Peter Harold – Skrivarens blogg

Bästa läsare!

Jag studerar ofrivilligt psykologi. Eller beteendevetenskap. Sedan en tid tillbaka har jag fått ta ansvar för en del av verksamheten på mitt jobb som min chef… eh, hur skall jag formulera det? …ställt till det med. Ansvar och ansvar… Det handlar om att en arbetsuppgift jag hade för flera år sedan nu delas av fyra deltidsanställda. Någon som redan här anar att rubriken till detta blogginlägg skulle kunna lyda ”Ju fler kockar, desto sämre soppa”? Ty så är det.

Fyra personer som har högst individuella åsikter om var saker och ting skall stå eller förvaras såvida inte man skruvar fast objektet. Nä, inte ens det hjälper. Plötsligt var ett golvskåp flyttat – måhända i en tillfällig attack av feng shui – från den plats där det stod minst i vägen till en annan där det är så trångt att man inte får plats med röven då man böjer sig ner för att ta ut innehållet. Innehållet i skåpet – inte röven.

Nå, ordningen får de kämpa om själva, de som jobbar där. ” – Vill ni att det skall funka så måste ni hålla ordning”, sade jag spasmodiskt och självklart. Alla nickade. Vilket innebar att då handläggaren börjar sitt pass går hon omkring och plockar ihop handlingar som föregående medarbetare lagt på olika platser och lägger dem istället på andra platser som nästa medarbetare kommer att… ja, du anar säkert vart jag vill komma.

Struktur? Jodå. I det moderna papperslösa kontoret – nej, fan, det kan man inte kalla detta – finns det anpassade facksystem att lägga in dokumenten i. Fast var skall dessa fack ställas? Ja, det tvista inte de lärde om, utan istället mina medarbetare.

När ansvaret nyss överlämnats till mig kände jag ett stung av inspiration. Jag såg genast att lösbladssystemet hade vissa säkerhetsrisker. Därför hämtade jag pärmar att förvara dokumenten i. Jag fick applåder. Nu skulle inte viktiga papper försvinna. Eftersom alla kan alfabetet är det en lätt sak att hitta blankett si eller blankett så i avsedd pärm. Frid och fröjd, problems solved? I helvete heller…

Nu krigas det istället om var pärmarna skall stå/förvaras. Eftersom vårt papperslösa kontor – fortfarande fan heller på den punkten - är anpassat för en verksamhet utan papper har vi flera datorer med tillhörande skärmar. Det innebär att hyllorna specialdesignats för att få plats mellan datorerna. Vilket leder till att det blott finns en hylla där sådan får plats (vilket känns mer adekvat än nyss nämnda feng shui), och att den sålunda blir ganska liten och rymmer få pärmar. Vore det inte för att lokalen är säkerhetsklassad skulle jag gärna visa er en bild. Konsekvensen är att istället för en enda stor hylla har vi en liten här och en mindre där, och en högt uppe där…

Med andra ord; en pärm kan få ett synnerligen omväxlande liv på detta kontor eftersom den aldrig ställs tillbaka på samma plats som innan. Och endast den som jobbade i föregående skift vet ifall den av mig efterfrågade pärmen skall sökas efter ledtrådarna fågel, fisk eller mittemellan. Så när jag kommer dit på kvällen för att jobba i lugn och ro hittar jag inte det jag letar efter, men gott och väl annat som medarbetarna inte hunnit göra, sannolikt för att de ägnat dagen åt att leta efter pärmar och handlingar som de oavsiktligt gömt för varandra.

Lösning? Mitt förslag var att låta en (1 st) person arbeta i detta kontor. Ensam. Precis som jag gjorde för flera år sedan. Och då hade jag ändå inte osannolika löneanspråk trots att jag *harkel* var mer eller mindre oumbärlig. Min chef skakade på huvudet och sade: ” – Sådana människor finns inte.” Jag kunde bara sucka. Tack för det.

Hälsar eder Peter Harold

Bloggpost 1250 blir idag lite mer personligt….

Bästa läsare!

Det här blogginlägget går initialt och till det yttre i självförhärligandets tecken, men den analytiskt sinnade läsaren kommer säkert att ändå finna skäl till att sätta en annan diagnos.

Härom dagen satt jag och en arbetskollega och konverserade om tillvaron på jobbet. Plötsligt reser sig en annan kvinnlig yngre kollega och går fram mot mig och säger: ” – Gud, du är så härligt ärlig, Peter”. Jag rycker urskuldrande på axlarna och fortsätter samtalet.

