Bästa läsare!

Idag blir det ingen storpolitisk analys på denna blogg. Till och med jag känner att det blir för tjockt med sådana inlägg, så dessa får ligga kvar i utkastmappen.

Saken är den att jag har en del uppdrag att utföra per bil, och uppgiften består i att sluka ett antal mil per framfört fordon. Det betyder att jag är TVINGAD att packa en picknickkorg, ladda kameran och leta efter utflyktsmål i stil med ”söndagsutflykt”. Vicket jävla öde, alltså…

Dessa uppdrag hänger inte ihop med min planerade norrlandsresa, utan avgränsar sig till den femtedel av Sverige som ligger inom fyrkanten Norrköping-Trollhättan/Söderhamn-Sälen (d.v.s. en tank). Alltså formatet av dagsutflykt. Mitt personliga önskemål är att nå en intressant plats som inte exploaterats sönder av någon inhyrd turistnäringskonsult, och de uppsatta vägvisarna är tillverkade av trä istället för plåt. Att söka på Internet via kommunernas ”turistbyråer” är föga till hjälp eftersom de helst marknadsför entrébelagda turistfällor. Jag vill inte besöka någon skidanläggning. Och nej, jag är inte intresserad av knyppling och korgflätning och annan typ av slöjd. Än mindre vill jag lyssna på någon Krösa-Maja som läser oden om sin byggd (inte för att jag är emot konceptet, men när det gäller högläsning är det in genom ena örat och ut genom det andra för min del; min behållning är blygsam).

Det kommer att bli en hel del transportsträckor för min del. Att jag skall köra landsväg 233 är ganska givet eftersom det är en av Västmanlands trevligaste vägar. Eftersom det inte längre luktar grisanus om Skinnskatteberg kan jag ofta befara 233 utan alltför mycket huvudvärk. Kopparberg är alltid en pittoresk håla att fara genom, och det brukar ofta passa bra att ta en bensträckare vid Rådhuset (Turistbyrå). Men mina mål härefter är okända.

På måfå väljer jag en plats i bilatlasen: I morse satt jag med min kopp té och undrade vad Tyngsjö kan locka med. Tro det eller ej, men byn med sina 30 invånare har faktiskt en hemsida. Vilket stärker tesen att ”har du ingen hemsida så finns du inte”, så därmed finns Tyngsjö. Nu förstår jag att 99% av mina läsare inte har en susning om var denna håla ligger. Infödingarna själva anger sin bygd belägen c:a 4 mil från Hagfors och 3 mil från Äppelbo. Trots denna vägledning är det nog fortfarande 80% av er läsare som inte heller vet var Hagfors och Äppelbo ligger, så vi tar en titt på karta istället:

Japp, det är bokstavligt talat ”in the middle of nowhere”. Och Tyngsjöborna skäms inte ett dugg över detta. Med det faktum att deras hemsida haft över 114’000 besök sedan skapelsen kan jag inte annat än bli fascinerad över att denna i bilatlasen så anspråkslösa flugskit är en knytpunkt för tiomilaskogens kulturliv, och att denna har sina anhängare. Så här skriver man på hemsidan:

Det är konstnärer, fotografer, hantverkare, lokala och från olika delar av Sverige och utlandet som visar och säljer sina   alster i gamla lador och logar.  Femton olika byar med ca. 180 utställare ingår. Det är byar som är högt belägna som ett arv av den finska invandringen under 1600-talet. Det är sjöar och vildmark, storartad utsikt och slingriga grusvägar. Ta god tid på dej för det tar tid att ta sig igenom Tiomilaskogen. Man stannar ofta. tittar, konverserar, fängslas, äter och fyndar.

Det här är fan inte illa för en by med 30 invånare (enligt Wikipedia). Det är säkert en massa Krösa-Major med oden till sin bygd, gårdscafeterior med hembrända pajer, men högst osannolikt att det existerar någon avskyvärd ogrästäckt teknikbacke som avskräcker mig. Tjusningen med såna här mål framkommer sällan vare sig hos kommunernas hemsidor eller ens för den delen på turistsajterna på Internet. Googla ett namn på en by och du får femtioelva bokningssajter som träff. Värdelöst, Google! Det är väl först på plats man kan se lockelsen med att besöka byar som Tyngsjö. Hoppas jag. Jag har inte farit dit än…

Signaturen Gladnicke skriver på sajten Kyrkokartan.se: ”Den [Tyngsjö] vackrast kyrkan i hela Dalarna! Den har en fin ljus inredning, och platsen är helt oslagbar!”. Nu står inte kyrkor högst upp på min intresselista, men jag har noterat allt oftare under mina bilresor i Sverige hur betydelsefulla dessa byggnader är i landskapet. Och de ger faktiskt en identitet åt kulturlandskapet. Om de väl finns där och man behöver en bensträckare kan man lika gärna göra ett besök i de lokala helgedomarna. Inte sällan möter man en ur-invånare på dessa platser som gladeligen berättar om bygden i avvägda proportioner.

Med andra ord, det finns ironiskt nog liv i en bygd som i Tyngsjö som marknadsför sig genom sin oansenlighet.

Vad finns det mer för sevärdheter man missar som inte är markerade i bilatlasen med röd stjärna/asterisk? Kan man hitta udda utflyktsmål genom att bara slumpmässigt peka på en punkt i bilkartan? Jag satte ner fingret på Fjällmusberget i Ludvika kommun, ett gäng kilometer från Grangärde. Grangärde…? Seriöst – vem reser dit frivilligt?

As a matter of fact är det väldigt många som rest till Grangärde frivilligt, inte minst förr i tiden. Vad vi inte ser i bilatlasen är att Grangärde en gång i tiden har varit en välansedd turistort. 351 folkbokförda själar är väl vad som ryms på en enda gata här i Stockholm, men utgör Grangärdes hela befolkning. Och än idag finns Grangärdes Turisthotell kvar (även om det var till försäljning häromåret). Under första halvan av 1900-talet åkte folk hit för att fira semester och njuta av frisk luft och stärkande promenader och fiske. Med tanke på hur luften var i våra koluppvärmda storstäder på den tiden kan man förstå att vildmarkslivet i Grangärde lockade.

