Arkiv för Privat

Mjölkkartong + glasburk + tejp = Zeppelinare?

Bästa läsare!

Ibland känns det som att min chef begär av mig att jag skall skapa en Zeppelinare av en gammal mjölkkartong och en glasburk samt lite tejp.

Omsatt i ett påtagligt exempel så skall jag leda ett projekt där man sätter upp X,5 km staket för en given kostnad. Visserligen täcker projektbudgeten den offert som staketleverantören gett, fast jag har inte fått se offerten. Om det nu bara var staketet som skulle upp vore allt frid och fröjd, men min chef var helt omedveten om att när man sätter upp ett staket måste man borra ner staketfundament i marken. Och när man borrar i marken måste man veta att det inte finns några kablar där. Alltså måste jag beställa kabelutvisning. Med vilka pengar betalar jag kabelutvisaren som tar 1500 kr/timman?

” – Ta ur projektbudgeten. Fast du får inte gå över…”

På vissa ställen finns det kablar. Dessa är i vägen för det nya staketet. Jag måste beställa någon som flyttar dessa kablar. Med vilka pengar betalar jag el- och grävfirmorna som skall göra detta?

” – Ta ur projektbudgeten. Fast du får inte gå över…”

Hur löser man detta? Jo, man kan göra som så att man köper lite mindre staket. Nu är staketet redan beställt av min chef. Men då kan man skära på monteringskostnaden, d.v.s låta vissa staketsektioner ligga på lager  tills mer pengar finns. T.ex. när helvetet fryser till is eller Mona Sahlin talar i TV som en bildad kvinna i 50-årsåldern.

Hur kan jag räkna på monteringskostnaden för att decimera insatsen? Jo, jag måste utgå från vad som står på offerten som staketleverantören gett min chef. Fast den offerten har inte jag tillgång till. Det är osäkert var den finns, och min chef anser att den inte behövs eftersom leverantören lovat att ”hålla sig inom projektpengen”…

Nu har min dotter fått samma omöjliga uppdrag, fast i en skolversion. Hennes klass skall syssla med uppfinningar med anledning av Nobelfestligheterna. Dessa uppfinningar skall göra vardagslivet enklare eller spara på miljön. I ett brev hem anges att barnen skall ta med sig rekvisita till skolan, t.ex. mjölkkartonger, toalettpappersrör, glasburkar, och ”annat smått och gott skräp”.

Min dotter vill göra en maskin som påminner henne att göra sina läxor (samt vilka läxor hon har”. Jag föreslog henne att lyssna på mig alternativt skaffa sig ett litet anteckningsblock. Då blev vi osams…

Nu har vi suttit här i en timma och förkastat idéer. Jag kan bara kallt konstatera att det barnen skall ta med sig till skolan för att omvandlas till uppfinningar gör sig bäst i en returbehållare för papper, glas och plast. Jag är bombsäker på att ingen i deras klass kommer lyckas skapa en mobil dialysmaskin av två sura tetrapak, eller en perpetuum mobile av en näve gummiband och en honungsburk. Varken jag eller min dotter eller någon av hennes klasskamrater heter McGyver i efternamn.

Hälsar eder Peter Harold

Kommentera

Verkligheten. Utan filter.

Bästa läsare!

En bekant till mig skickade för någon timma sedan en hälsning och förklarade att det var skönt att vara tillbaka i verkligheten. Ända sedan han fick en rejäl snyting av okänd gärningsman har han inte varit i skick att använda Internet.  Det var när han öppnade datorn som denna känsla infann sig – att vara på väg tillbaka till verkligheten.

Jag har själv praktiserat det där ovälkomna livet off-line av och till på sistone. Verkligheten utanför Internet.  Det är ett mycket otryggt liv. Jag förstår A-lagarna som super sig till tröst i en galen värld; vad kan de annat tro om den när deras intryck av nyhetsflödet begränsas till kvällstidningarnas löpsedlar? Prova att själv avskärma dig med blott löpsedlar som enda informationskälla. Vilken eländig bild av vårt samhälle ger inte dessa.

Att vara off-line är också lite som att inte existera, i alla fall för mig eftersom jag ju regelbundet skrivit i bloggform (och olika forum) och åtminstone förr varit en flitig e-postskrivare.

 Att omvärlden däremot inte slutar existera, det är jag mycket väl medveten om. Under min senaste ”frånvaro” rullade det s.k. ”ClimateGate” upp i bloggosfären, och hade så gjort i ett par dar innan jag fick höra talas om den. Sådant väcker en känsla av att man aldrig kan lämna Internet för länge. Det är där världen finns. Utan filter.

Hälsar eder Peter Harold

Kommentarer (5)

Jag, Billy och ”Ninette” – veckan som gick.

