Vad händer när de onda barnen växer upp till vuxna?

Bästa läsare!

Jag tar mig friheten att sticka ut hakan med anledning av att polismyndigheten nu offentligt bekräftar den misstanke som de boende i Ljungby misstänk sedan länge: en fyraårig pojke som hittades mördad i en skogdsdunge i Ljungby för två månader sedan dödades av ett annat barn: en tioårig pojke strypte fyraåringen med ett hopprep.

Givetvis var fyraåringens död både onödig och tragisk. Den är vid ett första ögonkast också obegriplig eftersom man borde kunna anse att en tioåring borde ha så pass mycket förstånd att man inte sätter ett hopprep runt ett annat barns hals och drar åt. Tyvärr är det obegripliga ett faktum, och jag minns själv tillfällen från min egen barndom där det lekts hårdhänt med rep. Dock aldrig utan dödlig utgång.

Exakt hur strypningen av fyraåringen förlöpte vet inte jag. När man använder en snara kan offret både kvävas för att den inte får in andningsluft, men också genom att blodet inte kommer upp till hjärnan. Personen tuppar av och tungan kan fastna i halsen så att luften inte kommer in även om man lösgör snaran.

Medvetenheten om hur pass lätt det är att döda någon medelst strangulation är kanske låg hos 10-åringar. Ändå krävs det att man passerar några trösklar för att komma dit man nu hamnade. Det första är att gärningsmannen med flera jagade fyraåringen. Ett synnerligen fegt beteende kan man tycka, men man skall ändå ha i åtanke att ondskan ofta tar sig uttryck genom flockbeteende. Nästa tröskel är val av tillhygge. Som jag minns från min egen barndom var det inte sällsynt att vissa barn använde stenar som de kastade. Vid två tillfällen blev jag vittne till blodsutgjutelse. [Jag behöver vill inte säga att jag själv aldrig var delaktig, utan bara vittne!] Att välja en snara är ett tecken på maktutövning över offret, alltså en ganska bestialisk form av våldsanvändning. För en 10-åring finns det många förebilder som ger exempel på hur strypning används i avsikt att döda människor, allt från cowboyserien Lucky Luke till våldsfilmer. Inget av dessa exempel kan ses som källa till förhärligande av våldet, och jag är emot idén att underhållningsvåld per automatik skulle sänka trösklarna för egen våldsanvändning. Snarare tvärtom; förebilderna gör ju helt klart vad syftet är med våldsutövningen. Tröskeln finns redan satt hos gärningsmannen, och den sätts helt efter personens omdöme och förstånd, samt förmåga att kontrollera sina egna känslor.

Det är här jag känner mig lite orolig. Det finns nog tusentals potentiella ”Ljungbymördare” runt om i svenska skolor, vilka genom lyckliga omständigheter inte gått ”hela vägen” med sitt dåd. Jag tänker t.ex. på den stenkastande pojken i min skola där två episoder slutade med sjukhusbesök, men lika gärna kunde slutat med begravning. Dessa onda barn passerar utan att hamna på tidningarnas förstasidor. Det intressanta är hur de kommer att bli som vuxna?

Vad svaret än är på på denna fråga så är det tyvärr nödvändigt att sluta betrakta barn som oskyldiga väsen. De har samma fallenhet för grymhet som vi vuxna. Skillnaden är gärningsmannens medel att verka och offrets möjlighet att komma undan när de är unga.

Hälsar eder Peter Harold

 

 

 

 

DN.

Om Peter Harold

Libertariansk skribent och författare. Driver den libertarianska bloggen "Skrivarens Blogg".
Detta inlägg publicerades i Brott & straff. Bokmärk permalänken.

Du är välkommen att kommentera inlägget! Jag tillämpar yttrandefrihet, men du tar givetvis ansvar för det du skriver. Reklam åker dock i runda arkivet.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s