Fascinerande nog så finns det en intressant historia om nyss nämnda Fjällmusberget som pekfingret valde ut åt mig i bilatlasen. Christina Lindeqvist (som jag tror mig ha träffat för väldigt många år sedan i något musealt sammanhang på 90-talet) skriver på Ekomuseums blogg om den frekventa gästen i Grangärde Turisthotell Milly Stoffer, vilken trivdes så bra i bygden att hon köpte en  fäbodstuga uppe på Fjällmusberget och öppnade där ett världshus – Den glada lergöken – efter 1:a världskriget. Enligt Christina finns huset kvar liksom värdshusskylten.

Med andra ord, Sverige är långt ifrån hopplöst om man har möjlighet att ge sig ut på upptäcktsfärd. Det är bara det att hur förträffligt Internet än är så kan man inte resa enbart från dataskärmen. Det behövs besök på plats – än så länge. Vi får väl se ifall jag rattar till Tyngsjö. Mellan 25-27 juli erbjuds besökarna genom Tiomilaskogens Kultur och Kuriosasällskap att prata med andar, se och köpa hantverk (bl.a. beställa ljugarbänkar), köpa kläder av större storlek på loppis, roa sig med katten Pettson och tjuvstarta på julmarknaden, och mycket mera enligt sällskapets program (som kan laddas ner här).

Eller också tar jag på mig vandrarkängorna och letar efter Millys f.d. värdshus och utmanar min fantasi genom att försöka föreställa mig de plutoner av krigsflygare som kom dit upp för att äta mellan sina stridsövningar (jag gissar att sjön vid Grangärde plogades upp och användes som flygfält vintertid). Sverige är större än summan av SVT:s utsändningar. Det kan slumpen tala om för en…!

Hälsar eder Peter Harold

Med risk för att ännu mer fjärma mig från trivselbloggens format så håller jag mig kvar vid de kontroversiella ämnena… Sorry!

När jag ser tillbaka på den senaste tidens bloggposter av undertecknad förstår jag att en och annan läsare funderar på ifall jag är Sverigedemokrat eftersom jag både försvarar det partiets rätt till att deltaga i samhällsdebatten samtidigt som jag varit mycket kritisk till de utsagor som framförs för att ursäkta upploppen i förorterna. Jag tror dock inte att denna missuppfattning är särskilt utbredd bland er som besökt Skrivarens Blogg längre tillbaka. Så svaret på frågan är: nej. Jag tillhör faktiskt inte något parti alls.

Mitt motiv att blogga om upploppen i de invandrartäta förorterna har snarare orsaken i att upploppen är ett stort samhällsproblem som även en vanlig medborgare som jag har rätt att reagera på. Och som libertarian anser jag att debatten inte skall föras enbart av välfärdsnostalgikerna i  Sverigedemokraterna å ena sidan och godhetsnarkomanerna i regeringen och Miljöpartiet å den andra. Visserligen representerar jag inte någon särskilt inflytelserik plattform (vad kan man få för inflytande när man lyckas kritisera BÅDE Sverigedemokraterna och ”sjuklövern”?), men jag försöker vara försonlig i mitt tonfall i hopp om att folk, oavsett vad de röstar på, kan förstå mina tankar om vad som är rätt och fel.

Idag vill jag skapa perspektiv om Lagen om hets mot folkgrupp.

Jag vet inte ifall ni har noterat det, men för en tid sedan blev en 17-årig flicka åtalad för hatbrott efter att ha skrivit följande på sin Facebook-sida efter att ett gäng bråkiga invandrare stigit ombord på samma lokaltrafikbuss som hon:

Invandrarinvasion på bussen, ni kan la gå era apor?!

Någon i hennes vänkrets såg denna statusuppdatering och gjorde en polisanmälde, varefter åklagaren valde att väcka åtal enligt Lagen om hets mot folkgrupp, där den som uttrycker missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt ursprung, etniskt ursprung, trosbekännelse eller sexuell läggning kan dömas till högst 2 års fängelse.

Förutom att om förhållandet varit den motsatta, t.ex. att 17-åringen gick ombord och busade på bussen och någon invandrare skrev ”Svenneinvasion på bussen, ni kan la gå era apor” så skulle inte invandraren kunna åtalas enligt Lag om hets mot folkgrupp eftersom begreppet ”folkgrupp” enligt Justitiekanslern inte avser svenskar. Så om en invandrare skriker ” - Jävla svenne” och du som svensk svarar ” – Jävla invandrare” är det bara du som kan bli åtalad efter detta meningsutbyte (och få äran att betala skadestånd för kränkningen). Om du däremot skulle svara med att ge vederbörande ”blatte” en snyting så kommer du inte bara att åtalas för misshandel, utan din gärning kommer även att värderas som ett misstänkt hatbrott, vilket per automatik skall betraktas som en ”försvårande omständighet”, vilket i slutändan förstärker straffvärdet.

Mitt intresse för denna fråga baserade sig i första hand på perspektivet om yttrandefrihet, och som ni långvariga läsare av Skrivarens Blogg vet är jag FÖR total och villkorslös yttrandefrihet. Mm, lite extremistiskt, men jag står för det.

Enligt min mening är just denna lag ett av våra största hot mot yttrandefriheten. Jag säger inte att allt som yttras är smart eller sanningsenligt, men historien visar att bedömningen om vad som är sant och inte förändras med tiden. En gång fick man inte säga att jorden cirklade runt solen, utan det var den motsatta åskådningen som var lag (kyrkans lag). Detsamma kan gälla även vad som inte får sägas idag. Dessutom anser jag att man inte skall sätta yttradefrihetsinskränkande verktyg i händerna på politiker och domstolar. Risken är stor att obekväma röster tystas godtyckligt av makthavarna.

