Jag läste idag en intressant artikel i SvD om den forne läkaren Hans Wilhelm Münch som tjänstgjorde vid koncentrationslägret Auschwitz. Temat på artikeln är hur man genom att jämföra två olika intervjuer kan utläsa var och hur han genom felsägningar, pauser, stamningar, m.m. ljuger om sin medverkan i utrotningen av de internerade judarna. Hans ena intervju utfördes av SR-journalisten Frank Hirschfeldt 1982.

Ur en kriminalteknisk synvinkel tycker jag detta är ett mycket intressant fall som är väl värt att studera närmare. Dessvärre har jag inget att tillägga ur den synvinkeln. Men låt oss kasta ett litet öga på SvD-artikeln. Där står bl.a.:

Hirschfeldt frågar konkret: ”Såg ni själv krematorierna?” Münch svarar utan att tveka: ”Ja naturligtvis – det hörde ju inte till min vardagsrutin – men det var omöjligt att undgå det!” När Hirschfeldt undrar om läkare var närvarande vid gasningarna svarar Münch: ”Visst, de måste närvara, av juridiska skäl – som i civiliserade stater vid avrättningar.” Det fanns militär order om att ”vid förintelse av människor genom gas i Auschwitz skulle minst en läkare närvara”.

Detta var doktor Münchs utsago 1982 att han bevittnade gasningarna i Auschwitz. Och i ett uttalande som Dr Münch gjorde idag för exakt 17 år sedan via Der Spiegel heter det…

I, Dr. Hans Münch hereby attest that, as an SS physician on duty in Auschwitz in 1944, I witnessed the selection process of those who were to live and those who were to die. Other SS physicians on duty in the camps made selections at the platform where the transports arrived. They also made selections in the barracks. I was exempt from performing selections because I had refused to do so.

I further attest that I saw thousands of people gassed here at Auschwitz. Children, old people, the sick and those unable to work were sent to the gas chambers. These were innocent human beings: Jews, Gypsies, homosexuals, Hitler’s political opponents — anyone who did not fit Hitler’s idea of a pure Aryan race.

I am signing this paper of my own free will to help document the cruel intolerance of my fellow SS.

I, a former SS physician, witnessed the dropping of Zyklon B into simulated exhaust vents from outside the gas chamber. Zyklon B began to work as soon as it was released from the canisters. The effects of the gas were observed through a peephole by an assigned doctor or the SS officer on duty. After three to five minutes, death could be certified, and the doors were opened as a sign that the corpses were cleared to be burned. This is the nightmare I continue to live with fifty years later.

I am so sorry that in some way I was part of it. Under the prevailing circumstances I did the best I could to save as many lives as possible. Joining the SS was a mistake. I was young. I was an opportunist. And once I joined, there was no way out.

[Min fetning/Peter]

I samtalet tillsammans med Hirschfeldt säger Dr Münch att han endast bevittnade övergreppen i Auschwitz utan att själv aktivt deltaga. I en senare intervju uppger han fortsatt att han enbart haft en observerande funktion. Dr Münch skulle alltså som läkare intyga att de ihjälgasade internerna i lägret var döda.

Är detta sant?

Juridiskt sett har Dr Münch till skillnad från mången annan lägerpersonal klarat sig från att lagföras för verksamheten. Nu menar man (expertisen) att han har ljugit, och att hans skuld sannolikt är tyngre än vad man accepterat. Hans ”felsägningar” sägs nu genom moderna analysmetoder förråda honom. Hm, jag är rädd för att saken är mindre sensationell än vad SvD utmålar den som…

Samtidigt kan man vända på steken och betrakta den ur en annan synvinkel. Talar han sanning när han påstår sig bevittnat gasningarna i Auschwitz, och kunnat 3-5 minuter efter gasningens början slå fast att offren inne i kammaren är avlidna? Dessvärre kan det vara en osanning. Just tidsangivelsen 3-5 minuter motsägs av många andra vittnesmål och expertutlåtanden. Bl.a. talas det om att det kan dröja upp till 20 minuter innan gasen hunnit verka och alla i en fullsatt gaskammare avlidit. Anledningen till denna långsamma verkan är att ämnet Zyklon B hade formen av granulat.

