Ok, jag vet att det här är lite av en snoppmätartävling. Men hur många olästa mejl har Du i din in-box? 
Hoppas att de få av er som skriver till mig har förståelse för att det går lite trögt för mig att svara snabbt. Har precis svarat Vatikanen att jag inte kan närvara vid begravingen av Johannes Paulus II, om ni förstår vad jag menar…
Hälsar eder Peter Harold
Bästa läsare!
Att jag lyser med min frånvaro från denna blogg under dagtid beror på – som ni säkert listat ut – att jag har häcken full på jobbet. Fikarasterna används numera som transporttillfälle mellan möten och arbetsuppgifter (denna undantagen).
Men att jag även varit tyst under natten och helgen beror på andra omständigheter. Jag har nämligen fått en vit beläggning på händer och armar. Dessbättre är den inte kronisk; med varmt vatten avlägsnas den behändigt från huden. Däremot är det lite värre med kläderna.
Ja, just det. Jag håller på med att måla om köket. Om man får en 10-litershink med vit väggfärg gratis så är man jäkligt dum om man inte passar på att använda denna innan substansen torkar ihop och bara kan användas som bojsänke. Vilket Naturvårdsverket kan ha synpunkter på.
Vad Världsnaturfonden däremot tycker om bojsänke vet jag inte, men de har väl fullt upp med att få ordning på sin redovisning. Om WWF har jag skrivit om redan tidigare i ett annat sammanhang. Närmare bestämt HÄR. Lustigt nog skriver DN och SvD inget om WWF:s oförmåga att redovisa var de insamlade medlen används till. Kan det bero på detta?
Nu skall jag jobba. Med det färglösa jobbet. Vi hörs!
Hälsar eder Peter Harold
Bästa läsare!
Jag har haft en ganska intressant vecka. Bl.a. har jag haft samtal med en expert om nationell säkerhet. Som ni vet är ju Sverige utsatt för 0 (noll) st. terrorattacker per år, och därför spenderar vi hundratals miljoner kronor på att utveckla system till skydd mot dessa gärningar…
Vad experterna kommit fram till är att det är svårt att förhindra attentat av det slag som inträffade i Madrid för några år sedan. Men med hjälp av centraliserade rapporteringsanalyser så skall det nog gå bra att förebygga dem i fortsättningen.
Det lustiga var att experten saknade data i en av sina parametrar över kriminella attacker mot det svenska samhället. Jag gav ur minnet ett exempel på en specifik händelse. Experten sken upp och nästan strålade av lycka. ” – Fast det var långt före min tid i branchen”, inflikade han avvärjande.
1990-talet. Tänka sig att man är en så gammal stofil att man har upplevt det årtiondet. Jodå, jag var väl fortfarande ung då, fast så dramatiskt länge sedan var det inte. Även om just händelsen jag refererade till under mötet i sig var ganska dramatisk.
Här satt jag och var ”gammal i gamet” och blev högaktad för mitt komihåg från 90-talet. Mötesdeltagarna var väl alltför försynta för att våga fråga mig om vem som mördade Olof Palme…, men annars fick jag känslan av att de betraktade mina ord som det högsta av kunskap. Nåja.
Det är i dylika stunder jag drabbas av en förtärande antipati mot mig själv. Jag avskyr att ta emot beröm jag inte förtjänar. Det är illa nog när jag verkligen förtjänar det. Jag får en sådan överväldigande känsla av att jag är en bluff. Till skillnad från de andra vid sammanträdesbordet har jag ingen examina från universitetet eller ens återvänt med flyget från en säkerhetskonferens i Houston och lider av jet-lag. Jag åkte tunnelbanans gröna linje till mötet… och samma hem igen.
I övrigt så meddelar SÄPO att hotbilden mot Sverige är mycket låg. Fast med en reservation; om något händer på Internet kan det få stor spridning. Stor suck hördes bland mötesdeltagarna. ”- Detta ständiga Internet!” tycktes de tänka.
