Tankar inför den yttersta dagen

Bästa läsare!

Jag bor inte särskilt långt ifrån en vältrafikerad väg. Varje morgon bildas där nästan stillastående köer vilken amuserar mig som bilintresserad. Men glädjebägarens smolk gör sig gällande titt som tätt när man under en evig tid hör någon ambulans nalkas utan en minsta tillstymmelse till dopplereffekt. Hur tusan går det för den stackars patienten som flyttas mot akutmottagningen i en hastighet av 0,5-1 m/sek?

Vid sådana tillfällen känner jag en kall kår längs ryggraden. Tänk om det var jag som låg i britsen i nämnda ambulans på väg i samma riktning?

Ambulanser är ett tragiskt transportmedel – om än otroligt viktigt – men tragiken är så anonym bakom de frostade glasen på ambulanstaket. Säkert är det en främling, skadad, sjuk eller döende, som reser under sirenens larm. Men det kan också vara en vän, även om man tänker ”Gud förbjude!”. Man vet inte, såvida inte man själv varit på olycksplatsen.

Därför är det nog svårt att föreställa sig – eller ens vilja tänka tanken på att behöva åka i en ambulans. När jag ser trafiksituationen här i Stockholm känns det hopplöst. Jag har valt att bo här eftersom man i mina gamla hemtrakter brukar låta folk ligga och dö innan ambulansförarna slagit upp adressen i kartboken. Nej, jag skall inte klaga; de gör nog så gott de kan på uppdrag av landstinget. Men jag har förr inbillat mig att de tre kilometer jag har till Södersjukhuset är kortare än de tre-fyra mil jag förr hade till Västerås. I trafikinfarktens Stockholm är faktiskt tre elefanter fler än fyra myror…

Jag skall inte säga att biltrafiken är enbart av ondo. Tvärtom. Även för en stadsbo är det emellanåt praktiskt med bil. Först och främst är bil bra att ha när man lämnar Stockholm. På mindre än tjugo minuter (i fullt laglig hastighet) kan jag förflytta mig ut på landet. Kor, fjärilar, grodor.

Sammalunda skulle jag aldrig kunna storhandla utan att ha bil med mig. Jag minns att varje tunnelbane- eller bussresa på den tiden Lilla Mae (f.d. Lilla Fröken Harold) låg i liggvagn var en logistisk mardröm. Och skulle jag behöva hämta något större verktyg på jobbet vet jag att det alltid finns ett välkomnande bagageutrymme i min anspråkslösa ”lyxbil”.

Det finns säkert andra skäl till att ta bilen. För en del människor är faktiskt den där halvtimman i bilkön en extra arbetstimma varje dag tack vare mobiltelefoni. Själv kör jag moped så min chef har gett upp alla försök att få tag i mig när jag är på väg hem…

Så därför tror jag inte alls på en bilfri stad. För att uppnå det krävs många förbud. Och ett samhälle med många förbud har en tendens att flytta gränsen för individens frihet – åt fel håll.

Hälsar eder Peter Harold

I mediebruset:
DN: ”(s) dömer ut Slussenförslag”.    Sossechefen visionerar om ett bilfritt Gamla stan. Tja, i praktiken är större delen av den gamla ön bilfri. Tyvärr inte sossefri.

Om Peter Harold

Libertariansk skribent och författare. Driver den libertarianska bloggen "Skrivarens Blogg".
Detta inlägg publicerades i Okategoriserade, Stadsliv. Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Tankar inför den yttersta dagen

  1. Ylva skriver:

    Nu blir jag så där löjligt nyfiken,. Är verkligen tiden för eventuell ambulanstransport det som avgör var du väljer att leva ditt liv?

    • Peter Harold skriver:

      Ha, ha! Nej, det är en berättigad nyfikenhet!

      När jag flyttade till Stockholm hade jag givetvis inte ambulanstransporter direkt i huvudet, men jag trodde att det var en fördel att bo i en storstad. Nu vet jag istället att en hjärtattack kl. 8.05 måndag morgon i min bostad är ett farligt nöje…

      Det intressanta att det är bilköer åt ena hållet. Kanske man skulle låta ambulanserna köra morgonpatienter till sjukhus utanför stan, och in till stan på eftermiddagen?

      *grubblar*

  2. Anonym skriver:

    Gör som jag, satsa på att dö knall och fall så slipper du plågsamma ambulanstransporter… 😉

    /Henke

  3. Anonym skriver:

    Att du ska lyckas med det är nog lika sannolikt som att finna en erfaren oskuld… 😉

    /Henke

  4. Peter Harold skriver:

    *asgarv*

    Ja, det är ju förhoppningsvis mitt offer! 😉

Du är välkommen att kommentera inlägget! Jag tillämpar yttrandefrihet, men du tar givetvis ansvar för det du skriver. Reklam åker dock i runda arkivet.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s