Ett annat exempel – vars bakgrund på många sätt kan vara besvärande för en anständig humanist – är åtalet mot en skribent som författade en text med rubriken ”Vi är arier och germaner – Grundläggande rasbiologi” där brottet bestod i att författaren påstod att vita är intelligentare än svarta. För att bestyrka sitt påstående hade denne kopierat in i sin text en lista från boken ”IQ and the Wealth of Nations” av forskarna Richard Lynn och Tatu Vanhanen. Bortsett från att deras material baseras på både faktiska mätningar och generella uppskattningar av intelligenskvoter runt om i världen så är det i mina ögon ett bekymmer att lagstiftningen om yttrandefriheten får ett företräde före vetenskapen. Man kan tycka att det var osmakligt att argumentera för att vita bör härska över svarta bara för att den genomsnittliga IQ-kvoten är högre bland germaner än bland andra grupper, men inom den akademiska världen är det mer accepterat att förklara nationellt välstånd och socio-ekonomiska variationer just utifrån IQ-värden.

Jag anser att det är antidemokratiskt att använda lagstiftningen till att tysta folk som säger saker som de flesta inte vill höra eller aldrig vill hålla med om. Jag anser också att det är vi humanister som skall argumentera mot rasister och främlingsfientliga eller de som säger att jorden är platt, inte lagstiftarna och domstolarna. Har vi inte giltiga argument på vår sida så är saken ändå förlorad, även om ”vi goda” kan tysta diskussionsmotståndarna genom att klistra på dem nedvärderande epitet eller få dem bötfällda och fängslade. Och minns min referens till Galileo här ovan, att uppfattningen av vad som är rätt och fel förändras med tiden. Och i vårt tidevarv kan den förändringen ske snabbare än på Galileos tid… Vill vi riskera att själva bli tystade genom lagens makt?

Jag är av den meningen att lagen om mot hets av folkgrupp skall avvecklas. Den gör att vi inte är lika inför lagen.

Andra skulle nog hellre se att den utvecklas, och att den också skall skydda den etniska majoritetsbefolkningen. Till viss del kan jag förstå detta när jag studerar vad som sker runt om i världen. Min spådom är att vi kommer se mer diskussion om just detta. Ett tragiskt fall i Danmark visar exempel på ett omvänt rasistbrott där en ung kvinna med barnvagn härom dagen blev attackerad av unga invandrarflickor (med arabiskt utseende enligt Jyllandsposten) i Århus. Vid dådet försökte slita de upp babyn ur vagnen och skrek ” – Fucking dansketös” samt tog fram en sax och klippte av tofsar av hennes hår och klippte i hennes kläder innan de försvann från platsen.

Vad som ytterligare förstärker problemet är att samhället inte tar problemen i de invandrartäta områdena på allvar. Trots att hundratals ungdomar ägnade sig åt att kasta sten och molotovcocktails på brandmän och poliser under förortsupploppen i förra månaden har endast en handfull rättsförts. I miljöer där etniska svenskar är i minoritet formas ett samhälle där ordningsmakten är undfallen. Detta är inte unikt för Sverige. Jag har i fallet med Husbykravallerna dragit paralleller till Frankrike, och jag gör det även i denna tråd. Även i det landet märker man av de inter-etniska spänningarna. Men det gäller också i många andra europeiska länder.

Hur mycket av dessa mönster går igen i Sverige? En sak känner jag igen, och det är viljan att exkludera svenskarna från möjligheten att betraktas som utsatta. Om det bara vore för den logiska tanken att vi inte skall tala om ”svenskar” och ”invandrare” som grupper utan istället betrakta var och en som unika individer så skulle det vara frid och fröjd för mig. Men så är inte fallet. Istället handlar det om att skuldbelägga de som har förmåga att bidra till samhället genom att arbeta och betala skatt, och påskina att denna grupp är skuld till att andra är bidragsförsörjda och förstör samhället genom att elda bilar, bränna skolor och attackera polis och brandkår.

Det jag är rädd för är att framtiden kommer erbjuda lagstiftarna fler tillfällen att inskränka yttrandefriheten för att dämpa uppmärksamheten på den sociala oro som breder ut sig över Sverige, och som är ofrånkomlig när den ena samhällsinstitutionen efter den andra fallerar på grund av degenerering (här syftar jag på förfallet i skolan som nu når arbetslivet i och med att folk som inte behärskar svenska i tal och skrift anställs i myndigheter och liknande arbetsplatser och därmed är dåligt rustade att klara ansvaret för sina arbetsuppgifter). Jag trivs inte med den här utvecklingen. Den kommer bara att försvaga samhället så att de enkla lösningarna blir mer attraktiva. T.ex. att skapa enklaver i förorterna, grunda medborgargarden som gör det polisen slutat göra, eller – i värsta fall – ger samhället som vi känner idag en dödsstöt i form av ett inbördeskrig. Och medan denna utveckling sker kommer ingen ha tid eller lust att diskutera hur diskriminerande ”Lagen om hets mot folkgrupp” är, och vilket hot denna lag är mot yttrandefriheten.

Jag är rädd att vi kommer förlora allt vi håller kärt i vårt demokratiska Sverige.

I så fall, vad kommer sen?

Hälsar eder Peter Harold

Jag var inte medveten om det när jag skrev min ”6 juni”-text, men Aftonbladet-krönikören -kolumnisten Oisín Cantwell skrev redan en vecka före mig en text som handlade om upplopp i Sverige sett ur ett historiskt perspektiv.

Osis skriver:

En snabb titt i historieböckerna räcker för att upptäcka att pursvenska kravaller har bedrivits med aktningsvärd energi i flera hundra år.

Jag har ägnat tre blogginlägg åt att ge uttryck för mina synpunkter om Syrien-krisen i allmänhet och Barack Obamas beslut att försörja rebellerna med krigstyg i synnerhet. Men som jag skrev i en av de tidigare posterna är jag knappast en auktoritet inom detta ämnesområde.

Till min glädje ser jag att min ”store idol” Ron Paul – f.d. libertariansk och republikansk presidentkandidat – ser samma sammanhang som jag, och han presenterar sin syn på saken under 8 minuter, sannolikt utan manus och förmodligen också utan att andas. Här har vi en man som talar från sitt hjärta. Det går liksom inte att låta bli att lita på den här typen av människor.

Nu har vi i o f s inget gigantiskt budgetunderskott på samma sätt som USA, men jag är på motsvarande sätt emot en svensk militär inblandning i Syrien. Dels för att vi inte har någonting med det landet att göra, och dels för att vi inte skall spendera skattepengar på krigföring utanför Sveriges gränser.