Med ens kände jag mig som den enda representanten från den riktiga världen på mötet…
Hälsar eder Peter Harold
Bästa läsare!
Det har varit höstlov. Dels märks det på att alla löv på träden utanför kontorsfönstret är gula och faller. Och dels märks det på att min mobiltelefon får en särskild typ av telefonsamtal. Ja, min dotter har varit ensam hemma på dagen under hela lovet.
Det är givetvis inte så kul för henne. Visst skulle hon kunna gå över till sin kompis. Fast hennes pappa skulle i så fall ringa var 30:e minut för att höra efter att hon inte blivit kidnappad. Hon har en riktig hönsmamma till far.
Fast det är tydligen inte så dumt med en heldag framför videon heller. DVD-samlingen har tydligen blivit genomgången. Vissa filmer har behållit kvaliteten; andra inte. De som inte ”håller” längre är Barbie-filmerna. Inte för att historierna blivit mer fjolliga (det var illa nog redan från början, min anm.), men tydligen kan det här med dataanimering och perfekta bildytor bli lite väl själlöst.
Så när en film är färdigvisad rings det till pappans jobbtelefon: ” – När kommer du hem?” ( – Du, jag har inte ens hunnit äta lunch än) ” – Finns det skinka till smörgåsen?” ( - Ta ost istället) ” – Jag har bäddat sängarna; du är skyldig mig ett manga-album!” ( – För ett manga-album får du allt ta disken samt dammsuga alla rum, lilla vän!)
Som invånare i 08-området undrar jag på allvar varför detta höstlov existerar. Är det för att lärarna skall få ett break mitt i terminen och en chans att samla kraft? För höstlovet har väl knappast någon funktion ur agronomiskt perspektiv då halva landet sägs vara täckt av snö. Eller förväntas man vara ute och skjuta älg vid den här tiden på året? *ovetande*
Ja, vad tusan är poängen med höstlov? Att irritera och oroa föräldrar som inte har tillräckligt med semesterdagar att stanna hemma och vakta sina telingar? Bra fråga tycker jag själv. Ge mig ett bra svar nu.
Hälsar eder Peter Harold
Bästa läsare!
Beklagar frånvaron av nya inlägg, men just nu är det ”På kurs med Kurt” som gäller. Och det är jag som är Kurt. Idag har jag hållt föreläsning för lastbilschaufförer. Ett par av dem hade airbagen inbyggd i sig själva…
Vad beträffar de senaste dagarnas KGB-skandal som är centrerad kring Jan Gullejo (och det är mycket som är centrerat kring honom; närmare bestämt hela världen om man skulle fråga honom själv) så nämns det att han inte var den enda journalisten som var värvad av KGB att ”utföra uppdrag”. Men vilka vill man inte avslöja.
Till er besökare av Skrivarens blogg kan jag avslöja ett namn som svenska medier tiger om. Det rör sig om en högt uppsatt nyhetskommentator som nyligen lämnade sin tjänst på SVT.
K-G Bergström!!!
I alla fall om man skall döma av hans initialer: ”K-G B”…
Avrundar med följande underhållande filmklipp:
Jag skall försöka komma tillbaka så snart som möjligt och besvara era artiga kommentarer, men just nu måste jag förbereda morgondagens övninger. Ha det!
Hälsar eder Peter Harold
P.S.
Noterar att Mona Sahlin krävde igår att Jan Gullejo skulle lägga korten på bordet och svara för vad han gjort i sin marxistiska ungdom. SR ordnade ett utmärkt debattillfälle idag och Jan Gullejo lovade att ställa upp. Men gissa vem som fegade ut?!!! Japp. Mona. Hon är en riktig pressmeddelandeagitator. Och Sverigedemokraternas bästa fiende.
D.S.
Bästa läsare!