Dessutom hade nog Dr Münch ju behövt vänta tills alla kropparna burits ut för att kunna fylla i sin rapport med byråkratiskt gott samvete; efter varje gasning måste lokalen vädras ut i omkring en halvtimma för att inte den kommenderade personalen skulle skadas. Och nej, dessa hade inte gasmask enligt experterna. Sålunda skulle Dr Münch insats pågå i omkring en timma eller mer ifall han verkligen hade till uppgift att fastställa att de avlidna var döda. Man kan ju också ifrågasätta behovet av denna administrativa åtgärd med tanke på att kropparna ändå skulle eldas upp i det intilliggande krematoriet. Var nazisterna rädda för att någon judisk lägerfånge skulle riskera eldas upp levande…?

En annan intressant fråga är ju vart alla dessa dödsrapporter tagit vägen? Visserligen har Hollywood i många filmer skildrat hur nazisterna skyfflar in pappersbuntar i den öppna spisen för att dölja bevis, men dokumentationen över dödsfall i koncentrationslägren FINNS. Ty folk dog som flugor. Varje dödfall renderade i minst ett papper per dödsfall som signerades av ett antal tjänstemän. Det handlade oftast om sjukdomsfall med dödlig utgång, eller självmord. I något fall – och då blev det full snurr på byråkratin – kunde det vara frågan om att någon dött av fysiskt våld. Men inte ett papper om gasningarna. Alltså ett sådant som Dr Münch i sina utsagor säger sig ha attesterat. Dödsfallen registrerades i övrigt i lägrens ”Totenbücher”. Rapporter måste också ha sänts till Berlin.

Att Münch både ljuger och talar sanning tvivlar jag inte på. Men frågan är när. Och om vad. I sin intervju för Hirschfeldts mikrofon förnekade han deltagandet i selekteringen av nyanlända fångar. Icke förty tillfrågas han i en rättegång år 1964 vilka kollegor han sett och inte sett vid just denna position. Han svarar ömsom jakande och nekande.

En annan underlig sak är ju att Dr Münch inte tjänstgjorde i huvudlägret i Auschwitz. Hans var anställd vid Rajsko där man ägnade sig åt att forska kring växter som kunde användas vid framställning av syntetgummi. Visserligen presenteras Dr Münch på bild iförd SS-uniformen, men trots detta är det ett faktum att han arbetade i en miljö med vita rockar. Vad beträffar gaskamrarna inne i huvudlägret är frågan inte helt fri från kontrovers. Många menar att dessa i själva verket var skyddsrum. Närheten till officersmässen är en inidkation på riktigheten i det antagandet.

Tveklöst är SvD-artikeln underhållande, ty ämnet Förintelsen ger en obehaglig men oemotståndlig kittling för den som är nyfiken på historia. Dessvärre är jag rädd att tidningens analys av ämnet är tunnare än min egen. Fast själv föredrar jag att tjäna historien framför att tjäna på den.

Hälsar eder Peter Harold

I prasselmedierna:
DN: ”Turkiet rasade över folkmordslag”.
DN: ”Brottsligt att förneka folkmord på Armenier”.

.

Surfade in på Expressens hemsida och såg denna artikelrubrik:

Man måste ju använda brunögat för att kunna anse att de här två herrarna är lika varandra. Eller arbeta på en kvällstidning – ungefär samma sak. Fast den här gången handlar det inte Expressens eventuella synfel, utan om ett citat från Göran Persson som menar att den nya S-ledaren (för tillfället) är väldigt lik statsminister Reinfeldt i talarstolen.

