Bästa läsare!
Jag tvivlar på att nationalekonomi är vare sig en konst eller en vetenskap. Jag läser i all hast LO-ekonomen Torbjörn Hållös debattartikel där han menar att EU:s ekonomiska åtstramningar är fel, och hänvisar till en påstått felaktig analys från två forskare där de menar att en nationell skuldsättning på över 90% av ett lands BNP leder till negativ tillväxt. Den formell som forskarna använt var felaktig, och detta tar Hållö som intäkt för att skuldsättningen inte alls hämmar tillväxten.
Vad som är sant och falskt inom nationalekonomi är svårt att avgöra. SvD:s krönikör Andreas Cervenka noterade i sin blogg att ”det är något som inte stämmer” fastän inlägget egentligen handlade om att det inte var någonting som stämde över huvud taget - enligt gängse kunskap om nationalekonomi. Han beskriver läget väldigt målande:
Alla som känner att ni har full koll på i vilken riktning världsekonomin är på väg: hatten av, hedersbetygelser, handkyss och allt det där.
För många andra framstår läget som lite mer svårbegripligt. Alla siffror som varje timme susar förbi som pusselbitar i överljudsfart gör tyvärr inte mycket för att skingra de mentala dimmorna.
LO-ekonomen Hållö är mer säker på sin sak och påstår (liksom tidigare?) att sparsamhet visat sig inte alls vara en dygd eftersom det varit fel i ett excel-dokument som två ekonomer tagit fram. 90%-ig statsskuld, det är en fis på dasset, verkar Hållö tänka glatt. Låt oss låna mera pengar. Och med ”oss” menas ju underförstått staten, vilken kan göra mer för lånade pengar. Bra för tillväxten. Tra-la-la!
Den slutsatsen är lika giltig som att jag varje dag får låna tvåhundra spänn av just Dig, min käre läsare.
För dessa två hundralappar köper jag dagens tårta. Gräddtårta på måndag, frukttårta på tisdag, chokladbrownietårta med smultronmousse på onsdag, blåbärsmarängtårta på torsdag, prinsesstårta på fredag, schwarzwaldtårta på lördag, och på söndag en härlig smörgåstårta med lax och renkött. Jag kommer bli fet som en gris, vilket utgör min fysiska tillväxt. Jag kommer säkert att växa för var månad som går, kanske i flera år. Sen en vacker dag slutar du låna ut pengar till tårtinköp. Ja, du din snåle jävel vill till och med ha tillbaka dina pengar. Och det enda jag kan erbjuda är endast sådant som kan betalas in natura. Så till dig, min pressumtive kreditgivare, kan du bara förvänta dig att ha sex med moi, en 240 kilos dallrande fettklump. Några pengar i återbetalning blir det inte. Sug på den ni, alla nationalekonomer.
Jag vet att denna burleska liknelse haltar i en omedelbar jämförelse med vissa ekonomers övertro på skulden som frälsande spridare av rikedom, men ni läsare förstår poängen jag vill ha sagd. Man kan inte låna pengar i syfte att skapa tillväxtsiffror. Förvisso är det tekniskt möjligt; bankerna tjänar på att försätta oss allt djupare i skuld. Visst, vi får också råd att köpa dyrare bostadsrätter ju mer vi får låna av banken. Men det som är mer burleskt än en flerårsförbrukning av tårtor är den märkliga omständigheten att vi betalar för ett värde som överstiger vad den faktiska fysiska kostnaden är för vår bostad. Värdet uppstår genom psykologisk magi av den plats som bostadsrätten/villan befinner sig på. Priset på två identiska hus kan skilja miljontals kronor bara för att den ena befinner sig på rätt sida om en geografisk gräns. Detta är en realitet, men det är också ett manifest för att vi inte bara betalar för ett hus. Vi betalar för de förväntningar en plats ger upphov till.
Om vi hade låtit bli att se den skenande upplåningen som en välsignelse skulle kanske huset på ”rätt sida” av gränsen inte vara övervärderat i förhållande till dess sammanlagda pris utifrån byggkostnad och inredning. Då som nu skulle givetvis inte vem som helst ha råd att köpa huset på ”rätt sida”, utan hänvisas till att köpa det som står på ”fel sida” eftersom reglerna om tillgång och efterfrågan alltid gäller. Men bankerna hade inte haft lika mycket makt över vår vardag. Vissa av oss kanske till och med hade haft mer pengar på bankboken istället för i skuldbrevet. Vi alla skulle ändå fortfarande ha konsumerat datorer, radioapparater, semesterresor, köksrenoveringar och allt annat som skapar tillväxt.
