Bästa läsar!
Kastar upp ett hastigt livstecken. Mer än så blir det inte för stunden. Vare sig blogglivet eller privatlivet är på topp just nu. Jobb, jobb, jobb, jobb…
Trots det: Vi syns senare! Hoppas jag…
Hälsar eder Peter Harold
Arkiv för Privat
Söndagskrönika: Inget att rapportera, typ…
Bästa läsare!
Det är ganska mycket just nu. Primärvalskampanjen i USA, presidentvalet i Frankrike, parlamentsval i Grekland, världsmästerskap i ishockey/fotboll/golf eller hwad tusan det är som lockat hit bärsärkar från Latvia/Russia. Ja, jag talar alltså om de supporters som står mitt på gatan och bankar på trummor samtidigt som de står och viftar med brinnande signalfacklor. Pittoresk och ljusår från det svenska lagombeteendet.
Tänk om man kunde få folk att engagera sig för annat än sport? Ikväll är det partiledardebatt på TV. Två – eller är det tre? – partiledare är utbytta sedan förra gången, och det var just de två som inte ville stå på samma sida om programledaren/moderatorn som SD:s Jimmy Åkesson. Eller Jimmie kanske kan heter. Män med y-namn lär ju vara överrepresenterade i straffregistren har jag hört, så det kan ju en partiledare inte heta. Fast nånting säger mig att Åkesson kommer påpeka att det är en helt annan kategori som är överrepresenterade i den fängslande statistiken.
Denna debatt kommer jag inte följa eftersom jag idag besökt loppmarknaden på Hötorget och hittat tre band med en resande målares livslånga hågkomster från Frankrike, Italien, Spanien och England mellan 1840- till 1870-talet. Så gamla böcker skrivs inte längre, och jag kan bara beklaga att 1800-talets målande – ursäkta vitsen – språkdräkt inte väcker någon uppskattning längre. Istället avfärdas de välformulerade texterna som pretentiösa.
Och det blir värre; istället för stil och klass sätts måttstocken efter medelmåttigheten. Ja, jag talar om kvällstidningsprosan. Den med korta meningar. Avskalade. Fåordiga. Konkreta och avhuggna. Och i takt med att den svenska litteraturens framtida kanon formas efter sportkrönikörer och B-kändisar som kladdat sönder spökskrivarnas alster kan vi blott räkna med att medelmåttigheten kommer få ge vika för det uttalat undermåliga och vulgära. Ungefär som föreliggande blogginlägg. Eller en japansk TV-show. Jag ber om ursäkt…
Ja, det var det där med att engagera folk. Att få vanliga hederliga svenskar att av nyktra skäl bli intellektuella bärsärkar. Första matchen måste gå mot de svenska medierna – se föregående blogginlägg. Den andra matchen måste gå emot politikerna. Ja, jag sade emot. Känns det inte lite irriterande att de svenska politikerna gång på gång kan avsäga sig ansvar med motiveringen att ”besluten fattas i EU”. Jaha, varför skall ni sitta i Stockholm då och ta ut arvode på skattebetalarnas bekostnad?
Lugn, jag kommer inte verka för att avskaffa Sveriges riksdag. Tvärtom, jag vill (Önsketänkande!) göra den mer vital och återföra till den makt som man avhänt sig till EU. Detta lär vi nog inte höra något om under partiledardebatten. Därför kommer jag istället att njuta av mina ålderdomliga bokfynd. Jag vet redan vad som är fel i Sverige, Europa och världen. Pö om pö berättar jag om dessa saker i Skrivarens blogg. Men nu skall jag som sagt njuta av mina böcker. Adjö.
Hälsar eder Peter Harold
P.S.
Vill ni trots allt höra en politisk debatt så titta då hellre på det här klippet. Det har mer relevans än den sannolikt intetsägande partiledardebatten.
D.S.
[hgfjy uhwsc jihqö ö qquvöwfifkwå?]
Ghjukls jsha c!
Hiljsv dfjkswpfhs dsihd y sihjdfas jkfia!
Hisrcc siojsc ghäåsw wökgf gk-sjkpf. Gkljcila oac öp aihdf kas äpgfna fmanfpqrwlöfb… ihaa!*
Hälsar eder Peter Harold
*Övers: Är upptagen idag och jag har inte skrivit något i helgen heller att publicera idag. Hoppas att du, min kära läsare, ändå får en trevlig dag idag. Vi syns!
