Fula Bettan säljer (på) sex.

 

Bästa läsare!

 

Kampen mot gubbfläsket har varit ganska framgångsrikt. Under helgen hann jag marschera från Alvik, förbi Ulvsunda slott, runt sjön bort mot Brommaplan och sedan längs Drottningholmsvägen till Fridhemsplan innan jag tog tåget hem.

 

Och före helgen begick jag en snabb promenad från Globen till Älta och sedan tillbaka via en omväg förbi Sickla köpcentrum. Ungefär 1 eller 1½ mil per apostlahäst.

 

Jag ljuger. Jag har inte gått ner ett enda gram. Men traskat har jag gjort, och så pass ofta på sistone att jag fått utegångsförbud av Lilla Fröken Harold. Därför tvingades jag sitta och titta på TV-programmet ”Ugly Betty” häromsistens.

 

”Ugly Betty” har en sympatisk huvudperson; den präktiga helylletjejen som arbetar på en modetidningsredaktion. Med den beskrivningen borde man komma till slutsatsen att en sådan person som jag (som får andnöd av tristess så fort jag ser en H&M- eller Lindexskylt) skulle zappa till någon dokumentär på SVT24 som handlar om någon dövstum tändsticksasksamlare i Karesuando som leder byns jojkande kyrkokör. Vad som helst hellre än kläder och mode.

 

Men icke. Jag satt snällt och tittade på ”Ugly Betty” med dottern intill i fåtöljen. För jag har listat ut att programmet har en omsorgsfullt utvald skådespelarensemble.

 

Först har vi Betty själv. Hon är inte ful, men kan i modebranschen betraktas som något mullig. Målgrupp: Unga feminister. Eller unga kvinnor vars bästa vän heter Estrella och för vilken ordet ”sandwich” inte alls handlar om att ha sex med två män samtidigt.

 

Sedan har vi den unge redaktören Daniel. Jag är bombsäker på att hans karaktär uppskattas av pilska kvinns i de flesta åldrar. Han spelar en kvinnotjusare, och kvinnor gillar kvinnotjusare. Annars skulle kvinnotjusarna inte ha någon framgång hos kvinnor. Nej, jag är inte ett geni; jag bara hänvisar till logiken.

 

De kvinnor som anser sig vara lite mer anständiga och inte gillar sexflaxande tjurar som Daniel finner då större samhörighet i sina drömmar till Bettys mexikanske far, den trygge latino-mannen vars gråa tinningar charmar de flesta kvinnor som känner av medelålderskrisen. Mannen som stånkar av trötthet i sängen men i alla fall kan få stopp på den läckande vattenkranen i köket. Såna män uppskattas av kvinnor mer än man kan ana (Liberum Weto-teorin).

 

Fula Bettans storasyster är nog en våt dröm för den del av den manliga publiken som väljer ligg efter tillgänglighet och ytlighet. Inga tröttsamma diskussioner om Claude Monets betydelse för konsten, eller middagsdiskussioner om kvantfysikens tänkbara betydelse för utvecklandet av 2020-talets datorer.

 

Sedan har vi den långa ståtliga blondinen Alex, om än i denna TV-serie med ett ursprung som könsopererad man, som är lika smart som hon är sexig och känslig. Och så är hon sexig också, vilket bör tilläggas om jag råkade glömma nämna det. Vem gillar inte såna kvinnor; gäller både manliga och kvinnliga tittare.

 

Jag skulle ju i o f s kunna resonera något om pederastens våta dröm i form av Fula Bettans systerson. Jo, jag tror jag gör det. Något skall ju modeskaparna själva ha att titta på. Som bekant är de flesta manliga kläddesigners homosexuella (en sanning som vi kan diskutera i annat sammanhang), varför de flesta designkläder som görs för catwalken egentligen måttats efter slanka pojkstjärtar. Att Fula Bettys systerson sannolikt är olovlig gör det väl mer angeläget att inte missa ett enda avsnitt…

 

Skall jag sammanfatta TV-serien ”Ugly Betty”s produktidé så är det att få optimalt med tittare för att MQ-reklamen skall få största möjliga exponering. Allas sexdrift tillbedes. Och mellan reklamen får vi se vad man kan lyckas med ett hyfsat manus som går ut på att förra Miss Universum Vanessa Williams – världsaltets Grannie-MILF n:o 1 – jävlas så mycket som möjligt med syskonen Meade. Utan henne faller serien enligt min ödmjuka åsikt. Eller åtminstone min förhoppning att man kan vara snygg och fräsch efter att man passerat halvvägs mot döden, d.v.s. åldrats över 25-årsstrecket… *akut åldersnoja pågår*

 

Theres a brand new dance, but I don’t know its name – – fashion – – beep, beep!!!

 

Hälsar eder Peter Harold