Arkiv för Söndagskrönika

Söndagskrönikan: Hur undviker man att bli förbannad?

april 28, 2013 den 9:45 f m · Arkiverad under Söndagskrönika

Bästa läsare!

Jag har gång på gång sagt att vi lever i en välsignad tid nu när vi kan stämma av vad som sägs i gammelmedierna mot andra källor. Det finns dock ett krux med detta koncept. Det fungerar. Med bravur. Så gott som varje dag ser jag exempel där de konventionella nyhetsförmedlarna vinklar sina inslag för att passa deras agenda. På nåder kan de låta någon anklagad komma till tals, men det verkar uppenbart att man klipper ut det som är till den anklagades minsta favör. Här är rapporteringen av Sverigedemokraternas politiker ett typexempel. Det finns ingen urskiljning när man skriver eller berättar om det partiets tillkortakommanden. Vi vet alla vad resultatet blivit; partiet kom in i riksdagen och har numera en stark position som tredje största parti i opinionsmätningarna. SD skulle nog aldrig ha kommit över 10% om det inte varit för den ofrivilliga hjälp Sveriges journalistkår gett dem.

Samtidigt kan jag bara beklaga utvecklingen. SD är ett missnöjesparti. Hittills har vi inte sett att väljarna sluter upp bakom partiet p.g.a. någon ideologisk värdegrund. Att jag kan påstå att den komponenten saknas är det faktum att SD lyckats plocka väljare från både S och M samt andra partier. Detta betyder förstås inte att det är en evig sanning att SD kommer förbli ett missnöjesparti, men det är väldigt viktigt att notera att partiets tillökning idag beror på ett misstroende mot de blockledande partierna. För borgerliga väljare är det så gott som omöjligt att manifestera sitt missnöje mot Reinfeldt genom att välja mellan Lööf, Björklund eller Hägglund.

Jag förstår missnöjesväljarna. Fast man måste ställa sig frågan vad SD erbjuder som inte de andra partierna redan har, vilket i mina ögon är sju nyanser av frihetsfientlig socialdemokrati. Och tittar man bortom invandringspolitiken finner man ganska snart att SD är en åttonde nyans av svensk nedärvd socialdemokrati, även om man kallar sig för socialkonservativ. Och även om man inkluderar invandringspolitiken finner man att det egentligen är Miljöpartiet som radikalt skiljer ut sig från mängden och genom sin vågmästarroll lyckas ”tvinga” de ”äkta” (social-)(konservativa) partierna att gå med på statsunderstödd massinvandring. Min slutsats är att SD – i händelse av maktinflytande i riksdagen – inte kommer fjärma sig från den redan etablerade synen på skattepolitik, övervakningssamhället och kroppslig autonomi, und so weiter. SD är ett parti som älskar auktoritet. Precis som de flesta andra partierna. Nä, jag menar – precis som alla de andra partierna.

Så den politiska kampen i Sverige i allmänhet och för eller emot SD i synnerhet handlar i stort sett om två saker; hur man framställs av medierna, och hur väljarna uppfattar ens politik TROTS mediernas vinkling. Här var det intressant att i gårdagens nyhetsrapportering i TV fick SD-ledaren Jimmie Åkesson svara på frågor om en partimedlem som sagt ”Apejävel” i en chatt på Facebook för två år sedan medan man i stort sett ignorerade att hans parti höll ett välbesökt möte på Långholmen där partiets framtida politik presenterades. För oss som läst i alternativa medier framstår incidenten om ”apejävels-chatten” som en hörsägen på gränsen till trams, och detta sedan flera dagar tillbaka. Detta bevisar att svensk nyhetsförmedling är agendastyrd. Konsekvensen är att vi nyhetskonsumenter inte kan lita på nyhetsförmedlarnas objektivitet.

Att vinklad journalistik kan bli ett hot mot demokratin har vi också sett prov på under den gångna veckan. När den svenska journalistkåren agerar samfällt i enlighet med idealet om ”det goda samhället” kan de frestas att svälja vilka dumheter som helst under förutsättning att det hela lindas in i ett koncept som de känner samhörighet med. Jag tänker här på statsminister Reinfeldts undanmanöver i frågan om den ryska simulerade flygattacken mot Stockholm där han för att flytta mediernas fokus kallade till presskonferens för att tala om en tränare hos Djurgårdens Idrottsförening (DIF) och de hot som denne utsatts för.

Nu kan man inte säga annat än att Reinfeldts försök att manipulera debatten var mer än lovligt klumpigt. Kanske rådde det ärendetorka i Rosenbad, eller också övervärderade regeringskansliet idrottsvärldens betydelse. Att regeringens utspel mot fotbollshuliganer kommer precis just när man utsätts för opinionskantring sedan svenska folket insett konsekvenserna av försvarsmaktens mångåriga och effektiva nedrustning (effektiv i den bemärkelsen att försvaret är allt annat än effektivt) ter sig som en komisk scen ur ”Starke man” med det socialdemokratiska kommunalrådet Lars-Göran Bengtsson.

Det finns ytterligare en dimension i statsministerns utspel som gör hans agerande mer smaklöst, och som förstärker bilden av etablissemangets kamp mot missnöjespartiet SD. Jag tänker då på Reinfeldts fabulösa uttalande under valrörelsen 2006 då han förringade hoten mot SD:s förtroendevalda genom att utmåla dem som hatiska och lovliga byten för attacker, även om hans ordval var neutralt. Fram till 2011 hade SD:s kansli listat 55 incidenter av allvarligare karaktär där partiets förtroendevalda eller medlemmar utsatts för våld eller hot, bl.a. försök till mordbrand, knivöverfall, skadegörelse, m.m. För partiets aktiva politiker handlar det om att man lever med ett konstant hot mot sina liv, hälsa och egendom. Men man skall också betänka att SD är inte ensamma om att vara måltavla för politiskt våld (som i regel kommer från olika vänstergrupper). Även ett så litet parti som Liberala Partiet utsätts för överfall och hot. Det exemplet visar ju förvisso hur feg och ynklig den militanta vänstern är, men ändock finns de där i vår vardag och utgör ett reellt hot mot vårt demokratiska samhälle. Även inför SD:s familjedag på Långholmen var man (AFA) aktiva, företrädesvis genom att klottra ner både anläggning och natur med ”antirasistiska” slagord och hotelser, men man hade också velat agera rent fysiskt om det inte varit så att Långholmen saknade flyktvägar, enligt en av aktivisterna.

Tyvärr har denna bloggpost ingen happy ending. Jag kan inte se slutet på galenskapen. Vad jag känner är en sjunkande lust att vara delaktig i den. I vart fall som bloggare. Att folk saknar förnuft och omdöme är en sak. Men det som gör mig oerhört bitter över mänskligheten är den totala avsaknaden av ärlighet och hederlighet. Allt jag ser är en förgiftande kaxighet. Jag ser den i politiken, i medierna, i vardagen. Det är ibland så jag känner sympati med att ryssjävlarna fortsätter flyga över gränsen och bombar skiten ur oss. Om inte annat så kan vi ju känna oss som offer efter en sån händelse – på riktigt.

Fuck, nu går jag ut i solskenet istället. Ha det så gott, kära läsare.

Hälsar eder Peter Harold

Kommentarer (6)

Söndagskrönikan: Några iakttagelser efter Bostondådet

april 20, 2013 den 4:44 e m · Arkiverad under Brott & straff, Söndagskrönika

UPPDATERAT!

Klistrar in detta videoklipp som visar att USA numera uppenbarligen är en polisstat. Facebookgruppen Police State USA skriver:

WATERTOWN, MA — On Friday, April 19, 2013, during a manhunt for a bombing suspect, police and federal agents spent the day storming people’s homes and performing illegal searches. While it was unclear initially if the home searches were voluntary, it is now crystal clear that they were absolutely NOT voluntary. Police were filmed ripping people from their homes at gunpoint, marching the residents out with their hands raised in submission, and then storming the homes to perform their illegal searches.

Personlig anteckning: så har president Barack Obama släckt ner fjärde tillägget i USA:s konstitution. I denna grundlagstext uttrycks det förbud mot ”förbjuder arrestering och husrannsakan annat än på skälig misstanke med särskilt beslut.” Enligt min mening är det att jämställa med arrestering när folk tvingas ut från sina hem, och att militären genomför husrannsakan är det inte den minsta tvekan om. Frågan är om det fattats ett särskilt beslut (i förväg!) av åklagare före detta intrång, och om det beslutet om husrannsakan grundar sig på en skälig misstanke om att den efterlyste gärningsmannen befann sig på adressen.

