Söndagskrönikan: (sd) inte det politiska hotet efter 2010.

Bästa läsare!

Nu några rader om ett betydligt mer osexigt ämne. Politik. Nu är iofs politik inte alls fritt från sex, tvärtom. Det händer många spännande saker under konferenserna och kongresserna i mötesdeltagarnas enskilda logement. Många avancemang sker mellan lakanen. Men åter till den osexiga nivån.

Jag har självklart inte undgått att Demoskop konstarerar att (v), (c) och (kd) riskerar att hamna utanför Sveriges Riksdag. Jag kallar detta för jackpott!!!

Jag är inte heller förvånad över att (sd) enligt samma mätning kommer in där (v), (c) och (kd) går ut. Och jag är inte heller särskild upprörd heller. Det finns andra saker som upprör mig mera:

• Fastän jag inte är vän av (c) kan jag inte förstå vad SAAB-kaoset har med Maud Olofsson att göra. Hon har helt rätt: svenska staten skall inte pytsa ner skattepengar i en fabrik som bara kommer gå med vinst så länge man slipper vidareutveckla nya bilmodeller. En sådan fabrik blir definitivt konkursmässig innan en mandatperiod är över eftersom utebliven modellväxling är något som endast bilindustrin i u-länder som Nigeria är förunnat. Fattar inte väljarna sådant är det faktiskt mer fel på dem än på centern. Tycker jag.
• Varför har vi fått vänta så länge på att (kd) skall åka ut? Ja, nu har det ju inte hänt än, så vi får vänta ett tag till. Men efter mys-Affe kan vi bara konstatera att svenska kristdemokrater mest av allt liknar blindtarmen i kroppen. Den finns men gör ingen nytta. Svensk politik vore mer betjänta av att kristdemokraterna öppet hotade med inbördeskrig för att få bort homosexualitet, aborter, opartisk religionsundervisning, förbjuda sex före äktenskapet (och lagstifta mot oralsex, analsex och innehav av sexhjälpmedel) samt annat som man kan anse att Djävulen skapat, som t.ex. kvinnliga präster.
  Inte för att gillar dessa rabiata idéer, men jag avskyr det retoriska smygande som sker i kulisserna på det partiet – även om det sker en hel del i kristdemokratiska bingar som skulle förtjäna lite ljus… Svensk kristdemokrati är verkligen inte hard-core, vare sig i politisk eller religiös mening.
• Av samma skäl anser jag att även (v) borde ha försvunnit för länge sedan, och hänvisats till att existera som ett pittoreskt lokalpolitiskt inslag norr om polcirkeln. Fast mina skäl grundar sig på en annan värdebas. Vad skall man ha (v) till när (s) redan har politiker som Marita Ulvskog vars Marxiströda ränder bleks lika långsamt som blåbärspaj på en bröllopsklänning av siden?

Så var det där om (sd). Som väljarna bäddar skall väljarna få ligga. Räknar vi utifrån Demoskops siffror skulle det socialistiska blocket erövra makten genom en överväldigandemajoritet av riksdagsmandaten, fastän 53% av väljarna röstat på andra partier än dessa. Inte ens med (sd):s riksdagsledamöter inberäknat skulle Sverige undgå att få MONA SAHLIN SOM NY STATSMINISTER. I SVERIGE!

Bäva, medborgare!

(sd) är det minsta problemet inom svensk politik efter september 2010. Det som verkligen är ett bekymmer är att vi riskerar att få en statsminister som inte ens är omtyckt av gräsrötterna det egna partiet. Vissa går till och med så långt att de säger: ”En toblerone är ingen gång. Men två toblerone är en gong-gong”…

(Toblerone får i det här fallet stå för kontokortssmussel, obesiktigade bilar, p-böter,  fiasko som egen företagare, dotterns exklusiva praktikplats i USA, licensskolk, obetalda räkningar, svarta dagmammor [ej negresser alltså], svartfotstillvaro under sitt yrkesverksamma liv, töntiga midsommarfiranden [hennes formulering], und so weiter.)

Jag kan verkligen inte uppmuntra någon att rösta på (sd), men om nu en myndigförklarad röstberättigad svensk vill göra det… well, be my guest. Personligen skulle jag gilla att (sd) hamnade i positionen som vågmästare. Inte för (sd) eller deras politiks skull. Utan för att väljarna skulle få åtnjuta beviset för att ett blocköverskridande samarbete inte skulle förändra svenska folkets vardag nämnvärt.

Vi skulle fortsätta ha FRA, klimatångest och skattetryck i världsklass. Detta alltså oavsett om vi har en statsminister som vräker ur sig att ”alla tjänar på att diskussionen lägger sig” när en av 00-talets viktigaste integritetsfrågor avhandlas, eller ifall det blir en kvinnlig övervintrad SSU:are som för stockholmarna hävdar sin vilja att satsa på Stockholm, och i Norrland säger att Stockholm skall betala norrlänningarna… alltsammans formulerat med retoriska konstgrepp från mellanstadiets elevråd. Ni vet vad jag menar.

2010 må vara ett förlorat år för den svenska röstboskapen, men kanske kan fågel Fenix resa sig, varur man från askan väcker ideologisk medvetenhet till liv hos gemene man. Om väljarna kan tänka sig att börja rösta efter en politisk idé och inte efter skönmålade uttalanden i medierna, kanske vi kan få politiker som är mer ideologiskt rakryggade än… de som finns nu.

Bara en tanke. 2014 kommer jag att göra comeback och försöka kandidera till den där riksdagen. Bara så ni vet. Tag det som ett hot och ett löfte.

Hälsar eder Peter Harold

P.S.
Personligen känner jag mig mest hemma ideologiskt sett hos Liberala Partiet, men det är Piratpartiet som kommer att få min röst till Riksdagen helt enkelt därför att de är det största partiet som aktivt arbetar för en integritetsfrågan i den riktning jag önskar (och som gör ett strongt arbete i EU-parlamentet med sina nu 2 ledamöter). Jag ser också i det partiet ett embryo till en betydelsefull folkrörelse (som tids nog kanske också blir medlemmar i Liberala Partiet när Piratpartiet blivit överflödigt; be en bön!). Sedan om denna kommer bli så stor och inflytelserik att det kommer ”göra skillnad” återstår att se.
D.S.

Länkar:
 Mona Sahlin fifflar
Mauds misstag hotar alliansen
Reinfeldt hanterar FRA internt
Två partiledare snart i kylan?