Söndagskrönikan: Vem kommer att ta dr. Ron Pauls mantel som frihetens förfäktare?

Bästa läsare!

Min röst har måhända föga värde mitt i bruset av alla åsikter som slungas ut i cyberrymden. Ändå vill jag ta mig friheten att presentera veckans viktigaste nyhet. Nej, det handlar inte om en fotbollsmatch mellan Sverige mot… eh, ni får hjälpa mig här, kära läsare. Jag har ingen aning om vilka ”vi” spelade mot. Hoppas att det gick bra. Vann ”vi”?

Och nej, veckans viktigaste nyhet är inte att ett antal berusade sverigedemokrater gick bärsärkargång med järnrör, även om detta presenterats som en av de största sex- och rasistskandalerna på år och dar.

Betraktat som ”nyhet” är filmsnutten diskvalificerad. Dels för att den spelades in redan före senaste riksdagsvalet, och dels därför att medierna haft den på ”lagerhyllar” ett ganska bra tag. Tydligen var tanken att släppa den inför nästa riksdagsval – jodå, medierna är såååå opartiska och nyanserade – men eftersom (SD) på senare tid gått och blivit tredje största parti i den ena opinionsmätningen efter den andra var det tydligen nödvändigt att redaktionerna agerade. Detta kan måhända framstå som cyniskt, fast har man förmåga att påverka så tar man chansen. Och medierna har ju både chansen till detta och tolkningsföreträde. Men som sagt, detta var inte alls veckans viktigaste nyhet. Istället ber jag läsaren att rikta blicken västerut.

I veckan som gick framförde den 77-årige amerikanske politikern dr. Ron Paul (rep.) sitt avskedstal till Kongressen efter en politisk karriär som började 1976. Innehållet i detta tal har betydligt större substans än något politiskt utspel jag hört talas om under den gångna veckan. Och budskapet handlar inte endast om politik, utan också om vikten av medborgarnas attityd till begrepp som frihet och moral.

Men mest var hans sista anförande en varningssignal om den politiska utvecklingen i Förenta staterna, och jag anser att saken bör uppmärksammas även av den svenska publiken eftersom frihetsfrågan är lika aktuell i vårt eget land. Dessutom brukar amerikansk politik ha vissa smittoeffekter.

Ron Paul uttryckte besvikelse över att USA utvecklas i fel riktning trots hans långvariga kamp för individuell frihet och mindre statligt inflytande. Detta blev i mycket hans politiska testamente, eftersom epoken Ron Paul som aktiv politiker nu går i graven.

Fast det hade inte behövt bli så här. Tidigare i år försökte Ron Paul medelst sitt frihetsbudskap för sista gången vinna nomineringen som republikanernas presidentkandidat. Men etablissemanget gjorde sitt yttersta för att hejda hans framgång, och dessvärre lyckades de. Ingen av de republikanska presidentaspiranternas kampanjer hade ett lika starkt stöd hos gräsrötterna som Ron Pauls. Men eftersom han systematiskt motarbetades och diskriminerades av gammelmedierna fick han kämpa förgäves i motvind. Trots att han antingen kom tvåa eller till och med vann flera av primärvalen förklarades han omedelbart och gång på gång som uträknad i kampen; ja, om nu inte nyhetskanalerna till och med valde att strunta i att rapportera om hans framgångar. Det finns exempel på hur mainstream media räknat upp de enskilda kandidaternas resultat och angett namnen på vinnarna av första-, tredje-, fjärde- och femteplatsen, men struntat i att säga att Ron Paul blev tvåa. Medierna manipulerar väljarna. Detta är inte unikt för USA; vi har svenska exempel, och oftast handlar det numera om Sverigedemokraterna – utan att jag för den skulle vill dra några andra paralleller mellan dem och Ron Paul, gubevars.