Det var först när jag kom hem på kvällen jag insåg att detat faktiskt var en komplimang. Jag har nämligen ett filter som tar bort vardagsmässigt beröm, smicker och tillgivenhet – i synnerhet om det yttras av kvinnor. Vetenskapen har säkert ett vackert namn på detta syndrom. Det känns inte som en rädsla, men jag avstår gärna från att hantera de vänliga orden, och låter dem rinna av mig som vattnet på en gås. Varför man skulle vattna en gås har jag aldrig förstått, men skalden har i alla fall noterat i sin dikt att vätan inte fäster på detta fjäderfä.

Får jag själv teoretisera kring ämnet så misstänker jag att mitt beteende har en del attt göra med en gammal kärlekshistoria. Ja, ni långlivade läsare av Läsarnas Blogg och Skrivarens Blogg minns nog måhända episoderna om ”Ninette”. Ack ja…

Jag vill nog inte riskera att bli bränd igen. Bästa sättet att inte missförstå smicker är att låta bli att förstå.

Detta hindrar ju förstås mig inte från att vara ärlig. Det har blivit mer av den varan ju äldre jag blivit. Någon mer som passerat de 35 och delar den känslan? Nej, det är inte så att jag får en kick av att säga vad jag tycker. Snarare lutar det åt en viss trötthet inför alla inlindningar och omskrivningar. En kratta heter kratta, och en spade heter en spade. Sålunda är en idiot en idiot, även om jag inte gör en medicinsk åsyftning.

Eller snarare inte.

När jag tänker efter så är jag snarare en notorisk inlindare och omskrivare. Men meddelandet är fortfarande uppenbart, till och med för en kollega som bara sitter och tjuvlyssnar. Nå, även om jag inte kallar en kratta för en kratta så drar jag mig inte för att tala om just krattor – i bildlig bemärkelse. Och när vi säger kratta kan ämnet i själva verket vara en 28-årig ex-militär som tror sig veta allt och anser sig ha rätt att flytta på allt och alla. Trots detta känner omgivningen inget annat än hånfullhet och förakt inför denna vardagsdespot. Och det var väl detta jag klädde i ord, trots att ingen hittills vågat säga det. Nu sa jag det, och det uppskattades av de som drabbats av nämnda person.

Nå, även om jag lindar in orden så är förhållandet att jag inte orkar tassa runt den heta gröten som en katt. Om nu katter äter gröt. Äter ens människor gröt? Jag tycker mig se lattesörplandet på tunnelbana från morgon till kväll. Det kallas frukost fram till kl. 9.00. Gröt är nog bara mat för folk som förvarar sina tänder i vattenglas under natten. Man ser ingen äta medhavd gröt på tunnelbanan. I vår stressade värld tycks de allmänna kommunikationsmedlen ha förvandlats till en förlängning av våra sovrum och kök. Det fattas bara att några utför sin fortplantning där också, så är konceptet komplett.

Nej, nu blir det för mycket. Vi sätter punkt här. För den här gången. I morgon – eller nån annan dag - skall vi tala om homosexuell kärlek mellan män bortom fertil ålder. Frid, gott folk!

Hälsar eder Peter Harold

Bästa läsare!

I Stockholmstidningen DN skriver man om motorcykeln som ett pendlarfordon med anledning av att organisationen Sveriges motorcyklister påpekar att varken MC eller mopeders framkomlighet beaktas i statens framtidsplaner för storstockholmsområdet.

Maria Nordqvist från SMC föreslår att mopeder av klass 1 skall få köra på cykelbana där trafiksäkra vägar saknas. Jag kan bara buga och tacka om det förslaget blir verklighet. I dagsläget tvingas jag själv att köra olagligt varje gång jag skall ta mig från Johanneshov till Västerort utan att utsätta mig för direkt livsfara. Passagen mellan Gröndal och Alvik är synnerligen komplicerad; där får jag välja mellan att köra på Essingeleden (förbjudet!) eller på cykelbanan jämte Essingeleden (lika förbjudet!) med min EU45-moped. Eller bli trafikdödad uppe på Tranebergsbron.

