Alexander Pushkin. I sina respektive andras ögon.

Bästa läsare!

I väntan på SVT:s utsändningar av Rally-VM råkade jag slå på dumburken mitt under en reprissändning av K Special som handlade om den vitryske performancekonstnären Alexander Pushkin. Det var ett fascinerande program.

Nej, jag sa inte att Alexander Pushkin var fascinerande. Snarare var han djupt tragisk. Det var kanske därför programmet fängslade mig.

För att göra en lång historia kort: Vitryssland är en diktatur och obestridligen den sista Sovjetstaten i den numera upplösta socialistiska unionen. Landet styrs av en enväldig president som har fått väljarnas mandat genom att utplåna oppositionen.

Alexander Pushkin är tveklöst oppositionell. Han vågar häckla despoten Luchashenkov, och plockas in och ur arresten vid varje s.k. ”performance”. Dessa gestaltar sig i form av filminspelningar vid minnesmärken, porträttvisningar av belaruska patrioter på trappan framför konstmuséet (dit målaren Pushkin inte har tillträde som konstnär), samt andra offentliga aktiviteter.

Alexander förklarar för sin hustru att han en dag kommer att försvinna, bortförd av polisens hemliga agenter, och nämner namnen på en rad oppositionella som dödats eller försvunnit i Vitryssland p.g.a. sitt politiska engagemang.

Men Alexander Pushkin blir snabbt satt på fri fot. Och han beklagar sig över detta. Grannarna vågar inte sätta ut den vit-röd-vita gamla belaruska fanan, men det gör han. Och polisen kommer inte hem för att arrestera honom för detta brott. Uppriktigt sagt; det farligaste han utsätter sig för genom att ha den förbjudna flaggan är att med livet som insats klättra på taknocken för att nå flagghållaren 6-7 meter över marken…

Det är helt klart att han ser sig som en martyr. Och han beklagar lite över att regimen inte tagit i tillräckligt hårt för att han verkligen skall få erövra det fullvärdiga martyrskapet. Därför fortsätter han att provocera. Mot regimen. Men regimen rör honom inte.

Istället är det hans familj som drabbas av hans utfall. I synnerhet hans syster beklagar sig över att han inte kan låta bli att leva i drömvärlden där allt skall användas till att protestera mot makthavarna. Alla ser snett på familjen. Systern och de flesta i hans omgivning är ganska likgiltigt inställda till att de lever i en diktatur. De klarar sig bättre genom att inte bråka.

I programmet visas inslag med gamla krigsveteraner som stiger fram till diktatorn och prisar honom i samand med de stora militärparaderna vid frihetsdagen. Stora plakat hyllar Luchashenkow. Alexander Pushkin framstår som ensam mot hela världen. Och han kämpar. Och han beklagar sig igen: ” – Jag är nog Luchaschenkows alibi. Att jag får gå ifred utan att kidnappas är diktatorns sätt att påskina att vi inte lever under förtryck”, vill jag minnas att Pushkin sade.

Att det sker förtryck i Vitryssland är dock uppenbart. Och utan att framstå som en total rättshaverist förklarar Pushkin att Vitryssland inte har en tradition av självstyre eftersom man lydit under andra nationer sedan en längre tid i historien. Man har aldrig lärt sig att klara sig utan en stark ledare – en diktator.

Att inte heller Alexander Pushkin är en felfri människa framkommer snart. Han förklarar att han för flera år sedan träffade en 39-årig ryska som han gjorde lycklig eftersom hon fick barn med honom. Alexander åker tillsammans med filmteamet till hans forna älskarinnas bostad där barnets mor fyller år.

En lite blyg och försynt 13-årig flicka visar upp sina alster. Redan som 6-åring hade hon ställt ut på konsthall. Hon hade bjudit in sin pappa Alexander, men den gången svarade han att han inte hade något med dem att göra. Av hennes bilder att döma så är hon möjligtvis en behagligare konstnär än sin fader, och tveklöst kommer hon att bli mycket lovande.

Modern skrattar och är ganska nöjd, men lättar snart sitt hjärta. Nej, hon är inte lycklig för att hon blev med barn med honom. ” – Du gjorde mig gravid därför att du ville straffa mig för att jag var ryska”, menar hon och Alexander säger inte emot. Han avskyr det ryska – och hennes teori verkar inte alls skjuta fel.

Efter att ha sett detta program började jag ställa mig själv en massa frågor. Kan jag också ha en skev självbild? Jag ser mig som god i både ande och handling, men är det bara något jag inillar mig? Kan det vara så att man enkelt kan göra en lista på tio saker som ger anledning att hata mig? Är min bild av världen verkligen den sanna? Är jag verkligen den jag tror mig vara? Är alla i min omgivning exakt det jag uppfattar dem som?

Man kan aldrig veta. Men uppenbarligen är det bra att ha en övertygelse. Det är med den man vill förändra världen. Det förenar både mig och den lätt galne Alexander Pushkin.

Hälsar Eder Peter Harold

Annonser

Om Peter Harold

Libertariansk skribent och författare. Driver den libertarianska bloggen "Skrivarens Blogg".
Det här inlägget postades i Demokrati och frihet, Dumburk, Politik och har märkts med etiketterna , , , , , , . Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till Alexander Pushkin. I sina respektive andras ögon.

  1. Josef Boberg skriver:

    Hmmm… – faschinerande berättelse, faktiskt…

    Men bekymra Dig inte om Din egen eventuella ”galenskap” – och än mindre världens förryckt stupida galenskap – för den senare är Wi alla mer eller mindre ”drabbade” av, tyvärr tyvärr…

    Personligen ser jag mig som galnarare än dom flesta – och det är jag stolt över !

    Ha det… 🙂 /önskar galen-vännen Josef

  2. hurryville skriver:

    Med ålder kommer visdom 😉 och således har jag vid 37 års ålder förskansat mig en hel massa självinsikt. Mina dåliga sidor står och glänser brevid mina goda sidor. Och jag formligen frossar i det dåliga som att jag tex är en mycket dålig lyssnare, jag avbryter också folk som talar för att jag ivrigt vill inflika något. Men jag lutar mig tillbaka mot alla mina sidor och ler menande och säger;
    – sån är jag.

  3. hurryville skriver:

    Och om du tvivlar på din godhet och söker likasinnade ska du läsa Brott av Karin Fossum. Det finns en man i den boken som undrar också.

  4. Peter Harold skriver:

    -> Josef Boberg
    Tackar för de lugna orden! Tänkte säga att det finns ju ett ordspråk som säger att ”av små barn och galningar får man höra sanningen”, vilket ju är positivt. Men så kom jag plötsligt ihåg att det inte var galningar utan fyllon som brukar säga sanningen…

    Galenskap är nog en effektiv motor för kreativiteten, det är nog sant.

    -> Hurryville
    Ah, den boken såg jag på min systers skrivbord! Folk som avbryter är nog mindre onda än de som talar utan avbrott… *smile*

Du är välkommen att kommentera inlägget! Jag tillämpar yttrandefrihet, men du tar givetvis ansvar för det du skriver. Reklam åker dock i runda arkivet.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s