Sån tur att det inte var ”i sängen” Göran Persson refererade till…

Hälsar eder Peter Harold

Ingen folkvald politiker vågar väl utropa ett ” – Tjohej vad kul det är med diktatur!”. Inte heller vågar man erkänna att väljarna är ett nödvändigt ont. ” – Usch, för att behöva övertyga folket om att VI har rätt”. Men det är onekligen detta våra politiker tycker. Åtminstone de som får vara med och fatta besluten kring ACTA. Nå, vad har hänt?

Jo, Sverige har skickat iväg en representant till Japan för att tillsammans med andra EU-länder  underteckna det s.k. ACTA-avtalet. Eller snarare… man har undertecknat en avsiktsförklaring om att gå vidare till EU-parlamentet för att genomföra det omdiskuterade globala handelsavtalet ACTA. Detta skedde utan att berörda politiker i EU-parlamentet informerades i förväg. Undantaget är Polen där tusentals medborgare gick man ur  huse för att demonstrera sedan det läckt ut vad som komma skulle (fast jag tror inte att den polska regeringen läckte frivilligt). Jag gratulerar ert engagemang, kära polacker.

Nå, what’s the deal med ACTA? I grund och botten är det ettinternationellt handelsavtal mot piratkopiering och varumärkesförfalskning. När ACTA är i full verkan skall det bli omöjligt att hitta Rolexkopior på Bangkoks gator, och konsumenten i Sverige skall inte riskera att deras nyinköpta svarta Nike-byxa förvandlas till en grå slemmig klump av tygremsor efter första tvätten p.g.a. sin tvivelaktiga härkomst från ett bakgårdsskrädderi på den kinesiska landsbygden. Men ACTA kan också innebära – med stor sannolikhet – att medlemsnationerna tvingas införa censurlagar, där något så trivilialt som att länka(!) till fel sorters sajter (t.ex. musik- och filmsajter) kan rendera i avstängning. Eller åtal. Det brukar sällan vara ett slut på dessa sluttande plan.

ACTA har en politisk dimension som är besvärlig. Insynen i förhandlingarna kring avtalet har varit lika transparent som Frimurarorderns ceremonier. Var man inte där är det inte mycket man vet vad som nedtecknats och beslutats. Inte ens de folkvalda politikerna hälsas välkomna. Och när ACTA föredragits i EU-parlamentet tidigare har man gömt frågan ihop med andra ärenden – till och med struntat i att skriva upp det på dagordningen. Klart som korvspad att detta är något som de bakomdrivande krafterna försöker mygla genom, och nu gör man det igen. Är det juste? Fuck, no!!!

Därför har jag skrivit under ett upprop riktat till EU-parlamentets ledamöter som är tillgängligt via Internet på adressen:

http://www.avaaz.org/en/eu_save_the_internet/

To all Members of the EU Parliament:

As concerned global citizens, we call on you to stand for a free and open Internet and reject the ratification of the Anti-Counterfeiting Trade Agreement (ACTA), which would destroy it. The Internet is a crucial tool for people around the world to exchange ideas and promote democracy. We urge you to show true global leadership and protect our rights.

Detta är en petition som jag med lugnt samvete kände att jag kunde skriva under. Här är beviset på att jag gjort det:

ACTA-frågan är numera både känslig och extremt problematisk för många politiker och medborgare oavsett politisk kulör. Eftersom denna typ av avtal tvingar enskilda regeringar att vidta lagstiftning som går stick i stäv med det fria och öppna samhället med (näst intill) oinskränkt yttrandefrihet måste vi medborgare reagera och agera – eftersom de flesta av våra politiker inte gör det.

Engagemang, kära medborgare! Engagemang! Och låt er inte slås ned av mediernas strävan att förringa vårt budskap. Det visar bara att vi har rätt. Dags för stora bloggbävningen!!!

Hälsar eder Peter Harold
(på jakt efter politiskt parti för sin ambition att bli mer engagerad)

Bloggosfären skriver:

MEP Christian Engström (Piratpartiet): ”ACTA – nu har det blivit åka av!” Nästa gång du ser att jag stirrar på dig, Christian, så får du lov att morsa på mig så att jag vet att det är du! Samt hans engelska blogg om vad som triggade polackernas upprördhet.

