september 30, 2009 vid 3:52 e m
· Arkiverad under Stadsliv
Bästa läsare!
Vissa vanor förstår jag mig inte på. Min arbetskollega skickade mig ett mejl. Det börjar så här:
”Hej Peter!”
What the fock?!! Vi har redan sagt godmorgon i morse. Han har gått förbi min dörr minst tre gånger med kaffekopp och två gånger för att pissa (eller vad man nu gör på grund av kaffet). Vid ett av tillfällena sa han att han skulle skicka mig ett mejl.
Hallå!
Jag är inte i Karibien. Eller ens i Sumatra (där de skall ha haft jordbävning på 7,6 R tidigare idag). Jag befinner mig inte heller nere i pannrummet eller på månens baksida. Så varför ett ”Hej Peter!” när ämnet redan ingår i ett befintligt samtal…?
Faktum är att vi dessutom har våra rum så nära varandra att vi måste fisa försiktigt för att det inte skall höras till den andre (jag vet detta eftersom min arbetskollega glömde göra ”the silent one” en gång). Så det är ju inte frågan om en korrespondens mellan två högt kära brevvänner.
Ännu konstigare blir det därför att vederbörande kollega aldrig yttrar orden ”Hej Peter” i tal. Vi säger ”Tja” eller ”Tjaba”. Eller vid lustigare tillfällen ”Hej hopp, pillesnopp”. Fast det kan jag ju förstå att han inte skriver i ett e-postmeddelande.
Vad resten av e-postmeddelandet handlade om? ” – Vem skall köra tjänstebilen till besiktningen?”. Och obetänksamt inledde jag mitt svar med:
september 25, 2009 vid 8:47 e m
· Arkiverad under Privat, Stadsliv
Bästa läsare!
Undrar hur provocerande detta skulle vara att visa i svensk TV? Hur är det man brukar säga? Känsliga tittare varnas…, eller hur? Slösa bort 7 minuter av ditt liv på egen risk:
Personligen gillade jag det här bättre; åskväder i Pyreneerna:
Underbart med kombinationen fågelsång och åskmuller; skulle gärna vilja uppleva det på riktigt. Helst med den käraste vid min sida. Vem det nu kan vara…?
Eftersom jag mopederade till jobbet idag visste jag inte varför polisen stängt av infarten till Västberga allé i södra Stockholm. Men väl framme på jobbet blev jag varse och uppdaterades om en rad intressanta detaljer, av vilka några ännu inte blivit allmänt kända. Men det tar vi i ett annat forum… *harkel*
Den som studerat svd.se har säkert blivitvarse namnet Adrian Culafic. Nej, det är inte han som är gärningsmannen. Däremot bevittnade han händelserna från ”en bra utkiksplats”.
Jag har bevittnat en hel del intressanta händelser. Fast jag aktar mig noga för att presentera mig med mitt fullständiga namn, i vart fall när det rör sig om ett gäng beväpnade värdedepårånare som kommer med stulen helikopter. Hur mycket såg Adrian? Ja, det kanske till och med rånarna undrar. Kanske Adrian såg något som skulle kunna hjälpa till vid en identifiering? Det är möjligt att någon rånare gjorde något som Adrian såg. Då ligger Adrian genast illa till.
Att vittnen hotas är tyvärr ganska vanligt. Och det finns en risk att vittnen kan utsättas för våld; ja, rent av tystas. Till och med vittnets anhöriga riskerar att bli trakasserade.
Så mitt tips till dig som bevittnar dylika händelser (eller mer triviala brott) är att hålla nunan borta från medierna och berätta vad du såg för polisen. Det är nämligen de som utreder brotten, inte tidningarna. Och underskatta inte skurkarnas intelligens. De tar hur lätt som helst reda på var du bor.
Ett litet välmenande tips till er som uppskattar livet och vill slippa ha ett avhugget hästhuvud på sängen…
Hälsar eder Peter Harold (utbildad rådgivare i personlig säkerhet)
Uppdaterat 090930: DN publicerar artikel om faran med pressens ”engagemang”.
Hur klarade vi oss utan dessa kameramobiltelefoner förr i tiden? Jo, vi hade istället någonting som hette Instamatic. Just när jag skriver dessa rader blir jag plötsligt varse ett gammalt barndomsminne från mitten av 70-talet, och det är när min mamma tog mig med till en fotoaffär på Vasagatan i Västerås. Jag tror att var i Metrohuset. Jag skulle nämligen få en egen Instamatic-kamera.