Dock anser jag inte att svenska staten skall hindra någon svensk medborgare från att ta semester och resa till valfritt land för att kriga. Det är en individuell rätt, och den anser jag inte skall inskränkas av politiska eller religiösa skäl. Vi gjorde det en gång för Finlands sak när Sovjetunionen gav sig på det landet under 2:a Världskriget. Däremot anser jag ju inte att vi behöver hälsa utresande islamister välkomna tillbaka när de rest till sina vapenbröder bland rebellerna. As a matter of fact hoppas jag inte på någonting annat än att de får dö sin efterlängtade martyrdöd….  *applåd*

Hälsar eder Peter Harold

Uppdaterat 16/6: Ron Paul i bloggosfären:
Gotiska klubben: ”Ron Paul: Vi behöver inte ännu ett krig”. Gotiska klubben har tittat in på Skrivarens blogg. Jag är tacksam för varje själ som tar till sig Ron Pauls budskap. Även om man inte gillar precis allt han står för så skall karln ha heder för att han varit konsekvent i sitt politiska budskap under hela sin karriär. Till skillnad från många andra politiker.
Fria Tider: ”Ron Paul: Barack Obama startar olagligt krig mot Syrien”. Hm, läser Fria Tider-redaktionen också  Skrivarens blogg? ;-)

Hej, jag är Peter Harold och jag önskar göra dig, min kära läsare, uppmärksam på på vad som sker i den politiska världen eftersom vi medborgare behöver vara medvetna om vad våra folkvalda ställer till med. Och jag vill också försöka inspirera dig till intresse för ämnet. Jag är precis som du en vanlig medborgare. Kanske lite mer nyfiken än många andra, men den tillgången kompenseras av taskigt minne och allmän tankspriddhet. Jag är alltså ingen expert, politiker eller avlönad opinionsbildare. Allt jag gör är att nyttja min demokratiska rätt att försöka göra mina medmänniskor uppmärksamma på vad jag anser är politiska missförhållanden. Inte sällan är det den tredje statsmakten – gammelmedierna – som får klä skott i mina krior.

Politik kan tyckas vara tråkigt. Och ofta får jag hålla med. Det du hör på radion eller i TV när nyheterna summerar en hel riksdagsdebatt på 2 minuter är så förutsägbart. Och ointressant. De intressanta politiska diskussionerna får man genom folk som jobbat med politik eller kan politik, men som inte är i den situationen att de kan förlora något genom att vara ärliga och berätta sanningen. Av dessa kan man få de intressanta och uppriktiga analyserna.

Här är återigen ett klipp från Russia Today. Denna gång är det den forne senatorn Mike Gravel (D) som sitter bekvämt i fåtöljen och säger sitt hjärtas mening. De flesta ämnen han berör har jag redan skrivit om på denna blogg (vill jag minnas, men jag har ju dåligt minne…), men han sätter målande ord på flera företeelser som jag tycker känns viktiga att förmedla.

Det här reportaget är från 2011 – året före presidentvalet i USA – handlar om USA:s förvandling sedan början av 1990-talet. Efter två krig i Irak och ett (eller två?) i Afghanistan och flera ”fredsbevarande” insatser runt om i världen (senast i Libyen och kanske snart också i Syrien) har USA:s ledarskikt utvecklat en värdegrund som är cynisk och människofientlig, men maskerad med goda ord om att sprida demokrati – ord som okritiskt förmedlas av de etablerade medierna som står bakom den ledare som deras ägarbolag utsett.

Mike Gravel noterar att moralen hos landets ledare – och här adresserar han även sin partikamrat och den sittande presidenten Barack Obama som han utmålar som värre än George W Bush – inte utvecklats i samma takt som den tekniska utvecklingen. Han påtalar hur enkelt man tillåter dödandet med militären som fjärrkontroll, och att Barack Obama och krigshökarna avhumaniserat krigföringen:

” – We have not matched the progress in the private sector of technology and science with the ability to gowern ourselfs in a proper fasion”, säger han inisktfullt.

Det är så enkelt att döda. Brutaliteten växer hos makthavarna. Arrogans hos ledarna. Man är inte särskilt djupt medvetna om att besluten i maktens korridorer orsakar död och mänskligt lidande runt om i världen, både av egna medborgare och av främlingar. Och samtidigt åderlåts den amerikanska ekonomin.

Den forne senatorns tes är enligt mig applicerbar även på den amerikanska övervakningsapparaten (numera uppmärksammat under namnet PRISM) där regimen bygger ut storebrorssamhället av den enkla anledningen att man har resurserna och teknologin, men saknar förståndet att hejda sig och fundera på om det är förenligt med den personliga integriteten att scanna av alla medborgares e-post, SMS och även lagra samtal samt sända spiontrojaner som aktiveras i medborgarnas hemdatorer. Politiker av den gamla skolan hyser invändningar mot dagens utveckling. Men de hålls i skymundan av de etablerade medierna.

Men åter till Mike Gravel som varnar för vad de maktberusade ledarna i hans parti kan göra om omdömet sviker dem; faran ligger i USA:s utrikespolitiska inriktning.

Iran har inga kärnvapen, men det är ett stolt land, och de har missiler med konventionella stridsspetsar. Om USA eller Israel går till attack kommer Iran svara med dessa missiler mor Israel. Israel är ett litet land och kan förstöras snabbt och lätt, därför kommer de att i en sådan situation använda nukleära vapen (de har minst 80 funktionella kärnvapenstridsspetsar, kanske 200 i lager men samtliga står utanför FN:s kontroll). Då kanske Pakistan svarar med kärnvapen mot Israel. Och Kina neutraliserar Pakistan med atomvapen. Och USA… Genom en ansvarslös attack mot Iran kan man starta ett tredje världskrig, varnar Gravel. Lämna Iran ifred. Med tiden kommer de att utveckla äkta demokrati. Teokrati kommer inte att bestå, menar han.