HAX: ”ACTA-processen i sönderfall”. Underskatta inte den mörka sidan, Henrik!

Belzebjörn Nilsson: ”Om ACTA och om en sällsynt politikers avgång”. Bra redovisning om en man som lyssnar till sin övertygelse.

Callandrella: ”Stoppa odemokratiska ACTA som hotar Internets frihet”. Skribenten uppmanar till demonstration 4 februari. Jag skall försöka komma!

I mediebruset:

DN: ”Sverige skrev under ACTA-avtalet”.

SR: ”Acta-avtale underskrivet”.

Bästa läsare!

Först av allt alla mina välgångsönskningar till rallyföraren Ramona Karlsson och hennes kartläsaren Miriam Walfridsson som nu skall börja tävla i världsmästerskapen i rally.

Man kan ju ha synpunkter om damer i trafiken. Det finns tre avarter av dem och jag möter dem varje dag; dels de som befinner sig någon annanstans än just bakom ratten på sin egen bil. En av mina arbetskollegor – min dåvarande chef – är en sådan. Vid ett tillfälle körde jag efter henne på Essingeleden. Efter någon kilometer fick jag vända hem eftersom jag blev bokstavligt illamående av oro för hennes körstil. Jag vet inte hur många gånger jag tänkte ” – Fan, nu kommer någon att dö”. Obs, jag ljuger inte. Situationen var bisarr eftersom jag fick skylla på magsjuka när jag sjukanmälde mig.

Den andra kategorin kvinnliga bilförare är de som är livrädda för att vara ute i trafiken. Skall de byta fil vrider de huvudet ungefär som flickan i en scen ur filmen ”The Exorcist”. Ofta använder de körriktningsvisaren, men brukar glömma stänga av den eftersom de är så upptagna med att kolla om någon omkommit efter filbytet. Det här är samma typ av bilförare som använder skriven checklista vid grönt ljus. Är gröna lampan på signalen tänd? Check. Är motorn fortfarande igång? Check. Ligger ettans växel i? Check. Dragläge? Check. Frigör handbroms. Check. Vart skall jag? Oj… höger? Eller vänster? Opps, nu slog det om till rött igen. Börja om…

Jag gillar de här två typerna av kvinnliga bilförare. De är både pittoreska och förutsägbara – nåja…! Visserligen lyckas de trots sin försiktighet vålla en och annan olycka, men det blir sällan mer än plåtskador. Det är den tredje kategorin kvinnliga bilförare jag skyr. Alltså de som kör som män. Jag tror inte jag behöver kommentera den biten något ytterligare.

Förhoppningsvis är Ramona och Miriam en lagom mix av alla egenskaper inklusive tävlingsinstinkt till försiktig general. Om man ser till den ständige världsmästaren Sebastien Loeb så är en av hans viktiga egenskaper att hålla tillbaka och sällan chansa. Det är många rallyn som han vunnit genom att ligga några sekunder efter ledarna som ju på grund av sin högre hastighet riskerar att köra av, vilket också skett. Sedan kan man ju alltid diskutera hur sportligt det är att låta andra spåra åt sig (d.v.s. köra bort lösgruset från tävlingssträckan), men det är en annan femma som också drabbar Loeb.

Men vi skall inte tro att Ramona Karlsson är unik i sitt yrke. Den som antyder det glömmer helt bort Eva Dickson. Vad, vet du inte vem det är? I så fall rekommenderar jag er ett besök på bloggen Words & Art som skriver om denna äventyrliga svenska kvinna som under 1920-talet tävlade i rally och som under 1930-talet genomförde långa expeditioner per bil genom Afrika (hon var första kvinna att köra genom Saharaöknen) och Asien. Mycket äventyrlig, denna dam. Men hon tog för många risker. Det var faktiskt under hennes försök att följa nationalhjälten Sven Hedins route via sidenvägen till Peking som hon omkom. Hon blev 33 år gammal.

