Road to heaven/hell? Del 10

Bästa läsare!

Våra drömmar talar om vad vi känner inför verkligheten. De bearbetar våra intryck av vardagen. Ibland har jag trott att jag drömmer om Nina mer eller mindre ”på beställning”. Så kan det självfallet inte vara, för min hjärna lever sitt eget liv. Eller i vart fall ställer den agendan efter eget tycke. Jag är bara ett stycke kropp som bär hjärnan – i vart fall så länge den vill hänga ihop med mig. På gott och ont.

Drömmarna speglar onekligen mina tankar – uttalade och outtalade – och i fallet med mina drömmar om Nina märker jag ett mönster. Det känns som att jag har varit på en lång resa genom mitt eget inre. Jag hoppas innerligt att den resan inte gått på avvägar alltför långt från verkligheten. Det skulle vara förrädiskt. Och som de sista drömmarna gestaltar sig börjar resan närma sig sitt slut.

Sedan jag lyckades tigga till mig en kram från Nina på personalfesten – hon var på intet sätt ovillig – har jag talat med två arbetskamrater i klartext vad jag känner för Nina, bägge kvinnliga och ganska närstående sedan flera år. Och därtill ett par andra kollegor för vilka jag kommit med antydningar, samtliga tre manliga.

Kanske har jag behövt tala ut med dessa för att vara riktigt säker på att jag kan stå för mina känslor. Jag har möjligtvis behövt övertyga mig själv. Eller också har jag bara behövt träna på att säga dessa svåruttalade känslor. Det känns som att jag skriver bättre än jag talar. I vart fall skriver jag MER än jag talar…

Natten till den 23 maj dök Nina upp i mina drömmar ännu en gång. Jag hade tagit mig mod…

”- Nina, det är en sak jag skulle vilja berätta för dig, även om jag inte riktigt vågar… Jag måste berätta att jag har varit hemligt förälskad i dig sedan flera år… Hoppas att du inte blir upprörd…”

Nina log och sade kort: ” – Jag vet…” innan våra läppar möttes i en kyss som kom som en överraskning för mig. Och då var det ändå MIN dröm.

Några sekunder senare var drömmen över. Det kändes som att jag stått och balanserat på ett broräcke, och slutligen kastat mig ut i tomrummet. Men jag föll inte. Det jag fruktade i form av en personlig katastrof blev aldrig av. Tyngdlagen, dimensionerna, tiden, energin, ljuset och mörkret… allt upphörde existera.

Jag såg varken mig själv eller Nina. Var det liv eller död? Jag vet inte. Det enda som kändes var kyssen. Två läppar som möts bildar inte många kvadratcentimeter till kontaktyta, men det var allt som återstod av oss två medan jag började vakna upp… min andedräkt var iskall.

När jag försökte konservera känslan och sätta ord på den fann jag att jag var utan språk. Men mer än ett halvt dygn senare skulle jag vilja påstå att jag kände mig pånyttfödd. Samma namn, samma plats, samma tid, samma position i världsrymden, med en oförändrad livssituation – men ändå pånyttfödd. Det kändes som att allt jag varit som människa hade passerat genom våra munnar och sedan lagts på exakt samma plats igen när jag vaknade.

Ungefär som att bli bortförd av utomjordingar och sedan tillbakaforslad till jorden, kan jag tro. Man vet att något hänt, att någon mixtrat i skallen, men man kan inte sätta fingret på vad det är…

Värre än så kan det nog inte bli om jag äntligen vågar mig på att berätta för Nina vad jag känner. Fast jag bör nog inte berätta om innehållet i mina drömmar för henne. Då tror hon väl att jag är galen…

Hälsar Eder Peter Harold

P.S.
Natten efteråt drömde jag om henne igen. Den drömmen lyckades jag inte tolka, mer än att jag fortfarande vill se henne.
D.S.