 In the end of the day – och tack vare stödet från gräsrötterna – stod kampen om republikanernas kandidatur mellan Mitt Romney och Ron Paul. Men det republikanska partiets ledning kunde inte acceptera Ron Paul som vinnare (hans utlovade politik skulle till skillnad från Mitt Romneys samt den sittande presidenten Barack Obamas hota de mäktiga bidragsgivarnas intressen). Partiet gjorde sitt yttersta för att Ron Paul-anhängarna inte skulle kunna rösta på valmötena. Det finns till och med belägg för att det ägt rum ett tekniskt valfusk genom att maskinerna som räknar samman rösterna manipulerats så att de vid sammanräkningen löpande registrerat en andel av Ron Pauls röster som Mitt Romneys. Förutom manuell kontrollräkning av maskinerna (som visat på detta) bevisas detta också av statistik där trenderna i slutet av sammanräkningarna varit till Romneys favör och Ron Pauls nackdel, vilket anges av statistikexperter högst onaturligt. Men mest påtagligt har det varit att ordförandena i republikanska valkretsar rapporterat in felaktiga röstsammanräkningar, och angett att Ron Paul fått 0 röster trots att närvarande partimedlemmar (och även Mitt Romney-anhängare) intygat att Ron Paul vunnit i majoritet. Jag har skrivit om dessa skandaler som döljs av mainstream media men som väckt stor uppmärksamhet på sociala medier och via YouTube. Mycket av det som skett i USA i år har på ett dramatiskt sätt förändrat min syn på det landet som ett demokratiskt föredöme.

Sålunda var det med stort intresse jag lyssnade på dr Ron Pauls avskedstal i Kongressen (han avgår vid årsskiftet). Anförandet markerar ett avslut på hans politiska gärning i frihetens tjänst, och är tragiskt nog inte följt av ett installationstal senare i vinter efter en berättigad valseger mot Barack Obama. För USA:s del hade det förmodligen inte varit någon större skillnad om Mitt Romney vunnit. Den enda som kunnat föra in USA i en ny politisk riktning var Ron Paul. Istället lämnar han sitt eftermäle i form av sitt sista tal i Kongressen. Visst har Ron Paul åsikter som jag inte delar, t.ex. i abortfrågan. Ron Paul är också en troende kristen, vilket man inte kan anklaga mig för att vara. Men hans libertarianska grundvärderingar har han praktiserat mer konkret än någon annan amerikansk politiker sedan ångmaskinen uppfanns. Han blev politiker för 36 år sedan utan att söka efter makt, utan istället för att propagera för en genomtänkt idé om att politiska beslut måste grunda sig på frihetsperspektivet. Han började sin politiska gärning genom att både retoriskt och pedagogiskt angripa den resurskrävande statens ökade makt och den växande statsskulden. Från dess och till nu har han oavbrutet varnat för konsekvenserna av ”spending” och att detta skulle leda till att statsskulden skulle växa. Få lyssnade på honom förr, eller ens kunde föreställa sig att USA skulle kunna få svåra problem med sin ekonomi. USA var ju trots allt världens rikaste nation. Det visade sig att han fick rätt.

Då – i mitten av 1970-talet – var USA:s statsskuld under 1 biljon dollar (i siffror uttryckt $ 1 000 000 000 000). Efter Jimmy Carter kom Ronald Reagan som med sänkt inkomstskatt (vilket är en bra sak om man samtidigt ser till att sänka statens utgifter också) och kostsamma satsningar på militärkomplexet för att utmana Sovjetunionen under Kalla krigets sista tid (Reagan vann, Sovjetunionen förlorade och upplöstes några år senare till stor förtjusning för oss som betraktar kommunism som ett stort hot mot all frihet) lyckades addera 1,9 biljoner dollar till statsskulden under sina åtta år vid makten. Han följdes av George Bush senior som fick första Gulfkriget på halsen och med bl.a. detta bidrog med 1,5 biljoner ytterligare till skuldberget. Bill Clinton satt lika länge vid makten som Ronald Reagan, men endast under två år lyckades han balansera statsbudget och sedan öka statsskulden med 1,4 biljoner. En del av dessa pengar borde ha använts till att tvätta praktikanten Monica Lewisnkys klänning, men det är en annan historia. Efterträdaren George W Bush kan lätt påstås ha varit president under en synnerligen spännande tid. För spännande. Med ofinansierade krig i Afghanistan och Irak och en stor lågkonjunktur som började 2001 och en ekonomisk recession 2007 fick ytterligare 6,1 biljoner dollar lånas in. Under Barack Obama – mannen som lovade ”förändring” i sin valkampanj – lades under hans första två år som president 2,4 biljoner dollar till skuldkontot. År 2011 var USA:s ackumulerade statsskuld på 14 100 000 000 000 dollar.