Sverige är inte alls utan kvinnliga förebilder vad gäller makalösa resor. Däremot är vi fruktansvärt historielösa. Om den saken skall jag dock inte enbart beskylla skolan och medierna, ty lite intresse får väl även vi läsare också bidraga med.

Hälsar eder Peter Harold

Bästa läsare!

Tydligen är den forne utrikesministern Jan Eliasson framkastad som kandidat att leda (s) fram till nästa ordinarie partikongress. Inte för att jag är sosse, men jag tycker att det är ett bra förslag. Visserligen framförs kritik om att Eliasson är gammal. Jaha? Var så god och emigrera till något u-land i centralafrika där medelåldern är 27,5 och förväntad livslängd är 33 år, om det nu är så jävla illa att ha en politiker som skrivits ut ur Försvarsmaktens rullor av åldersskäl. Detta sker visst vid 40 (även om jag själv skrevs ut några år tidigare).

Jag tror att personliga egenskaper är mycket viktigare än ålder, och det gäller åt bägge hållen på tidaxeln. Minns John-Olle Persson som började sin politiska karriär med att bli kommunalråd i bruksorten Fagersta i tidig 20-årsålder (och senare flyttade till huvudstaden och blev finansborgarråd). Eller Gösta Bohman som var nästan 60 när han valdes till  ny moderatledare.

Personligen tycker jag att det är tragiskt att den svenska samhället inte inser att det är genomsyrat av åldersrasism. Och för all del åldersfixerat. För min egen del har jag slutat att svara när folk frågar mig hur gammal jag är. Det är egalt. Men på senare tid har jag börjat svara att jag är ungefär 7 år gammal som äldst. Jag brukar bemötas med ett misstroget leende. Men jag tror inte att jag ljuger. Människokroppen byter nämligen ut sina celler oavbrutet, och det påstås att de äldsta cellerna är just upp till sju år gamla. Något säger mig dock att de celler som förvarar mina minnen sparkas efter betydligt kortare tjänstetid. T.ex. de hjärnceller som skulle hålla reda på var jag lagt diverse papper i mitt kontor… Dessa krabater under min ärgade hjärnbark är sällan långvariga i tjänsten, och lämnar mig med förvånansvärda minnesluckor.

Hm. Skall jag skylla på åldern…?

Hälsar eder Peter Harold

”Europa skall ha en gemensam utrikespolitik”. Jag minns det mantrat för något år sedan när det var lögn i helvete att få medlemsländernas utrikesministrar att göra någonting vettigt – eller snarare att göra någonting över huvud taget – i Sudan-frågan. Istället ägnade man sig åt att relativisera kring de övegrepp som begicks.
” – Folkmord, eller icke folkmord. Det är frågan…” mumlade de politiska posörerna i såväl parlament som kommission.

När det gäller Iran-frågan finns det numera ingen som håller i bromsen. Tvärtom. Nu har EU beslutat om att utöka sina sanktioner mot Iran p.g.a. misstanken om att det landet vill utveckla kärnvapen. Derls handlar det om att det skall bli förbjudet att teckna nya kontrakt om köp av iransk olja, samt att befintliga kontrakt måste upphöra senast 1 juli i år. Därtill har man bestämt sig för att frysa den iranska centralbankens tillgångar i EU.

Iran har redan tidigare deklarerat att man kommer att införa en blockad i Hormuz-sundet, där grannlandet Iraks olja transporteras ut. USA har i sin tur aviserat att man kommer att sända sjö- och flygstridskrafter till området.