Vid sidan av Jesus lidande på träkrysset…
Bästa läsare!
Jag har fullt upp, fastän det tydligen är en sån där dag då kontorsfolk går hem vid halvlek eftersom det stundar långhelg. För min egen del får jag gå när jag är klar med mina uppgifter. Jag hoppas det blir före kl. 20.00…
Tro inte att jag lämnar omvärlden i fred bara för att jag inte kommer blogga om den nu inför helgen. Tvärtom. Jag har varit aktiv på andra fronter än Skrivarens Blogg och ser ett behov av att sammanfatta mina intryck i ett par inlägg. Men jag måste beta av allt i tur och ordning, och först står ju den vanliga arbetsdagen. Sedan… helghandel. Det lär visst bli sovjetisk standard på de svenska butikerna över påskhelgen. Bäst att bunkra. Vad? Påskmust så klart. Nästa gång vi får den härliga drycken blir ju först i december. För en mustoholist är det en evighet!
Hälsar eder Peter Harold
[Klärvåjannt]
Bästa läsare!
Så har det hänt igen; jag har skådat framtiden.
Nej, jag har inte varit på teknikmässa. Nej, jag har inte suttit och glott på någon science fiction-film. Jag har inte heller ring Madame Eva på spådomslinjen med tillhörande betalnummer.
Allt jag gjorde var att sätta mig vid datorn igår kväll och skriva ner första bästa mening utan att tänka.
”Jag är smickrad”, skrev jag.
Det tog knappt en sekund förrän jag frågade mig själv varför jag skrev så där. En helt vanlig dag utan några som helst sensationer, bortsett från att jag överlevt. Jag tryckte på backstegsknappen så att bokstäverna försvann.
Ändå undrade jag. Jag försökte göra ett nytt försök, men min hjärna tänkte bara på den första formuleringen. Jag skrev ”Jag är knäpp” och skrockade förnöjt. Nä, det är jag ju inte. Backstegsknappen fick jobba igen.
Jag bestämde mig för att inte skriva något. Istället slog jag på radion och lade mig för att läsa. Jag håller på att avverka en inte alltför uppskattad bok av Jules Verne. Den heter ”En kapten om femton år” och är känd bland samlare men troligtvis läst av ett ytterst fåtal. Med tanke på att jag samlat Jules Verne i hela mitt vuxna liv men först nu läst just denna bok så kan man ju ana att den inte lockar lika intensivt som hans andra mer kända verk. Den är oerhört kunskapsorienterande – vilket inte var ovanligt för författarens sammantagna produktion – och äventyret utvecklas i maklig takt, dock aldrig långsamt eller heller är alltför förutsägbart.
Vid 11-tiden på kvällen var jag trött i ögonen och tänkte sova. Men det gick inte att stänga av hjärnan. Jag tog mobiltelefonen och började kolla mejl och andra meddelanden som kommit in medan jag låg och läste boken.
”Du är bäst!”
Nej, det var inte rubriken till ett spam. Nästa meddelande löd: ”Jag håller med!”
Avsändarna var mer än väl kända för mig. Och jag kände mig väldigt glad, om än förvånad, över deras uppskattning. Tredje och fjärde avsändarens meddelande gick i ungefär samma anda. Vad tror ni jag skrev till svar? Jo…
”Jag är smickrad”.
Kusligt, eller hur…?
För den som gillar långa böcker och trivs med en lagom dos av kunskapsförmedling i Jules Vernes anda skall prova på romanen ”Mathias Sandorf”. Eller min egen ”Stålmusslans hemlighet” den dagen den kommer ut.
Hälsar eder Peter Harold
Skadad och förvirrad. Som vanligt, med andra ord.
Bästa läsare!
P.g.a. en olycka har jag svårt att kunna blogga och spela piano just nu. Ja, jag har alltid tyckt att det är svårt att spela piano, men det blev ju inte direkt enklare efter att jag tvangs bandagera mig. Ja, jag har bara mig själv att skylla; man skall använda sax istället för kniv. Eller åtminstone försöka låta bli att hacka av sig fingrarna.
