Helgens nöjen…

Bästa läsare!

Jag hade tjatat i ungefär en veckas tid att det skulle vara intressant att gå på Hobbymässan. Jag har sett de lockande annonserna inför tidigare evenemang, och en gång i tiden hade jag ju gubevars en egen modelljärnväg som barn. Inte Märklin eller Fleischman, utan Lima. Och så hade jag en flaska sprit. Ja, den var inte avsedd för mig, utan för rengöring av skenorna. Minsta lilla fettfläck bröt strömkretsen till mitt svenska RC-lok.

Min dotter gav med sig och följde med. Hon älskar att åka moped, och hade trots allt kunnat åka vart jag än ville.

På väg in mot stan körde vi ifatt en gammal Citroën av s.k. padd-typ. Det slog mig att modelljärnvägar kanske inte är min grej längre. Borde jag inte satsa på att skaffa mig en veteranbil istället?

Till slut hamnade vi vid mässhallen vid Frihamnen. Väl inne fann jag ett dagis för vuxna män. Medelåldern var förhållandevis hög. Och storleken på hobbyföremålen varierade från de pekfingerstora modelltågen till föreningen Flygande veteranernas DC-3:a ”Daisy”. Dock hade man inte lyckats klämma in detta flygplan i mässhallen, och den var faktiskt inte ens i luften (fast vi såg den dagen därpå istället).

På tågfronten tycks en hel del skett sedan jag var i 11-årsåldern. De flesta loken – om inte alla – var fjärrstyrda via radiokontroll. Eftersom jag var rädd för att framstå som otroligt okunnig (vilket jag är) vågade jag inte fråga om strömkällan i loket var inbyggt eller ifall man fortfarande matade likström via skenorna. Vissa av sektionerna hade de facto glapp i skenorna, så jag var undrande.

Man tycks dock inte ha kommit ifrån problemet med att få tåg att starta och stanna med den sävlighet som präglar riktiga lokomotiv. Eller också var det ”lokförarna” som var klumpiga.

På hobbymässorna kan man hitta de sanna entusiasterna. Jag talar om herrarna som är så uppslukade av sin hobby att de antingen aldrig har gift sig eller bara har en vag aning om när hustrun har sin födelsedag eller hur hon se rut, än mindre när den egna bröllopsdagen äger rum. Det enda som räknas är…

…den egenhändigt byggda ångmaskinen!

Ja, jag tyckte mig se en herre som tillhörde denna kategori av entusiastiska existenser. Det formligen lyste av kärlek till den puttrande maskinen. Hade en halvnaken Pamela Andersson kommit förbi – nej, säg att hon var helnaken – skulle nog denne herre blott ha lyft glasögonen, kliat sig på nästippen och sedan återvänt till sin vattenpump och oljekanna.

Jag förstod att det inte var särskilt klokt att inleda något samtal med denne utställare; det finns alltid en risk att man kan bli stående i timmar och få hjärnan fylld med så mycket fakta och idéer om ångmaskiner att man själv glömmer sin egen bröllops- eller födelsedag.

Det fanns ytterligare en faktor som modererade mina möjligheter att nörda ner mig bland utställningsföremålen på Hobbymässan: Lilla Fröken Harold var nämligen som fisken på torra land. Här fanns inga fantastiska kläder, inga glittrande smycken, inga blippande dataspel, och därtill rådde total avsaknad av japanska tecknade figurer (manga). Varje gång jag såg något (i mina ögon) intressant och kommenterade detta fick jag ett neutralt ” – Mmm-ummm” till svar.

Och skall jag vara helt ärlig så var jag inte heller riktigt nöjd. Hobby i mässhallar är som teater på parkeringsplatser. Modelljärnvägar identifierar jag som en hobby som är förpassad till en mörk källare där ljusen från lok, tågvagnar och modellhusen kommer till sin rätta. Och en puttrande ångmaskin skall stå på ett belamrat arbetsbord nere i ett garage där det mesta tar plats, utom garageinnehavarens bil som inte stått där på 10-15 år p.g.a. alla utrymmeskrävande hobbymaskiner.

Det var dock roligt att se en del bekanta ansikten på denna tillställning. Och då räknar jag inte in den robot som förevisades på utställningen. Fast den var dock den enda hobbypryl som fick Lilla Fröken Harold att lyfta blicken från sin MP3-spelares meny under hela besöket.

Hälsar eder Peter Harold

Om Peter Harold

Libertariansk skribent och författare. Driver den libertarianska bloggen "Skrivarens Blogg".
Detta inlägg publicerades i Stadsliv, Utbildning & forskning. Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till Helgens nöjen…

  1. h-lady skriver:

    *fnissar* och konstaterar att precis sådana människor har jag varit anställd av de senaste åren. Så otroligt ”inne” i sitt intresse att den sociala kompetensen inte finns längre, om den någonsin funnits.

    Ha´det bäst!
    M

  2. Peter Harold skriver:

    -> H-ladyn

    Ja, det är nästan något religiöst över dessa människor.

    Ha det bäst du också! 🙂

  3. Henke skriver:

    Det som skilljer pojkar från män är priset på våra leksaker… 🙂

    /Henke

  4. Lilla Mae skriver:

    Den roboten kommer jag ihåg!^^

  5. Peter Harold skriver:

    -> Henke

    Och att vi inte tröttnar på dem lika fort som pojkarna! Man blir ju mer uthållig med åren… 🙂

    -> Lilla Mae

    Självklart gör du det; ni är ju så lika varandra… *blink, blink*

Du är välkommen att kommentera inlägget! Jag tillämpar yttrandefrihet, men du tar givetvis ansvar för det du skriver. Reklam åker dock i runda arkivet.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s