Jag tycker detta är problematiskt. Iran hävdar att man skaffat teknisk utrustning för att bedriva utveckling av civil kärnenergi. USA m.fl. svarar att Iran ämnar skaffa sig kärnvapen för att hota Israel. Under stundom har vissa iranska politiker svarat ” – Javisst, självklart! Död åt judarna!”, men formellt och officiellt sett förklarar Iraks regering numera att man inte har planer på att skaffa sig denna typ av massförstörelsevapen. Och just av denna anledning utsätts Iraks anläggningar för tillsyn av internationella atomenergiorganet IAEA:s inspektörer. Faktum är att mellan 29-31 januari skall ett IAEA-team resa till Iran för en ny inspektionsrunda.

Vad jag funderar över är varför Iran inte skulle kunna skaffa sig kärnvapen genom att handla på ”svarta börsen”? Som bekant har ju ett antal stridsspetsar kommit ”på drift” i samband med upplösningen av Sovjetunionen. Ja, OM nu Iran var intresserade av att äga atombomber. 

Dock kan jag ju förstå ifall det fanns en önskan hos regimen i Teheran att bli en kärnvapennation. Det skulle kanske få vissa andra nationer att tveka lite innan de skickar sina hangarfartyg till området…

Men eftersom vi vet att IAEA har kontroll över Irans atomprogram - vilket de själva hävdar – känns det besynnerligt att USA och EU stramar upp sin politik mot Iran, både med ekonomiska sanktioner och ökad militär närvaro. Detta är tydliga tecken på ett förestående krig. Tragiskt. Nu om någonsin behövs diplomati. Och handel. Den bästa metoden att skapa demokrati och hållbar fred är genom handel. Inte genom korståg.

Barack Obama bör i anständighetens namn returnera sitt Nobelpris. Han är det icke värdig!

Hälsar eder Peter Harold

På Internet kan läsas:
Nyhetsbanken.se: ”F.d. IAEA-chef kritiserar Iranrapport”. Läsvärt!

Bästa läsare!

Det är väl självklart att Svinarps starke man, det f.d. kommunalrådet Lars-Göran Bengtsson, bör bli ny partiordförande för socialdemokraterna efter nyligen avhoppade Håkan Juholt. Det kan till och med kanske bli bättre ordning i partiet med honom i ledningen.

Nåväl. Valet av N.N. till tillförordnad partiledare kanske ger lite underhållning framöver också. Fast än så länge vet vi inte vem det blir.

Hälsar eder Peter Harold

P.S.
Nån som har lust att smitta ner Louise Epstein med halsfluss? Nordegren räcker så bra på egen hand tillsammans med sina gäster.
D.S.

Mer pladder:
SvD: S håller presskonferens.
SvD: Lago och Sundström.
DN: Sundström.
Expressen: Fem med Bodström vill.

Jag var ett fantasifullt barn när jag var liten. Innan jag var 7 år hade jag varit sjökapten, stridspilot, astronaut, polis, lok- och bussförare. Samt butiksinredare. Ja, jag hade faktiskt kört lok på riktigt i den åldern, men det får vi betrakta som en kuriositet. Men man kan i vart fall säga att jag sällan hade långtråkigt.

Nästan jämngammal med mig är en kille som heter Alfons Åberg. Medierna uppmärksammar att Gunilla Bergströms ”lilla pojke” nu fyller 40 år. Tänka sig, den halvskalliga dagispojken har blivit medelålders… Hur ser han ut nu? Så här kanske?

Ja, Alfons borde ju vid det här laget vara en spitting image av sin egen far. Lite av en oproportionerlig utformad Fredrik Reinfeldt, men med samma faiblesse för brunt. Bruna kläder, alltså. Missförstå mig inte, tack.

Nu hörs i radio och TV hurra-ropen för den folkkäre 40-åringen. Jag instämmer inte. Jo, ett pliktskyldigt ”grattis, grattis” skickar jag till Gunilla, och givetvis till favoriten Björn Gustavsson som berättat Alfons i filmerna (Ge honom en life time-awards, tack!). Men jag gillade aldrig karaktären Alfons Åberg. Redan som barn ansåg jag honom som ohyffsad och extremt barnslig. Varför kunde han inte låta sin farsa läsa tidningen ifred? Håll käft unge och lek med dina leksaker, ville jag utbrista. Men det vågade jag ju inte, för då skulle kanske min dagisfråken bli arg på mig.