Nejdå, det är fortfarande lika många kvar på handen, men jag kan inte skriva med vänsterhanden. Och det sänker ju min kapacitet som skribent. F.ö. springer jag mest på möten numera, så jag har ändå inte mycket ork på kvällen att blågga.
Ja, varför har ingen förswenskningskampanj kommit på att ändra ”blogga” till ”blågga”? Det är ju trots allt ingen (frisk) människa som säger ”bloooogar”. ”Han” och ”hon” skall ju bli ”hen”, så varför inte pilla på flera ord när man ändå håller på?
Själv tycker jag att vi skall slopa ordet ”kaffekokare”. Ordet passar bra som titel på en person, alltså en nubbe som jobbar med att koka kaffe. Maskinens benämning däremot borde istället vara ”perkolator”. Ja, jag vet. Det är en maskin som till det yttre ser ut som en kaffekanna (under stundom kallad ”perkulator”). Men ordet kan gott och väl tänjas till att omfatta de andra bubblande och väsande vitvarorna som står på diskbänkarna i svenska hem och kontor och droppar bruna fläckar.
Själv nöjer jag mig med thé. Eller ”te”. ”T” är kanske lite väl kort stavat, men det låter rätt när man uttalar det. Ja, nästa gång skall jag skriva ”T” på inköpslistan när jag skall inhandla thé. Hoppas att jag inte glömmer bort mig och kommer hem med det här istället…
Kemetyls T-röd fungerar nog inte så bra ihop med mina värktabletter. Det gör inte jag heller. Jag och värktabletterna alltså – det har ni nog märk av texten ovan!
Hoppas den här postningen gick att läsa… Trevlig helg och lev väl!
Hälsar eder Peter Harold
På språng…
Bästa läsare!
Jag har skissat på en serie blogginlägg, men de är tyvärr alltför fragmatiska för att publiceras. Och jag hinner inte göra något åt det eftersom jag har kalendern fulltecknad från morgon till kväll, och på den timma som återstrår före sängläggning är jag datorlös och läser ”En guide till klassisk musik”. Och bara av den sysselsättningen dyker det upp minst ett dussin potenitiella blogginlägg som jag inte hinner skriva.
F.ö. kan man notera att detta är inlägg 1200 på denna blogg, och de flesta är betydligt längre än denna postning. Så jag hoppas jag är ursäktad när jag ber att få ladda om batterierna en liten stund. 
Hälsar eder Peter Harold
Måndagsdepression? Vår- eller höstdepression? Hur märker man skillnaden under vintern?
Bästa läsare!
Jag noterar att jag aldrig blir av med den där tryckande obehagskänslan. Nej, om jag är ledig längre än sju dagar kan jag nästan börja känna mig som en hel människa, men det är sällan jag är ledig så länge.
Idag är en sådan dag som känns tung. Problemet är att jag inte vet ifall det är måndagsångest, eller om det är höstdepressionen som lever kvar. Ja, det kan ju rent ut av vara vårdepressionen som är tidig.
Ljuspunkterna i livet tycker jag känns små. Visst är jag lycklig över att ha en frisk och välartad dotter som på nåder låter mig umgås till vardags – när jag hinner. Sådant är inte självklart. Jag är henne oerhört tacksam. Ibland undrar jag om det är tack vare henne jag fortfarande lever.
Allt mer sällan ser jag annars de där lockande ögonblicken som gör livet extra mycket värt att leva. Jag tror att jag slutat att drömma. Jag har ägnat 15 års skrivande åt ett författarskap som inte tillför litteraturen särskilt mycket. Jag har haft kul under arbetets gång med berättelserna, men jag börjar undra ifall jag inte lurat mig själv att offra tid för något så nyttolöst som bara belönas med förlagens refuseringsbrev. Vad gäller mitt yrkesliv kan jag inte säga att det är på något vis mer upplyftande, förutom att det än så länge bekostar mitt tak över huvudet.
Vad gör det om 100 år, brukade en vis man i min bekantskapskrets påpeka. Så likgiltig är dock inte jag.
Måhända är jag en sådan person som skulle vilja göra nytta för någon som uppskattar mitt värv om 100 år. Som Louis Pasteur som tog fram ett vaccin mot rabies. Eller bröderna Wright med deras flygplan som innebar att principen ”tyngre-än-luft” fungerade. Eller den som skrev boken där alla livets och tillvarons frågor fick ett svar. Jag tror att ordet jag söker heter ”odödlighet”.