Tack, Bengt Hesdorf, för länktipset!

—————————————————————————————————————

Bästa läsare!

Ni har säkert noterat en ganska påtaglig tystnad från min sida ang. terroristdådet i Boston tidigare i veckan. Det var en i högsta grad ofrivillig tystnad. Men jag har varit ute och rest och i stort sett bara haft tillgång till Internet via mobiltelefon i kombination med de få lediga stunder jag kunnat få. Jag får här i efterhand summera mina iakttagelser.

1) Så snart dådet blev uppmärksammat och fått sina 15 minuter i ljuset från de sociala medierna i vårt hemland läste jag en och annan kommentar som sade att ”förhoppningsvis är gärningsmännen vita denna gång” samt ”allt tyder på att extremhögern gjorde det eftersom det var skattdagen”. Och så nämndes Una-bombaren för att illustrera sannolikheten av att attentatet i Boston var frukten av en ensam galnings gärningar. Andemeningen i dessa ”böner” var att inte muslimerna skulle få skulden.

2) I USA framfördes i medierna mycket tidigt en misstanke om att sprängattentatet var en protest från vapenanhängarna som till varje pris vill stoppa president Barack Obama från att förbjuda innehav av skjutvapen. ” – De [vapenanhängarna] bryr sig inte om liv”, sade en person som tillhörde administrationen.

3) I alternativa medier florerade uppgifter om att en bombpatrull skulle ha genomsökt området före explosionen, och att en speaker hade bett folk att inte vara oroliga eftersom det hela var en övning.

4) I all hast såg jag en notis om att några pigga och skarpsynta medlemmar på ett Internetforum kallat 4chan (och som annars i medierna beskrivs som samlingspunkt för barnpornografer och vars hemsida till och med varit spärrad i socialistmonarkin Sverige) granskat bilder från olycksplatsen och hittat en person som före dådet slutat bära på sin ryggsäck. Utifrån detta signalement kom man de misstänkta gärningsmännen på spåret.

5) När jakten på de misstänkta gärningsmännen väl var ett faktum och de efterlystes av FBI så togs detta upp i Dagens Eko. Från studion i Stockholm frågade man sin korrespondent i USA vad man visste om männen. Jo, svaret blev att de två ”amerikanska männen” var ”misstänkta”. Detta var officiellt. fick vi veta. No shit, Sherlock! Från studion tog man sig modet att penetrera frågan djupare. Korrespondenten anropades. Visste man något om dessa personer? Svammel, svammel, ”….och inga bekräftade uppgifter om de över huvud taget skulle ha några internationella kontakter”… Då bör läsaren notera att jag redan fyra timmar före denna nyhetssändning fått reda på både namn och även uppgifter om de två misstänktas härkomst och politiska sympatier samt innehållet på det Youtube-konto som den äldste av de två bröderna haft. Religionen islam och dess politiska inriktning islamism nämndes inte med ett enda ord TROTS att Eko-redaktionen med största sannolikhet borde haft minst lika mycket information som jag, en sketen licensbetalare. Nä, visst. Jag är ju licensskolkare. Glömde det. Sorry.

6) Även vid det aktuella tillfället under punkt 5 stod det klart att de två bröderna varit fokus för säkerhetstjänstens intresse sedan ett bra tag. Min gissning är att det är Ryssland som för något år sedan såg till att den amerikanska säkerhetstjänsten förhörde männen. Det som är intressant är att man trots total övervakning och allaintegritetskränkande patriotlagar till trots inte lyckats hindra de två bröderna från att begå sitt dödsbringande brott. Vad drar politikerna för slutsats efter detta? Ja, det blir nog ”mer övervakning behövs”. Se men inget lära, det är makthavarnas motto. Fucking dumb asses.

*

Så vad är då mitt intryck och omdöme av dessa punkter under sistlidna vecka? Ja, först av allt kan jag inte förstå varför man skall glädjas över att ett terrordåd har den ena upphovsmannen istället för den andra. Såvida inte man har sympatier för den ena sidan, måhända.

Vad SR och SVT har för sympatier är ganska uppenbart. Det är också uppenbart att de därför nogsamt undviker vissa ämnen i sin nyhetsrapportering, eller i vart fall väljer att fördröja spridningen av vital information. Islam som ämne sorteras som handtvätt. Än idag, kl. 16.35, väljer svenska medier att beskriva att gärningsmännens motiv till bombattentatet är ”ett mysterium”.  Om man bara läser svenska tidningar eller lyssnar på svenska medier får man intryck av att de två bröderna mer eller mindre halkade in i terrorbranschen på ett bananskal. Hur säger man fucking dumb asses på svenska?

En annan aspekt utifrån mediernas bevakning är att svenska medier har en tämligen unik stavning av den nu gripne gärningsmannen. Medan utländska medier stavar hans namn som Dzhokar Tsarnaev, medan svenska medier stavar Dzjochar Tsarnajev vilket ger 7000 i huvudsak svenska artiklar via Google. Ibland undrar jag ifall det är TT som ligger bakom detta för att göra det svårare för svenska medborgare att hitta alternativa nyhetskällor? Detta förhållande är mer regel än ett undantag.

Sedan till konspirationsteorierna. Jodå, jag håller med om att det är fullt möjligt att leda två fanatiker att begå våldshandlingar av det här slaget. Metoden är enkel. Säkerhetstjänsten har monitor på vad den tilltänkta gärningsmannen skriver på sin blogg, hemsida, Youtube-konto. Man skriver bifallande kommentarer, och kanske till och med ger uttryck för ännu mer radikala åsikter. Agenten triggar sin blivande fotsoldat, först genom att berätta hur andra begår terrorism, sedan genom att med påstådd möda och besvär ”fixa fram” de grejer som behövs för att göra en primitiv men effektiv bomb. Att den rådige ”vännen” i själva verket är ett team av psykologer, krigsstrateger och vapen/bomtekniker vet naturligtvis den utvalde terroristen inte om. Därmed inte sagt att det är så här det gick till inför Bostondådet. Och även om det gjorde det så kommer vi ju självfallet inte få veta det.

Några avslutande rader om ”mysteriet med terroristernas motiv” från min horisont. Det finns en uppsjö av möjliga motiv. Det finns också en förklaring till varför de så lättvindigt låter brisera bomber mitt bland en massa oskyldiga åskådare under Boston Marathon. Jag vet en person som gör det här varje vecka. Han heter Barack Obama och är president för Amerikans Förenta stater. På hans order skickas förarlösa bombplan, s.k. drönare, att döda personer som finns på presidentens dödslista ”i namn av kampen mot den globala terrorismen”. Att det finns helt oskyldiga offer bland presidentens byten talas det tyst om. De mest optimala attackerna sker när ”bytet” befinner sig på bröllopsfest. Då kan man halvera en hel klan som kanske sympatiserar med fel person i Afghanistan, Jemen eller Irak. Faktum är att dåd av det slag som inträffade i Boston tidigare i veckan sker flera gånger per månad med samma omfattning ifråga om skadegörelse och mänskligt lidande, men med mer sofistikerad teknik som bekostas av amerikanska skattebetalare. Skillnaden är att den här terroristen bor i ett vit hus och har fått Nobels fredspris.

Hälsar eder Peter Harold

I mediebruset:
SvD: ”Lättnad efter gripande i Boston”.

Kommentarer (30)

Söndagskrönika II: Amerika über alles…

mars 2, 2013 den 11:28 e m · Arkiverad under Demokrati, Politik, Söndagskrönika

Bästa läsare!

Jag fick ett årsbesked från min pensionsparfond som jag inte längre fyller på. I försändelsen låg ett extra brev som upplyste kunderna om att banken tvingas avbryta alla insättningar för personer som är bosatta i USA. Det förhåller sig som så att fredspristagaren och presidenten i USA – den i svenska medier okritiskt hyllade Barack Obama – i synnerhet ifråga om ekonomi alltmer påminner om en viss mustaschprydd tysk statsman som var verksam i sitt land fram till våren 1945. Eller snarare egentligen en viss herr Johann Lutz Schwerin von Krosigk om vi skall vara riktigt ärliga.

