Mikrofonrädslan är berättigad

Bästa läsare!

Om den utrikespolitiska talesmannen för (s), Urban Ahlin, tycker jag inte. Visserligen är det en mycket kompetent och bildad man, men som politiker blir han snabbt burdus så snart medierna eller meningsmotståndarna sätter press på honom.

Krönikören Johan Hakelius noterar liksom jag att det finns en charm i dylika situationer där en förhållandevis klok och skolad person tvingas att framställa sig själv som en komplett idiot. Så här beskriver Hakelius vad som hände nämnde Urban Ahlin:

I onsdags hölls presskonferens om resultatet. Juholt berättade på sin mest förtroendeingivande Oskarshamnska att partiet stod fast. Det stod fast vid att inte stå fast vid vad Juholt hade sagt förut.

Sedan skickades Urban Ahlin till P1.

Ni kan ju tänka er själva. Ahlin vet att han ska presentera en helomvändning. Han vet att alla som lyssnar begriper att det är en helomvändning. Han vet att alla vet att han vet att det är en helomvändning. Ändå ska han sitta där och låtsas att partiet håller fast vid att det håller fast vid det som det höll fast vid, innan det höll fast vid motsatsen. Hu.

Personligen skulle jag vilja sätta likhetstecken mellan Urban Ahlins pinsamma öde och vad som är vardag för tusentals svenskar ute i arbetslivet: de är offer dåliga chefer. För det är just detta stackars Ubbe råkat ut för. En riktigt dålig chef. 

Håkan Juholt lyckas i sin iver att gräva en grop för regeringen istället låta partiet falla i: Först klaga på att regeringen inte hjälper till i Libyen, sedan hindra regeringen från att använda JAS Gripen till (J-)akt och (A-)ttack utan bara (S-)paning, och slutligen(?) kräva att marinen skall skickas till Medelhavet. Här sker helomvändningarna lika kvickt som när en pluton med beväringar exercerar på kaserngården.

Jag, liksom Hakelius, vill gärna se på den mänskliga sidan av dylika intellektuella självmordsuppdrag en politiker kan skickas på i form av intervjuer. För många år sedan när jag var politiskt aktiv och medverkade i valrörelser lade jag märket till att många politiker som utan fruktan kunde tala utan manus på torget för 100-tals åskådare valde att fly fältet så snart lokalradions reporter dök upp med en mikrofon.

Som politiker är man nog van vid att argument bollas fram och tillbaka mellan sig och motståndaren. Inte sällan vet man vad motståndarna skall säga. Har man varit med ett tag vet man att ”den andre” är ganska förutsägbar. Det känns tryggt.

Men när en reporter dyker upp, då försvinner alla vägmärken. Hjärnan tvingas upp i högvarv. Utöver att ens budskap skall säljas, så gäller det att inte ge reportern möjlighet att redigera sönder ens uttalande. Lägg därtill också risken att reportern när som helst kan dra upp något annat ämne, för vilket man kan vara känslig (porrklubbsbesök) eller illa förbredd på (mask i skolmaten). Inte undra på att hjärnan då kan råka ut för en sladd, och allt havererar ner i diket även om reportern nöjer sig med att humma och nicka under hela intervjun.

Urban Ahlin var väl förberedd på vad som komma skulle när han åkte till radiostudion; kanske förberedd i samma mån som Ludvig XIV XVI då denne fördes till avrättningsplatsen på det som idag kallas för Place de la Concorde.  Och mycket riktigt fick Ahlin de frågor som var just så känsliga att han var bortom all räddning. Nu kan man inte likna intervjuen vid en kvick avrättning medelst giljotin, med ett snabbt ”schwopp” som gör slut på offrets lidande. Nej, snarare påminde det om en långdragen hängning där knuten stramades åt bit för bit…

Jag förmodar att Urban Ahlins bidrag föga lugnat någon lokalpolitiker med mikrofonfobi. Definitivt inte. Jag förstår de kommunpolitiker som rusar på toaletten så fort lokalradions reporterbil rullar in på parkeringen. Mikrofoner är som tysta pistoler. Eller chockgranater, om man skall använda Johan Hakelius terminologi.

Hälsar eder Peter Harold

Om Peter Harold

Libertariansk skribent och författare. Driver den libertarianska bloggen "Skrivarens Blogg".
Detta inlägg publicerades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Mikrofonrädslan är berättigad

  1. Allrick skriver:

    Ludvig XIV (solkungen) dog 1715 i Versailles. Däremot dog Ludvig XVI under bilan på Place de la Concorde.

  2. Peter Harold skriver:

    -> Allrick
    Tusen tack för att du uppmärksammade detta. Det var som XVII att jag inte kan hålla rätt på de romerska siffrorna…! 😉

Du är välkommen att kommentera inlägget! Jag tillämpar yttrandefrihet, men du tar givetvis ansvar för det du skriver. Reklam åker dock i runda arkivet.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s