Cato-institutet är det nog givet vad en svensk journalist kan tycka om honom (i synnerhet om man jobbar på en tidning som får skattefinansierat presstöd av staten). Han blev också hedersamt uppmärksammad av organisationerna Citizens Against Government Waste (som väl i viss mån kan sägas ha sin svenska motsvarighet i bloggen Slöseriombudsmannen.se) och National Tax Payers Union (som är den amerikanska varianten av Skattebetalarnas förening). SvD ger Sanford epitetet ”snål”, vilket känns mer som en patologisk beskrivning än politisk i mitt tycke. Sanford arbetade också aktivt med att försöka reformera sin delstas utbildningsväsende med hjälp av skolpeng. Så man kan ju förstå att svenska journalister – i det här fallet Karin Henriksson – ser att rundknullandet är minus för repbulikanen, och släktskapet med en TV-kändis är plus för demokraten.

Själv undrar jag om SvD-artikeln över huvud taget var motiverad för att ge oss läsare kunskap om amerikansk politik, eller ifall den kom med bara för att den låg på en lagom snaskig Hänt i Veckan-nivå…?

Mer gott och även ont om Mark Sanford kan man läsa på Wikipedia.

Hälsar eder Peter Harold

I mediebruset:
SvD: ”Skandalkryddat fyllnadsval i South Carolina”. Svensk journalistik.
YahooNews: ”Mark Sanford talks buddhism, daily meditation practice and unique campaign style”.  Amerikansk journalistik.

Kommentarer (6)

Vilken partiledare hyllas minst i medierna?

maj 6, 2013 den 7:57 f m · Arkiverad under Politik

Bästa läsare!

Skotten mot statsminister Palme, terrorattacken 11 september och dylika händelser etsar sig fast i minnet och alla kan i åratal minnas exakt var de befann sig när de mottog nyheten. Den svenska partiledardebatten 2013-05-05 på SVT Agenda hör inte till en sådan spektakulär minnesvärd händelse. As a matter of fact visste jag inte ens om att den ägt rum förrän nu på morgonen när jag lyssnade på bilradion.

Till min stora tröst tycks jag inte ha missat mycket. Pratpersonalen i radion noterade att det inte var mycket som stod ut i diskussionen mellan M-ledaren Reinfeldt och S-ledaren Lövén (temat var vilken av dessa två partiledare som vann, och inga andra kandidater). Statsvetaren Jenny Madestam har tillfrågats av SvD och får utmåla Reinfeldt som defensiv. Fredrik Söderquist, studierektor för den vänsterorienterade Södertörns Högskola noterade i samma tidning att MP-ledaren Fridolin var skickligast och att Jimmie Åkesson hamnade utanför, vilket SvD satte som rubrik under brasklappen ”Viktigast” i länklistan. Tydligen är den där Åkesson en riktig buse som ingen vill vara med, än mindre prata till…

Nu såg jag inte debatten på SVT så jag skall definitivt inte ägna mig åt att betygsätta någon partiledare. Däremot tycker jag att det är intressant att se vad som sker kring debatten, inte minst ur ett mediekritiskt perspektiv. Som medborgare är jag fascinerad av hur journalistiken utger sig för att syssla med objektiv nyhetsbevakning, men samtidigt antar rollen som åsiktsdomare. Ett sätt att skapa en chimär av objektivitet är att som journalist använda sig av utomstående experter – men som tycker samma sak som journalisten. Detta är ingenting vi kan eller bör göra något åt, men som läsare/tittare är det bra att vara medveten om detta fenomen.

Sedan kan man som nyhetsförmedlare försöka göra ett stickprov i verkligheten i hopp om att få sina egna teser konfirmerade. Men det tycks gå fel där ibland. Se bara på följande omröstningsresultat på Corren.se:

sb corren agendadebatt

59% är en ganska hög siffra. Trots det har Corren.se fått kritik för misstänkt fusk i omröstningen. Flera läsare har kryssat i för Åkesson och fått felmeddelandet att de redan röstat. När de sedan kryssar i en annan kandidat godkänns denna.