Ni vet inte vem denne Schwerin von Krosigk var? Verkligen inte? Det är honom vi kan tacka för att 2:a Världskriget blev verklighet. Men låt mig nu beta av sakerna i tur och ordning. Barack Obama och Hitlers finansminister Schwerin von Krosigk… …de har bägge det gemensamma att de skyddar sina ekonomier med lag och diktat. Schwerin von Krosigk konstruerade i egenskap av finansminister ett valutaväxlingssystem som var så komplicerat att Adolf Hitler inte kunde avsätta honom trots att den partilöse Schwerin von Krosigk var uttryckligen en antinazist! Systemet byggde på att i varje transaktion vid handel med utlandet skulle Tyskland vinna på det. Barack Obama gör något motsvarande i att låta sin federala långa arm sträcka sig långt över oceanerna. Så långt att svenska och europeiska banker överför transaktionsdata till USA, och numera även  förbjuder amerikaner att lägga undan pengar utanför USA gränser.

Och hur var det där med 2:a Världskriget? Jo, det säger ju sig själv. Omvärlden kunde inte acceptera att nazisterna bedrev ockerhandel, och det höjdes alltmer högre röster om att Tyskland måste befrias från dessa nazister som gjorde att övriga Europas banker och handelshus förlorade pengar. Konspirationsteori? Njae, detta nämns nog inte i skolans historieböcker alls, fast läser man facklitteratur som gavs ut före september 1939 är det ganska uppenbart vad som fick Storbritannien och Frankrike att göra Polens sak till sin. På köpet blev bankerna ännu rikare genom att de fick låna ut pengar till krigsindustrin.

Den motvillige Schwerin von Krosigk blev f.ö. den sista förbundskanslern i det Tredje Riket, och hans uppgift blev att anordna en anständig kapitulation de få dagar han fick bära sitt ämbete. Han både lyckades och misslyckades. Kapitulation blev det, men den tyska arméns soldater fick betala ett högt pris för sitt lands förlust. Upp emot miljonen tyska soldater dog som krigsfångar efter de allierades seger. Om detta må vi viska tyst…

Nu är det knappast troligt att Europa kommer att förklara krig mot Barack Obamas USA. Tvärtom, vi tycks ju applådera hans politik med ekonomisk tvångsövervakning, obemannade attackplan som på hans hemliga order dödar hans utvalda objekt utan föregående rättegång, samt ett konstitutionsvidrigt försök till att förbjuda enskilt innehav av vapen samtidigt som säkerhetstjänsten Homeland Security bunkrar både skjutvapen och ammunition och beställer måltavlor till skjutbanor som föreställer gravida kvinnor och småbarn. Ja, man till och med sätter folk i fängelse som köper guld därför att de tror att dollarn kommer att kollapsa!

Jag tycker faktiskt att det är hög tid att svenska medier börjar granska kritiskt den där skenhelige djävuln i Vita huset och kräver tillbaka Nobelpriset!SR, SVT, Aftonbladet, Expressen, DN, SvD…?!! Beep-beep… beep-beep… Inget svar…

Hälsar eder Peter Harold

Kommentarer (2)

Söndagskrönikan: De rikas förmögenheter kan inte fylla statskassornas svarta hål

december 30, 2012 den 2:25 f m · Arkiverad under Politik, Söndagskrönika

Dollars funnel.

Bästa läsare!

Jag har under några dagar funderat på att skriva om USA där det numera talas om svält bland medborgarna i sviterna av den ekonomiska depression som råder. I svensk press kan man istället läsa om en helgonförklarad nobelpristagare vid namn Barack Obama som försöker tygla de elaka republikanerna så att man skall kunna hantera det förestående ”the fiscal cliff”.

Om jag minns korrekt från mina självstudier av amerikansk politik från när jag i 6:e klass i mitten av 1980-talet (ja, man kan lugnt påstå att jag inte var ett normalt barn) så har kongressen (USA:s riksdag) vetorätt mot presidentens förslag första gången denne framlägger sin proposition. Så om jag förstår saken rätt så måste republikanerna ”ta sitt ansvar” och komma fram till en bättre lösning tillsammans med demokraterna så att inte president Obamas ursopiga budgetproposition blir verklighet.

I svenska medier framstår det som att USA:s ekonomiska bekymmer inte kastar någon skugga på den sittande presidenten, och att han inte har en plan för att rädda sitt lands ekonomi. I SvD låter man honom påskina att problemen istället  beror på ledamöterna i kongressen:

” – Vanligt folk, de gör sitt jobb, de håller sig inom tidsgränser, de sätter sig ner och de diskuterar saker, och då händer saker. Om det finns oenighet, klarar de upp oenigheten. Intrycket att vårt valda ledarskap inte kan göra samma sak är svårbegripligt för dem, kommenterar en irriterad president.”

Detta sagt av den president under vars regering den amerikanska statsskulden ökat med lika mycket som under alla år mellan George Washington och George W Bush, som en amerikansk bloggare vid namn Michel Suede påpekade om jag inte missminner mig. I vilket fall som helst är Obama en i Sverige älskad snackpåse utan tillstymmelse till verkstad.

Vad Barack Obama önskar – vars budgetarbete kritiserats av både republikaner (självklart) och demokrater (iögonfallande) – är att kongressen skall trolla med knäna och hitta på något som inte skall svida i väljarnas plånböcker. Kruxet är att ingen känner till en sådan magisk metod. Som bekant finns ingen grekisk trollformel mot statsskulder, än mindre italienska och det är samma problem på den keltiska sidan. Tro mig, man har provat.

Problemet är att USA:s regering spenderar mer än den tjänar, och att man gjort så under väldigt lång tid, faktiskt ända sedan Jimmy Carters dagar. Barack Obama vill höja skatterna för både vanliga inkomsttagare och för ”de rikaste” genom federala skatter och pålagor. Det är hans sätt att ”ta ansvar”, jämte att plocka pengar ur luften, d.v.s. att be den fristående bankägda penninghanteraren Federal Reserve att trycka fler sedlar (eller ändra siffror i datorn) som sedan den federala staten kan spendera så att (del av) statsskulden hamnar hos konsumenterna tack vare ökad inflation (Kallas även för ”stimulanspaket”, vilket mest gynnar regeringen och storföretagen).

Vad händer när staten plockar pengar ur knegarnas plånböcker via skattsedeln? Jo, det blir mindre pengar kvar till investeringar och konsumtion. Och när man inte investerar kan inte näringslivet utvecklas, och när konsumenterna konsumerar mindre får näringslivet mindre att göra. Arbetslöshet och fattigdom följer. Det finns alltså en poäng med att inte ha höga skatter, något som måste upprepas med jämna mellanrum - även här i Sverige.

Så vad är lösningen? Tja, lösningen skulle man ha genomfört för länge sedan. Ni minns säkert mina hyllningar till den amerikanske republikanske kongressledamoten Ron Paul under primärvalskampanjen tidigare i år. Ron Pauls mantra var bl.a. att ”staten måste sluta spendera skattebetalarnas pengar på krig utomlands och den kostsamma federala byråkratin”. Dr. No som Ron Paul skämtsamt men träffande kallades för vågade till och med skälla på dåvarande republikanske presidenten och partikamraten Ronald Reagan när denne inte presenterade en balanserad budget på 1980-talet (Reagan satsade mångmiljardbelopp på sitt Star Wars-projekt vilket lade grunden till den storlek för det militärkomplex som idag hålls vid liv av det etablissemang som utser de två partiernas presidentkandidater). Reagan sade att Ron Paul hade helt rätt. Men Reagan valde att fortsätta göra fel för en god saks skull, och så även hans efterträdare. Jag tror att Bill Clinton under något eller några år kunde presentera en balanserad budget innan han gick back igen. Barack Obama har vid några tillfällen inte ens lyckats presentera en budget…

Numera utgörs USA:s statsskuld av mer än landets totala bruttonationalprodukt. Trots att en 100%-ig statsskuld fått USA att tidigare be sina agenter i Världsbanken börja gå in och operera i u-länders regeringsadministrationer när dessa passerat denna syndiga nivå ser det ut som om att utvecklingen i USA kommer fortsätta i fel riktning, även långt efter att Barack Obama gått i pension.

USA:s regering kommer sannolikt inte sluta kriga utomlands (Krigsorganisatören John kerry har blivit ny utrikesminister – jubel i Tel Aviv), och eventuella besparingar i statsapparaten brukar statistiskt sett enligt elaka tungor resultera i två nya tjänster för varje indragen. Mycket av detta beror på de två partiernas ringaktning av den egna konstitutionen, och i strid med denna eller dess andemening bygger ut den federala statsapparaten för att ta över mer av delstaternas ansvar. Ungefär som vi i Europa låter våra politiker och byråkrater göra genom EU, om jag tillåts vara ärlig under några rader.

