Mina kulor ligger på köksbordet

Bästa läsare!

Det har varit ett par händelserika dagar för mig. Eller egentligen inte. Efter min ”lilla” skada som jag ådrog mig i samband med en trafikolycka i förra månaden har jag de senaste två veckorna tråkigt nog mått sämre än förrut. Det har gått så pass långt att jag kom till den fasansfulla insikten att om jag vore en hund skulle matte och husse kört mig till Bagarmossens djursjukhus för en smärtfri avlivning. Jag överlåter åt er läsare att spekulera själva vilka idéer som formade sig under dessa plågsamma dagar och nätter med smärtor som aldrig gav sig.

Men igår tog jag mig till doktorn och blev varse att man inte skall förvänta sig att bli smärtfri ögonaböj efter en så omfattande operation som jag genomgått. Det var bara en formalitet att man skrivit ut ett recept på smärtstillande som bara skulle räcka första veckan när jag lämnade sjukhuset. Och det var väl ren orutin från min sida att över huvud taget tro att den lilla asken var min beskärda del av lagliga droger. Det var därför jag försökte hushålla på pillren så länge som möjligt, förklarade jag för doktorn som inte kunde förstå hur jag klarat av att stå ut. Nu vet jag att det var fel metod – istället är jag ombedd att noga följa anvisad dos med ett piller för morgon, lunch, kväll och natt. Och det är ok att använda hela 100-packet eftersom läkeprocessen går snabbare om jag inte känner av värken. Sköt om dig, Peter!

Aha!

Skillnaden uppenbarade sig direkt efter några timmar. Värken mattades av och den ångestliknande känsla som jag haft var som bortblåst. Efter att ha tillbringat större delen av de senaste veckorna till sängs kände jag istället en stark lust att ta en promenad idag. Japp, jag gick till Slussen och hem igen. Det var härligt. Livet kändes nästan normalt.

Medan jag vandrade hemåt slogs jag av en tanke. Det här med promenader är en betydelsefull egenskap hos mig. Jag insåg att nu när jag inte kunnat gå längre sträckor utomhus (max ner till soptunnorna och hem igen) på två veckor så har jag varit berövad en väsentlig del av min personlighet. Det är inte mitt ”9 till 5”-jobb som byråkrat som präglar min person. Inte heller det maniska bloggandet om frihet i alla dess olika former, oftast med politisk anstrykning. Vad du ser här av mig är en obetydlig… ja, rent av förgänglig bild av Peter Harold. Min sanna identitet som människa är när jag vandrar. Först då känner jag att själ och kropp är på samma plats.

Och vad har mina kulor med det här att göra? Ja, för det första handlar det inte om de kulor som ni kanske tänker på, utan om de glaskulor man häller ner i blomvaser så att buketterna inte skall falla isär. Sedan jag kom hem har jag begåvats med diverse botaniska prydnadsprodukter från kollegor och släktingar. Tack så mycket, tack, tack. Visserligen undanbad jag mig all uppvaktning (förutom strippogram som jag inte fick), men det är svårt att hejda vänliga människor. Jag inser nu att jag istället borde kommit med detaljerade önskemål (även om jag anser att önskemålet om ett strippogram faktiskt var en hyfsat konkret anvisning om vad som skulle kunna ha piggat upp mig).

Istället för blommor hade jag gärna tagit emot färsk dragon i plastkruka, eller ännu hellre timjan eftersom min planta nere i trädgårdslandet vissnade efter omplanteringen i somras. Basilika är däremot ett stort njae för mig; smaken/doften blir så dominant och man måste lägga i mer vitlök för att balansera. Jag skulle sannolikt ha haft större nytta av dessa örter än av den flotta buketten som komposterat sig själv underifrån och upp, och den snabbt avlivade krukväxt av okänd ordning som uppenbarligen inte gillade antingen det solfattiga läget eller stadsgasen i köket. Men vänliga människor tänker inte så praktiskt. Och till syvende och sist är det ju inte gåvan som räknas, utan tanken.

Glaskulorna ligger nu och torkar efter rengöring i väntan på någon födelsdagsbukett eller något liknande i framtiden. För det är väl för mycket att våga hoppas på en enkel plastkruka med dragon…?

Hälsar eder Peter Harold

Om Peter Harold

Libertariansk skribent och författare. Driver den libertarianska bloggen "Skrivarens Blogg".
Detta inlägg publicerades i Privat. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Mina kulor ligger på köksbordet

  1. Anonym skriver:

    Det där att inte ta tabletter är nog allför vanligt tycker jag mig märka när man lyssnar runt. Folk är alldeles för rädda för att stoppa i sig, finns det hjälp så ska man så klart använda det som bjuds. Du ser ju själv, promenaden hade du inte orkat utan medicinen och promenaden gjorde gott, så dubbel effekt där!
    Krya på sig! 🙂

    /Henke

    • Peter Harold skriver:

      Ja, det var verkligen stor skillnad. Och som bonus upptäckte jag i morse att min arm blivit ännu mer rörlig. Det går åt rätt håll, även om jag inte kommer kunna göra lika entusiastiska armlyft som vår käre statsminister på det snabbt uppmärksammade fotot från matchen han tittade på i sällskap med Angela Markel…

      🙂

Du är välkommen att kommentera inlägget! Jag tillämpar yttrandefrihet, men du tar givetvis ansvar för det du skriver. Reklam åker dock i runda arkivet.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s