Idag är jag väldigt långt från den egenskapen, och det smärtar mig. Men allra hårdast slår insikten att jag egentligen inte har kontroll över mitt liv, det som jag lever här och nu. Det är därför hela veckan är en evig måndag för mig. Livet är inte oändligt, men det tycks däremot mina själaplågor vara. Höst eller vår har samma smärta.
Om jag inte ser ljuset snart vet jag inte längre vad jag skall ta mig till. Å andra sidan har jag levt länge utan positiv förändring, så varför brådska…? Det är bara bita ihop och hoppas.
Hälsar eder Peter Harold
Och varför var jag tyst idag då…?
Bästa läsare!
På kvällarna ligger eller sitter jag och läser ett utkast till en roman som jag nästan glömt bort. Alstret är första delen av tre(?) som går under samlingsnamnet ”Jules Vernes världsomsegling”. Jag ser att den är daterad till 2009 och dessvärre blev jag tvungen att lägga den åt sidan eftersom Archibald Bodkins äventyr tillsammans med den kvinnliga detektiven Louise Linton pockade på alla min uppmärksamhet året därpå och måste nedtecknas.
Eftersom jag har tryckt på pausknappen vad gäller romanskrivandet sedan slutet av förra året har jag också ägnat mig åt att korrekturläsa ”Stålmusslans hemlighet”, och nu när detta är klart dök ”Äventyr i den arktiska arkipelagen” upp ur skrivbordslådan. Efter att ha läst de första sju kapitlen blev jag tvungen att kolla upp så att jag inte av misstag råkat skriva ut en befintlig verniad av mästarens hand; historien kändes så typiskt Jules Verne. Jag hoppas innerligt att jag får liv i den stilen när del två och tre skall komponeras och nedtecknas. 2013?
Av denna anledning har jag inte haft tid att blogga. Det ligger några spretiga anteckningar i blocket på skrivbordet om politik, barnuppfostran och sex (snart dags för Vecka Sex, kära snuskhumrar), men nu brinner jag för den arktiska arkipelagens äventyr. Någon Juholtare har jag inte heller att ongdöra mig över längre, men däremot känner jag mig bekymrad över inbördeskriget i Malmö. Just nu har jag inte lust att sätta några ord på vad jag känner, men om jag tillåts uttrycka mig i affekt skulle de bli någonting i stil med ”ge Skåne tillbaka till danskarna – det är bara rätt åt dem”. Men så vågar jag inte skriva; jag vet ju inte vilka som blir argast – skåningarna eller danskarna? Nåväl, det kan ju faktiskt vara så att Danmark kanske är bättre på att administrera den skånska provinsen jämfört med vårt stockholmsfixerade fosterland där politiker har beröringsskräck inför reella problem.
Fast lite borde jag väl kunna blogga? Nä, sorry. Vanligtvis brukar jag kunna klämma in ett lagom förvirrat och desorienterat blogginlägg på fikarasten. Men jag har fått ett litet chefsuppdrag som tar all tid och mer därtill. Någon höjning av lönen får jag inte, men man kan säga att jag fått en viss kompensation. En av de underlydande är… hur skall jag uttrycka mig diplomatiskt? Slitz-brud? Nä, det är ett alltför vulgärt epitet. Men lite fotomodellsaktig är hon. Definitivt en av de sötaste tjejer jag sett på jobbet sedan en servitris på personalrestaurangen bar fram en flaska sirap till julgröten under Lucia. Man får helt enkelt lust att ta fram stora objektivet och skjuta av en rulle när man ser den här bruden…
Ok, vi stannar där. Det är inte Vecka Sex än på några dagar. Men direkt när jag såg Miss(?) M blev jag lite orolig. Kan en så här otroligt söt/snygg/het tjej vara hyfsat smart också? Så utan några särskilda avsikter har jag blivit mycket nyfiken på henne – i rent antropologiskt hänseende. Man är ju fostrad i det genusindoktrinerade Sverige att skönhet och intelligens äro motsatsföhållanden till varandra. Hittills kan jag bara själv bevisa att man kan vara både korkad och ful (om jag tillåts förringa mitt eget väsen), men det är inte den frågan vi vill ha svar på just nu. Eller också beror det på att jag är en man. Vi är ju per se fula korkade gubbar. Vissa enbart fula gubbar.