Därför är enda ”lösningen” att pungslå skattebetalarna, vilka man i övrigt litar föga på varför dessa måste övervakas med Orwellska metoder. Eftersom de samtidigt är väljare vill Barack Obama dra sina motståndare (republikanerna) med sig i fördärvet, men för att rädda sitt eget skinn aviserar han alltså skattehöjningar riktade mot ”de rika”. Vilket faktiskt är kosmetika eftersom det inte är möjligt att ta ut så pass mycket skatt av de rikaste att budgetunderskottet kan täckas, än mindre fylla upp statsskulden. Dessutom – även om den federala regeringen försökte med denna rånmetod – skulle de mest välbärgade flytta själva eller sina förmögenheter utomlands.

Fast nu vill USA:s regering skatta alla sina medborgare oavsett var på jorden de lever. Detta säger ju en hel del om Barack Obamas syn på sina medborgare. Ja, han har ju till och med rätt att utan föregående rättegång beordra mord på sina undersåtar. USA har blivit ett konstigt land. Men det talar vi ju inte gärna om – i alla fall inte i de professionella svenska gammelmedierna som är upptagna med kändisskvaller och bantningsreportage. För att tala och skriva illa om Barack Obama, det gör bara ondskefulla rasister…

Häpp!

För övrigt kan vi notera att även den socialistiska presidenten i Frankrike, Francois Hollande, lanserat en s.k. ”rikemansskatt” (varför heter det inte rikehensskatt när det annars är så jävla viktigt att avmaskulinisera både språket och samhället?) som skulle träda i kraft under nästa år. Lyckligtvis konstaterade det franska författningsrådet att presidentens nya lag var olaglig; det är alltid positivt att de lagkunniga inte viker sig för makthavarna eftersom lagen ju skall värna medborgarnas intressen. Måtte det franska författningsrådet vara lika måna om låginskomsttagarnas rättssituation också…

Hälsar eder Peter Harold

Kommentarer (18)

Söndagskrönikan: Kommer Beatrice Ask att skicka sitt gredelina kuvert med internposten till sin chef, eller…?

december 8, 2012 den 11:15 e m · Arkiverad under Blogg, Nyheter, Politik, Söndagskrönika

Bästa läsare!

Låt oss backa bandet ett par år. Det var under senvintern valåret 2010 som Sveriges justitieminister Beatrice Ask (NyM) med sina godhjärtade intentioner ville bekämpa köp av sexuella tjänster genom att återinföra skamstraffet. Hennes förslag – som formulerades på ort och ställe – föll ut genom munnen utan att ha filtrerats av alltför många hjärnceller på vägen dit. Det lät så här:

Bea ask tänker inte

Jag skrev faktiskt om denna sorgliga händelse redan när det hände, i egenskap av f.d. partikollega till Bea. Närmare bestämt här. Jag undrade lite provokativt varför man skulle nöja sig med att tillämpa skamstraff enbart för sexköp, och föreslog samma sak för snatteri, besök i fyllecellen, fortkörning och TV-licensskolkeri. Den gången glömde jag ju att påminna läsaren om att just såna brott har nämligen ett antal politiker fällts för, vilket ger en indikation på att de knappast är ”bättre” människor än du och jag. Tja, skolka från TV-licens får faktiskt konsekvenser, i alla fall om man är en moderat nytillträdd kulturminister och ens chef är totalt ryggradslös och inte vet hur man skall försvara en politiker som haft ideologisk integritet och vägrat att betala en krona för den television man sagt sig ogilla…

Av en ren händelse får jag denna vecka anledning att återkomma till nämnde regeringschef och de gredelina kuverten. Jag beklagar min tystnad på bloggen, men jag har haft tangentförbud under större delen av veckan. Skadan i axeln, ni vet. Nå, åter till Beatrice Ask och hennes gredelina kuvert, för nu är jag tillbaka (åtminstone för den här stunden).

Jag tror att vi var en majoritet i bloggosfären som gav uttryck för det juridiskt smaklösa i Beatrice Ask spontana förslag om att tvinga de rättsvårdande myndigheterna att hänga ut misstänkta sexköpare. Dels för att detta inte är förenligt med principen att alla envar skall betraktas som oskyldig tills fällande dom förkunnats, och dels därför att Sverige är ganska unikt i Västeuropa med sin morallag om förbud mot sexuella tjänster. Jag skall också erkänna att konceptet med att justitieministern vill att sexköpande män skall schavotteras inför alla i dennes omgivning förde mina tankar till hur nazisterna i 1930-talets Tyskland tvingades judar att bära Davids-stjärnan synligt för att kunna utsättas för allmänhetens spott och spe. Mig veterligen har Beatrice Ask aldrig erkänt att hennes idé var förtvivlat korkad. Men på sätt och vis är det synd att hon inte fått gehör för sina tankegångar.

Under veckan som förlupit har nämligen Sveriges statsminister John Fredrik Reinfeldt (son till politikern Bruno Reinfeldt som fällts för rattfylla…) pekats ut som misstänkt sexköpare!!! Denna nyhet har inte varit förstasidesstoff i vare sig Aftonbladet eller Expressen. Däremot har ”alternativa medier” skrivit om det hela, bl.a. genom att publicera uppgifter ur ett förundersökningsprotokoll där statsministerns namn anges i en prostituerad kvinnas (Judy-Nicole) anteckningar om sina kunder och hur mycket det betalt för hennes tjänster. Förundersökningsprotokollet avser ett åtal mot en annan person (som också fällts för sexköp), och inte statsministern.

Judy_nicole_Head

Judy-Nicole från Halmstad är/
var specialist på tantrisk massage.
Rumpa och tuttar syns bäst här för
den som vill se.

Det tog ett par dagar innan Aftonbladet reagerade, och de gick till mycket hårt angrepp mot de alternativa medierna som man  kallar för ”hatsajter”. Man menade att dessa saknar pressetik och att Aftonbladet till skillnad från dem som ”skriver i hatets tjänst” inte skulle tänka sig att publicera skvaller av detta slag. Krönikören Ossian Cantwell skrev att Aftonbladet låtit tre reportrar gå genom hela materialet och de kom fram till att den prostituerade kvinnan inte träffat statsministern utan bara antecknat hans namn i anteckningsboken under en SFI-lektion. Aftonbladets slutsats var att ”de alternativa medierna” presenterat en osanning eftersom polisen aldrig genomfört någon förundersökning mot statsministern för det påstådda brottet. Här skulle man kunna tro att poängställningen mellan gammelmedierna och de alternativa medierna slutat med 1 – 0.  Men icke.

Dagen efter Ossian Cantwells artikel avslöjade de alternativa medierna att den prostituerade  kvinnan i polisförhör angett att hon träffat Fredrik Reinfeldt i Helsingborg och följt med honom till ett kontor. Plötsligt blev det 0 – 1 till de alternativa mediernas favör.

Den här affären väcker både frågor och reaktioner.

  • Varför granskade polisen de andra namnen genom utredningar/spaning, men inte statsministern?
  • Varför lyckades inte Aftonbladets tre journalister hitta uppgiften att den prostituerade sagt sig ha träffat Fredrik Reinfeldt trots att de haft tillgång till samma offentliga och icke sekretessbelagda material som ”de alternativa medierna”? Var det ett misstag eller en medveten lögn från tidningens sida?
  • Regeringen har nyligen hörsammat gammelmediernas krav på ökat ekonomiskt stöd för att papperstidningarna ska kunna överleva i Sverige; kan vi lita på att presstödet inte korrumperar nyhetsjournalistiken nu när dess existens uppges vara hotad?
  • När Aftonbladet beskriver sajter inom de alternativ medierna som ”hatsajter” – finns det någon juridisk grund till ett sådant påstående (t.ex. fällande dom eller polisutredning om hatbrott)?
  • Kommer vi att få se en Fredrik Reinfeldt framträda i TV och säga ” – Jag hade inte sex med den där kvinnan”?
  • Kommer nyhetskonsumenterna att ändra beteendemönster när de inser att gammelmedierna har tagit på sig en uppfostrande roll i sin nyhetsrapportering och att gammelmedierna allt oftare hamnar två i flödet; kommer vi se en vidareutveckling avett ofiltrerat nyhetsflöde genom andra kanaler än Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet, Sveriges Televison och Sveriges Radio?
  • Kommer Beatrice Ask att skicka ett gredelint kuvert till sin chef via internposten eller kommer hon adressera det till hans bostadsadress och instruera brevbäraren att vifta med det öppet och länge innan det levereras i brevinkastet?
  • Är köp av sexuella tjänster något som staten och lagstiftarna verkligen behöver lägga sig i? Har inte varje myndig människa rätt till sin egen kropp?