Bästa läsare!

Ber om ursäkt för min låga prestationsnivå på denna blogg under senare tid, men vardagslivet har hoppat upp och bitit mig i ändalykten.

Jag har nämligen – förutom allt stök och bök på jobbet – rivit upp mina bopålar och flyttat in hos grannen. Ja, givetvis fick grannen flytta ut först; man är väl ingen gökunge heller! Det innebär att mitt konstiga förhållande blivit mer komplicerat än tidigare. Som jag brukar säga: jag orkar inte förklara… ;-)

Det skall inte stickas under stol med att den som är mest entusiastisk är min dotter, vilken till 40′000 kr äger den nya lyan (bortskämt barn pga gammelfarfar). Fast det är tydligen inte kul att sova utan mamman, så jag har numera äran att sova i en riktig säng (efter 7 års liggande i en soffa, stackars mig).

Utöver detta har jag också investerat i ett gäng bokhyllor från IKEA. Ja, en man med en så sofistikerad samling av reseskildringar från 1800-talet borde inte ställa sina antikvariska verk i något så pöbelmässigt som en Billy-hylla. Men det är i alla fall bättre än att ha dem liggande i kartonger på vinden. Visst hade det varit kul med vitrinskåp av ek, men som hederlig skattebetalare har jag inte de pengarna… *”vad är en bal på slottet”-suck*

Fast är allt detta en tillräckligt god ursäkt till att inte blogga? Nej, tveksamt. Hade jag haft twitter-mani skulle jag givetvis lämnat minutoperativa besked om att nu är skruv 138897 sammansatt med träpanel 148837, fast sånt crap sysslar inte jag med.

Nej, jag drabbades av något värre än monteringen av Billy. Jag råkade få syn på ”Ninette” som gjorde ett besök på sin forna arbetsplats i förra veckan. Skam att behöva säga det, men jag gick och gömde mig (efter att ha tjuvtittat på henne i ett par minuter). Reaktionen är nog inte sund, men ändock lättförklarlig. Jag förklarade situationen för min chef (en av dem alla) och hon var förstående. Hon påpekade så insiktsfullt att man ju inte väljer sina känslor. Och jag instämmer. Jag skulle gärna vilja slippa få hjärtklappning och bli skakig av att se ”Ninette”. Det vore skönt att kunna säga till sig själv att man ”kommit över” det som varit. Eller snarare; det som aldrig blev något. Tills dess… ja, det är väl bara att vänta.

Hälsar eder Peter Harold

Kommentarer (4)

J ä k t a d

Bästa läsare!

Kastar bara ifrån mig ett kort livstecken. Jag är så jäktad att jag inte ens har tid att skriva ordet ”utmattningsdepression” i detta inlägg. Snart är det dags för några dagars semester, så förhoppningsvis slipper jag använde detta ord i något kommande blogginlägg. Tackar för era kommentarer, och jag skall besvara dem så snart som…

*Peter Harold springer*

 

Kommentarer (10)

Hur många olästa mejl har ni?

liteeftermedmejlen

Ok, jag vet att det här är lite av en snoppmätartävling. Men hur många olästa mejl har Du i din in-box? ;-)

Hoppas att de få av er som skriver till mig har förståelse för att det går lite trögt för mig att svara snabbt. Har precis svarat Vatikanen att jag inte kan närvara vid begravingen av Johannes Paulus II, om ni förstår vad jag menar… ;-)

Hälsar eder Peter Harold

Kommentarer (6)

Vit beläggning på händer och armar

Bästa läsare!

Att jag lyser med min frånvaro från denna blogg under dagtid beror på – som ni säkert listat ut – att jag har häcken full på jobbet. Fikarasterna används numera som transporttillfälle mellan möten och arbetsuppgifter (denna undantagen).

Men att jag även varit tyst under natten och helgen beror på andra omständigheter. Jag har nämligen fått en vit beläggning på händer och armar. Dessbättre är den inte kronisk; med varmt vatten avlägsnas den behändigt från huden. Däremot är det lite värre med kläderna.

Ja, just det. Jag håller på med att måla om köket. Om man får en 10-litershink med vit väggfärg gratis så är man jäkligt dum om man inte passar på att använda denna innan substansen torkar ihop och bara kan användas som bojsänke. Vilket Naturvårdsverket kan ha synpunkter på.

Vad Världsnaturfonden däremot tycker om bojsänke vet jag inte, men de har väl fullt upp med att få ordning på sin redovisning. Om WWF har jag skrivit om redan tidigare i ett annat sammanhang. Närmare bestämt HÄR. Lustigt nog skriver DN och SvD inget om WWF:s oförmåga att redovisa var de insamlade medlen används till. Kan det bero på detta?