Jag vill inte vara kriminell. Men Stockholms stad tvingar mig. Övriga sträckor kör jag på vanlig gata. Men med en moped som gör max 55 km/h (vilket i sig är en förbjuden hastighet) känns det inte kul att bli förbikörd av bilar som kör i 70-85 km/h två decimeter från min vänstra backspegel. Vintertid blir jag en ännu mer notorisk trafikbrottsling; p.g.a. halkrisk väljer jag att köra på cykelbanestråket förbi Årsta för att slippa ramla omkull och hamna under nån lastbil på väg till eller från partihallarna.

Mitt uppsåt med att bryta mot gällande lag är inte egen vinning såsom att komma fram snabbare eller förbi bilköerna. Nej, allt jag är ute efter är min personliga säkerhet så att min dotter skall få behålla sin far i livet.

Eftersom jag ju oftast kör i 25 km/h på cykelbanorna (vilket är lagligt om jag haft en motorsvag EU25-moped) så visar jag högsta möjliga hänsyn till mina medtrafikanter. Jag önskar att detta hänsynstagande kunde tillgodoses av lagstiftarna. Faktum är att jag inte sällan blir omkörd av cyklister på dessa cykelbanor, och till skillnad från dem har jag ett fordon med full belysning och bromsar som i denna hastighet kan stoppa mig med en tvärnit. Eventuella krockytor är släta eller försedda med gummiöverdrag; den cyklist som kör på mig kommer skada sig mindre än ifall denne harpuneras av en mötande racercykel, vilket de flesta cyklar är idag. Detta till trots gör jag allt för att minimera min och andras risker.

Jag hoppas att SMC får gehör. Det är aldrig kul att vara brottsling mot sin vilja.

Hälsar eder Peter Harold

Bästa läsare!

Politikerfifflaren och den forne socialdemokratiske utbildningsministern Ibrahim Baylan har fått en debattartikel publicerad i Dagens Nyheter. Rubriken lyder: ”Regeringen blickar bakåt på en gammalmodig skolpolitik”. I ingressen gör Ibbe det helt klart vem som bär skulden för att svenskt skolväsende suger pung:

Utvecklingen i grundskolan har gått åt fel håll varje år sedan 2006.

Eftersom Ibbe är en bitter f.d. minister och numera skolpolitiker i opposition kan man ju förstå att han väljer denna problemformulering. Vill man vara helt korrekt skulle man snarare säga – och då utan att göra avkall på sanningen – är att de svenska skoleleverna presterar allt sämre resultat inom flera ämnesområden ända sedan 1960-talet. Ja, den svenska grundskolans utveckling har försämrats i etapper sedan socialdemokraten Tage Erlanders dagar. Förfallet började inte år 2006.

Nu är inte allt Erlanders fel. I alla fall inte enligt Dagens Nyheter som i en annan artikel basunerar ut att svenska barns läsförståelse raseras p.g.a. datorernas intåg i svenska hem och skolor. Nu vet vi ju i och för sig att DN bara skriver vad ”experterna” säger åt dem att skriva, så dylika artiklar blir ju inte bättre än vad avsändarna gör dem till.

Medan professor Monica Rosén för DN påstår att resultatet är förvånande så väljer jag – som medborgare nere och ute  i verkligheten – att opponera mig mot denna akademiska häpnad som hon ger uttryck för. Sveriges skola ser inte ut som den gjorde 1970. Inte ens det svenska samhället gör det. Inte heller eleverna är desamma som då.

Läsförståelse är nämligen avhängigt de språkliga förmågorna i övrigt. Kan man inte tala språket så är det svårt att kunna läsa det (jag vet eftersom jag är novis på franska). Därför är jag främmande till att datorer skulle orsaka skador på läsförståelsen. Om en 15-åring inte klarar av att förstå en svensk text beror det knappast på att denna elev använt en dator och på så vis stupidifierats. Nej, det troligaste är att vederbörande inte har svenska som modersmål, och därför är det inte lätt att efter fem års studier av ett helt nytt språk kamma hem full pott i proven. Baylan borde veta detta själv eftersom han kom till Sverige som tioåring från Turkiet 1982.

Helt utom sjukdomsinsikt är dock inte Baylan. Han fortsätter:

Svensk skola har under en femtonårsperiod uppvisat allt sämre resultat. Trots högt tonläge från de borgerliga partierna när de var i opposition har resultaten fortsatt att försämras under deras tid i regeringsställning.