Jag har fått påhälsning telefonledes av gamla klasskamrater. Varför vet jag inte. Kanske för att se om min liv gått åt helvete, varför suktan efter skadeglädje skulle kunna vara ett motiv.
Ja, jag är en cyniker. I mitt kalla hjärta saknas förståelse för att några gamla skolkamrater hyser en nyfikenhet över hur mitt liv ser ut drygt 20 år senare. Och så visar det sig att de blivit tvugna att ta sig några biror för att skaffa sig mod att ringa mig!
What the f*ck!?! blev min outtalade reaktion. Folk dricker sig halvfulla (eller i det här fallet trekvartsfulla) för att VÅGA ringa hem till MIG? What the f*ck igen!
Mmmm. Sådant skulle ju kunna framkalla hybris. Eller en vanföreställning om att jag är en så gudomlig människa att ofrälset darrar när de närmar sig, både av fruktan och beundran…
Hur många av Greta Lovisa Gustavssons gamla skolkamrater vågade kontakta henne sedan hon blivit Greta Garbo? Nä, precis.
Jag skall inte citera allt de sa. Men det var en störtsjö av komplimanger. Dito retroaktiva komplimanger. Fast jag har faktiskt väldigt få minnen av att jag blev beundrad när jag gick i skolan. Snarare var tvärtom. Inte direkt mobbing, men jag stack ut. Ja, stack ut ungefär som en servett med påskmotiv på julbordet. Eller som klassens ordningsman vs hårdrockarna i skinnjackor med satanssymboler…
Efter samtalet började jag analysera det inträffade. Tydligen måste vi killar – eller en del av oss – ta ett par järn innan vi vågar säga uppriktiga artigheter till varandra. Någon skulle kanske använda ordet ”patetiskt” i sammanhanget. Och visst kan det kanske stämma. Minns hur många år det tog för mig att berätta för ”Ninette” vad jag kände för henne. Och det dessutom bara brevledes. DET är patetiskt.
Efter en stund klarnade det för mig. Det var inte de småfulla påringarna från mitt förflutna som hade problem med sina känsloliv. Den som har problem är JAG.
Problemet yttrar sig i min bild av mig själv, och bilden av mig själv i olika situationer. För skall jag vara ärlig så förstår jag mig själv mindre än jag förstår människorna i min omgivning. När jag ser mig i spegeln ser jag en främling. Jag kan inte läsa av hans ansikte för att förstå vad han tänker. Och då är det ändå mitt ansikte.
En motsvarighet skulle kunna vara en kvinna som växer upp i en manskropp med tillhörande identitetskris. Eller en man som föddes som kvinna (och en sådan ”kille” känner jag). Fast i mitt fall är jag inte alls missnöjd med mitt kön (som enligt statistiken är någon/några cm över genomsnittet måste jag bara få inflika här apropå ingenting). Jag är bara så oförstående över mitt skal.
Tack och lov slipper jag se eländet, förutom när jag skall raka mig. Och det gör jag helst sällan…
Hälsar eder Peter Harold
Bästa läsare!
Liten kort rad, bara för att visa att jag lever. Och det är väl det som är det intressanta just nu eftersom jag indirekt mottagit ett mordhot. Inte första gången, men till skillnad från det föregående tillfället betraktas detta som mer seriöst, och av en helt annorlunda anledning (fast det är samma typ av upphovsmän bakom hotet). Jag vill inte vräka ut några detaljer, men jag och de drabbade har fullt upp att vidta nödvändiga åtgärder. Tur i alla fall att jag är tränad för sånt här; alltid roligt när ens sakkunskaper kommer till nytta, eh…
Detta betyder att jag för tillfället har annat i huvudet än energin att vara en kreativ bloggskribent. Jag är enormt trött. Ni får faktiskt till och med kvittra själva för jag har inte tid att leta upp någon pausfågel. Tills jag är tillbaka; ta hand om er.