Reinfeldt schavotten

Den här typen av bildmontage gör bloggkollegan Bengt Bernström 
betydligt bättre än jag. Men läsaren förstår kanske poängen ändå.

För min egen del är svaret på den sista frågan given. Staten skall inte förbjuda mig att vare sig sälja eller köpa sexuella tjänster. Inte minst därför att lagstiftningen är ganska inkonsekvent; jag kan t.ex. anlita en dansös att strippa och stimulera sig själv, men vi kan inte ha ett samlag enligt lagens mening. I fallet med Fredrik Reinfeldts misstänkta sexköp kan han i juridisk mening vara oskyldig om han nöjt sig med posering, vilket uppgifterna antyder enligt min bedömning.

Fast om köp av sexuella tjänster inte vore kriminaliserade skulle det hela som hänt denna vecka vara en icke-fråga; ingen annan än han och den prostituerade har med saken att göra. Det är faktiskt så jag vill ha det i egenskap av libertarian.

Men eftersom nymoderaten Fredrik Reinfeldt står för samma frihetsfientliga politik som de föregående socialdemokratiska regimerna står han här med smuts på händerna om än inte med byxorna nere – oavsett vad han än gjort och oavsett om denna historia är sann eller påhittad. Den här ”sexhärvan” kan bli Sveriges mest kända hemlighet – och då har Aftonbladet gjort sig skyldiga till precis det som många mediekritiker hävdar, nämligen att ha behandlat sina läsare som champinjoner. Alltså lämnat dem i mörker och matat dem med skit.[*]

Hälsar eder Peter Harold

[*] En formulering jag lånat av en vasstungad läsare som kommenterat kritiskt på en av de s.k. ”hatsajterna”…

Kommentarer (13)

Söndagskrönikan: Den politiska journalistiken har sett bättre dagar… det är Sverigedemokraternas fel, typ.

november 25, 2012 den 7:10 e m · Arkiverad under Politik, Söndagskrönika

Bästa läsare!

Det har varit mycket om Sverigedemokraterna denna vecka. Alltför mycket kan jag tro, inte minst med tanke på att nyhetsuppläsarna i Ekot numera börjar felsäga i direktsändning och kalla socialdemokrater för sverigedemokrater. Ja, om nu (S) alls finns med i nyhetsflödet. Det gjordes ju ett tappert försök med att bestryka partiledaren (vafan hette han nu igen…?) med mutanklagelser för att kunna sälja svenska JAS-plan i utlandet.

Bästa nyhetsredaktioner, låt mig en gång för alla förklara hur det ligger till med JAS: För att kunna sälja åbäket måste vi förpliktiga oss att köpa lika mycket skit från kundlandet som planet är värt. Plus riktiga oredovisade mutor som pressen under alla omständigheter ändå inte kan upptäcka. I grund och botten gillar jag JAS som flygplan och försvarsteknologiskt koncept, men det är så 1900-tal att utveckla och bygga stridsflygplan på egen hand. I synnerhet när man inte har råd, eller inte får muta sig till en försäljning precis som alla andra tillverkare gör…

Men det var Sverigedemokraterna det handlade om i medierna.

Vi kan väl alla enas om att det partiet knappast har en PR-budget för att kunna köpa lika mycket reklamtid som de fått genom att skicka partiledaren Jimmie Åkesson till TV-soffor där han verbalt skjutit ner alla de programledare som på förhand trott sig kunna sänka killen med hjälp av det beprövade rasistkortet. Det gick inte alls som man tänkt sig. Alla – från yttersta vänstern till den eventuella höger som kanske finns kvar i den svenska politiken – är eniga om att matchen mellan gammelmedia och SD slutade med poängsiffrorna 1-5. Till och med jag som inte är sverigedemokrat kan bara gratulera Jimmie Åkesson efter ett gott utfört stresstest.

Vad är då mediernas misstag? Ja, i fallet med fyllebråket som spelades in med mobilkamera för över två år sedan kan man notera de dubbla måttstockarna pressen dömt de tilltalade efter. Jämför med den dåvarande SSU-ledarinnan Anna Sjödin(?) som kallade en krogvakt vid diverse nedsättande epitet och lät som värsta sverigedemokraten i fyllan… ursäkta liknelsen, Jimmie. 

Det var många som ansåg att det uppstod ett mediadrev mot henne p.g.a. att hon var kvinna, och att hennes praktfylla närmast skulle ses som ursäkt för de mindre lämpliga yttrandena. Alla i hennes parti med ledande position sa sig känna Anna och kunde intyga att hon inte var rasist utan en varm och medmänsklig tjej med bägge fötterna på jorden, typ. Jämför detta med en berusad sverigedemokrat som använder ordet ”babbe”, vilket jag faktiskt själv hörde uttalas av en ”blatte” på tunnelbanan veckan innan skandalen kom upp på löpsedlarna. Nu hette det istället att med alkoholen ”säger Sverigedemokraten vad han verkligen tycker om alla ickesvenskar”. Fler än jag som tycker att detta är märkligt? Vi kan även finna ett genusperspektiv  i denna historia. I ett antal tidningsartiklar kunde man indignerat konstatera att de avsatta (SD)-männen ersattes med två nya män…! SD – partiet för rasister och män…

Konceptet med dubbla måttstockar går igen under så gott som all nyhetsrapportering om (SD) som jag orkat ta del av/inte kunnat värja mig från, och jag tror att partiet är tacksamma över detta eftersom medierna uppenbarligen underskattar nyhetskonsumenternas intelligens. Och här är ju ämnet (SD) inte unikt på något sätt. Det finns många exempel där vi väljare ”tänker fel”, men det tar vi i en annan tråd.

Men det allvarligaste är ju att trots all nyhetsbevakning om (SD) så vet vi inte mycket om partiets politik. Kan inte nyhetsredaktionerna skruva upp den akademiska nivån på sin rapportering nu när partiet är tredje största i de sneaste opinionsmätningarna?

Det finns ingen iögonfallande ideologisk konfrontation, varken från de andra partiernas eller mediernas sida. Jag hörde Malou von Siver i TV4 göra ett tafatt försök att beskriva SD:s påstådda ambition att slänga ut alla invandrare som en ideologi. Och med all självklar logik förklarade Jimmie Åkesson att hans parti var socialkonservativt. Det var allt vi fick veta. Malou hade fått leverera sin anklagelse på ”ausrotten”-temat. De flesta av hennes frågor var så insinuant ledande att de befann sig på samma låga nivå som TV4-kollegan Ulf Kristerssons fråga till Jimmie Åkesson; han frågade nämligen på fullt allvar om (SD)-ledaren också gått omkring med järnrör. Till Malous heder skall noteras att hon inte försökte avbryta Åkesson på samma sätt som sin kollega vilken plötsligt började babbla om att det aktuella röret på Kungsgatan var galvaniserat, just när Åkesson börjat svara på den ställda frågan… Oerhört nonchalant och oprofessionellt av Kristersson! Men detta beteende är mer regel än undantag JUST när (SD) utfrågas.

Se även på utfrågarnas miner och jämför med hur de annars talar till andra politiker. Mönstret är tydligt, men betendet är snarare kontraproduktivt när man uppför sig som om katten släpat in något dött var gång den prydlige och återhållsamme Jimmie Åkesson hälsas välkommen i sändning. Man kan nästan tro att medierna VILL att alla skall bli Sverigedemokrater…

Den ambitionen delar jag inte med dem i så fall. Jag kan förvisso glädjas över att det finns ett tredje politiskt alternativ vid sidan av den borgerliga socialdemokrati som har makten idag (M+FP+KDS+C), samt den socialistiska socialdemokrati som befinner sig i opposition (S+VPK+MP). Men i grund och botten är Sverigedemokraterna ett socialkonservativt parti med faiblesse för den nostalgiska synen på folkhemmet före 1970-talet. En liten parantes: Den som är påläst vet att konceptet med ”folkhemmet” initierades av statsvetaren och högerriksdagsmannen Rudolf Kjellén (vilken var en ganska djärv herre som utifrån sin akademiska position ofta tänkte utanför den politiska ram han företrädde i riksdagen) och plockades upp av socialdemokraterna Per-Albin Hansson och Ernst Wigforss. Istället för att ställa töntfrågor i stil med ” – Har du också gått omkring med järnrör?” till Åkesson borde journalisterna läst på lite idéhistoria och studerat den moderna historien som upplyser om folkhemmets avveckling och dess orsaker, och kanske – antingen kritiskt eller med samma otyglade beundran som journalisterna uppvisar när miljöpartister ufrågas – be Sverigedemokraterna om en varudeklaration avseende deras ideologi. Den frågan är faktiskt väldigt angelägen att ha svar på. Skall vi få ytterligare ett välfärdsorienterat socialistparti jämte de sju andra hoppas jag att väljarna förstår det meningslösa med att trots- och missnöjesrösta på (SD).