Trots att presidentvalet i USA har varit och Barack Obama blev omvald är Mike Gravels varningar fortfarande befogade. Och hans råd till landets ledare är fortfarande giltiga. Men varför hör jag aldrig tongångar som hans i våra svenska medier? Nå, tack och lov har vi YouTube!

För att riktigt förstå vad allt detta kan leda till behöver man sätta dagens utveckling i ett historiskt och ett moraliskt perspektiv.

Så du inser kanske nu att vi lever i en högst intressant och spännande tidsepok, och att det värsta vi kan göra är att inte bry oss om vår och kommande generationers frihet. Tyvärr är thrillern med den hotande despoten i TV:n en verklighet som vi måste hantera på ett eller annat sätt. Just nu genom att använda rätt valsedel.

Hälsar eder Peter Harold

Bästa läsare!

President Barack Obama har beslutat att hans land skall bistå rebellerna i Syrien med vapen. Beskedet var inte oväntat med tanke på hans track record, men likväl korkat. Bortsett från att man därmed kommer förlänga inbördeskriget i det landet så innebär det också att USA:s fiende – terrornätverket a-Qaida – får en förstärkning i sin arsenal. En stor andel av rebellerna (kallad ”den syriska oppositionen” i dum-media) består av inresta islamister som slåss för att Syrien skall bli en extremistiskt muslimsk stat. Detta har debatterats i den amerikanska kongressen, och det finns ett starkt medvetande om vad det kan få för konsekvenser ifall oppositionen vinner. Under de sista månader har mycket pekat på att rebellerna förlorar, och att kriget skulle kunna ta slut genom förhandlingar. Nu – först med EU:s beslut att tillåta vapenexport till rebellerna och nu Barack Obamas beslut i samma riktning – kommer vi i väst att ta ansvar för att kriget flammar upp på nytt.

Enligt Sveriges Radio grundar sig president Obamas beslut på att man funnit bevis för att Assad-regimen använt stridsgas:

Beslutet att ge militär hjälp kom efter att Vita Huset hävdar att det nu finns bevis för att regimen i Syrien använt giftgas mot oppositionen.

Man kan fråga sig ifall det är samma sorts bevis som talade för att Iraks diktator Saddam Hussein hade utvecklat massförstörelsevapen? Som vi vet var detta ursäkten till att USA och Storbritannien med flera genomförde en invasion av Irak. Några massförstörelsevapen hittade man inte, trots att man sökte i åratal efter dem. Inte ens al-Qaida fanns där, vilket var ganska logiskt eftersom Saddam Husseins regim var en fiende till dessa terrorister. Ordförande i den ryska dumans utrikespolitiska utskott framför exakt dessa tvivel (Expressen).

Qatar och Saudiarabien har redan försett rebellerna med vapen, vilket gör Obamas ställningstagande ännu mer suspekt. Vi vet att den muslimska världen är delad, och USA leker en farlig lek i det att man allierar sig med den ena sidan – risken för att engagemanget slår tillbaka mot USA är mycket stort. Minns att USA på 1980-talet stödde talibanerna i Afghanistan under den sovjetiska invasionen; idag dödas varje vecka amerikanska soldater vid talibanernas attacker i samma land.

Om nu bruket av giftgas från Assad-regimens sida skall tas som intäkt för att hjälpa ”den fria syriska armén” (som jihadisterna kallas), hur borde USA förhålla sig till inför den omständigheterna att det hittills bara finns starka indikationer (eller bevis) på att just rebellerna använt stridsgas?

I förra månaden gjorde turkiskt polis ett tillslag mot personer som ingick i de syriska rebellernas nätverk och fann 2 kg av nervgasen sarin (Fria Tider). Till och med FN har rapporterat om att det finns starka misstankar om att rebellerna vid flera tillfällen använt kemiska stridsmedel. Rapporter från sjukhus med patienter som utsätts för gasen torde kunna anses som bevis för att rebellerna verkligen gjort det som Assad-regimen anklagas för av USA.

Om Sveriges regering inte reagerar på detta förhållande har vi en utrikespolitisk skandal. Lämna tillbaka ditt fredspris, Obama! Det är precis det meddelande jag skulle skicka ifall jag vore i Carl Bildts kostym.

Hälsar eder Peter Harold

Som ni kanske noterat har jag blivit väldigt förtjust i ljudet från en kinesisk-tibetansk sångerska vid namn Yun Duo. Jag lade in ett klipp i en bloggpostning häromdagen. Nu har jag suttit och botaniserat bland utbudet på YouTube med hennes sånger, och jag är fortfarande fascinerad. Och fuktig under ögonen. Ja, låt mig komma med en liten bekännelse: Medan jag satt på tunnelbanan hem råkade jag lyssna på det här klippet, och det började rinna i ögonen direkt. Jag låtsades nysa som en pollenallergiker…

Men som sagt, nu är jag hemma och surfar vidare mellan klippen på kinesisk musik i qinqiang-stil (säg till om ni vill att jag skall förklara ämnet ytterligare…). Men plötsligt dyker ett annat malplacerat förslag fram i länklistan på YouTubes högerkant. ”Assad to RT: ‘I’m not Western puppet – I live and die in Syria’ (EXCLUSIVE”. Okeeeej….?

Frekventa besökare av Skrivarens Blogg vet att jag inte ägnat Syrienfrågan mer uppmärksamhet än att jag uttryckt en berättigad upprördhet över att USA och även EU stödjer/vill stödja rebellsidan. Jag har också noterat att vissa live-rapporter tidigare i år som sänts i Sveriges Radio (VARFÖR lyssnar jag på dem?) har försökt att skildra i realtid hur syrierna kämpat för att bli av med sin president Assad som misstänks låta sina soldater attackera det egna folket. Vi har hört om misstankar om gasanfall, att det inte kan uteslutas att Assad-trogna militärer ligger bakom övergrepp mot civila. Etc. Etc.

Visserligen har jag haft en sund skepsis mot den här rapporteringen, och det är väl först på senare tid som jag ägnat konflikten ett intresse utöver det allmänna. Adolf Hitler – Josef Stalin – Saddam Hussein – och nu alltså folkplågaren Bashar Al-Assad i Syrien. Visst blir man lite nyfiken efter allt man hört i via de svenska nyhetskanalerna…!