Under alla dessa presidenter var kongressmannen Ron Pauls budskap hela tiden att administrationen måste balansera den federala budgeten. Systemfelen måste åtgärdas, inte kamoufleras med nya anslag. Ron Paul röstade kategoriskt nej till att spendera den federala statens pengar på sådant som han ansåg var delstaternas angelägenhet och rätt att självständigt besluta om – såsom konstitutionen erfordrade. Han återkommer ofta till begreppet ”Founding fathers”, d.v.s. de som skrev Förenta staternas konstitution med det brittiska förtrycket i färskt minne, och en förståelse för de mekanismer som hotar friheten.

Men trots de 36 årens ihärdiga kamp mot politiskt vanstyre har han nonchalerats av sina motståndare och för all del även av sina partikamrater, även om många erkänner att de hyser stor respekt och beundran för hans politiska integritet och konsekventa argumentation. Ron Paul syns inte beskydda särintressen. Vilket ju i det långa loppet gjort honom väldigt isolerad på den politiska arenan. Ron Paul har aldrig varit en pragmatisk röstoptimerare, utan stått för sina principer i vått och torrt. Och det är utifrån dessa som grund han riktar sitt sista meddelande till beslutsfattarna och väljarna i egenskap av kongressledamot. Med stort allvar varnar han för att USA förvandlas i en fascistisk riktning. Han räknade upp fem exempel på övervägande hot mot det fria samhället:

  1. Fortsatta attacker mot medborgarnas rättigheter som hotar lagstiftningen och förmågan att bekämpa tyrannisk maktutövning (t.ex. genom att ge presidenten ickelegala befogenheter, min anm.)
  2. Den våldsamma anti-amerikanism som breder ut sig i omvärlden. Ron Paul menar att konsekvenserna av USA:s inblandning i andra länders egna angelägenheter inte till fullo förstås av politikerna i Washington. Utrikespolitiken slår tillbala mot USA. Och samtidigt ökar statsskulden för att kunna bedriva militär verksamhet runt om på jorden och agera världspolis.
  3. Krigshandlingar genomförs utan att presidenten får den sanktionerade av Kongressen, vilket strider mot USA:s konstitution. Istället hämtar presidenten sitt mandat från FN eller Nato.
  4. Finanspolitiken med ökade skulder; ofinansierade reformer och åtaganden; stödpengar och transferering av kapital och resurser från medelklassen till den rika eliten; centraliserad ekonomisk politik samt det fristående Federal Reserve (som säljer pengar till USA:s regering).
  5. ”World government”, (ickeamerikansk världsregim i skepnad av t.ex. FN, som dikterar nationens politik, min anm.), överstatligt styre tar över den lokala och USA:s suveränitet genom attt besluta om krigsföring, välfärdsfrågor, handel, bank- och finanser, ambition att införa en världsvaluta, skattepolitik, rätten till egendom och ägande och reglering av vapeninnehav.

Ron Paul ger i sitt anförande en utmärkt beskrivning av vad som gått fel, men också en programförklaring till hur man skall rätta till utvecklingen. Han är också hoppfull, trots att utvecklingen gått tvärtemot honom under hela hans tid i kongressen:

“During my time in Congress the appetite for liberty has been quite weak; the understanding of its significance negligible.  Yet the good news is that compared to 1976 when I first came to Congress, the desire for more freedom and less government in 2012 is much greater and growing, especially in grassroots America. Tens of thousands of teenagers and college age students are, with great enthusiasm, welcoming the message of liberty.”

En viktig komponent i kampen för frihet för både medborgare och politiker är Internet. Detta gäller enligt min mening även oss i Sverige och medborgarna i EU. Om detta säger Ron Paul:

“Government in a free society should have no authority to meddle in social activities or the economic transactions of individuals. Nor should government meddle in the affairs of other nations. All things peaceful, even when controversial, should be permitted.