Jag var givetvis överlycklig. Instamatic var ett enkelt system där filmkassetten bara kunde sättas i på rätt sätt, och det bara fanns två inställningar; ett för fotografering i dagsljus, och ett annat för fotografering i skymningsljus. Ett barn kunde inte göra fel.
Tyvärr hade jag inte med mig denna kamera när jag sommaren(?) 1979 var tillsammans med farsan på besök i Stockholm. Efter en lång dags färd, d.v.s fotvandring från Hötorget till Slussen, skulle vi åka tunnelbana ”hem” till den lånade bostaden. Det var nästan folktomt, men trots det satt en gitarrklinkande musiker på perrongen och gjorde sin plikt.
Ett par minuter senare kom ett äldre par gående och satte sig ner intill farsan och mig. Jag kände igen farbrorn. Det var självaste Sigge Fürst! Jag förmodar att damen i hans sällskap var hans hustru. De gav bägge ett sympatiskt intryck och applåderade åt musikanten (och lämnade eventuellt ett litet bidrag).
Det var mig veterligen den första kändisen jag sett på riktigt. Jag blev faktiskt lite förvånad över mötet. Jag hade hört i radion att han skulle ha flyttat till rivieran i Frankrike. Fast uppriktigt sagt; varför bo på rivieran just när den svenska sommaren är som bäst?
Vid den här tiden hade Sigge Fürst gått i pension, åtminstone så tillvida att hann lämnat det mycket populära radioprogrammet ”Frukostklubben”. Det sista programmet av ”Frukostklubben” hade till och med direktsänts i TV, så det rådde inte den minsta tvekan om att det var herr Fürst som satt där bredvid mig.
Idag är Instamatic-kamerorna museiföremål. Så även den vita Luxor transistorradio som vi lyssnade på ”Frukostklubben” med. Idag har min dotter både kamera och radio i sin mobiltelefon…
augusti 21, 2009 vid 6:05 e m
· Arkiverad under Stadsliv
Bästa läsare!
Det är fredag. Det är till och med fredag kväll. Just nu sitter hundratals, kanske tusentals frustrerade och ensamma människor och zappar sig genom kanalutbudet på TV utan att hitta någonting meningsfullt. Snart korkar de upp vinflaskan och sätter sig vid datorn; modet stiger, orden vässas, vinet sväljs och vips… så har man en s.k. fylleblogg.
Fyllebloggar karaktäriseras ibland av en osedvanligt obegriplig meningsuppbyggnad. I synnerhet om postningen sker runt midnatt och innehåller över 750 ord.
750 ord är egentligen inte så mycket. I synnerhet inte om man vill berätta allt – precis allt – för läsaren varför man firar fredagskväll ensam vid datorn med en flaska vin som enda sällskap. Allt skall upp: Ex-man, ex-fru, arbetsgivaren med vakuumskalle, verkstan som monterat avgassystemet på bilen bak-och-fram, grannidioten som tar ens bokade tvättid. Und so weiter.
Det kan vid en första anblick te sig som tragiskt att människor sitter ensamma en fredagsnatt och fyllebloggar. Men å andra sidan är det en riskfri tillvaro (i alla fall så länge man bloggar anonymt). Att vara ute och hänga med vännerna en fredagskväll är däremot INTE riskfritt. Det vet i alla fall en av mina bekanta vars helgnöje tog slut strax innan ambulansen hämtade honom från spåret i tunnelbanan. Promillehalten var naturligtvis i nivå med vad en ordinär fyllebloggare uppnår strax innan det blir dags att stänga av datorn. Om denne nu hittar på/av-knappen.
Själv skålar jag med Er, kära läsare, medelst ett glas Pepsi. Jag behveör inte alkohol för att bli obegriplg…!
Dammet efter den avslutade [Euro-]Pridefestivalen har lagt sig. Så kanske är det möjligt att formulera några ord grundade på eftertanke nu när paljettdräkterna hängts tillbaka in i garderoben.
I likhet med alla andra Stockholmare som har synen i behåll blev jag varse om Pridefestivalen tack vare lokaltrafikens flaggning. Varje buss hade den regnbågsfärgade vimpeln på plats. Det fick mig att börja fundera på den fundamentala fråga som jag ofta ställer mig:
…varför?
SL är mig inte svaret skyldigt: De beslutade sig för att stödja Europridefestivalen och engagera sig för allas lika rätt och ökad tolerans. Därför köpte man in regnbågsvimplar för 15′000 kronor och lät festivalens volontärer få fria resor. Behjärtansvärt kan man tycka.
