Kungakritiken kommer försent

Bästa läsare!

Den nu pågående ”stormen” mot hans majestät Kalle Bernadotte har inte engagerat mig särskilt mycket. Det mesta som presenterats som sensationella scoop (som t.ex. ett starkt intresse för det andra könet) är egentligen skåpmat. Och uppriktigt sagt kan jag inte se att det har någon betydelse ifall herr Knug gillar att titta på flickor som tuggar varandras gräsmattor, eller att han är dyngrak och hånglar med Camilla Henemark eller vad 17 hon heter. Uppenbarligen har han fungerat som kung till stor belåtenhet för svenska folket ända fram tills skriverierna började. Därför är reaktionerna lite märkliga, i mina ögon.

För uppriktigt sagt; skulle du vägra åka buss ifall du visste om att chauffören på sin fritid hånglar med La Camilla och älskar att flukta på lesbisk älskog? Nä, precis. Du skulle visa upp månadskortet, le lite snett och leta efter en sittplats längre bak i bussen. Tro mig, det är svårare att köra buss än att vara kung. Jag har provat.

Sådär. Det var mitt försvarstal till kungen. Men mer än så tänker jag inte anstränga mig för hans majestäts skull.

Det finns all anledning till att ifrågasätta ärvda ämbeten. Jag har aldrig dragit mig för att anklaga politikerskrået för nepotism. Vi har en rad exempel på kända politikers barn som själva blivit ministrar eller fått andra högt uppsatta poster; Anna-Greta Leijon -> Britta Lejon; Lennart Bodström -> Thomas Bodström; Bertil Ohlin -> Anne Wibble. Skillnaden mellan dessa exempel och vårt kungahus är att svenska folket har haft möjligheten att välja politikerna, medan uppdraget som nationens statschef är någonting som avgörs genom att komma ut i rätt ordning ur rätt vagina.

Det är ganska tragiskt att vanligt folk inte börjat ifrågasätta det nuvarande statsskicket förrän nu när vissa skribenter publicerat snaskigt skvaller om HMK. Är vi så bedövade av vardagspusslet och tramsig TV-underhållning att vi inte har energi att reagera över stora saker förrän kvällsblaskorna börjar vifta med snaskiga rubriker?

Jag personligen behöver inte exempel på strippklubbsbesök, fyllemiddagar och otrohetsaffärer för att tycka att monarki är ett föråldrad system. Tvärtom, jag unnar  dessa synder för dem som vill, kung som tiggare. Problemet ligger i det ickedemokratiska förhållandet att landets statsschef inte kan väljas av folket. Det är – emd tanke på att vi lever på 2000-talet – en smula bisarrt om man tänker efter…

Hälsar eder Peter Harold

I bruset:
Rep.för skriver i SvD

Om Peter Harold

Libertariansk skribent och författare. Driver den libertarianska bloggen "Skrivarens Blogg".
Detta inlägg publicerades i Demokrati och frihet. Bokmärk permalänken.

10 kommentarer till Kungakritiken kommer försent

  1. cark1 skriver:

    Jag å min sida ser helst att statschefen är maktlös för vi har alldeles för många exempel från länder där statschefen lägger sej i regeringens affärer utan skäl. Undras om något land skulle våga ta steget ut och ha ett styrelseskick som inte inbegrep vare sej kung eller president, endast regering och parlament? USA kan inte räknas dit eftersom presidenten har i stort sett all sån makt, endast kringskuren inom smärre områden av de båda parlamenten.

    • Peter Harold skriver:

      Jag tycker att Sverige med fördel kan bli ett land som varken är republik eller monarki. Och det faktum att vi inom en inte alltför avlägsen framtid kommer vara en delstat i Europas Förenta stater så har vi inget behov av vare sig den ena eller den andra potentaten… inte ens nu, om man tänker efter. 😉

  2. kikki skriver:

    har aldrig gillat kungafamiljen, konceptet kung och att ärva ”makt” (nu har inte de mer makt än många andra. ända skillnaden är att de får pengar hällda över sig för att en gång om året dela ut pris till folk som uppfunnit/kommit på något och göra lite reklam för sverige och bli hyllade när de fyller år) över huvud taget har aldrig tilltalat mig. Prinsar var något jag uppskattade som fyraåring, men det var i sagornas värld.

    bort med kungen, inred slottets alla rum med sängar, mat och tvättmaskiner åt papperslösa uteliggare.

    • Peter Harold skriver:

      Jag sympatiserar med idén om att inreda slottet som härbärge. 😉 Centralt och bra för dem! Dessutom har ju kungafamiljen redan ett slott i Drottningholm och ute på Haga.

  3. kikki skriver:

    Visstfan, det har de ju också .___. Hur många hus behöver mänskorna?

  4. Thomas skriver:

    Jag som läser ikapp då och då får väl försynt fråga vad det är du provat. Köra buss? Varit kung? Jag har vare sig kört buss (men väl lastbil, tänk vad man fick göra märkliga saker under värnplikten) eller varit kung har svårt att jämföra och uttala mig om vad som är svårast. 🙂

    Jag skulle nog tänka mig att vara kung, en sån där som svinar runt och till slut tvingas abdikera…Dock utan halshuggningar av exfruar och ovänner…

    • Peter Harold skriver:

      He, he! Ja, en sån kung skulle vara roligt att få vara. Ett litet tag i alla fall! 😉

      Jodå, jag har kört buss, om än inte i linjetrafik. Har dock varit lastbilschaufför i min gröna ungdom och körde till största delen i Sth innerstad. Man får en känsla av att vara kung när man sitter någon meter över den omgivande trafiken. Jag förmodar att HMK Karl Bernadotte slipper bekymra sig om att komma fram förbi alla dubbelparkeringar i sitt värv….

Du är välkommen att kommentera inlägget! Jag tillämpar yttrandefrihet, men du tar givetvis ansvar för det du skriver. Reklam åker dock i runda arkivet.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s