We must reject the notion of prior restraint in economic activity just we do in the area of free speech and religious liberty. But even in these areas government is starting to use a backdoor approach of political correctness to regulate speech-a dangerous trend. Since 9/11 monitoring speech on the internet is now a problem since warrants are no longer required.”

Det Ron Paul ger uttryck för på denna punkt stödjer jag helhjärtat, och frågan om ett fritt Internet är lika mycket en angelägenhet för oss svenskar och européer. Men utvecklingen går åt motsatt håll. Jag befarar att alla dessa tiotusentals tonåringar i USA som Ron Paul hyllar för deras strävan att skapa ett frihetsoptimerat samhälle kommer att hållas i schack av fler lagar och nya inskränkningar i yttrandefriheten. Vi vet att amerikanska skolungdomar som uttryckt sitt stöd för libertarianism förts till polisen för ”samtal”. Det är precis på samma sätt som vår egen säkerhetstjänst agerar när man kontaktar enskilda personer som rör sig i kretsar med fundamentalistiska muslimer och högerextremister. I USA betraktas sålunda frihetsförespråkare som potentiella terrorister! Hur länge till dröjer det innan vi svenska libertarianer kommer bemötas och trakasseras på samma sätt?

Ron Pauls avskedstal kan avlyssnas i filmen ovanför denna bloggpostning, eller läsas på: http://nation.foxnews.com/ron-paul/2012/11/15/last-speech-ron-pauls-farewell-freedom

Jag vill avslutningsvis hedra Ron Pauls engagemang för frihet, och jag anser att jag åtminstone gjort det delvis genom att ägna denna söndagskrönika åt hans avskedstal. Jag lovar att bära hans idéer i mina tankar, och i mycket ser jag honom som en ideologisk inspiratör trots åtskillnad i vissa sakfrågor. Mycket av det jag vurmat för under alla år jag varit politiskt intresserad finns koncentrerat i hans frihetsbudskap. Det är med glädje jag sprider hans tankar vidare på Skrivarens blogg, även om jag nu känner ett personligt behov av att ta det lugnt ett tag framöver av hälsoskäl. Må väl, kära läsare!

Hälsar eder Peter Harold

Annonser

Om Peter Harold

Libertariansk skribent och författare. Driver den libertarianska bloggen "Skrivarens Blogg".
Det här inlägget postades i Politik. Bokmärk permalänken.

8 kommentarer till Söndagskrönikan: Vem kommer att ta dr. Ron Pauls mantel som frihetens förfäktare?

  1. cark1 skriver:

    Vem ska du följa nu i amerikansk politik?

    • Peter Harold skriver:

      Det blir jättesvårt. Många kommer nog ställa sitt hopp till sonen Rand Paul, men denne uttalade sitt stöd för Mitt Romney innan primärvalen var över. Ron var nog i praktiken chanslös att vinna vid det laget, men som symbolhandling betraktat avslöjar detta att Rand är mer strategisk och maktsugen än sin far – enligt min personliga åsikt. Dessutom finns det nog andra politiker som är närmare Dr No än Rand. Har tyvärr glömt namn. Vore skoj i o f s att välja ut några att bevaka och följa. Annars funderar jag lite själv på om man skulle börja fuska inom politiken.

  2. Stig Olsson skriver:

    Den som har Ron Paul som förebild får också min röst i den svenska politiken 🙂

  3. Dennis Nilsson skriver:

    Den människan som lever som den lär, finns inte och kommer aldrig att finnas till i sinnevärlden. Verkligheten vill alltid annorlunda.

  4. Dennis Nilsson skriver:

    En iakttagelse: ”libertarianism” låter ju på papperet minst lika bra som ”kommunism”. När dessa ”ismer” tillämpas på verkligheten, då går ”ismerna” sönder, och blir något annat, mindre tilltalande.

    • Peter Harold skriver:

      Ja, men man kan alltid skylla på att man tvingats till kompromisser som gjort den egna -ismen verkningslös. Det är absolut inte hederligt att göra så, men jag ser politiker praktisera detta gång på gång. Praktism kanske det kan kallas… 🙂

Du är välkommen att kommentera inlägget! Jag tillämpar yttrandefrihet, men du tar givetvis ansvar för det du skriver. Reklam åker dock i runda arkivet.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s