”Talarstolen” av Uno Eng

Bästa läsare!

Det är väl allmänt bekant att jag är en skribent med samma kostsamma svada som Alexandre Dumas d.ä., om vi utesluter alla andra jämförelser i övrigt. Kort sagt: jag har svårt att få någonting sagt kort.

Varför det är så vet jag inte riktigt. Förmodligen reducerar jag inte mina idéer, utan jag tvingar läsaren uthärda mina nyckfulla tankebanors flykt längs serpentinvägarna till intellektets dalsänkor som i sin tur mynnar ut i det verbala träsk som i kartboken är utmärkt som e-platsen ”Skrivarens blogg”. Jag är på intet vis mer annorlunda när jag skriver romantexter; det är sällan jag nyttjar tidshoppet. En resa från St Petersburg till Ural skall vara minst lika omständig för läsaren som för min huvudperson.

Detta betyder ju inte att jag avskyr det enkla. Ibland kan det enkla vara häpnasväckande storslaget, fastän det ryms på ett enda blad. Det finns en berättelse som jag tycker säger så mycket om min egen tid, fastän den nedtecknades årtionden före min födelse. Det är en ”historiette” som den framlidne författaren Uno Eng skrev, och som jag presenterat i ett blogginlägg för något år sedan. För nytillkomna bloggläsares skull ber jag att få sända novellen ”Talarstolen” i repris:

Talarstolen

Då den federativa satellitstaten Europa skulle
fira sitt ettårsjubileum hade man på varje fri
yta med tillräckligt antal kvadratmeter rest en
talarstol, och man måste ändå stryka mängder
av viktigpettrar som antecknat sig för ett hög-
tidstal. Men man skämdes för att avvisa den en-
faldige person som författningsenligt var repre-
sentant för Sanningen – det var visserligen från
högsta ort underförstått att hans sinekur inte fick
göra något väsen av sig.
Då nu personen i fråga, gripen av den allmän-
na yran, några dagar före festen anmälde sig hos
de kommitterade och begärde anvisning på en
talarstol, blinkade herrarna och damerna åt var-
andra, och generalsekreteraren sa:
– För en så illuster talare som Ni har vi
givetvis reserverat den högsta plats vi förfogar
över.
Och han gav honom en lapp som berättigade
honom att hålla sitt tal från en talarstol som
i hast skulle uppföras på högsta spetsen av
Mont Blanc – en bit av det gamla bergmas-
sivet, som man låtit stå kvar som naturreservat.
När jubileumsdagen var inne, fördes repre-
sentanten för Sanningen upp till talarstolen av
tolv skjutvapenbeväpnade vaktare.
Representanten för Sanningen kippade efter
andan, ty luften var mycket tunn. Han tog en
överblick över panoramat, som inte stördes av
några andra åhörare än vakten, och fumlade
med näsduken – han började få näsblod. Tän-
derna skallrade, men genom näsduken hördes
svagt hans första ord:
– Sanningen är…
Han ämnade säga, att sanningen var att han
borde tagit päls på sig, men här blev han skju-
ten med tolv skott enligt den tolkning som vak-
tarna gett sina order – inga sanningar fick
beröras i talet.
De tolv vaktarna tog sig en åkarbrasa, em-
ballerade den lille representanten för Sanning-
en och klättrade ner igen till släta landet, där
människorna hurrade kring de riktiga talar-
stolarna.

Uno Eng föddes 1896 i Göteborg och arbetade en tid som advokat. Han hamnade i Stockholm och blev en av Klarabohemerna, till vilka man räknar bl.a. Nils Ferlin. Uno Eng påverkade den svenska litteraturhistorien på så vis att han räddade livet på Ferlin när denne vid en akrobatiskt övning ramlade ut genom ett fönster från tredje våningen i Engs lägenhet på Tulegatan 7; hade Eng inte huggit tag i Ferlins fötter eller tappat greppet innan brandkåren kom på plats skulle Ferlins saga berättas på ett helt och hållet annorlunda vis idag.

Uno Eng dog 1972, och hans död var minst lika tragisk och dramatisk som den död Ferlin kunde ha mött. Eng var sängrökare och somnade ifrån en cigarett som antände hans säng. Han omkom i lågorna.

På annat sätt än så har Eng inte lyckats göra några större intryck i historien. Hans namn nämns inte i skolundervisningen (i vart fall inte som jag minns) fastän hans texter är underhållande och tankeväckande, och det är oftast via Nils Ferlin man stöter på denne ständige gentleman ”med oklanderlig bena, vit skjorta och fluga”, som Expressens Tomas Forser skrev för några år sedan om Eng.

Bortglömd. Ja. Men hans historiette om den europeiska federationen är minst lika aktuell nu som då den skrevs. Uno Eng anade det värsta. Det gör jag också.

Hälsar eder Peter Harold

Mer att läsa på nätet:
Karl-Erik Tallmo ”Serien bortglömda författare: Uno Eng
DN: ”I debatt-Sverige kan ingen höra dig skrika”.

Om Peter Harold

Libertariansk skribent och författare. Driver den libertarianska bloggen "Skrivarens Blogg".
Detta inlägg publicerades i Litteratur. Bokmärk permalänken.

Du är välkommen att kommentera inlägget! Jag tillämpar yttrandefrihet, men du tar givetvis ansvar för det du skriver. Reklam åker dock i runda arkivet.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s