Nu skall jag jobba. Med det färglösa jobbet. Vi hörs!

Hälsar eder Peter Harold

Kommentarer (5)

Känslan av att vara en bluff?

Bästa läsare!

Jag har haft en ganska intressant vecka. Bl.a. har jag haft samtal med en expert om nationell säkerhet. Som ni vet är ju Sverige utsatt för 0 (noll) st. terrorattacker per år, och därför spenderar vi hundratals miljoner kronor på att utveckla system till skydd mot dessa gärningar…

Vad experterna kommit fram till är att det är svårt att förhindra attentat av det slag som inträffade i Madrid för några år sedan. Men med hjälp av centraliserade rapporteringsanalyser så skall det nog gå bra att förebygga dem i fortsättningen.

Det lustiga var att experten saknade data i en av sina parametrar över kriminella attacker mot det svenska samhället. Jag gav ur minnet ett exempel på en specifik händelse. Experten sken upp och nästan strålade av lycka. ” – Fast det var långt före min tid i branchen”, inflikade han avvärjande.

1990-talet. Tänka sig att man är en så gammal stofil att man har upplevt det årtiondet. Jodå, jag var väl fortfarande ung då, fast så dramatiskt länge sedan var det inte. Även om just händelsen jag refererade till under mötet  i sig var ganska dramatisk.

Här satt jag och var ”gammal i gamet” och blev högaktad för mitt komihåg från 90-talet. Mötesdeltagarna var väl alltför försynta för att våga fråga mig om vem som mördade Olof Palme…, men annars fick jag känslan av att de betraktade mina ord som det högsta av kunskap. Nåja.

Det är i dylika stunder jag drabbas av en förtärande antipati mot mig själv. Jag avskyr att ta emot beröm jag inte förtjänar. Det är illa nog när jag verkligen förtjänar det. Jag får en sådan överväldigande känsla av att jag är en bluff. Till skillnad från de andra vid sammanträdesbordet har jag ingen examina från universitetet eller ens återvänt med flyget från en säkerhetskonferens i Houston och lider av jet-lag. Jag åkte tunnelbanans gröna linje till mötet… och samma hem igen.

I övrigt så meddelar SÄPO att hotbilden mot Sverige är mycket låg. Fast med en reservation; om något händer på Internet kan det få stor spridning. Stor suck hördes bland mötesdeltagarna. ”- Detta ständiga Internet!” tycktes de tänka.

Med ens kände jag mig som den enda representanten från den riktiga världen på mötet…

Hälsar eder Peter Harold

Kommentera

Veckan som gick, sa flickan…

Bästa läsare!

Det har varit höstlov. Dels märks det på att alla löv på träden utanför kontorsfönstret är gula och faller. Och dels märks det på att min mobiltelefon får en särskild typ av telefonsamtal. Ja, min dotter har varit ensam hemma på dagen under hela lovet.

Det är givetvis inte så kul för henne. Visst skulle hon kunna gå över till sin kompis. Fast hennes pappa skulle i så fall ringa var 30:e minut för att höra efter att hon inte blivit kidnappad. Hon har en riktig hönsmamma till far.

Fast det är tydligen inte så dumt med en heldag framför videon heller. DVD-samlingen har tydligen blivit genomgången. Vissa filmer har behållit kvaliteten; andra inte. De som inte ”håller” längre är Barbie-filmerna. Inte för att historierna blivit mer fjolliga (det var illa nog redan från början, min anm.), men tydligen kan det här med dataanimering och perfekta bildytor bli lite väl själlöst.

Så när en film är färdigvisad rings det till pappans jobbtelefon: ” – När kommer du hem?” ( – Du, jag har inte ens hunnit äta lunch än) ” – Finns det skinka till smörgåsen?” ( - Ta ost istället) ” – Jag har bäddat sängarna; du är skyldig mig ett manga-album!” ( – För ett manga-album får du allt ta disken samt dammsuga alla rum, lilla vän!)

Som invånare i 08-området undrar jag på allvar varför detta höstlov existerar. Är det för att lärarna skall få ett break mitt i terminen och en chans att samla kraft? För höstlovet har väl knappast någon funktion ur agronomiskt perspektiv då halva landet sägs vara täckt av snö. Eller förväntas man vara ute och skjuta älg vid den här tiden på året? *ovetande*

Ja, vad tusan är poängen med höstlov? Att irritera och oroa föräldrar som inte har tillräckligt med semesterdagar att stanna hemma och vakta sina telingar? Bra fråga tycker jag själv. Ge mig ett bra svar nu.

Hälsar eder Peter Harold

Kommentarer (6)

Yes, I can…

Bästa läsare!

