Bästa läsare!
Idag hade det varit på sin plats att jag skulle skrivit något om svensk socialdemokrati och dess liknelse med en svårt sjuk patient kopplad till respirator. Men jag hoppar över det idag. Socialdemokraterna känns inte särskilt relevanta längre sedan Nya Moderaterna lyckats triangulera sig till den politiska mitten – där svensk socialdemokrati (de röda fanorna till trots) befinner sig i handling om än inte alltid i ord.
Istället väljer jag att ta tidsmaskinen och flyga fem år bakåt i tiden.
Bästa läsare!
Klockan är nu tolv på natten och jag sitter vid mitt köksbord. Jag är inte det minsta rädd. Det hörs inga märkliga ljud från väggarna, inga osynliga vinddrag som får nackhåren att resa sig, inga fotsteg från den tomma korridoren… inget oförklarligt ljussken från tamburen.
Vart tog spökena vägen?
Det slog mig att jag faktiskt saknar deras närvaro. När man var liten och fortfarande trodde på dem kunde man alltid jaga bort rädslan genom att trycka nallen tätt intill sig och dra täcket över huvudet och ligga där stilla tills luften tog slut och man måste lätta på täcket. Vid det laget hade spökena gått genom väggen och över till grannarna.
Idag är det lite svårare. Blir jag ledsen och rädd har jag ingen nallebjörn att krama, och det hjälper inte att dra täcket över huvudet. Monstren finns fortfarande kvar där: cancerlarm, bostadslån, stigande inflation, turbulent arbetsmarknad, Putin, klåfingriga politiker, EU-byråkrati, impotens, laglöshet…
Några söker trygghet i att krama flaskan istället för nallebjörnen. Om de lyckas vet jag inte, men de lyckas säkert utestänga världen från sina sinnen i samma mått som vi lyckades genom att dra täcket över oss.
Spöken är det minsta vi är rädda för idag. Ändå önskar vi nog att någon kunde komma in och tända en lampa och säga att det inte finns något att vara orolig för. Men i själva verket är det tvärtom. Som vuxen möts man av en situation som är värre än någonsin:
Bevakningsföretagen berättar att endast deras larmtjänster och säkerhetsgaller hjälper mot inbrottstjuvarna. Varje bilfirma med självaktning berättar att deras femstjärnigt krocktestade bilar är de bästa att hamna i en olycka med – i en annan bil är du så gott som dödsdömd. Röda korsets och Rädda barnens bössinsamlare är nog inte sena att påpeka att din hjälp behövs därför att världen håller på att rasa samman. Äter du kött så bidrar du till att Afrikas folk svälter ihjäl. Och tror du inte på Al Gores profetia om att havet kommer sluka större delen av jordklotet p.g.a. ”global warming” så är du ansvarslös.
Spökena finns kvar. Men de är inte längre vita svävande lakan som hoppar ut från din vägg på grund av din skenande fantasi. De består av din ångestfyllda vardag. Och för varje ångestfaktor så finns det en produkt du kan välja som skall dämpa denna ångest. Lite dyrare än en nallebjörn och ett täcke…. men den levereras med batterier och 12 månaders garanti. Whatever…
Hälsar Eder Peter Harold
När jag bläddrade bakåt i min blogg från maj 2008 fann jag att ett flertal postningar handlade om min förälskelse till arbetskollegan ”Ninette” som fick stå som modell för en av karaktärerna i min största roman. Jag lyckades få en del av er läsare av Skrivarens blogg att bli i någon grad intresserade av mitt privatliv som jag som med detta undantag gjorde offentligt. Ni som läste bloggen vet hur det sedan gick. Det vill säga inte alls. Min kärleksförklaring levererade jag per post veckan innan hon skulle sluta jobbet. Och den blev vänligt besvarad med ett mångradigt SMS med temat ”tack, men nej tack” från en smickrad avsändare. Vilket faktiskt var ett bekvämt ”slut” kanske för oss bägge.
Möjligtvis är det så att drömmarna och fantasierna fått ett eget underbart liv under åren tack vare att romansen inte förverkligades. En del av mig är tacksam över det. En annan del…. är väldigt ledsen.
Min dröm om ett förhållande med arbetskollegan ”Ninette” är starkt sammanlänkat med romanen om Pjotr Korodil och hans fästmö Ninette Gustavf som han misstänkte var kidnappad av besättningen ombord på en främmande ångdrivande amfibie. Slutet av berättelsen skrev jag innan jag tagit mig modet att skriva mitt kärleksbrev till föremålet för min åtråtrots att jag anade att det inte skulle ge något, och jag var i rätt sinnesstämning att skapa ett sorgligt slut i romanen. Fast pennan arbetade vidare. Efter att Pjotr Korodil förstått att hans forna fästmö nu tillhörde en annan man så valde han att gå vidare. Hans kärlek till henne var så stark men osjälvisk att han kunde glädjas åt hon var en lycklig maka utan honom. Men ödet ville inte skilja dem åt helt - en tid senare blev han folkskolelärare i en by utanför Moskva, och där dök Ninette Gustavf upp med sin lille son som den dödförklarade fästmannen tog till sin elev. Både för mig och för Pjotr Korodil dög detta slut på berättelsen.
Jag skall kanske här avslöja att när Ninette Gustavf presenterade sin son för byskolans lärare så hade Pjotr Korodils utseende förändrats dramatiskt, men fastän hon kände igen sin forne fästman yttrade hon ingenting om detta. Och Pjotr Korodil avslöjade inte sin gamla identitet. Intet ord sades om den tid som varit, om de känslor de haft för varandra. Orealistiskt? Njet. Idag mötte jag ”Ninette” som kommit tillbaka till mitt jobb på en ny tjänst. Mina tankar gick osökt till min egen roman. Inte med ett ord nämnde någon av oss mitt kärleksbrev som hon fick för snart fem år sedan. Vi pratade jobb. Bara jobb. Precis som byskoleläraren bara talade om utbildningen som Ninette Gustavfs son fick hos honom…
Tyvärr blir det ingen uppföljare till romanen. Pjotr Korodil har redan lärt mig att äkta kärlek tillåter en att släppa taget om den man inte kan få. Så ni får nog leva med att denna blogg sannolikt inte kommer utforska eller exponera mitt kärleksliv. Om det ämnet kan jag lugnt utbrista i ett sammanfattande ” – Cirkulera, här finns inget att se…”. Tyvärr. Ibland önskar jag att det vore annorlunda.
Hälsar eder Peter Harold
