Professor Asp saknar ett perspektiv

Bästa läsare!

Jag har läst en artikel i DN av professor Kent Asp som studerat åsiktsklyftan mellan väljare, politiker och journalister. Hans slutsats är – efter att ha granskat enkätundersökningar från 1988 fram till 2011 – att journalisternas åsikter gått vänsterut medan politiker (i Riksdagen) och väljare vandrat något åt höger. Asp noterar dock att journalisterna inte blivit mer vänster sedan 1994. Om detta – samt skälet till blogginläggets rubrik – ämnar jag reflektera lite över idag.

1) Kent Asp skriver:

I slutet av 1980-talet var skillnaden mellan riksdagsledamöter och journalistkår inte särskilt stor. De folkvalda stod då åsiktsmässigt närmre journalistkåren än väljarna. I dag står väljare och valda betydligt närmare varandra, och avståndet mellan journalister och folkvalda är i början av 2010-talet större än mellan journalister och allmänhet.

Vi kan här kosta på oss att försöka identifiera några ”vänster”-frågor. Jag upplever att avsaknaden av kritisk debatt kring invandringspolitiken hämmats av att journalistkåren har starka vänstersympatier, och att man alltid har ett tolkningsföreträde som utnyttjas ogenerat. Exempel på detta är att i tid och otid använda fraser som ”kritikern fiskar i grumligt vatten” och ”känslan av att lyssna på argumentationen för tankarna till Förintelsen och Hitler-Tyskland” i ledarspalter och annan redaktionell text. Konsekvensen blir polarisering mellan journalist och läsare.

En av de mest påtagliga klyftorna i denna fråga har varit den allmänna kritiken mot att medierna behandlar gärningsmän olika beroende på etnicitet. Etniskt svenska misstänkta gärningsmän presenteras med namn, medan dömda personer av utländsk härkomst döljs bakom pixlade bilder och presenteras anonymt. Kritiken har haft ett brett spektrum, från rent rasistiska tillmälen, till den mer moderata kritik som menar att denna välmenande särbehandling mot icke etniska svenskar kommer att slå tillbaka mot dessa eftersom medierna avsiktligt – men klumpigt – döljer ickesvenska brottslingar.

Publicering av svenskars identitet har däremot försvarats av redaktionerna med att det finns ett allmänintresse hos läsarna. Anonymiseringen av ickesvenska gärningsmän försvarar man – fram tills nu faktiskt då ett trendbrott inträffat – med att publicering kan leda till ökad rasism. Det finns en logik i detta. Men är det mediernas uppgift att manipulera nyheterna för sina läsare/tittare? För det är en manipulation som sker ifall man begränsar sin informationsförmedling så att det inte kan uppfattas att det finns strukturella orsaker till en viss typ av brott.

Jag skrev här ovanför om ett trendbrott. Flera företrädare för medierna har gått i försvarsställning på senare tid och menar att man inte alls mörkar etnicitet. De skulle kunna säga ”inte längre”, för det är oomtvistligt att så varit fallet, Hasse Aros utsagor till trots när Leif G W Perssons tagit sitt blad från munnen i ett berömt exempel. Jag får en känsla av att mediernas plötsliga benägenhet att ”ta debatten” om pixlingsfrågan kommer sig av insikten om att all den information man medvetet döljer för läsarna kan inhämtas från andra källor. Vad vi ser är att den vänsterorienterade nyhetsjournalistiken sysslar med ”damage control”.

Det finns andra exempel på ämnen där medierna (journalistkåren) och väljarna går i otakt: klimatfrågan är en av de frågor där journalisterna ogenerat anser sig behöva ”fostra” läsarna. Rapporteringen kring Carema-skandalen bär också ideologiska undertoner.

2) När Asp beskriver att politiken gått åt höger (med ett undantag för Moderaterna som gått något till vänster) känner jag ingen lust att protestera. Asp har säkert emperiska bevis för detta påstående, och de sammanfaller alldeles utmärkt med min magkänsla.

Det finns en miss i Asps artikel enligt min mening:

Vad ligger då bakom ”riksdagens högervridning”? Ledamöternas placering som grupp på vänster-högerskalan är självfallet beroende av partiernas styrka i riksdagen. Men ”högervridningen” beror inte på att borgerliga partier har en starkare ställning i riksdagen 2010 än 1988. Min analys av Riksdagsundersökningarna – val för val, parti för parti – visar att ledamöterna inom samtliga partier under perioden 1988-2010 i genomsnitt placerar sig längre till höger på skalan, utom Moderaterna som har gått något till vänster. Det gäller ledamöterna i Folkpartiet, Centerpartiet och Kristdemokraterna, men alltså även ledamöterna i vänsterpartiet, Socialdemokraterna och Miljöpartiet.

Notera att Asp ställer en fråga i inledningen av detta stycke. ”Vad ligger då bakom riksdagens högervridning? Här skulle jag uppskattat något annat än referens till den statistiska helheten, och i stället fått ta del av en presentation på vad som urskiljer vänster från höger när en sådan undersökning görs.