Men jag kan inte komma ifrån att jag måste opponera mig mot detta tilltag. Av flera skäl:
1. Jag anser inte att det är SL:s sak att ”ta parti” för enskilda grupper i samhället, än mindre spendera pengar på det. Sponsra de hemlösa i så fall; dessa använder ju SL som värmestuga väldigt ofta.
Jag accepterar alla människors sexuella preferenser, men jag tycker inte om att mina skattepengar läggs där de inte hör hemma. [För den som inte känner till det räcker inte biljettintäkterna för att driva SL:s verksamhet]
2. Varför har Sveriges organiserade homo-, bi- och transsexuella ”monopol” på regnbågsflaggan och ”pride”-begreppet? Svar: Därför att de är organiserade. Samtidigt förtalas andra grupper som har udda sexuella läggningar, t.ex. swingers, exhibitionister, voyeurer, gerontofiler, krematistofiler, hebefiler och zoofiler. För att inte tala om BDSM-utövarna. Uppriktigt sagt; känns inte homosexualitet som något väldigt, typ, eh, 90-talsaktigt?! Vi lever i 2000-talet; dags att prova något nytt som känns vågat!
Sverige behöver en universiell sexbejakande lobbyingorganisation. Upp till kamp för fri porr och aromkondomer åt svenska folket! Gör Tantolunden till en taklös swingerslokal för allt och alla nästa sommar!!! Jens Orback kan ta med sin mosters häst…
3. Pridefestivalen är ett jippo som bara en bråkdel av Sveriges homo-, bi- och transsexuella tyr sig till. Majoriteten av mina homosexuella bekanta gillar inte schlagers, klär sig aldrig i paljettdräkter eller ens skulle vilja gå på Pridefestivalen – i vart fall inte som deltagare. Ingen av dem tycker heller att rosa är en snygg färg. De föredrar hellre att bli betraktade som människor och individer, istället för att bli kategoriserade som bög respektive flata.
Med detta sagt undrar jag om det inte är så att Pridefestivalen i själva verket konserverar det ”utanförskap” för alla icke-heteros som RFSL säger sig vilja bekämpa? Och vi – som är fångade i heteronormen, harkel – fortsätter att se HBT-folket som fjolliga fikusar.
juli 30, 2009 vid 8:20 f m
· Arkiverad under Privat, Stadsliv
Bästa läsare!
Jag är inte i vidare form idag eftersom jag blivit misshandlad och rånad igår. Händelsen ägde rum i centrala Stockholm mitt på dagen. Två av gärningsmännen angrep mig fysiskt, medan den tredje tog mina pengar efter att jag misshandlats så till den grad att jag knappt kunde kommunicera med min omgivning. Med andra ord; jag har varit hos tandläkaren…
juli 22, 2009 vid 12:08 e m
· Arkiverad under Stadsliv
Bästa läsare!
Bloggkollegan RJ (Entangler) undrar vad stockholmarna har för skäl till att vara kaxiga. Som boendes i Fjollträsk har jag följande förslag:
10. Stadsplanering: Man måste åka till en världsstad som Paris för att uppleva samma helvete i sökandet efter en parkeringsplats. Stockholmaren slipper den resan!
9. Mat: Ingenstans i Sverige finns det så många restauranger och serveringsställen att välja mellan, och var och en har sin egen specialitet; salmonella, varmförvarat kött, kebab med plastbitar, hamburgare med pubishår, und so weiter..
8. Prostitution. Stockholm är unikt med fräscha hotellprostituerade. Nackdelen är att de söver ner torsken och försvinner med både pengar och kläder efter avslutad tjänst…
7. Idrottsaktiviteter. Det går inte att hitta en pub utan att det finns en bildskärm av ladugårdsdörrsformat som visar fotboll… Stockholmarna är sålunda ett idrottsintresserat folk som njuter av öl, till skillnad från lantisarna som sitter hemma och groggar till Tips-extra på TV.
6. Kabel-TV. Det går inte att hitta en bostad i Stockholm som saknar kabel-TV. I vart fall inte en bostad där hyresvärden låtit bli att ta betalt för det x 2.
5. Hygiennåtgärder. Tack vare parkförvaltningens försorg kan man i stort sett alla stadsdelar hitta bajskorgar för hundägarnas svarta påsar. Sånt finns inte Kräkelboda. Enda nackdelen är att hundägarna aldrig använder de här bajskorgarna…
4. The Ericsson Globe Arena. Här ryms samtliga borgarråds uppsvällda egon i väntan på att nästa skrytbyg… nästa arena är färdigbyggd.