Själv ställer jag mitt hopp till den äkta liberalismen och libertarianismen. Ja, jag skulle nästan till och med kunna uppmuntra Jimmie Åkesson att tänka om vad gäller socialkonservatismen. Det finns redan ett sådant parti – det heter Kristdemokraterna. Jag förstår inte vitsen att att ha åtta partier som stödjer samma pseudo-socialism som präglat Sverige sedan 1970-talet oavsett kulör på de styrande (även om jag vet att det är värre när det röda blocket har makten). Tänk om Jimmie Åkesson efter att han sparkat ut alla gamla nazister och KKK-aspriaranter istället förvandlat Sverigedemokraterna till den svenska motsvarigheten av Nigel Farage’s UKIP – det hade verkligen gjort (SD) intressanta, sanna mina ord!

Istället får vi fåtal existerande frihetskämpar samla oss kring Piratpartiet (som på senare tid börjat vingla vänsterut i ett misstänkt försök till röstoptimering), Liberaldemokraterna, (Klassiskt) Liberala partiet, Fria Listan och vad alla 5-500-rösterspartier med liberala ideal kan tänkas kalla sig.

Just det ja…  Jag kom nu på att han heter Stefan Lövén, eller nåt liknande… ni vet, partiledaren för Sverigedemo… eh, Socialdemokraterna…

Hälsar eder Peter Harold

Kommentarer (12)

Söndagskrönika: Så här vackert skall propaganda låta!

september 8, 2012 den 9:22 e m · Arkiverad under Musik, Okategoriserade, Politik, Söndagskrönika

Bästa läsare!

En av mina favoritsångerskor är kinesiskan Gong Yue. Visserligen kan jag knappt ett ord på kinesiska. Därför är det lite av en risk att bli förtjust i kinesisk musik. Det blir ju pinsamt om man älskar något som man egentligen inte tycker om, t.ex. sångtextens innebörd.

En av de melodier som bäst kryper under mitt skinn med Gong Yue är ”Heavenly road”. Och eftersom Kina ÄR en kommunistdiktatur skall väl ingen tro att man försummat chansen att hylla Partiet och dess politik i denna musikvideo. Ty sången är nämligen en hyllning till den år 2005 färdigställda Qingzang-järnvägen mellan Xining i Kina och Lhasa i Tibet.

Självfallet har jag vissa problem med det här. Det första är att jag är emot det kinesiska förtrycket mot tibetanerna. Kommunistpartiet har gått fram med våld mot de tibetaner som opponerat sig mot förändringarna i deras eget land. Mitt andra problem är att de utan kineserna sannolikt inte skulle lyfta Tibet som nation. Det är givetvis jäkligt tråkigt, men å andra sidan är detta tibetanernas eget bekymmer – inte mitt. Och än mindre kinesernas.

Man skall ha klart för sig att Kina inte är ett enda land utan snarare flera. Jag gissar på att det finns över 50 olika etniska grupper innanför Kinas gränser (orkar inte kolla upp just nu; jag skulle egentligen skriva färdigt ett reportage ikväll). Det är ett sorgligt faktum att dessa länder är kedjade vid vandra genom socialism i dess värsta form istället för ett demokratiskt samarbete mellan självständiga nationer och fri rörlighet för medborgarna och deras varor. Å andra sidan har kommunistregimen föregåtts av en och annan tyrannisk kejsare genom epokerna.

Likväl är Gong Yues stämma det närmaste man kan komma ljudet av honung, och det musikaliska arrangemanget är suggestivt filmiskt. Jag blir förförd. Vi tar och lyssnar på musiken…

Texten i engelsk översättning:

At dawn, I stand upon the green grassland
I see a magical eagle bathed in ruddy light
Like an auspicious cloud soaring through the blue sky
Bringing good luck to the Tibetan people

At dusk, I stand atop the tall mountain peak
I see the railway built to my hometown
A colossal dragon soaring through the mountains
Bringing prosperity to the snowy plateau

That is a magical Heaven’s Road
Bringing the motherland’s warmth to borderlands
Mountains are no longer high, journeys are no longer long
All ethnic groups unite as one

At dusk, I stand atop the tall mountain peak
I see the railway built to my hometown
A colossal dragon soaring through the mountains
Bringing prosperity to the snowy plateau

That is a magical Heaven Road
Bringing us to paradise on earth
Barley beer and butter tea will taste more sweet
Joyful songs echo in all directions

That is a magical Heaven Road
Bringing us to paradise on earth
Barley beer and butter tea will taste more sweet
Joyful songs echo in all directions

Joyful songs echo in all directions

Sista raden i första versen – ”Bringing good luck to the Tibetan people” och den återkommande versens sista rad – ”Bringing prosperity to the snowy plateau” – är ju en formulering som partihögkvarteret i Beijing absolut inte kan ha något som helst emot. Detta är propaganda. Något säger mig att texten kom först och musiken sedan. Men detta är också sant: Tibetanerna har utbyte av denna järnväg som innebär ökad handel och mer turism för det land som jag betraktar som deras. Med tanke på hur svårframkomligt Tibet är och var för tibetanerna själva är det gott att de fått en anständig järnväg som plåster på de sår landet har efter kommunistkinas ohyggliga övergrepp mot landet och dess folk efter invasionen 1950.

Därför väljer jag att höra sången för dess musikaliska kvaliteter, och försöka älska det poetiska anslag som texten ändå har. Man skall ju inte analysera sönder allt som är skönt.

Hälsar eder Peter Harold

Kommentera

Söndagskrönikan: Hur skapas extremister?

juli 6, 2012 den 2:11 e m · Arkiverad under Demokrati, Söndagskrönika

Tänkte egentligen posta det här på söndag, men eftersom det är en rätt så lång text kanske ni behöver tjuvstarta lite för att hinna läsa genom den innan helgen tar slut…

Bästa läsare!

Jag vet inte ifall jag nämnt det tidigare, men jag har så smått börjat plugga/forska. Inte för att jag har tid, men mitt CV behöver någon form av akademisk touch. Så numera undersöker jag en del saker som har med terrorism att göra. Låt mig säga det först som sist: jag har ingen agenda utan ger mig in i ämnet ganska förutsättningslöst. Om mina slutsatser sedan strider mot mina övertygelser så får jag fundera mer på det senare.

Men åter till dagens bloggämne. Hur skapas extremister? För en som är intresserad av terrorism är frågan ganska given.

Det finns många sätt att besvara detta på. Fast jag skulle vilja vända på biffen och istället fråga: Hur skapas normalitet? Hur uppstår konsensus? Vad är drivkraften bakom pragmatism? Sverige är ett jättebra studieexempel om man vill se svaren på dessa frågor. Vi har två stora politiska block som balanserar; vi har ett samhälle som befinner sig i efterkristlig daning; vi har bred folkbildning och ett omfattande socialt skyddsnät. Med andra ord; vi har två snarlika politiska vägval att välja på där båda sidor agerar efter röstoptimering; vi har ersatt en auktoritet med en annan som vi lyder, och vi finner det ekonomiskt lönsamt att leva efter detta upplägg därför att vi lärt oss att det är så på det viset. Vi lever alltså i mellanmjölkens förlovade land.

Om staten vore mejeriverksamhet…

Det stora flertalet trivs med mellanmjölk. Sedan finns det de som föredrar minimjölk (vitfärgat vatten), och andra som bara gillar gammaldags ohomogeniserad mjölk (den smakrikaste). Sett ur Arlas försäljningsstatistik har vi på bägge ändar av fettskalan extremister. Precis som i samhället i övrigt väljer samhället att blunda för den ena och bekämpa den andra. I mjölkexemplet talas det om ”fett-skatt”, men man bortser från att minimjölk är det närmsta man kan komma bedrägeri inom livsmedelsindustrin. Motsvarande i politikens värld är den uttalade nödvändigheten att bekämpa högerextremism och främlingsfientlighet, medan man blundar för att den politiska motsvarigheten till minimjölk, d.v.s. s.k. antifascister, djurrättsaktivister, religiösa fundamentalister, m.fl. bekämpas desto mindre trots att det är där våldet finns.

