Sjuk…

Bästa läsare!

Under den sista veckan har mitt hälsotillstånd försämrats några grader. Jag har under flera veckor lidit av sömnlöshet, och tillsammans med den för stunden ganska höga arbetsbelastningen på mitt jobb har jag inte haft tid och ork att skriva på Skrivarens Blogg. Jag har inte ens haft sinnesfrid att göra mentala anteckningar i huvudet att skriva om vid senare tillfälle.

Som en bonus på bördan dök ”Ninette” upp på mitt jobb för att arbeta ett extrapass på sin gamla avdelning. Jag fick syn på henne och skyndade mig att passera utan att bli sedd.

Pulsen var uppe i 120; händerna skakade; hela kroppen skälvde. Jag kunde inte fokusera mina tankar. Vad skulle jag göra? Gå fram till henne och hälsa som om ingenting har hänt (vilket också är det faktiska förhållandet; INGENTING har hänt mellan oss)? Eller vaka försiktigt och försöka undvika henne? Jag valde det senare alternativet.

Jag har uppenbarligen inte kommit över henne (i dubbel bemärkelse). Jag drömmer fortfarande om henne. Mardrömmar, kanske man kan kalla dem eftersom de alla går ut på att jag inte kan bli kvitt min längtan efter henne. Och värst av allt är att det nu inte är någon skillnad mellan mardrömmarna och verkligheten. Jag står helt enkelt inte ut.

Som en konsekvens av detta bestämde jag mig för att gå till en av mina chefer och berätta hur jag mår. Hon vet sedan tidigare om min förälskelse, och har för några år sedan arbetat tillsammans med ”Ninette”. Med andra ord kan hon förstå varför jag blivit kär.

Min avsikt var att deklarera för min chef att jag nu är i så pass dåligt skick att jag måste göra något åt min situation.  Jag håller ju på att skada mig själv.

Allra enklast är ju att jag intalar mig själv att undvika bära dessa känslor för ”Ninette”. Men det krävdes bara en kort blick eller en rekapitulation av något minne kring henne, och så var jag förlorad igen. Så är det varje gång. Och efteråt är all livslust borta; i praktiken är jag levande död i flera dagar.

Dessvärre kom snöovädret ivägen i fredags, varför jag blev ensam på kontoret. Telefonen ringde oavbrutet och jag fick täcka upp för de chefer som inte vågade sig ut i trafiken. 

Mitt problem är väldigt komplext. Som den amatörpsykolog jag är förmodar jag att jag skulle må bättre ifall jag talade med ”Ninette” och förklarade hur jag mår. Å andra sidan har jag ingen som helst rätt att göra det. När jag skickade mitt 7 sidor långa kärleksbrev för 1½ år sedan fick jag ett vänligt svar av henne att hon inte har samma slags känslor för mig, annat än som en omtykt arbetskamrat. That’s it.  Jag har inte den minsta rätt att lägga på henne den börda som min sjukdom utgör – inte minst därför att det finns en möjlighet att hon glömt bort min existens sedan vi sågs sist.

Sjukdom? Ja, jag kan inte kalla den här olyckliga förälskelsen för annat än en sjukdom…! Och det är kanske just den här aspekten på mitt problem som fyller mig med skuld. Hon har sitt liv, och jag ingår inte i det.

Samtidigt finns det en del av mig som innerligt hoppas att ”Ninette” av en eller annan anledning skall få de känslor för mig som skulle behövas för att få henne att välja mig. Den delen av mig kallar jag för Idioten. Jag önskar att jag kunde döda Idioten i mig. Men för närvarande känns det som att den dödar mig…

Hälsar eder Peter Harold

Om Peter Harold

Libertariansk skribent och författare. Driver den libertarianska bloggen "Skrivarens Blogg".
Detta inlägg publicerades i Ninetteiader, Privat. Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till Sjuk…

  1. annieverse skriver:

    Åh, Peter. What can I say? Jag har själv en gång varit i en situation som på sätt och vis väldigt mycket liknar den du går igenom med Ninette, så jag vet på ett ungefär hur ångestladdat/underbart/djävligt/himmelskt det kan vara när man ser den där HELT UNDERBARA personen som man VET att man aldrig kommer att få till det med (i mitt fall var det inte brist på ömsesidig attraktion utan andra omständigheter, men skit samma…), och ändå…den där lilla, lilla strimman av hopp, den kan man ändå inte mota bort…och det tär SÅ mycket på ens allmäntillstånd.

    För min del läkte tiden alla sår. Något år efteråt fanns bara ljusa minnen kvar. Jag tror faktiskt att jag ”psykade” mig till det, av överlevnadsskäl. Jag har en stark drift att leva, att ta fasta på det positiva, att skratta och ha roligt. Den driften tog överhanden till slut.

    Hur ska du göra nu? Så här kan det ju inte fortsätta. Förutom det här med N verkar du vara utarbetad. Sjukskrivning?

    Önskar dig allt gott, håller tummarna för dig och tänker på dig.

  2. Peter Harold skriver:

    -> Annieverse

    Tack för de värmande orden, Annieverse! Fast jag tror inte att sjukskrivning hjälper just nu, i vart fall inte förrän jag blir helt akut sjuk. Och då talar vi om ett betydligt mer omfattande vårdbehov som jag inte kan ta i anspråk just nu (tack och lov, kanske jag skall säga). För stunden känns det skönast att ha mycket att göra. Ont skall med ont förgås, om uttrycket tillåts… 😉

  3. SuperMuppen skriver:

    Jobbigt att det blev så när du såg Ninette. Får hoppas att ”sjukdomen” går över med tiden. Jag har också en obesvarad förälskelse och det är i Herr Johnny Depp men när jag ser honom mår jag bara fint 😉

  4. Peter Harold skriver:

    -> Supermuppen
    *garv*
    Ja, han är ganska charmig… 😉

  5. Summerwheels skriver:

    Inte lätt det där med kärleken
    Men vi har ett ”ordspråk” i mina trakter:
    Av ungar o fyllehunnar får man höra sanningen!
    Så ta en pratstund med lilla fröken H så får vi höra sen… 😉

Du är välkommen att kommentera inlägget! Jag tillämpar yttrandefrihet, men du tar givetvis ansvar för det du skriver. Reklam åker dock i runda arkivet.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s