3. Biblioteken. I Stockholm finns ett dussintal biblioteksfilialer där du kan låna i stort sett samma titlar. Såvida inte du bara går dit för att lyssna på tjattrande skolungdomar som tycker att det är för varmt/kallt att vara utomhus. I övriga Sverige stänger biblioteken när deras bok är utlånad.
2. Stockholm är Nordens Venedig. Om likheten med det italienska Venedig stämmer så finns det en chans att skiten sjunker ner i havet tids nog. Det är inget man vågar hoppas på om Hallstahammar, även om det vore önskvärt…
1. Det som vi Stockholmare förtjänar att vara mest kaxigaste över är utan tvekan hur avundsjuka lantisarna är. Vad vi än gör så blir de avundsjuka. Och när de kopierar oss så blir det bara fel; se t.ex. den nya skyskrapan i Malmö. Sne’are bygge får man leta efter… Och hallänningarnas tunnelbanebygge skall vi bara inte tala om…!
Hälsar eder Peter Harold (som till försvar är född och uppvuxen i Västerås)
” – Vad många poliser!” var min första reaktion när jag kom gående mot Linnéstatyn vid Humlegården i centrala Stockholm. Fast egentligen var det fler polisvolontärer än riktiga konstaplar. Polisvolontärerna har ju till skillnad från sina kollegor inte rätt att skjuta men däremot rätt att prata. Vilket är deras primära funktion när det pågår demonstrationer.
Efter två anföranden började volontärerna att röra sig bortåt mot Kungliga Biblioteket.
” – Cirkulera, kollegor! Här finns inget att se…” tycktes det interna kommandot lyda. Ty några gatstenskastande vänsterhulliganer stod inte att finna bland de (mindre än) hundratalet åhörarna som demonstrerade mot EU-statens massavlyssningsprojekt och lyssnade till ett antal talare (bl.a. från Piratpartiet) som upprepade vad vi redan tagit del av i en rad förnämliga bloggar under sommaren.
Polisen hade räknat med tusentals människor och dimensionerat sina resurser efter detta. Jag vet inte vad mötesarrangörerna hade räknat med. Personligen fick jag intryck av att alla som var där vid Linnéstatyn redan utgjorde en skara av redan frälsta. (Vad i helvete menar parkförvaltningen med att låta Stockholms ståtligaste statygrupp omgärdas av en osnygg vildäng?)
Medan jag stod där ensam i rött bland alla vit-, svart- och lilaklädda människor började jag fundera på vad vitsen var med att gömma manifestationen vid Humlegården. De som solade ute på gräsmattan var nog olivligt intresserade av politik. Och de som gick förbi hade nog kväljningar av stanken från intorkade fyllespyor i marken.
Hade det inte varit bättre att hålla mötet på en plats där de i dessa ödesfrågor ännu icke upplysta finns? T.ex. Sergels torg?!!
Kampen mot Bodströmsamhället är inget vi skall föra i det fördolda, kära kollegor!
juni 16, 2009 vid 7:08 e m
· Arkiverad under Privat, Stadsliv
Bästa läsare!
Det är en sak som slår mig efter ett halvårs Fejsbokande. Det är hur olika män och kvinnor presenterar sin status. Eller ”vad gör du nu”.
Jag noterar att såväl jag som Henke, Lennart, Påsken och några till under de sistlidna månaderna råkat vara inloggade på Fejsbok precis samtidigt som vi lagat mat. Lasagne, grill, stek, eller som i mitt fall: kokat en sauce chasseur.
Men vad har de kvinnliga ledamöterna i vänlistan pysslat med? Ja, allt annat än lagat mat. Haft tråkigt på jobbet. Städat hemma. Vattnat blommor. Tyckt att livet är trist (och det är det om man inte äter gott) eller tyckt att livet bara är toppen. Gungat med barnen. Lagt schema (den postningen gjordes 23.45 varför hon knappast kan ha ett eget liv, blink, blink), und so weiter.
Det närmaste någon av mina kvinnliga bekanta i Fejsbok kommit att yttra något om matlagning var Emma som postade att hon mådde bättre efter en attack av vinterkräksjukan.
Jag förmodar att jag inte skall ragga bland dessa på Fejsbok, annars kommer jag nog att tyna bort. Det blir ingen mat på bordet i deras sällskap. Eller är det bara det att vi killar gärna gör det till en stor sak när vi gästar köksregionerna i bostaden?