Nu förhåller det sig som så att vi har ingen utpräglad högerextremism i Sverige längre. Visst finns rörelser som Vitt Ariskt Motstånd och motsvarande. Men våldsanvändningen är jämfört med för t.ex. femton år sedan kraftigt reducerad. Däremot har den blivit ganska politisk och introvert.

Men nu finns inte bara minimjölk och gammaldags mjölk att välja på. Någon kanske föredrar opastöriserad råmjölk, den i bokstavlig bemärkelse naturliga formen av komjölk. Råmjölkens politiska gren skulle i mina ögon bäst kunnas liknas vid grundläggande liberalism och libertarianism. Denna grupp vill ha så lite mejeri som möjligt och optimal mättnad ur varje mjölkad centiliter. Man vill inte ägna sig åt fraktionering i form av mini-, lätt-, mellan-, standard- och gammaldags mjölk. Jag hoppas att läsaren själv kan överföra denna liknelse i förhållande till skatte- och välfärdspolitik.

Naturligtvis skulle mejerierna bli väldigt olyckliga om folk började att dricka direkt ur kon. Än värre skulle de reagera om de drack sin egen bröstmjölk. Det är ju därför som hembränneri (=svartjobb) är förbjudet. Vissa råmjölksdrickare tycker att det är deras fulla rätt att inte behöva gå omvägen via mejeriet för att släcka sin törst. Mejeriet tycker naturligtvis inte det, och då håller samhället med. Sålunda är även råmjölkskonsumenten en extremist. Ja, med råmjölkskonsument menar jag då libertarianen som ju inte vill ha mejerier (=skattefinansierade och politiskt toppstyrda stater).

Politikerna vet att det främsta hotet mot deras maktutövning är
de medborgare som vurmar för individuell frihet och liten stat.
Libertarianer är farligare än nazister och kommunister!

Efter detta något tillkrånglade utlägg kommer vi nu till pudelns kärna. Extremister måste bekämpas av mejeri… f’låt, staten. I alla fall de extremister man kommer åt och som man inte behöver stödja sig mot. Att jaga libertarianer är inte svårt. De brukar oftast driva av en övertygelse om att samhället håller på att likriktas och bli intolerant, och att gränsen för vad som inte är extremt dras allt snävare. Vips, så är även libertarianen en extremist i det att han eller hon förespråkar individuell frihet för alla. Nu är mitt symbolspråk helt avstängt. Det är nämligen just propagerandet för individuell frihet som betraktas som någonting farligt. Första steget för att bekämpa dessa presumtiva ”samhällsomstörtare” är att övervaka dem.

USA:s militär använder som bekant s.k. kameraförsedda ”drönare” som flyger ovanför fienden och registrerar motståndarnas position så att man kan skicka raketbeväpnade attackhelikoptrar och under hyfsat hygieniska former avliva människorna som inte gillar USA:s militär. Den som är konspiratoriskt lagd föreställer sig att en polisstat skulle ha väldigt stor nytta av denna uppfinning. Kanske inte för att leda missilattacker, men gott och väl för att se var folk rör sig. Men sånt är väl bara fantasier á la George Orwells ”1984″?

De som tjatar om att samhället är på väg att
förvandlas till George Orwells ”1984″ måste övervakas!

Sorry. Drönarna är verklighet även i den civilia maktutövningen. Inom EU används dessa för att kontrollera hur jordbruksmarkerna används (man använder även satellitbilder också). Nu i samband med de olympiska spelen i London kommer polisen att ha drönare i luften som övervakar publiken och för att kunna spana efter terrorister. Dessa drönare kommer nog mest till nytta EFTER en terrorattack när man skall ta reda på vad som hände. Men då är det ju några hundra döda som man inte lyckades rädda livet på…

Nu finns det bevis för att myndigheterna även använder drönare mot enskilda individer. Journalisten Joseph Farah bor avskilt till i delstaten Virginias glesbygd. Han har inga omedelbara grannar och fastigheten är omgiven av skog. En dag var han ute och gick med sin hund när han hörde ljudet av en motorgräsklippare. Fast bullret kom inte från marken, utan uppifrån luften. Bortom trädtopparna kunde han se en av dessa obemannade helikoptrar – en s.k. drone:

“I don’t live in the city, I don’t live in a populated area, I live in one of the most rural places you could possibly live in Northern Virginia and there could only be one thing that this drone was spying on and that would be me, that would be my property because there’s just nothing else around except woods and deer,” said Farah.

Farah joked that the drone was probably stalking him because he was a terrorist, given the fact that a recent report funded by the Department of Homeland Security put out by the National Consortium for the Study of Terrorism and Responses to Terrorism listed Americans who are “reverent of individual liberty” as “extreme right-wing” terrorists.

“The liberty lovers out there really have to stick together….or we’re going to hang together as our founders said,” warned Farah, expressing his concern that patriots who resist the increasing levels of control being asserted over their lives by big government would be “hunted down” by a re-elected Obama administration.

“Look – this is the first term – if he’s re-elected it’s going to be war – they will be at war – we will be hunted down like dogs, keep that in mind, that’s what the stakes are,” said Farah.

 

Det är väl uppenbart att det ringer en varningsklocka här. Det hela skulle ju motsvara om svenska SÄPO började registrera och övervaka mig därför att jag är för en politik som syftar till liten stat och ökad individuell frihet, samt att jag ger offentligt uttryck för denna idé. Nu är Joesph Farah inte helt okontroversiell; han är en av de politiska journalister som ivrigast hävdar att president Barack Obama inte är född på amerikanskt territorium, och att det födelsecertifikat som publicerats på Vita husets hemsida är en förfalskning (jag har själv tittat på dokumentet och delar uppfattningen att det har utsatts för påverkan via bildredigeringsprogrammet MS Paint). Ett villkor för att bli valbar som president  är nämligen att man måste vara född i USA. Det är därför vi slipper se Arnold Schwarzenegger som president i USA.

Om Barack-administrationen spionerar på sina kritiker med obemannade helikoptrar – vad kan en regering då inte göra om den har tillgång till samtliga medborgares elektroniska korrespondens, som t.ex. den svenska via FRA?

Läsaren som följt med mitt vidlyftiga resonemang genom mjölk och politik har nog kanske redan svaret på frågan i rubriken. Ja, det är onekligen så att extremism kan skapas av samhället. Frågan är om det är så värst klokt av samhället att göra så. Ju snävare man definerar den cirkel som utgör mainstream konsensus, desto fler hamnar ute i extremismen. Vad är samhällets svar på detta? Ja, jag kan inte låta bli att misstänka att allt som görs för att etablera övervakningssamhället sker i syfte att kunna bevaka alla som kräver individuell frihet. varför? Jo, därför att våra idéer är farliga för de som vill ha makten över människorna. I mitt drömsamhälle har folket makt över staten och sig själva. Inte tvärtom som idag.

Hälsar eder Peter Harold 

Kommentarer (4)

Söndagskrönikan: Föräldraskapets första vattengrav

februari 25, 2012 den 10:58 e m · Arkiverad under Söndagskrönika, Stadsliv

[Återupptar min insomnade tradition att skriva om något aktuellt ämne under rubriken Söndagskrönikan]

Bästa läsare!

Lilla Fröken Harold tvingade ut mig på en stadsvandring idag. Det såg dystert ut, inte minst därför att de plusgrader som termometern utlovade i köksfönstret var lika heta som ett sprutluder med vinterkräksjuka. Ja, jag har inte riktigt förstått det där med ”sprut-”. Är det för att vederbörande injicerar narkotiska preparat, eller för att denne tar emot satsen på/i valfri kroppsdel? Detta är ett spörsmål som jag aldrig vågat dra upp under lunchen på jobbet. Och ändå vill jag veta…

Nåväl, vi hamnade i Södermalm och kvällstidningsrubrikerna utanför kioskerna var lika svarta och stora som när Tyskland invaderade Polen 1939. Den hemske/den stackars Herman Lindqvist var inblandad i ett namnbråk, meddelade redaktionerna. Det behövdes inte inköpas någon tidning för att förstå vad saken handlade om. Hovfjäskaren Lindqvist (som en gång i tiden var en hyfsat hedervärd journalist) hade sagt vad större delen av svenska folket tänkt. Man skall inte välja barnets namn medan man är hög på lustgas.

