I morse skulle jag ha vaknat upp i en parkeringsficka utanför Hamburg…

Bästa läsare!

Jag ser själv att den här rubriken låter mycket rock n’ roll. Men det handlar inte om att undertecknad rumlat runt och efter en blöt natt på krogen vaknar upp halvnaken och helpank bakom en parkerad långtradare utanför Hamburg. Nej, saken är den att jag egentligen skulle ha gett mig av på bilsemester till kontinenten igår. Och varje gång jag passerar Tyskland med bil brukar jag hamna på en parkeringsplats tre-fyra mil från Hamburg när mina ögonlock börjar bli för tunga efter 3/4-dels dygns bilkörning.

Det är något speciellt med att vakna upp med gryningsljuset som flammar mot de immiga rutorna. Kroppen huttrar, men ansiktet anar ändå den nya värmen där solstjärnan ångar bort morgondiset och fyller min improviserade sovkupé med ljus. Och man blir lycklig varje gång man känner att ingen rånare sövt en under natten och burit bort plånboken med reskassan.

Som jag redan skrivit i föregående postning blir jag hemma i Sverige av hälsoskäl. Förtretligt. Men å andra sidan erbjuder mina ofrivilligt stillsamma dagar många tillfällen till dagdrömmar i resandets tecken. Med handen på hjärtat – tjusningen med resandet är ju delvis drömmen om att få fara iväg. Det blev inte av den här gången, men drömmen lever kvar.

Många andra betydligt ädlare och mer beryktade män än undertecknad har drömt om resor de aldrig fullbordat eller ens påbörjat. Jag tänker bl.a. på den franske författaren Jules Verne som i mitten av 1880-talet sålde sin ångjakt ”Saint Michel III” för att få loss pengar till en större segeljakt. Med sitt nästa fartyg avsåg han kunna ge sig av på längre resor utan att behöva vara beroende en ångpanna. Kanske till och med ge sig av på en världsomsegling. En sådan hade han ju hittills bara gjort i några av sina böcker, men aldrig i verkligheten.

Dessvärre kom annat emellan. Jules Vernes sinnesförvirrade brorson tog tåget till Amiens där han sköt författaren i benet så att denne blev halt för resten av livet. Att gå till sjöss igen med detta ben som aldrig ville läka ordentligt var uteslutet. De resor som återstod under hans liv var några tågfärder till förläggarens kontor i Paris.

I gengäld hade han gott om tid att drömma och fantisera om resandet. Sålunda lät han Mrs Branican resa genom Australien i ett till synes hopplöst sökande efter sin försvunne make som sades ha omkommit ett årtionde tidigare; Verne lät en grupp förmögna skapa en mekanisk ö av gigantisk storlek som korsade oceanerna ända tills tillvaron blev mer politik än touring; halvaporna i mörkaste Afrika besöktes i ett försök att passera en djungel som slukat en forskningsresande flera år tidigare; och låt oss nämna hur en skonert med enbart gossar överlever två år på en öde ö mitt i havet.

Inga av dessa äventyr hade nog kommit på pränt utan att det funnits en dröm. Kanske är det detta som skiljer mänskligheten från de flesta andra varelser på denna planet – förmågan att skapa sig drömmar.

Till skillnad från Jules Verne har jag inte fått en kula i benet, men däremot en kula i armen. Även kallat protes. Sålunda är det pekfingervalsen som gäller för mig, vilket kommer hindra mig från att bli lika produktiv som Verne var under hans återstående dagar i livet som författare. Å andra sidan var han inget vidare på att blogga vad jag vet…

Hälsar eder Peter Harold

Om Peter Harold

Libertariansk skribent och författare. Driver den libertarianska bloggen "Skrivarens Blogg".
Detta inlägg publicerades i Litteratur, Privat. Bokmärk permalänken.

Du är välkommen att kommentera inlägget! Jag tillämpar yttrandefrihet, men du tar givetvis ansvar för det du skriver. Reklam åker dock i runda arkivet.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s