För läsarens skull vill jag fylla i vad jag tror om saken (utifrån min magkänsla). Det första är att fler politiker (men inte alla) har kommit till insikt om att sunda statsfinanser är A och O. Krisåren under 1990-talet finns i färskt minne, och så även minnet av vad som förstärkte denna kris. Det finns också en tydligare ambition om att nå samstämmighet kring viktiga samhällsfrågor, såsom skattepolitik, försvarspolitik, skolpolitik. Med undantag för försvarsfrågan har (m) historiskt haft rätt i sin politik och sluppit vandra vänsterut för att möta sina partners i dessa frågor. (m) har visserligen haft rätt i sin försvarspolitik också, men här har man valt att gå mer till vänster än vad partiets ideologi egentligen tillåter.

På motsvarande vis har den socialdemokratiska pragmatism som präglat Göran Perssons ledarskap inneburit att hans parti vandrat bort från socialismen och hamnat i det ideologiska ingemansland där makt är viktigare än idéer. Ungefär samma plats dit Fredrik Reinfeldt vill gå för att kunna sitta och njuta av blommorna under sin kork-ek.

3) Nu till min rubrik om att ett perspektiv saknas i Kent Asps artikel. Och då menar jag inte att artikeln är perspektivlös. Nej gubevars. Mitt intryck är att Asp är närmast apologetisk mot journalistkåren – vilket man kanske måste vara för att kunna bli publicerad i en tidning som Dagens Nyheter…? – genom fraser som:

Åsiktsklyftan mellan journalister å ena sidan och allmänhet och politiker å andra sidan har alltså ökat kraftigt. Men det är en följd av att väljare och folkvalda sedan mitten av 1990- talet gått till höger, inte att journalister gått till vänster.

och att borgerliga journalister inte är tillräckligt borgerliga:

Journalister som sympatiserar med miljöpartiet (41 procent av kåren) är som ofta sägs likt vattenmelonen gröna utanpå och röda inuti. Men de är inte mer röda än vad Miljöpartister i allmänhet är. Att journalistkåren inte är åsiktsrepresentativ för allmänheten beror alltså till stor del på att ”borgerliga journalister” placerar sig betydligt mer i mitten

Så vad blir konsekvensen av att den svenska journalistkårens politiska åsikter inte harmoniserar med läsarnas? Ja, jag kan mycket väl tänka mig att en DN-journalist tar Asps presentation som intäkt för att läsarna och väljarna har fel och journalisterna har rätt.

Men det som saknas – precis som alltid annars när politik diskuteras i höger-vänsterperspektiv – är vilka åsikter journalister och väljare har i grad mellan ”auktoritär/kollektivistisk” kontra ”individuell frihetlighet”. Denna skala – eller snarare kompass eftersom man mäter i både X och Y-axel för att se en persons politiska position – är minst lika viktig när man studerar politiska åsikter. Och detta nämner Kent asp inte ett ord om i sin artikel.

Hälsar eder Peter Harold

Med reservation för felstavning.

Om Peter Harold

Libertariansk skribent och författare. Driver den libertarianska bloggen "Skrivarens Blogg".
Detta inlägg publicerades i Demokrati och frihet, Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

8 kommentarer till Professor Asp saknar ett perspektiv

  1. cark1 skriver:

    Jag skulle vilja säga att många miljöpartister snarare är gröna utanpå och bruna inuti. Bara för att ta upp en enda del av allt det ambitiösa du skrivit idag.

    Kent Asp gör för övrigt samma misstag som alla andra politiskt motiverade debattörer, att utgå från politiken när man vädrar en åsikt. Det mest logiska vore ju att separera politiken helt och hållet från de åsikter man uttrycker. Först sen kan man eventuellt presentera en politisk lösning på det problem som uppkommer som en följd av de åsikter man har.

    • Peter Harold skriver:

      Liknelsen med ”brunt” är både passande och inte. Jag tycker själv att det finns många inom miljörörelsen som har fascistoida tankar, och då är det lätt att man ser dem som ”bruna”. Och den man som beskrivs som mest ”brun” av alla genom historien var självaste Adolf Hitler. Han var faktiskt en utpräglad naturvän; han ville ändra lagstiftningen så att hus- och arbetsdjur skulle få bättre skydd (vilket jag måste medge är en ganska sympatisk tanke), och han var väldigt mån om resurshushållning inom tyskt territorum, bl.a. att man inte skulle offra alla skogar och så vidare. Jag har läst en bok med utskrifter av hans bordssamtal, och fann gång på gång att Hitler faktiskt var en miljöpolitiskt engagerad socialdemokrat. Men sen var det frågan om det ”bruna”. Här spelar Hitler återigen en intressant roll i det att han – ja, just han – förbjöd ”brunskjortorna” i sitt parti, och detta redan 1934. Så naziregimen var på många vis mer röd än brun, om jag tillåts använda den liknelsen.
      🙂

  2. JT skriver:

    Vääldigt bra analys Peter. Du skrinnar åttor kring professorn! Ni kanske skulle byta titulatur!

  3. kallepelle skriver:

    Mjä Du det går nog inte utan rätt partibok!

Du är välkommen att kommentera inlägget! Jag tillämpar yttrandefrihet, men du tar givetvis ansvar för det du skriver. Reklam åker dock i runda arkivet.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s