Om man räknar bort den statistiska anomali som representeras av Jimmie Åkesson (och att räkna bort honom är mer regel än undantag vilket till och med jag som icke-SD:are noterar gång på gång) så finner man att blekast i debatten är Fridolin, Björklund, Hägglund och Lööf. Och i förhållande till partistorlek tycks kommunistledaren Jonas Sjöstedt ha gjort bra ifrån sig. Det förstår jag att många tycker. Jag har respekt för folk som tror på sina idéer, även om de har helt fel. Saken är nämligen att Sjöstedt företräder ett tydligt alternativ. Take it or leave it. Eller Либо да, либо нет som ryssarna skulle säga. Eftersom major Björklund trots den tomma tunnans skrammel inte kommer göra mer än att sikta mot sittningarna inför 2015 års försvarsberedning är det väl lika bra att vi börjar lära oss tala ryska ifall vi överlever någon av deras atombombsattacker. F.ö. undrar jag vilken ”chock”-rubrik kvällspressen skall använda den dag Ryssland ”nukar” Sveriges huvudstad. ”Atom-chock”? ”Så drabbas du av Ryss-smällen”?

Dock kommer jag inte från att som politiskt medveten medborgare och självständigt tänkande är Jonas Sjöstedts politik den minst attraktiva för mig som libertarian och frihetsvän. Det fasansfulla är dock att det i resten av det partipolitiska spektrat inte finns någon attraktiv politik att rösta på. Allt handlar om grader i helvetet (sorry, Hägglund!), marknadsfört med goda föresatser och dimhöljt med otydligt mummel i den mån någon vågar problematisera innebörden av guldets och de gröna skogarnas löften.

Sett ur den synvinkeln kan jag nästan förstå Corren-läsarna som tyr sig till den partiledare som journalisterna gillar minst. Men det är en logik som inte är mig till någon som helst hjälp. Måste man göra allt själv för att det skall bli rätt? Mm, just därför funderar jag på om jag skall försöka ta upp min vilande politiska karriär. För det är riktigt illa att vi har åtta riksdagspartier och inget är attraktivt för frihetsvänner.

Sedan hade det ju varit ett plus ifall medierna tydligt rapporterat vad som sades i debatten istället för att fixera sig vid vem som gjorde bäst intryck. Ibland känns den svenska sportjournalistiken mer seriös än den som följer partiledaredebatter.

Hälsar eder Peter Harold

I bloggosfären om den politiska matchen och avbytarbänksjournalistik:
Flanera.se ”Den nya tabloidsjukan”. En sjukdom som egentligen inte alls är särskilt ny, enligt min mening…

Kommentarer (15)

LO-ekonom välsignar skuldbergets växande höjd. Dock icke jag.

april 18, 2013 den 4:25 e m · Arkiverad under Demokrati, Politik

Bästa läsare!

Jag tvivlar på att nationalekonomi är vare sig en konst eller en vetenskap. Jag läser i all hast LO-ekonomen Torbjörn Hållös debattartikel där han menar att EU:s ekonomiska åtstramningar är fel, och hänvisar till en påstått felaktig analys från två forskare där de menar att en nationell skuldsättning på över 90% av ett lands BNP leder till negativ tillväxt. Den formell som forskarna använt var felaktig, och detta tar Hållö som intäkt för att skuldsättningen inte alls hämmar tillväxten.

Vad som är sant och falskt inom nationalekonomi är svårt att avgöra. SvD:s krönikör Andreas Cervenka noterade i sin blogg att ”det är något som inte stämmer” fastän inlägget egentligen handlade om att det inte var någonting som stämde över huvud taget - enligt gängse kunskap om nationalekonomi. Han beskriver läget väldigt målande:

Alla som känner att ni har full koll på i vilken riktning världsekonomin är på väg: hatten av, hedersbetygelser, handkyss och allt det där.

