Bästa läsare!
Strax innan jag vaknade hade jag en mycket intressant dröm. Jag satt vid en bänk och arbetade på en keramikprydnad (vad den föreställde minns jag inte, men jag kallade den för ”tegelbruket”) och tittade bort mot andra sidan lokalen. Det stod två tjejer där, dels en svarthårig tjej med tjocka glasögon och röd tröja, samt en tjej som jag endast såg ryggtavlan på förutom hennes något lockiga axellånga ljusbruna hår.
” – Tänk om det där var min flickvän”, tänkte jag tyst för mig själv och sneglade mot henne. Och medan jag tänkte detta hann jag få skuldkänslor. Minnet av ”Ninette” dök upp; var det rätt av mig att… ja, helt enkelt börja hoppas på att bli ihop med någon annan än den jag älskar ur djupet av mitt hjärta? Det är ju en samvetsfråga.
Den ifrågavarande tjejen gick runt arbetsbordet. Medan hon gjorde det hade jag sänkt blicken blygt och rådbråkade mig själv inför detta moraliska dilemma. Tjejen var på väg mot mig. Jag fick en känsla av att hon och jag var tillsammans. Nej, drömmar har ingen logik i sin gestaltning; ”frågan” blev utan anledning ett ”konstaterande”; vi var ett par, och vi hade blivit det utan att jag visste vem hon var! Drömmar! Jag hade fortfarande inte ens sett hennes ansikte. Men jag visste att vi nu i detta andetag var ett par.
Vi omfamnade varandra och det var i sig en underbar och efterlängtad händelse. Här stod jag med en tjej som frivilligt omfamnade mig. Och under tiden frågade jag mig om det var rätt. Vad skulle jag göra av alla mina känslor för ”Ninette” nu när jag stod med en annan i min famn? Situationen var tveeggad; det var både ”äntligen halva inne” och en tung skuldkänsla.
Det behagliga med drömmen var att jag kände även den främmande tjejens omfamning. Jag kände hennes händer röra över mina skulderblad; jag till och med sade till mig själv ” – Det här är på riktigt!”. Jag böjde mig ner, kysste henne på kinden och under örat. Nu lyfte jag min blick lite; hon såg något generad ut. Detta väckte alla mina tvivel. Varför se generad ut över en kindpuss? Ja, jag kan tänka mig många anledningar, inga av dem särskilt smickrande för mig.
Jag kände mig både lycklig och lurad. Lycklig över den kram som så väl behövdes. Lurad över att under en minut ha investerat så mycket emotionellt kapital – d.v.s. ha förnekat en förälskelse och kastat sig in i en annan. Ty jag var förälskad när jag utdelade den där kindkyssen. Och samtidigt sade mitt hjärta att jag hade gjort vad som helst för att det skulle ha varit ”Ninette” istället.
Tänk att drömmar kan ge så mycket dåligt samvete…!
När jag vaknade försökte jag analysera min dröm medan den ännu var i färskt minne. Resultatet var enkelt: Ja, jag har fortfarande kvar känslor för ”Ninette”, efter alla dessa år sedan hon vänligt och smickrad avböjde… hur skall jag säga det; mitt kontaktförsök.
Den återstående frågan är nu: vem var tjejen i drömmen? Det måste ju finnas en fresterska som (åtminstone i min hjärna) leder mitt uppenbart desperata sökande efter kärlek på intressanta villovägar.
Så det lär väl inte förvåna läsaren att jag idag gått omkring på jobbet och tittat på hår och frisyrer…
Hälsar eder Peter Harold