Jag var mer för Televinken när jag var liten; en busig kille (docka) som var betydligt mer ingenjörsinriktad än Alfons. Jag hade skivorna (både LP-skivorna och trafikskolan) och när bokbussen stannade på vår gata lånade jag nästan varje gång de svartvita Televinken-böckerna. Ja, ända tills jag blev intresserad av astronomi. Jag var då sju år och det var slutet för mitt läsande av barnlitteratur.

Detta har faktiskt format min syn på den genren. Man kan inte direkt påstå att jag är en barnboksvän; jag tror än idag att barn är små vuxna och att det går att amusera dem därefter. Ju förr de kan lämna Alfons och motsvarande karaktärer bakom sig - desto bättre. Ni som är en generation äldre än jag minns nog kanske att er önskelitteratur när ni lärt er att läsa var ”Fältskärns berättelser” som de vuxna försökte gömma i familjebiblioteket. Erkänn!

Hälsar eder Peter Harold

Ja, jag skall hålla mig till rubrikämnet idag. Men jag vet att den gode läsaren förutsätter att jag här skall resonera om potentiella partiledare för socialdemokraterna. Ty begreppet ”vassaste kniven i lådan”, tillika ”inte den vassaste kniven i lådan” har säkert kommit över mången debatttörs tunga de senaste dagarna, månaderna, åren när man talat om svensk socialdemokrati.

Två saker.

Det ena är att (s) varit utanför Rosenbad i över sex år. Det är lika länge som Olof Palme tvangs vara i opposition. Men 1982 vann han valet och återinstallerades som statsminister. Är det inte intressant att (s) klarade av sex års opposition trots att man varit regeringsbärande parti i över 40 år dessförinnan, utan att partistyrelsefolket slet varandra i bitar? Detta tål att tänka på.

Min teori är att Olof Palme varit slut som politiker 1977 om vi haft Internet med dess uppsjö av politiska sajter, bloggosfären och andra sociala medier. Under de socialistiska oppositionsåren hade partiet fortfarande fullt grepp över sina tidningar och de två enda TV-kanalerna. Dagens kris inom (s) är ett tecken på att Sverige blivit mer demokratiskt (och därmed mindre socialdemokratiskt). Bra för Sverige.

Den andra saken är den aktuella begåvningsreserven i (s). De som regerar partiet idag är de som i bästa fall fick en klapp på huvudet eller dunk i ryggen av Palme när han besökte deras SSU-läger. Fast troligare är dagens (s)-elit akademiska karriärister som skaffade sig partibok i hopp om att 40 års maktdominans skulle fortsätta minst lika länge till. Dessa har givetvis inte trivts bra i opposition och fladdrar iväg till den privata marknaden som konsulter och direktörer (ganska ironiskt, faktiskt!). Kvar blir B-laget.

Men jag ämnar inte diskutera (s)-politik och (s)-politiker i detta inlägg. Tvärtom, jag skall inte ens nämna namnet på den avgående partiledaren. Men bara för att inte lämna läsaren okunnig om vilken oskarshamnsbo som avgått från sitt uppdrag ber jag er att föreställa er avkomman mellan Josef Stalin och en bergsuv. Då vet ni vem jag talar om.

Nej, den skarpa kniven i lådan är en privat Haroldsk angelägenhet (som jag blott delar med mig till er, kära läsare). Sistlidna helg firade jag med en pizza i min lägenhetsdel. Eftersom min kinesiska film redan satt igång i DVD-spelaren och jag inte hittade fjärrkontrollen (Den låg under pizzakartongen…) fick jag rusa ut i mitt ödsliga kök och snabbt slita åt mig ett av de tre enda bestick som finns där, nämligen min dopgåva (Resten av mina bestick som används till vardags ligger i andra lägenheten). För första gången på över 40 år kom dessa bestick till användning! Åtminstone kniven.