För många andra framstår läget som lite mer svårbegripligt. Alla siffror som varje timme susar förbi som pusselbitar i överljudsfart gör tyvärr inte mycket för att skingra de mentala dimmorna.

LO-ekonomen Hållö är mer säker på sin sak och påstår (liksom tidigare?) att sparsamhet visat sig inte alls vara en dygd eftersom det varit fel i ett excel-dokument som två ekonomer tagit fram. 90%-ig statsskuld, det är en fis på dasset, verkar Hållö tänka glatt. Låt oss låna mera pengar. Och med ”oss” menas ju underförstått staten, vilken kan göra mer för lånade pengar. Bra för tillväxten. Tra-la-la!

Den slutsatsen är lika giltig som att jag varje dag får låna tvåhundra spänn av just Dig, min käre läsare.

För dessa två hundralappar köper jag dagens tårta. Gräddtårta på måndag, frukttårta på tisdag, chokladbrownietårta med smultronmousse på onsdag, blåbärsmarängtårta på torsdag, prinsesstårta på fredag, schwarzwaldtårta på lördag, och på söndag en härlig smörgåstårta med lax och renkött. Jag kommer bli fet som en gris, vilket utgör min fysiska tillväxt. Jag kommer säkert att växa för var månad som går, kanske i flera år. Sen en vacker dag slutar du låna ut pengar till tårtinköp. Ja, du din snåle jävel vill till och med ha tillbaka dina pengar. Och det enda jag kan erbjuda är endast sådant som kan betalas in natura. Så till dig, min pressumtive kreditgivare, kan du bara förvänta dig att ha sex med moi, en 240 kilos dallrande fettklump. Några pengar i återbetalning blir det inte. Sug på den ni, alla nationalekonomer.

Jag vet att denna burleska liknelse haltar i en omedelbar jämförelse med vissa ekonomers övertro på skulden som frälsande spridare av rikedom, men ni läsare förstår poängen jag vill ha sagd. Man kan inte låna pengar i syfte att skapa tillväxtsiffror. Förvisso är det tekniskt möjligt; bankerna tjänar på att försätta oss allt djupare i skuld. Visst, vi får också råd att köpa dyrare bostadsrätter ju mer vi får låna av banken. Men det som är mer burleskt än en flerårsförbrukning av tårtor är den märkliga omständigheten att vi betalar för ett värde som överstiger vad den faktiska fysiska kostnaden är för vår bostad. Värdet uppstår genom psykologisk magi av den plats som bostadsrätten/villan befinner sig på. Priset på två identiska hus kan skilja miljontals kronor bara för att den ena befinner sig på rätt sida om en geografisk gräns. Detta är en realitet, men det är också ett manifest för att vi inte bara betalar för ett hus. Vi betalar för de förväntningar en plats ger upphov till.

Om vi hade låtit bli att se den skenande upplåningen som en välsignelse skulle kanske huset på ”rätt sida” av gränsen inte vara övervärderat i förhållande till dess sammanlagda pris utifrån byggkostnad och inredning. Då som nu skulle givetvis inte vem som helst ha råd att köpa huset på ”rätt sida”, utan hänvisas till att köpa det som står på ”fel sida” eftersom reglerna om tillgång och efterfrågan alltid gäller. Men bankerna hade inte haft lika mycket makt över vår vardag. Vissa av oss kanske till och med hade haft mer pengar på bankboken istället för i skuldbrevet. Vi alla skulle ändå fortfarande ha konsumerat datorer, radioapparater, semesterresor, köksrenoveringar och allt annat som skapar tillväxt.

