Länge leve offermentaliteten!

Bästa läsare!

Just nu pågår en intressant rättegång om barnpornografibrott där en förkrossande stor andel av de åtalande är kvinnor. Ni hörde rätt; närmare bestämt 23 kvinnor och 1 man. Ett ganska unikt case. Man skulle ju faktiskt kunna fundera på vad det är med barnpornografi som gör att de kan ha en förhållandevis längre kontakt med en man som förser dem med förbjudet bild- och filmmaterial utan att slänga sig på telefonen och anmäla vederbörande till polisen.

Åklagaren sparar nämligen inte på detaljerna. Han hävdar att bildmaterialet  ”skildrar barn som utnyttjats på ett hänsynslöst sätt. I en del fall av grövre karaktär med inslag av våld, tvång eller penetration av barnen.” Så en och annan larmklocka borde ha ringt hos de kvinnor som mottagit mellan 5-70 bilder/filmer via chatten. Och de borde också – de nu som löpte linan ut och träffade honom in real life – ha avböjt att ha en sexuell relation med mannen som försåg dem med materialet.

Men så gick det inte till, och det väcker frågor hos mig. Några kvinnor tackade nej och sa att barnporr inte är deras kopp thé, medan andra – enligt hjärnpularen Elisabeth Kwarnmark – tvärtom ”gemensamt konsumerat bilderna och filmerna för att öka upphetsningen.” Kwarnmarks slutsats lyder: ”Det handlar då mindre om pedofili och mer om att gå över gränser”.

Är det någon som på fullt allvar tror att Kwarnmark hade varit lika förlåtande ifall de 23 kvinnorna varit 23 män? Nej, det tror inte jag heller. Inte ens det faktum att en av kvinnorna erkänner sig ha blivit sexuellt upphetsad över att glo på barnporr gör vederbörande till ett monster. Kwarnmark igen: ” – Man vill tillfredsställa den andre, som hela tiden flyttar fram gränserna. Det bygger på att kvinnorna har dålig självkänsla och upplever maktlöshet. De blir bekräftade genom att våga gå in i det här.”

Att hävda att alla dessa kvinnor förletts av den ende mannen i härvan anser jag är att förenkla frågan, och möjligtvis också att leverera ett felaktigt svar. Jag begriper att man vill förklara kvinnornas passivitet att polisanmäla mannen med att de själva är utsatta av honom – offermentaliteten i all sin ståtliga prakt. Det finns inte i vår föreställningsvärld att svenska kvinnor, i olika grad av frivillighet och entusiasm, kan syssla med barnpornografi. Alltså måste man förneka att så skett, vilket Kwarnmark gör.

Jag själv kan inte nöja mig med denna förklaringsmodell. Det måste finnas andra förklaringar till varför varje enskild kvinna agerat som hon gjort, vare sig det varit med tystnad eller med sexuell extas. Här finns en doktorsavhandling att skriva om man kan se bortom den filtrerande offermentaliteten.

Hälsar eder Peter Harold

SvDExpressen, Aftonbladet 1 och 2,

Annonser

Om Peter Harold

Libertariansk skribent och författare. Driver den libertarianska bloggen "Skrivarens Blogg".
Det här inlägget postades i Brott & straff, Udda sex. Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till Länge leve offermentaliteten!

  1. Ping: Tydligen gillar även kvinnor barnporr « Pinglans Tankar – den ej politiskt korrekta bloggen

  2. Hans skriver:

    Jakten på de som på ena eller andra sättet misstänks ha barnpornografi liknar en häxjakt. Jag är inte alls emot att pedofiler och andra som medvetet begår övergrepp eller kränker/tvingar någon till sådana handlingar, inte minst barn, ställs till svars och döms ordentligt!

    Men idag räcker det med minsta lilla misstanke (baserat på indicier i många fall) för att polisen ska kunna gå in och kränka personer genom husrannsakan (med tillhörande beslag på obestämd tid) eller frihetsberövande. Barnpornografibrott, oavsett grad, ses som ett av de värsta brotten någon kan begå/misstänkas för i dagens samhälle. Att inneha eller ens ha sett något sådant räknas som värre än misshandel, närmast i nivå med terrorism. Detta oavsett om personen ens har något verkligt intresse inom området eller bara fått bilder skickade till sig/ovetande råkat hämta.

    Det är också idag fullt möjligt för en hackare eller besökare att plantera sådant material på någons dator och sen anmäla och få personen dömd. Vem som helst skulle därmed kunna dömas för barnponografibrott utan att ens veta något om materialet, är inte det skrämmande??
    I det aktuella fallet finns det nog både offer och brottslingar bland de åtalade, men då det gäller värsta möjliga brott så åtalas alla.

    • Peter Harold skriver:

      Bra synpunkter, Hans. Och ser man till översättaren Simon Lundströms fall kan jag bara komma till slutsatsen att rättsapparaten och lagstiftarna drivs av moraliska aspekter mer än någonting annat. Jag kan även ur mitt eget perspektiv – just som ”offer” då jag själv poserat för dylika publikationer som skolpojke – säga att lagstiftarna tänkt fel å mina vägnar.

  3. Ping: Frågan som aldrig ställs | Medborgarperspektiv

  4. anna skriver:

    Hmmm. För att kunna sätta sig in i hur dessa 23 kvinns tänkte, måste man ju få en bild av hur de här bilderna såg ut? Barnen kanske inte såg ut som om de var barn- utan kanske som kåta 16-åringar eller nåt? Är man barn även då? Barn är man väl tills man är 18. Fast byxmyndig är man väl i sverige vid 16? Eftersom ingen här vet vilken ålder det var (eller hur gamla de SÅG UT att vara) kan väl ingen döma de? Jag har träffat 17-åriga killar som raggade på mig när jag var 30 och det kändes kinky. Men de såg ut som de lika gärna kunde varit jämngamla. men hade jag fått tvångssex-bilder oavsett ålder på ”offren” hade jag tyckt det var jäkligt äckligt och troligtvis polisanmält snubben.

Du är välkommen att kommentera inlägget! Jag tillämpar yttrandefrihet, men du tar givetvis ansvar för det du skriver. Reklam åker dock i runda arkivet.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s