[Återupptar min insomnade tradition att skriva om något aktuellt ämne under rubriken Söndagskrönikan]
Bästa läsare!
Lilla Fröken Harold tvingade ut mig på en stadsvandring idag. Det såg dystert ut, inte minst därför att de plusgrader som termometern utlovade i köksfönstret var lika heta som ett sprutluder med vinterkräksjuka. Ja, jag har inte riktigt förstått det där med ”sprut-”. Är det för att vederbörande injicerar narkotiska preparat, eller för att denne tar emot satsen på/i valfri kroppsdel? Detta är ett spörsmål som jag aldrig vågat dra upp under lunchen på jobbet. Och ändå vill jag veta…
Nåväl, vi hamnade i Södermalm och kvällstidningsrubrikerna utanför kioskerna var lika svarta och stora som när Tyskland invaderade Polen 1939. Den hemske/den stackars Herman Lindqvist var inblandad i ett namnbråk, meddelade redaktionerna. Det behövdes inte inköpas någon tidning för att förstå vad saken handlade om. Hovfjäskaren Lindqvist (som en gång i tiden var en hyfsat hedervärd journalist) hade sagt vad större delen av svenska folket tänkt. Man skall inte välja barnets namn medan man är hög på lustgas.
Estelle.
Nä, du har fel Herman. Jag tänker på chips, inte bakelser. Inte för att det är ett fult namn, Estelle. Men det känns inte heller riktigt kungligt. Inte svenskt heller. Kanske i nån Star Wars-film skulle ”prinsessan Estelle” eller ”drottning Estelle” passa. Hm, det är ju möjligt att Sverige fortfarande finns kvar som nation 2040 då det är dags för henne att ta över efter Vickan som regent, och då kanske vi fått ett fullbordat Star Wars och världsregeringen sitter i en underjordisk månbas och styr undersåtarna på moderplaneten med laserstrålar…
Nä, jag är för trött för att få ihop en trovärdig profetia i natt. Sorry.
Men jag hade allt annat än George Lucas sjudelade(?) filmepos i mitt huvud när jag såg tidningsrubrikerna. Estelle Silvia Ewa Mary. Vem bryr sig? Tja, tydligen är det ganska många som gör det. Själv har jag hört föräldrar som gett sina ungar de mest groteska namn man kan tänka sig (jag är väl inte helt oskyldig på den fronten jag heller) men det är till syvende och sist en angelägenhet för dem själva. Visst lever familjen Bernadotte på min bekostnad, men jag ser mig inte äga rätten att göra namnvalet till en angelägenhet för skattebetalarna.
Nå, var kommer namnet Estelle ifrån? Min gissning är att Vickan och Boxer-Robert-kopian valt namnet på sin unge för att knyta an till en av få produktiva Bernadöttrar (Vad f-n heter ”Bernadotte” i plural? Bernadottes?). Jag tänker på diplomaten Folke Bernadotte som mördades i Jerusalem 1948; det var hans hustru som hette Estelle. Hon i sin tur var sedan hängiven välgörenhetsarbete, vilket är ett tacksamt alibi för dessa grundlagsskyddade parasiter. (Ja, jag försöker provocera… och jag blir inte nöjd förrän jag ser en rödbrusig Herman Lindqvist på andra sidan nyckelhålet med yxan i högsta hugg utanför ytterdörren!)
Det här med Folke Bernadotte är en känslig historia i Sveriges relation med länderna i Mellersta östern – eller åtminstone ett av dem. Nåja, man tar ju inte upp mordet till diskussion särskilt ofta. Det är lite känsligt. Min egen bild av det hela var faktiskt ända fram tills häromåret att han satt i en yatch på Medelhavet med några militärkollegor, och plötsligt exploderade en bomb ombord.
Ja, jag skäms. Jag vet inte var jag plockat upp den historien; troligtvis i högstadiet. Och det man lär sig i den svenska skolan måste ju vara sant, och därför har jag aldrig under dessa år som vuxen bemödat mig att kolla upp vad som verkligen hände Folke Bernadotte. Han nämndes i samband med att vi läste om 2:a Världskriget, så det var nog säkert nazister som dödade honom som hämnd därför att han ledde operationen med Röda korsets Vita bussar…
Nä, sluta skratta åt mig!
Jag var 15 och varken Google eller Wikipedia var uppfunnet. Skolbiblioteket med dess samling av uppslagsverk låg ett ljusår ifrån SO-salen, och inte tusan springer man dit efter lektionen bara för att checka av detaljer som aldrig kommer tas upp på historieprovet. Dessutom var jag nästan bara intresserad av rymdfart på den tiden. Och en tjej som hette Annika. Samt Jessica. Och Ann-Cathrine. Linda. Tarja…
Jag vet inte om den unga familjen Bernadotte har tänkt på kopplingen mellan deras dibarn och den mördade förfadern. Det är möjligt att de faktiskt har en sådan avsikt; i så fall har jag nappat på den kroken. Kanske stönade Vickan till sin Daniel när han satte på henne för nio månader sedan att ”om vi får en flicka skall vi döpa henne till Estelle så att Peter Harold skriver ett blogginlägg om Folke Bernadotte”.
Nä, jag säger inte att det var så det gick till. Men jag kan inte heller säga att det inte var så, eftersom jag inte var där.
Så. Nu skall jag lämna diskussionen om den lilla prinsessans namn. Jag förmodar att alla inblandade kravställare - inklusive tyskan och de två norrlänningarna – haft en hel del att säga till om. Det är detta som brukar utgöra föräldraskapets första vattengrav. Dessa svärföräldrar. De behöver inte ens komma från helvetet för att det skall bli jobbigt.
Hälsar eder Peter Harold