Sanning med modifikation; vi skall nog inte påstå att förfallet började för femton år sedan. Jag tror att den forne utbildningsministern refererar till Pisa-studierna, av vilka den första kom år 2000 om jag minns rätt. Men det finns fler källor som ger vid handen att skolelevernas resultat/kunskapsnivå sjunkit sedan en ännu längre tid tillbaka.

Baylans botemedel är givet (liksom hans reflexmässiga kritik):

Regeringen skär också ned resurserna till lärares kompetensutveckling. I stället satsar de på sänkt restaurangmoms till en kostnad av 5 miljarder kronor. Socialdemokraterna gör en helt annan prioritering. Vi väljer att investera 5 miljarder kronor i utbildning.

Jag överlåter åt berörd minister i den borgerliga regeringen bemöta påståendet att man skär ner på lärarnas kompetensutveckling. Låt mig istället ifrågasätta Baylans 5 miljarder som han trollar fram ur sin hatt. Var kommer de ifrån? Vilken/vilka andra poster i statens budget får stryka på foten? Eller skall Baylan höja skatten? Måhända höja restaurangmomsen…?

När Baylan kritiserar den borgerliga regeringen glömmer han nämna att den svenska grundskolan inte är en statlig verksamhet utan en kommunal. Detta kan han tacka sin forne företrädare, dåvarande utbildningsministern Göran Persson för, som under hårt motstånd från lärarkåren kommunaliserade landets grund- och gymnasieskolor 1991. Förutom att ansvaret hamnade på kommunerna (med varierande förmåga att finansiera och bedriva skolverksamheten) tillkom en rad försämringar för lärarna som yrkesgrupp. 

Över en natt förlorade de skolanställda många attraktiva förmåner. Jag minns själv hur jag som lastbilschaufför vid denna tid fick en ny kategori av yrkeskamrater som bestämt sig för att sadla om i det att de bytte kateder mot ratt. De krympande sommarloven var nog också ett skäl för dem att lämna läraryrket, inte minst med tanke på att de fortfarande inte fick betalt för att sitta hemma på fritiden och rätta sina elevers läxor och prov. De lärare som visste sitt pris insåg att kommunerna inte var villiga att betala; med ens blev det plats för nya lärare som kanske inte är lika goda pedagoger som sina företrädare.

När Baylan anklagar den borgerliga regeringen för att ägna sig åt en ålderdomlig skolpolitik kan jag bara säga att karln inte vet vad han talar om (Men den slutsatsen hade jag ändå nått till redan när han själv var utbildningsminister). Ett större skämt än honom har nog aldrig arbetat på utbildningsdepartementet, och medarbetarnas skratt ekar nog i korridorerna än idag, sex år efter att hans parti valdes bort av väljarna.

Jag skall inte raljera något om Ibraim Baylans egen läsförståelse, men däremot kan jag ju påminna den gode läsaren av Skrivarens Blogg om en allvarlig händelse år 2005, då han i egenskap av minister mottog en rapport av Skolverket som sade att friskolorna var mer budgetmedvetna och kostnadseffektiva än kommunala skolor, varvid han offentligt kommenterade detta med orden:

” – Den här rapporten som ju i sig är en produkt som man borde fundera på om den någonsin borde ha släppts ut från Skolverket.”

Detta är ett beteende värdigt en blivande ledare för svensk socialdemokrati. Kraftfullt och korkat. Jag är förvånad över att Baylan inte fick jobbet som partiordförande efter Håkan Juholt…

Jag personligen vill – förmodligen ännu mer än Jan Björklund – vrida skolklockan tillbaka åtskilliga varv. Vi skall inte ha lärarlösa lektioner i skolan. Dessa legitimerade skolkpass skall upphöra med omedelbar verkan. Ja till egen kunskapsinhämtning, men varje lektion skall ha minst en lärare som håller ORDNING på klassen och som kan uppmuntra och ge konstruktiv kritik till eleverna. Är det några som skall kompetensutvecklas så är det eleverna!

Hälsar eder Peter Harold

P.S. En del av lärarnas ”kompetensutveckling” lär visst bestå i att rektorerna hittar på krystade dagprogram till lärarkollegiet för att tvinga dem stanna kvar på skolan under de första och sista veckorna på sommarloven. Många lärare vittnar om lekdagar värdiga jobbsökarkurser på AMS. Vilket inte vill säga så lite om hur mycket av Baylans 5 miljarder istället kommer hamna på sjöbottnen… D.S.