Programmet är inte färskt, utan lades ut i slutet av förra året. Oroligheterna i Syrien har fortsätt sedan dess, och lär fortsätta ett bra tag till.

Jag blir lite fundersam. Vad vinner vi västvärlden på att få bort på president Assad? Det är ju alldeles uppenbart att utan honom riskerar Syrien bli ännu ett islamistiskt land. Vore det inte mer logiskt – om vi nu skall hålla på och pilla på andra länder – att stödja president Assads sekulära regim?

Jag känner mig lite förvirrad. Och lurad. Var är resterna av bäbisarna som han åt till frukost…?

Naturligtvis är charmläget påslaget. Och vi vet att det är ett familjeimperium som styr. Men är det så mycket bättre att Syrien hamnar i händerna på Muslimska brödraskapet?

Hälsar eder Peter Harold

Ämnet är långt ifrån mitt specialområde, men jag kan inte låta bli att höja ett ögonbryn eller två när jag ser t.ex. debattartiklar som ”Dags att skopa straffskatten på tidningsjournalistisk” i Dagens Nyheter, och som nogsamt återrefereras av Svenska Dagbladet och Dalademokraten.

Någon straffskatt är det inte alls frågan om (lika lite som det finns något som heter ”pensionärsskatt”). Istället handlar det om en reklamskatt som tas ut vid försäljning av annonser och reklam och gäller ”den som i yrkesmässig verksamhet inom landet offentliggör skattepliktig annons eller skattepliktig reklam i annan form än annons”. Skattesatsen är på 8% men perdiodiska publikationer (som SvD, DN, D-D) behöver bara betala 3%. Och inte ens det, eftersom de har ett grundavdrag på 50’000’000 kronor. De flesta gratistidningar och tidskrifter kommer aldrig upp i sådan försäljning. För 50 miljoner skulle jag kunna göra en intressant tidning – varför misslyckas gammelmedierna?!!

Att SvD hoppar in i diskussionen och beklagar sig känns extra pinsamt för mig som i övrigt tycker att den är en hyfsad tidning sedan man ansträngt sig att reparera de skador som Mats Svegfors åsamkat dess varumärke. Ty SvD är en av de större mottagarna av presstöd i Sverige. Och det är inte bara svenska staten som pyntar pengar till SvD – även danska staten betalar ut presstöd till denna svenska nyhetstidning! Visserligen en struntsumma, men det är principen som är pervers. Staten sponsrar den tredje statsmakten, den makt som skall granska riksdag och regering. T.ex. Dalademokraten får 16 mille i år. Detta är inte ett trovärdigt system.

Personligen tycker jag att det är hyckleri av mediehusen att påstå att reklamskatten är en straffskatt mot tidningsjournalistiken (bortsett från att tidningensjournalistiken i sig ständigt slår nya bottenrekord i förtroendemätningar). Förutom att ha en extremt låg skattesats på annonsförsöljning så har även dagstidningarna en låg moms när lösnumret och prenumerationen säljs – här tar staten bara ut 6%! Jämför detta med matmomsen som ligger på 25% 12% och övrig moms på 25%. Mediehusen gnäller över sin 3%-iga skatt och säger att den ”snedvrider konkurensen mot aktörerna som bara är verksamma på Internet” men glömmer bort att säga att e-böcker och tidskrifter på Internet har en skatt på 25%!

Helst av allt skulle jag vilja se att vi inte tog skatt på någonting alls. Men om vi nu specifikt skall avskaffa reklamskatten så kan jag i jämförelse med andra tjänster som vi konsumenter använder bara komma till slutsatsen att denna då skall ersättas med moms. Och den skall tas ut konsekvent; det är en skam att vissa särintressen skall komma billigare undan än andra (privata bibliotek betalar moms medan kommunala slipper!). Sålunda borde det vara 25% moms på allt, inklusive annonsförsäljning. Eller – som jag skulle föredra det – tar man inte ut någon skatt alls på någon vara eller tjänst. På det viset uppnår man ekonomisk rättvisa på riktigt. Visserligen berövar man staten tillgång på många sköna miljarder att bedriva ”fördelningspolitik” på. Men ju mindre pengar våra idiotiska politiker har tillgång till, desto mer får vi skattebetalare att disponera.

Hälsar eder Peter Harold

Visst, jag förstår statsminister Fredrik Reinfeldts situation. Med ett missnöjesparti av Sverigedemokraternas slag som föraktfullt uttryckt har ”de enkla svaren på komplicerade frågor” är det begripligt att M-ledaren behandlar dem som paria. Orsak? Fredrik Reinfeldt saknar förmåga att själv ge svar på komplicerade frågor. I vart fall manifesterar han det genom att motarbeta frågeställningen. Vi talar här om migrations- och integrationspolitiken – vad annars?

Jag tycker att Reinfeldts val av metod är olyckligt. Oräknat SD:s historia som för all del kan betraktas som tvivelaktig när det partiet en gång i tiden attraherade ett par tusen bokstavligt uttalade rasister, så har inte den aspekten längre någon bäring i dagens debatt, och det inser till och med jag som ägnat ett årtionde åt att kritisera det partiet (för få proffs och för många amatörer, samt alltför ”retro-socialdemokratiskt” för min smak). De flesta partier av ålder har inslag i sin historia som man antingen kan fördöma totalt eller åtminstone ta avstånd ifrån. Detta gäller rasbiologins gamla anhängare såsom Socialdemokraterna, Moderaterna (f.d. Högerpartiet), Centern (f.d. Bondeförbundet). Vänsterpartiet har många lik i sin garderob tack vare dess kopplingar till öststatskommunisterna. Och Folkpartiet har periodvis inte alls varit humanistiskt inriktade liberaler (bl.a. den vänsterorienterade liberala studentrörelsen på 70-talet). Men mest av allt är folkpartiet sin egen fiende, så jag skall nog inte klaga så mycket på dem.

Politik tycks mest bestå av att framstå.