Är det inte underligt att man kan äga någonting så länge utan att få användning för det? Ja, det har ju inte gott någon nöd på mig under tiden, och med tanke på att jag var ett oönskat barn… eller hur man nu skall tolka det faktum att min far inte alls var så försiktig som han lovade min mor… är det ju ganska generöst att jag redan som 0-åring fick kniv, gaffel och sked av silver. Sedan kan ju halten av den metallen diskuteras.

När jag nu tog min obegagnade dopsked… eh, dopkniv… och började attackera min härligt salta och flottiga Vesuvio skedde det med stor förvåning. Inte bara brödet delade på sig. Så gjorde även pizzakartongen!

Jag kunde inte låta bli att reflektera över detta. Vassaste kniven i min låda är alltså den jag aldrig använt. Det kan nog vara samma förhållande för socialdemokraterna…

Hälsar eder Peter Harold

Jag minns fortfarande händelsen väldigt tydligt. Jag kommer ihåg tidningsartikeln som berättade att en pojke i min ålder var spårlöst försvunnen. Tioårige Johan Asplunds namn har etsat sig fast i mitt minne. Ett annat namn är Helén Nilsson, som till skillnad från Johan återfanns död. Det dådet inträffade nio år efter Johans försvinnande, och där har man fällt en man mot sitt nekande. Den morddömde gärningsmannen tog senare sitt liv, och lät till och med i sitt avskedsbrev förneka sin skuld.

Det finns också en person som dömts för mordet på Johan Asplund; den rikskände Thomas Quick har erkänt ett stort antal mord och till och med dömts för flera, trots sitt tvivelaktiga psykologiska tillstånd. Men hösten 2009 begärde han resning för att kunna bli frikänd för mordet på Johan, och nu har denna ansökan beviljats till stor glädje för den försvunne pojkens föräldrar som aldrig trott på Quicks skuld.

Om Quick frias – vilket är ganska troligt – innebär det ett underkännande för svenskt rättsväsende. Men det värsta är inte att domstolarna låtit sig duperas av en mytoman – även om det är illa nog. Nej, det som är riktigt tragiskt är att Johans föräldrar aldrig fått veta vart deras son tagit vägen. Det finns ingen kropp, inget mordredskap, inget trovärdigt erkännande; kort sagt ingen verksam bevisning alls. Det kan t.o.m. vara så att pojken aldrig blivit mördad, även om det är mindre troligt.

Jag vet att allmänheten redan nu funderar på frågan om vem som dödade Johan Asplund om nu inte Quick gjorde det. Tanken finns i mitt huvud också. Redan vid hans försvinnande misstänktes Johans styvfar för försvinnandet, och denne dömdes efter enskilt åtal av tingsrätten. Efter överklagan och ny process friades han, och då var anklagelsen utökad till mord. Det hela blev en skandal som uppmärksammades inte minst därför att den kontroversielle advokaten Pelle Svensson företrädde Johans föräldrar. 

Johan-fallet blev preskriberat 2005, men i och med lagändringen för några år sedan har preskriptionen upphört att gälla för alla mord som begåtts efter 1 juli 1985 (en lagändring som tillkommit inför 25-årsjubiléet av Palme-mordet). Det innebär att mördaren kan lagföras om denne var 21 år eller äldre vid Johans död. Detta är faktiskt en försvårande faktor; man kan ju tänka sig att den verklige mördaren med skydd av preskriptionen skulle kunna lätta sitt samvete och berätta vart offret tagit vägen. Nu har gärningsmannen alla skäl i världen att tiga. Detsamma gäller den eller de som är skyldiga till Palmemordet – vilket kanske är lagstiftarnas baktanke ifall gärningsmännen tillhör en särskild grupp som man icke må skandalisera…? *konspiratorisk*

Hälsar eder Peter Harold