Beklagar frånvaron av nya inlägg, men just nu är det ”På kurs med Kurt” som gäller. Och det är jag som är Kurt. Idag har jag hållt föreläsning för lastbilschaufförer. Ett par av dem hade airbagen inbyggd i sig själva…

Vad beträffar de senaste dagarnas KGB-skandal som är centrerad kring Jan Gullejo (och det är mycket som är centrerat kring honom; närmare bestämt hela världen om man skulle fråga honom själv) så nämns det att han inte var den enda journalisten som var värvad av KGB att ”utföra uppdrag”. Men vilka vill man inte avslöja.

Till er besökare av Skrivarens blogg kan jag avslöja ett namn som svenska medier tiger om. Det rör sig om en högt uppsatt nyhetskommentator som nyligen lämnade sin tjänst på SVT.

K-G Bergström!!!

I alla fall om man skall döma av hans initialer: ”K-G B”…

Avrundar med följande underhållande filmklipp:

Jag skall försöka komma tillbaka så snart som möjligt och besvara era artiga kommentarer, men just nu måste jag förbereda morgondagens övninger. Ha det!

Hälsar eder Peter Harold

P.S.
Noterar att Mona Sahlin krävde igår att Jan Gullejo skulle lägga korten på bordet och svara för vad han gjort i sin marxistiska ungdom. SR ordnade ett utmärkt debattillfälle idag och Jan Gullejo lovade att ställa upp. Men gissa vem som fegade ut?!!! Japp. Mona. Hon är en riktig pressmeddelandeagitator. Och Sverigedemokraternas bästa fiende.
D.S.

Kommentarer (4)

Tankar efter en fyllepåringning…

Bästa läsare!

Jag har fått påhälsning telefonledes av gamla klasskamrater. Varför vet jag inte. Kanske för att se om min liv gått åt helvete, varför suktan efter skadeglädje skulle kunna vara ett motiv.

Ja, jag är en cyniker. I mitt kalla hjärta saknas förståelse för att några gamla skolkamrater hyser en nyfikenhet över hur mitt liv ser ut drygt 20 år senare. Och så visar det sig att de blivit tvugna att ta sig några biror för att skaffa sig mod att ringa mig!

What the f*ck!?! blev min outtalade reaktion. Folk dricker sig halvfulla (eller i det här fallet trekvartsfulla) för att VÅGA ringa hem till MIG? What the f*ck igen!

Mmmm. Sådant skulle ju kunna framkalla hybris. Eller en vanföreställning om att jag är en så gudomlig människa att ofrälset darrar när de närmar sig, både av fruktan och beundran…
Hur många av Greta Lovisa Gustavssons gamla skolkamrater vågade kontakta henne sedan hon blivit Greta Garbo? Nä, precis.

Jag skall inte citera allt de sa. Men det var en störtsjö av komplimanger. Dito retroaktiva komplimanger. Fast jag har faktiskt väldigt få minnen av att jag blev beundrad när jag gick i skolan. Snarare var tvärtom. Inte direkt mobbing, men jag stack ut. Ja, stack ut ungefär som en servett med påskmotiv på julbordet. Eller som klassens ordningsman vs hårdrockarna i skinnjackor med satanssymboler…

Efter samtalet började jag analysera det inträffade. Tydligen måste vi killar – eller en del av oss – ta ett par järn innan vi vågar säga uppriktiga artigheter till varandra. Någon skulle kanske använda ordet ”patetiskt” i sammanhanget. Och visst kan det kanske stämma. Minns hur många år det tog för mig att berätta för ”Ninette” vad jag kände för henne. Och det dessutom bara brevledes. DET är patetiskt.

Efter en stund klarnade det för mig. Det var inte de småfulla påringarna från mitt förflutna som hade problem med sina känsloliv. Den som har problem är JAG.

Problemet yttrar sig i min bild av mig själv, och bilden av mig själv i olika situationer. För skall jag vara ärlig så förstår jag mig själv mindre än jag förstår människorna i min omgivning. När jag ser mig i spegeln ser jag en främling. Jag kan inte läsa av hans ansikte för att förstå vad han tänker. Och då är det ändå mitt ansikte.

En motsvarighet skulle kunna vara en kvinna som växer upp i en manskropp med tillhörande identitetskris. Eller en man som föddes som kvinna (och en sådan ”kille” känner jag). Fast i mitt fall är jag inte alls missnöjd med mitt kön (som enligt statistiken är någon/några cm över genomsnittet måste jag bara få inflika här apropå ingenting). Jag är bara så oförstående över mitt skal.

Tack och lov slipper jag se eländet, förutom när jag skall raka mig. Och det gör jag helst sällan…

Hälsar eder Peter Harold

Kommentarer (8)

Äldre inlägg »