Shit, nu lurade ni mig att skriva ett långt blogg igen. Era rackare…!
Nå, nu vet ni i vart fall vad som sker ifall jag inte bloggar regelbundet. Ni behöver inte vara orliga - bröstsmärtorna och halsbrännan till trots…
Hälsar eder Peter Harold
Vassaste kniven i lådan…
Bästa läsare!
Ja, jag skall hålla mig till rubrikämnet idag. Men jag vet att den gode läsaren förutsätter att jag här skall resonera om potentiella partiledare för socialdemokraterna. Ty begreppet ”vassaste kniven i lådan”, tillika ”inte den vassaste kniven i lådan” har säkert kommit över mången debatttörs tunga de senaste dagarna, månaderna, åren när man talat om svensk socialdemokrati.
Två saker.
Det ena är att (s) varit utanför Rosenbad i över sex år. Det är lika länge som Olof Palme tvangs vara i opposition. Men 1982 vann han valet och återinstallerades som statsminister. Är det inte intressant att (s) klarade av sex års opposition trots att man varit regeringsbärande parti i över 40 år dessförinnan, utan att partistyrelsefolket slet varandra i bitar? Detta tål att tänka på.
Min teori är att Olof Palme varit slut som politiker 1977 om vi haft Internet med dess uppsjö av politiska sajter, bloggosfären och andra sociala medier. Under de socialistiska oppositionsåren hade partiet fortfarande fullt grepp över sina tidningar och de två enda TV-kanalerna. Dagens kris inom (s) är ett tecken på att Sverige blivit mer demokratiskt (och därmed mindre socialdemokratiskt). Bra för Sverige.
Den andra saken är den aktuella begåvningsreserven i (s). De som regerar partiet idag är de som i bästa fall fick en klapp på huvudet eller dunk i ryggen av Palme när han besökte deras SSU-läger. Fast troligare är dagens (s)-elit akademiska karriärister som skaffade sig partibok i hopp om att 40 års maktdominans skulle fortsätta minst lika länge till. Dessa har givetvis inte trivts bra i opposition och fladdrar iväg till den privata marknaden som konsulter och direktörer (ganska ironiskt, faktiskt!). Kvar blir B-laget.
Men jag ämnar inte diskutera (s)-politik och (s)-politiker i detta inlägg. Tvärtom, jag skall inte ens nämna namnet på den avgående partiledaren. Men bara för att inte lämna läsaren okunnig om vilken oskarshamnsbo som avgått från sitt uppdrag ber jag er att föreställa er avkomman mellan Josef Stalin och en bergsuv. Då vet ni vem jag talar om.
Nej, den skarpa kniven i lådan är en privat Haroldsk angelägenhet (som jag blott delar med mig till er, kära läsare). Sistlidna helg firade jag med en pizza i min lägenhetsdel. Eftersom min kinesiska film redan satt igång i DVD-spelaren och jag inte hittade fjärrkontrollen (Den låg under pizzakartongen…) fick jag rusa ut i mitt ödsliga kök och snabbt slita åt mig ett av de tre enda bestick som finns där, nämligen min dopgåva (Resten av mina bestick som används till vardags ligger i andra lägenheten). För första gången på över 40 år kom dessa bestick till användning! Åtminstone kniven.
Är det inte underligt att man kan äga någonting så länge utan att få användning för det? Ja, det har ju inte gott någon nöd på mig under tiden, och med tanke på att jag var ett oönskat barn… eller hur man nu skall tolka det faktum att min far inte alls var så försiktig som han lovade min mor… är det ju ganska generöst att jag redan som 0-åring fick kniv, gaffel och sked av silver. Sedan kan ju halten av den metallen diskuteras.
När jag nu tog min obegagnade dopsked… eh, dopkniv… och började attackera min härligt salta och flottiga Vesuvio skedde det med stor förvåning. Inte bara brödet delade på sig. Så gjorde även pizzakartongen!
Jag kunde inte låta bli att reflektera över detta. Vassaste kniven i min låda är alltså den jag aldrig använt. Det kan nog vara samma förhållande för socialdemokraterna…
Hälsar eder Peter Harold