I själva verket är dagens SD ideologiskt sett faktiskt kompatibla med både Nya Moderaterna och Socialdemokraterna, parternas konfliktsökande retorik till trots. Några ord om detta: Utåt gör Alliansregeringen stort nummer av att man lyckats exkludera SD från maktinflytande genom sitt samarbete med Miljöpartiet. Sett enbart ur denna fråga sker en utveckling som är diametralt väsenskild från SD, på gränsen till provokativ (inte minst med tanke på att illegala invandrare skall ha sociala förmåner som skattebetalare saknar). Men också väsenskild från många väljares syn på migrationspolitiken. Och – vilket inte skall förringas – har Alliansregeringens egna lokalpolitiker en syn på integrationspolitiken som sakligt problematiserar frågan på ett sätt som regeringen och oppositionen undviker i både tanke och handling.

En parantes: Vad gäller att gräsrötterna knorrar över fri tand- och sjukvård samt gratis barnomsorg till ”papperslösa” har politiker en benägenhet att bemöta detta med resonemang som ” – Ja, det var ju under de dåliga tiderna i Tyskland som nazisterna kom till makten, så är du missunsam mot folk som inte har rätt att vara här är du nazist”. Det behöver inte uttryckas ordagrannt på detta vis, men det märks hur det offentliga samtalet har inslag som går i den här riktningen, och det är skrämmande att debattörer kan komma till en sådan här slutsats. Historisk okunnighet tar sig många burleska uttryck. Slut parantes.

Det finns olika skäl för lokalpolitikerna att göra och tycka annorlunda mot rikspolitiken. Dels har kommunpolitikerna ett ansvar inför sina egna väljare, och skall försvara sin kommuns självbestämmanderätt när staten försöker toppstyra. Dels kan kommunpolitikerna ha en annan mindre idealiserad syn på multikultur, integration och framför allt ekonomi. I ett fungerande demokratiskt system skall de folkvalda lokalpolitikerna ha rätt att forma sin bygd. Det skall inte ses som uttryck för rasism när lokala politiker vill moteverka enklavisering av bostadsområden och stadsdelar, utan snarare som ett ansvarstagande gentemot befintliga invånare i kommunen. Det finns fler exempel; slutförvaring av kärnbränsle är en vattendelare av lokal karaktär, men nu talar jag alltså om de arrangemang som inbegriper åtgärder utförda av stat, kommun eller annan myndighet som verkar för demografisk förändring. När det kommer till individens rätt att bosätta sig finns det i mina ögon ingen skillnad mellan Lars och Karin Larssons flytt från Uppsala till Örebro jämfört med Badgira Baghavaganadads flytt från New Dehli till Falun, under förutsättning att Badgira Baghavaganadad inte gör anspråk på en bostad som tillhör annan innehavare och insiterar på att faluborna skall bekosta dennes uppehälle i staden.

Denna logiska syn delar inte statsministern och hans ansvariga ministrar. Han ger istället – grovt liknat - uttryck för att SD hatar Badgira Baghavaganadad och att det bara är en ettiketsfråga för Jimmie Åkesson innan denne själv plockar upp ett Burtonrör och pucklar på den forne New Dehli-bon. Som straff för Åkessons påstådda åsikter skall Sverige föra en motsatt politik som i största möjliga mån går tvärtemot SD:s budskap. Och sviker väljarna så vill Reinfeldt ha garantier från S-ledaren Lövdén/Lövén/vad-han-nu-heter att även en rödgrön majoritet fortsätter att motstå SD:s idéer.

Detta kallas för trots.

Vanligtvis uppstår detta när barn är ungefär 2½ år gamla, och fenomenet kallas för ”självständighetsåldern” för att låta mindre värdeladdat. I den åldern uppstår ett lite tvivelaktigt beteende som får ursäktas genom den omständigheten att barnet inte kan tänka sig in i andra människors situation. Barnet får svårt att vänta på sin tur, vill inte dela med sig eller tar saker från andra barn utan minsta samvetskval. Omsatt i analys av Fredrik Reinfeldt kan man se samma mönster; han vill inte dela med sig inflytande av politiken med ett annat av svenska folket demokratiskt invalt politiskt parti trots avsaknad av majoritetsstöd, han tar makt från lokala politiker (även hans partikamrater) för att kunna trumfa genom sin vilja, och han bedriver en politik som är samhällsekonomiskt ofördelaktig (missutnyttjar skattemedel utan minsta samvetskval). Det här är faktiskt väldigt långt från vad moderaterna var kända för tidigare. En tröst är att 3-åringar brukar kunna utveckla förmåga till empati och trotsbeteendet minskar. Reinfeldt har haft att bemöta SD i riksdagen i snart 3 års tid.

Jag vill inte dra ytterligare paralleller utifrån barnspsykologiperspektivet, men vi kan notera att SD röstar i nio fall av tio på regeringens alternativ i Riksdagen. Detta faktum är ett under alla omståndigheter lojalt beteende för ett parti som har vågmästarroll. Uppenbarligen lägger man bara energi på opinionsbildning.

Därför är det lite märkligt att Alliansregeringen valt att närma sig Miljöpartiet i så många frågor för att kunna manifestera en blockad mot SD. Det känns – sett ur min synvinkel som f.d. (M)-medlem – som ett falskt alibi. Och värst av allt är att vi väljare nu har två snarlika politiska regeringsalternativ, och bägge innehåller för hela samhället Miljöpartiets destruktiva politik inom alla sakområden (utom rätten att brygga eget maskrosvin som jag yrkar bifall till). Och oavsett om man räknar med ett inflytande från SD eller inte så lider svensk politik av en kvävande samförståndsanda som emellanåt bryts blott av retoriska utfall kring tiondelar av procent (ersättningar, klimatmål, skatter, etc), men som i grund och botten handlar om att upprätthålla exakt samma samhällssystem som förr (samtidigt som man byter ut folket). Det finns inget konstruktivt politiskt nytänkande i vårt land. Och det är farligt, för det finns andra krafter i vårt samhälle som vill skapa förändringar. Radikala förändringar. Och obehagliga. Vi har redan sett att den bollen börjat rulla i fel riktning, och det blev uppmärksammat för Lars och Karin Larsson när delar av förorten Husby stacks i brand i förra månaden.