Hälsar eder Peter Harold
UPPDATERAT 13/10 14.00:
Förhoppningsvis kan jag och mina kollegor andas ut för den här gången. För min egen del står det klart att hästhuvudet inte skulle läggas i min säng – för att uttrycka det symboliskt. Tack vare rådigt ingripande från en arbetskollega vet polisen vilken grupp av individer (deras identitet) som förmodas utgöra gärningsmännen. Polisen vet nu hur gärningsmännen tänkt gå till väga, och att uppsåtet inte varit att döda men däremot framkalla skada. Det är ju iofs grader i helvetet.
Över lag upplever jag att min tillvaro allt mer börjar likna en billig kioskdeckare, och har gjort så hela det senaste halvåret, om än med en ovanligt seg handling men med vissa fantasieggande ingredienser. Det senare förstärks när man inte vet hur NÄRA hotet ligger. Eftersom ”gärningsmännen” (och i deras ställe under polisbevakningen gärningsmännens vänner) kan tänkas lägga hästhuvudet i fel säng har jag fått byta ut mopeden mot bilen istället. Vilket egentligen är helt ok för mig nu när det är så j-a kallt på morgonen.
Dock är alla mina illusioner om att Sverige ett tryggt land att leva i totalt över för min del. ”-Välkommen till verkligheten”, hälsade en annan kollega som samlat en hel pärm full med kopior på hotbrev, skaderapporter och polisanmälningar från hennes jobb.
SLUT UPPDATERING.
Bästa läsare!
Här går man och skriver hur lycklig jag är eftersom hjärtat tappat alla känslor och tanken är befriad från alla idéer om kärlek. Och vad händer redan samma natt? Jo. HON dyker upp i en dröm. Stupid brain…
Jag hade faktiskt VERKLIGEN hoppats på att jag skulle kunna släppa tankarna på henne.
Nå. Nu skall jag dränka mig i hårt arbete. Eller mental spanking som jag föredrar att kalla det.
Hälsar eder Peter Harold
Bästa läsare!
I begynnelsen skapade Gud himmel och jord.
Och jorden var öde och tom, och mörker var över djupet, och Guds Ande svävade över vattnet.
Och Gud sade: »Varde ljus»; och det vart ljus.
Ja, så inleds första kapitlet i första Moseboken. Och som framgår är det Maxarn i det blå, Gud himself, som tar cred för att ha både skapat himmel och jord, och så fort han snubblat över fastland tänt jätte-Luman i skyn; solen.
”Varde ljus” är en imponerande replik. Oerhört befallande och i synnerhet imposant eftersom det krävs en hel del för att det skall bli ljust.
Det sägs att när den onde i djupet, djävulen (med eller utan Prada), kommer upp till människorna på jordytan skall mörkret åter sänka sig och vår planet bli lika öde och övergiven som den var innan Gud ordnade ljussättningen.
Frågan är om Djävulen behövs till detta. Jag har elektriker hemma hos mig; det har aldrig varit så ljusfattigt i min bostad som efter detta. Det enda ställe där vi har ljus på kvällen är i köket. Och i kväll har jag gäster. Vi får se om ett snabbt besök hos IKEA för införskaffande av jordade takarmaturer hinns med innan fläskytterfilén skall kremeras. Annars blir det en helkväll med enbart levande ljus.
Trevlig helg på er, kära läsare!
Hälsar eder Peter Harold
Bästa läsare!
Undrar hur provocerande detta skulle vara att visa i svensk TV? Hur är det man brukar säga? Känsliga tittare varnas…, eller hur? Slösa bort 7 minuter av ditt liv på egen risk:
Personligen gillade jag det här bättre; åskväder i Pyreneerna:
Underbart med kombinationen fågelsång och åskmuller; skulle gärna vilja uppleva det på riktigt. Helst med den käraste vid min sida. Vem det nu kan vara…?
Hälsar eder Peter Harold