Estelle.

Nä, du har fel Herman. Jag tänker på chips, inte bakelser. Inte för att det är ett fult namn, Estelle. Men det känns inte heller riktigt kungligt. Inte svenskt heller. Kanske i nån Star Wars-film skulle ”prinsessan Estelle” eller ”drottning Estelle” passa. Hm, det är ju möjligt att Sverige fortfarande finns kvar som nation 2040 då det är dags för henne att ta över efter Vickan som regent, och då kanske vi fått ett fullbordat Star Wars och världsregeringen sitter i en underjordisk månbas och styr undersåtarna på moderplaneten med laserstrålar…

Nä, jag är för trött för att få ihop en trovärdig profetia i natt. Sorry.

Men jag hade allt annat än George Lucas sjudelade(?) filmepos i mitt huvud när jag såg tidningsrubrikerna. Estelle Silvia Ewa Mary. Vem bryr sig? Tja, tydligen är det ganska många som gör det. Själv har jag hört föräldrar som gett sina ungar de mest groteska namn man kan tänka sig (jag är väl inte helt oskyldig på den fronten jag heller) men det är till syvende och sist en angelägenhet för dem själva. Visst lever familjen Bernadotte på min bekostnad, men jag ser mig inte äga rätten att göra namnvalet till en angelägenhet för skattebetalarna.

Nå, var kommer namnet Estelle ifrån? Min gissning är att Vickan och Boxer-Robert-kopian valt namnet på sin unge för att knyta an till en av få produktiva Bernadöttrar (Vad f-n heter ”Bernadotte” i plural? Bernadottes?). Jag tänker på diplomaten Folke Bernadotte som mördades i Jerusalem 1948; det var hans hustru som hette Estelle. Hon i sin tur var sedan hängiven välgörenhetsarbete, vilket är ett tacksamt alibi för dessa grundlagsskyddade parasiter. (Ja, jag försöker provocera… och jag blir inte nöjd förrän jag ser en rödbrusig Herman Lindqvist på andra sidan nyckelhålet med yxan i högsta hugg utanför ytterdörren!)

Det här med Folke Bernadotte är en känslig historia i Sveriges relation med länderna i Mellersta östern – eller åtminstone ett av dem. Nåja, man tar ju inte upp mordet till diskussion särskilt ofta. Det är lite känsligt. Min egen bild av det hela var faktiskt ända fram tills häromåret att han satt i en yatch på Medelhavet med några militärkollegor, och plötsligt exploderade en bomb ombord.

Ja, jag skäms. Jag vet inte var jag plockat upp den historien; troligtvis i högstadiet. Och det man lär sig i den svenska skolan måste ju vara sant, och därför har jag aldrig under dessa år som vuxen bemödat mig att kolla upp vad som verkligen hände Folke Bernadotte. Han nämndes i samband med att vi läste om 2:a Världskriget, så det var nog säkert nazister som dödade honom som hämnd därför att han ledde operationen med Röda korsets Vita bussar…

Nä, sluta skratta åt mig! :-(

Jag var 15 och varken Google eller Wikipedia var uppfunnet. Skolbiblioteket med dess samling av uppslagsverk låg ett ljusår ifrån SO-salen, och inte tusan springer man dit efter lektionen bara för att checka av detaljer som aldrig kommer tas upp på historieprovet. Dessutom var jag nästan bara intresserad av rymdfart på den tiden. Och en tjej som hette Annika. Samt Jessica. Och Ann-Cathrine. Linda. Tarja…

Jag vet inte om den unga familjen Bernadotte har tänkt på kopplingen mellan deras dibarn och den mördade förfadern. Det är möjligt att de faktiskt har en sådan avsikt; i så fall har jag nappat på den kroken. Kanske stönade Vickan till sin Daniel när han satte på henne för nio månader sedan att ”om vi får en flicka skall vi döpa henne till Estelle så att Peter Harold skriver ett blogginlägg om Folke Bernadotte”.

Nä, jag säger inte att det var så det gick till. Men jag kan inte heller säga att det inte var så, eftersom jag inte var där. ;-)

Så. Nu skall jag lämna diskussionen om den lilla prinsessans namn. Jag förmodar att alla inblandade kravställare - inklusive tyskan och de två norrlänningarna – haft en hel del att säga till om. Det är detta som brukar utgöra föräldraskapets första vattengrav. Dessa svärföräldrar. De behöver inte ens komma från helvetet för att det skall bli jobbigt.

Hälsar eder Peter Harold

Kommentarer (12)

Söndagskrönika: Tankeväckande badlitteratur – ”Onkel H:s hädelser”.

februari 28, 2011 den 9:46 f m · Arkiverad under Litteratur, Okategoriserade, Politik, Privat, Söndagskrönika ·Taggad , , , , , , , ,

Bästa läsare!

En fördel med min ständigt pågående flytt från lägenhet A till lägenhet B (vägg i vägg) är att jag hittar en och annan undangömd skatt bland boktravarna som legat inlåsta bakom skivbackarna (tro’t eller ej, men i natt drömde jag att LP-skivan var i färd att ersätta CD:n!). Jag hittade bland annat den kvadratiska konservativa stridsskriften ”Onkel H:s hädelser” av den forne SvD-skribenten Gunnar Unger.

Konservativ? Nämen, usch! utropar nu mina något rödkolorerade läsare (av någon besynnerlig anledning har jag mest sådana – jag vet inte varför). Fast ”Onkel H:s hädelser” är skriven så att även en socialist - ja, kanske till och med en äkta kommunist – kan läsa boken med ett milt leende, eller under stundom med ett garv.

Onkel H är en gammal man, en tvättäkta stofil och mer borgerlig än de samtida borgarna Ohlin, Hjalmarsson och Hedlund. Mm, läsaren förstår nu att jag här har ett gammlat verk som daterar sig tillbaka till begynnelsen av 60-talet. Onkel H fnyser åt att mänskligheten som inte lärt sig att leva i fred på jorden nu ”pretenderar på världsrymden”. Dessutom drar han sig inte för att jämföra rebellerna i Kongo (vilka bekämpas på FN:s uppmaning av svenska soldater) med vår egen Gustav Vasa. Givetvis till stor indignation för berättarjaget i boken, som försöker ge Onkel H en anständig opposition. Dock utan att lyckas särskilt bra, och får avslutar mötena med den gamle stofilen genom att anklaga honom för att vara en kverulant och lida av senilitet.

Jag blev sittande med denna bok i badkaret igår, och fann att varje sida var en ren njutning. Jag förvånades också över hur aktuell texten kändes, trots att det förflutit 50 år sedan bokens utgivning. Visserligen har vi en borgerlig regering till skillnad från 1961, men kritiken mot splittrad opposition lever vidare – om än ur ett motsatt perspektiv på den politiska skalan. Och den interna kritiken inom borgerligheten… ja, den behövdes då, och den behövs också nu.

Onkel H är givetvis den gycklande Gunnar Ungers personliga åsikter i mångt och mycket. Mer om honom kan man läsa här i Carl Johan Ljungrens blogginlägg på Tradition & fason (han har även skrivit en bok om denne publicist). Även om man inte alltid delar den gamle stofilens åsikter så är det ett rent nöje att läsa boken för språkets skull. Gunnar Unger beskrivs som högtravande, men stofilen Onkel H är klar som korvspad i sina formuleringar, och det är uppenbart att de författats av en sann ordekvilibrist som ändå vill att läsarens polett skall trilla ner.

I en tid av kraftiga vänstervindar ansåg Gunnar Unger att borgerligheten kunde vara ett välbehövligt avant-garde. Jag förmodar att han faktiskt skulle ha trivts väldigt bra i de frihetliga kretsar jag själv rör mig i, bland alla piratpartister (de få som finns kvar), liberaldemokrater (de ännu färre, men en finns här) och klassiskt liberala (nästan lika sällsynta som en Alfa Romeo Arna utan rost). För att det blåser vänstervindar måste väl vara uppenbart då det gamla högerpartiet (m) placerat sig i Mittens politiska rike, och under stundom låter mer socialdemokratiskt än socialdemokraterna själva.

Hälsar eder Peter Harold

Kommentarer (3)

Older Posts »
Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.