Detsamma gäller ju för stater. Men det finns en skillnad mellan hushållsekonomi och nationalekonomi. Hos den förra är du ansvarig för att siffrorna går runt. Du ställs på bar backe ifall du misslyckas. När det gäller nationalekonomi gäller inte de moraliska grundreglerna. Beroende på politisk kulör hanteras skattebetalarnas pengar till både nytta och onytta. Ägnar sig staten frikostigt mycket åt onyttigheter, t.ex. krigföring, finansiera talanglösa feministers teaterföreställningar om att avskaffa det manliga könet, betala partier 1,2 miljarder för att de skall ha råd att slippa ha partimedlemmar, bjuda in opinionsbildare så att de skall göra reklam för sina politiker (193 miljoner kronor i EU), flyga promenadsugna vargar, etc etc, så måste staten låna pengar för att ens kunna driva det som är fundamentalt nödvändigt för ett land.

När du tecknar ett lån på banken för X miljoner kronor för att skaffa dig tak över huvud (helst i en stadsdel där det talas svenska) har du sannolikt rejäl byxångest. När teatergruppen Fria Radiqaler (eller vad de nu kan tänkas vilja heta) vill sätta upp ”SCUM-manifestet” så har inte kommunens kulturchef det minsta byxångest över att 40’000 eller 60’000 skattekronor pytsats ut till ett gäng fanatiker som skulle göra bättre nytta ifall de tog på sig ett vindställ och försågs med plock-klo och var sin sopsäck. Inte ens om de Fria Radiqalerna får för sig att göra ett da capo tvekar kulturchefen. Mer pengar till allt. Och om hans sons hockeyklubb behöver en ny hockeyhall som är större än grannkommunens så står snart en ny anläggning uppförd. Man plockar bara lite mer pengar av skattebetalarna så löser man alla behov.

Dock kan man inte plocka hur mycket pengar som helst via skattsedeln. Det finns en gräns. Folk kan få för sig att ifrågasätta vad de får för den tvångsinbetalning arbetsgivaren gör. De gamla socialisterna var väl medvetna om detta (till skillnad från dagens). Sålunda skaldade Eugène Pottier om oket från staten i sin revolutionssång:

Ur tredje versen:

Båd’ stat och lagar oss förtrycka,
vi under skatter digna ner.

(L’État comprime et la loi triche,
L’impôt saigne le malheureux)

Det är här den offentliga skuldsättningens välsignelse kommer in. Det är som kiss i byxan; varmt och skönt den första stunden. När det börjar bli svalt kissar man lite till. Och sen lite till. Sen är blåsan tom. Finansministrarna gör samma sak. Någon industri går knackigt och facken vill inte ha arbetslösa medlemmar; staten går in med stöd, finansierat med lån. En annan näring går dåligt, och facket ställer samma krav; staten lånar mer för att kunna subventionera. Ibland är det byggföretagen, ibland bilindustrin; emellanåt bönderna eller livsmedelsindustrin; järnvägarna, flygplatserna, mer kiss i byxan, ännu mera kiss, och statsskulden växer. Jag talar här utifrån ett europeiskt perspektiv.

Till skillnad från Torbjörn Hållö tycker jag att man skall eftersträva att vara skuldfri. Egennyttan med skulder är högst tvivelaktig ur ett moraliskt perspektiv, och sannolikt också ur ett ekonomiskt. Vi tenderar att alltmer se lösen av en skuld som en händelse efter vår egen livstid. Ifråga om bostadsköp är vi redan där; när jag dör är det dödsboet som får reglera vad banken vill ha för resten av min lägenhet. När det gäller statsskulder har vissa nationer ackumulerat skulder som kanske aldrig kan återbetalas. Någon, utöver politikerna, måste gynnas av en sådan finansiell utveckling. Denne någon är definitivt varken du eller jag eller någon annan hederlig skattebetalare. Skuldfrågan är enligt min mening den bortglömda demokratifrågan.

Hälsar eder Peter Harold

Kommentarer (6)

Older Posts »
Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Join 25 other followers