Detsamma gäller ju för stater. Men det finns en skillnad mellan hushållsekonomi och nationalekonomi. Hos den förra är du ansvarig för att siffrorna går runt. Du ställs på bar backe ifall du misslyckas. När det gäller nationalekonomi gäller inte de moraliska grundreglerna. Beroende på politisk kulör hanteras skattebetalarnas pengar till både nytta och onytta. Ägnar sig staten frikostigt mycket åt onyttigheter, t.ex. krigföring, finansiera talanglösa feministers teaterföreställningar om att avskaffa det manliga könet, betala partier 1,2 miljarder för att de skall ha råd att slippa ha partimedlemmar, bjuda in opinionsbildare så att de skall göra reklam för sina politiker (193 miljoner kronor i EU), flyga promenadsugna vargar, etc etc, så måste staten låna pengar för att ens kunna driva det som är fundamentalt nödvändigt för ett land.
När du tecknar ett lån på banken för X miljoner kronor för att skaffa dig tak över huvud (helst i en stadsdel där det talas svenska) har du sannolikt rejäl byxångest. När teatergruppen Fria Radiqaler (eller vad de nu kan tänkas vilja heta) vill sätta upp ”SCUM-manifestet” så har inte kommunens kulturchef det minsta byxångest över att 40’000 eller 60’000 skattekronor pytsats ut till ett gäng fanatiker som skulle göra bättre nytta ifall de tog på sig ett vindställ och försågs med plock-klo och var sin sopsäck. Inte ens om de Fria Radiqalerna får för sig att göra ett da capo tvekar kulturchefen. Mer pengar till allt. Och om hans sons hockeyklubb behöver en ny hockeyhall som är större än grannkommunens så står snart en ny anläggning uppförd. Man plockar bara lite mer pengar av skattebetalarna så löser man alla behov.
Dock kan man inte plocka hur mycket pengar som helst via skattsedeln. Det finns en gräns. Folk kan få för sig att ifrågasätta vad de får för den tvångsinbetalning arbetsgivaren gör. De gamla socialisterna var väl medvetna om detta (till skillnad från dagens). Sålunda skaldade Eugène Pottier om oket från staten i sin revolutionssång:
Ur tredje versen:
Båd’ stat och lagar oss förtrycka,
vi under skatter digna ner.
(L’État comprime et la loi triche,
L’impôt saigne le malheureux)
Det är här den offentliga skuldsättningens välsignelse kommer in. Det är som kiss i byxan; varmt och skönt den första stunden. När det börjar bli svalt kissar man lite till. Och sen lite till. Sen är blåsan tom. Finansministrarna gör samma sak. Någon industri går knackigt och facken vill inte ha arbetslösa medlemmar; staten går in med stöd, finansierat med lån. En annan näring går dåligt, och facket ställer samma krav; staten lånar mer för att kunna subventionera. Ibland är det byggföretagen, ibland bilindustrin; emellanåt bönderna eller livsmedelsindustrin; järnvägarna, flygplatserna, mer kiss i byxan, ännu mera kiss, och statsskulden växer. Jag talar här utifrån ett europeiskt perspektiv.
Till skillnad från Torbjörn Hållö tycker jag att man skall eftersträva att vara skuldfri. Egennyttan med skulder är högst tvivelaktig ur ett moraliskt perspektiv, och sannolikt också ur ett ekonomiskt. Vi tenderar att alltmer se lösen av en skuld som en händelse efter vår egen livstid. Ifråga om bostadsköp är vi redan där; när jag dör är det dödsboet som får reglera vad banken vill ha för resten av min lägenhet. När det gäller statsskulder har vissa nationer ackumulerat skulder som kanske aldrig kan återbetalas. Någon, utöver politikerna, måste gynnas av en sådan finansiell utveckling. Denne någon är definitivt varken du eller jag eller någon annan hederlig skattebetalare. Skuldfrågan är enligt min mening den bortglömda demokratifrågan.
Hälsar eder Peter Harold