En ärlig debatt borde innehålla ett uppriktigt svar på varför svenska folket inte accepteras? Alla partier må efter bästa förmåga bidraga med sina svar, bara de är ärliga. Vad är poängen att fylla det ena förortsområdet efter det andra med människor som inte har förutsättningar att bidraga i samhället? Och vad är det moraliskt försvarbara i att bedriva denna politik efter ett så kollektivistiskt koncept som multikulturism? Det är medborgarna (de infödda och de inflyttade) som formar och samhället. Här är det istället – säkert med goda intentioner längs vägen till helvetet – politikerna som bestämt att samhället skall forma medborgarna. Helt fel ordning. Och värst av allt är att vi inte längre kan göra om och göra rätt – allt som återstår är att försöka sluta göra fel.

Det är med andra ord dags för våra politiker och vakna upp, och anstränga sig att förstå grundfrågorna i samhället. Detsamma gäller även väljarna, oavsett partitillhörighet. Ställ krav på politiken. Det är – än så länge – din rättighet. Det handlar inte om att ta bort vit eller svart människa. Det handlar om plus och minus i bokföringen. Plus för ett välstånd som baseras på arbetsbenägenhet och ansvarstagande. Minus för ett samhälle som tror att det klarar sig när två skall betala för den tredje. Och katastrof när en skall betala för de två andra. Vi är på väg dit. Tack för att du gjort klart för oss väljare att det är Miljöpartiets agenda du styr efter, Fredrik Reinfeldt. Du borde kanske bli deras partiledare…?

Hälsar eder Peter Harold, politisk vilde – alltid i opposition.

I mediebruset:
SvD: ”Sista partiledardebatten för riksdagsåret”.

För några år sedan ägnade en frustrerad Gustl Mollath från Tyskland sig åt att försöka väcka skattemyndighetens intresse åt en påstådd penningatvätt som hans ex-hustru skulle ha varit inblandad i eftersom hon arbetade på den bank som sades ha fört stora summor till schweiziska konton i hemlighet. Enligt uppgift var han både aggressiv och uppvisade tecken på paranoia. Han kallades till en spykologisk undersökning som resulterade i att han låstes in med omedelbar verkan. Case closed och världen blev besvärad av en galning mindre, tycktes det som.

I slutet av förra året uppmärksammade ett tysk TV-magasin att det fanns bevis för att Mollaths ex-fru visst varit inblandad i dylika transaktioner. Hon och hennes kollegors handlande hade varit så graverande mot regelverket att banken avskedade dem efter en internutredning. Men man valde att inte polisanmäla dem för att inte locka till sig allmänhetens uppmärksamhet mot den ljusskygga verksamhet som Gustl Mollath försökt avslöja. Därför kom inte bevisen fram för att han hade haft rätt. Sålunda kan man här ana ett rättshaveri, och det har fått den lokala regeringschefen att ta upp ärendet igen.

Utan möjlighet att kunna värdera bevis eller liknande så kan jag bara spekulera. Om det värsta hänt Mollath – d.v.s. att han oskadliggjorts av sin ex-fru och hennes arbetsgivare genom falska bevis – då har vi ett kvitto på att det är möjligt för en konspiratör att agera framgångsrikt på det här viset. Teoretiskt sett räcker det om ett antal personer kan backa upp varandras historier, t.ex. att objektet beskrivs som en hustrumisshandlare, aggressiv, paranoid, allmänt psykiskt instabil och uppvisar tecken på att vara en fara för sin omgivning.

Medan jag funderade på fallet Mollath ringde det en liten klocka i bakhuvudet.

Är det någon som minns åklagaren tillika riksdagsmannen Jerry Martinger (M) som faktiskt hade erfarenhet och åldern inne att kunna bli partiledare för Moderaterna efter Bo Lundgren när denne fasades ut 2003?

Fast då var Jerry Martinger redan ute i kylan sedan ett par år. Han dömdes för telefonterror (trots att han själv och hans barn varit mottagare av samtalen som bestått av flåsningar och snuskiga ljud) samt hustrumisshandel (trots att Jerrys dotter vittnade om att hennes far var oskyldig) och sexuellt ofredande (för att smutskasta en man som hans hustru vänsterprasslade med). Kanske var det ett av polisen instruerat vittne (en taxichaufför) som hjälpte till att få Martinger fälld, och därmed uppsagd som åklagare och avsatt som riksdagsman?

Orsak till den misstänkta avpoletteringen? Det kan tänkas att Martinger var lite för djupt involverad i frågan om var Hans Homér befann sig natten då den dåvarande statsministern Olof Palme mördades. Frågan är faktiskt mycket känslig, inte minst därför att många i den politiska eliten i Sverige valt att hålla tyst om vad de tror och vet om Palmemordet. Även om det ser ut att bara vara en konspirationsteori så finns det en lång indiciekedja där Martinger bara är en del av flera händelser.

Följdtanken uppstår i skenet av den tyvärr utdöda FRA-debatten i Sverige, men som möjligtvis skulle kunna återaktualiseras nu när president Barack Obama avslöjat sig som en god lyssnare av sina medborgares elektroniska kommunikation. Genom att ha tillgång till alla avsändares text (och måhända också genom telefonavlyssning där lagringen är det största problemet men inte själva avlyssningen) så kan man upptäcka vilka som är ”obekväma”. Sedan utsätter man objektet för en brottsprovokation eller planterar komprometterande material i dennes ägo (narkotika; barnporr; antikvitet som i myndighetens ögon godtyckligt klassas som vapen; etc). Eller lovar objektets ex-fru en juste försörjning mot lämpligt avvägd dramatik i sin skildring av äktenskapet. Ju mer övervakning, desto lättare är det att plocka ut objekten som ifrågasätter den av makten regisserade bilden av verkligheten. Det behövs inte så värt mycket av konspiration; maktens drivkraft är att ha förmågan att skapa ett tolkningsföreträde. Det är med denna man vinner val. Och folket förlorar sin frihet.

Jag trycker på ogilla-knappen. Vem som helst kan råka illa ut i ett sådant här system. Och alla har inte en riksdagspension att falla tillbaka på.

Hälsar eder Peter Harold