Älskade hopp – varför lägger du inte av?

Bästa läsare!

Av ingen anledning kom en arbetskollega fram till mig och började resonera om tjejerna på jobbet. Han hade en ganska överlägsen min: ” – Du har nog allt dina favoriter, här, inte sant…?!?”.

Jag skulle till att förneka det påståendet. Sedan Nina slutade kan jag inte påstå attt jag har någon ”favorit”. Jag koncentrerade nästan allt mitt känsloliv på henne. Visserligen i det fördolda, men jag gjorde det under väldigt lång tid. Den som följt Läsarnas Blogg och denna Skrivarens Blogg minns säkert den historien. Historien som inte alls slutade lyckligt, fastän jag till slut tog mig modet och berättade om mina känslor för henne.

” – Nina”, sade min kollega.

Naturligtvis var jag väldigt nyfiken på vad han fått den informationen ifrån. Det är snart två år sedan hon sade upp sig. Jag har aldrig sagt något om henne till honom. Men han hade inte alls fel. Eftersom jag inte anser att en förälskelse är ett brott så valde jag att utan diskussion erkänna han hade rätt: ” – Suck, jag avgudar henne. Totalt. Det är hemskt tråkigt att hon har slutat.”

Jag nöjde mig med detta. Det finns ju en fortsättning också: Nina jobbar extra här på sitt gamla jobb ibland, och då jag sett henne har jag känt mig redo att dö. Där och nu. Att bara försvinna. Varje gång översköljs jag av en känsla av ovärdighet, skuld och skam.

Fast jag är inte mycket för att vara en Drama Queen på jobbet. Och eftersom det nu inträffat tre tillfällen där jag sett Nina på jobbet (men hon inte sett mig) kan vi konstatera att jag inte alls tagit livet av mig efter dessa ensidiga blickar; ja, fastän det just då känts absolut nödvändigt. Sjukt? Förmodligen. Obesvarad kärlek är ett gift som förtär både kropp och sinne.

Det kan räcka med att jag tänker på henne så förnimmer jag den där vemodiga tärande känslan som väcker dödslängtan. Fast efter min arbetskollegas ”avslöjande” så är det en förvirrad del av min hjärna (eller är det hjärtat?) som ändå hoppas att Nina kanske får för sig att hon gillar mig. Ett fåfängt och dessutom helt omotiverat hopp. Men det finns där, och är påtagligt. Jag vet dock inte om det är en livboj eller ett ankarsänke, denna inbillning om att jag en dag skall få vara lycklig vid hennes sida.

Hälsar eder Peter Harold

Om Peter Harold

Libertariansk skribent och författare. Driver den libertarianska bloggen "Skrivarens Blogg".
Detta inlägg publicerades i Ninetteiader. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Älskade hopp – varför lägger du inte av?

  1. Kvinnosoppa skriver:

    Man vet ju inte när slutet är, så det finns hopp! ^^

    Soppkram

  2. Peter Harold skriver:

    -> Kvinnosoppa
    Ja, det är sant. Men ibland önskar jag att det var möjligt att bläddra fram några kapitel för att se om det någonsin blir så där lyckligt som man hoppas.

    *kram*

Du är välkommen att kommentera inlägget! Jag tillämpar yttrandefrihet, men du tar givetvis ansvar för det du skriver. Reklam åker dock i runda arkivet.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s