Inte ens en vinterutflykt är fri från politik och hårklyverier…

Bästa läsare!

Jag är hemkommen från en resa till sydligare breddgrader. Jag och min kära dotter, nipponofilen ”Mae” (f.d. Lilla fröken Harold), besökte nämligen Södertälje idag. Vi bestämde oss för att ta en liten biltur, och en av mina favoritvägar är nämligen gamla Göta landsväg som fortfarande lever som trafikerad farled i form av gamla Södertäljevägen mellan Botkyrka och Södertälje. Målet för utfärden var detsamma som vid flera andra misslyckade tillfällen då jag passerat Södertälje utan brådska, nämligen den gamla borgruinen invid Mälarens inlopp mot Södertälje. Tanken var att resan skulle gå i historiens tecken, trots att Mae tvingade mig att lyssna på japansk hårdrock i spelaren. Lyckligtvis är jag förkyld och har lock för öronen, så jag klarade mig ganska bra…

Saken är den att mitt senaste besök vid nämnda borgruin skedde för ett och ett halvt årtionde sedan. Jag kom inte ihåg hur jag åkte dit, än mindre vad platsen hette. Än mindre tar jag mig tid att ta reda på sådant i förväg när jag åker. Jag har haft namnet på tungan flera gånger, men vad är poängen med att stanna och fråga nån inföding om en plats som man inte vet vad den heter? Varje gång jag kommit med ” – Vet ni vart är jag på väg?”-frågor har en viss pinsam spänning uppstått, ofta följt med att jag kan se i backspegeln hur den tillfrågade ortsbon uppenbarligen antecknar registreringsnumret på min bil eller noterar mitt signalement när jag åker vidare. Minst 1-2 gånger per år har jag kört Viksbergvägen mot Södertälje och provat att köra ner till sjön men istället trasslat mig in i det nya villaområdet efter det andra. Ja, det kan inte dröja länge förrän det är fullt med småhus ända fram till Viksbergskorsningen. Och sen till Salems kyrka. Huga, Södertälje är som en hejdlös cancertumör… Man får Västerås-ångest av att se den här staden växa. Jag får ångest av de flesta städer i och för sig.

För dagen körde jag i en bil med GPS-navigator. Tyvärr kan man inte programmera dem till att guida resenären till ”övervuxen stenhög från forntiden intill Mälaren norr om Södertälje” eftersom den kräver exakta gatuadresser, och även om denna funktion fanns skulle det bli knallrött av markeringar på kartdisplayen. Det här är nämligen gamla kulturbygder, kära vänner. Men tack vare navigatorns elektroniska karta hittade jag i alla fall körvägar som såg lovande ut, och som faktiskt ledde mig fram till Telge hus, målet för färden om jag skall tala för mig själv. Lilla fröken Harold satt mest och njöt av musiken och förbannade sin ålder eftersom hon inte får övningsköra.

Här kunde jag notera att den övervuxna stenhögen inte alls var övervuxen som den varit under mitt senaste besök. Tvärtom, det såg så välröjt ut att jag trodde mig ha kommit till fel plats. Men minnesstenen väckte minnen hos mig – vilket kanske är poängen med minnesstenar – som sade att jag sett den (stenen) tidigare. Jag tvingade min dotter till högläsning och fick veta att stenhögen var en f.d. fogdeborg som en viss Puke låtit bränna ned på Engelbrekts anmodan. Jodå, jag kommenterade Pukes namn utifrån ett anglosaxiskt perspektiv. Jag var nämligen på skojfriskt humör idag, kära läsare. Minnestavlans skrift upplyste att en Bonde (inga uppenbara skämt denna gång) låtit bygga upp borgen men att den ändå efter en tid betecknades som en ruin.

telge hus minnessten

Borg och borg… Här drog jag mig till minnes en annan fornborg vid Häringetrakten. Där hade jag upplysts av en informationsskylt (i trä vilket uppskattas av de lokala pyromanerna) att denna borg bara hade stenmurning runt första våningen, och att de övre våningarna var av trä. Nu minns jag inte om det var danskar, tyskar eller ryssar som haft samma förkärlek till bränder som Södertörnsungdomarna, men mer än nämnda murar fanns inte kvar i Häringe och nätt och jämt det. Samma sak gällde för den snötäckta ruinen vid inloppet till Södertälje. Jag undrar om den verkligen kan ha sett ut som sagornas borgar med våningshöga murar och tornspiror. Ruinhögens material såg inte ut att räcka till för detta. Fast nån mindre nogräknad byggherre kan ju under 1700- och 1800-talet ha nyttjat de omkullvräkta murstenarna till nya projekt precis som pyramidvandalerna i Kairo. Vad vet jag. Nä, just det. Ingenting. Var inte där då, varken vid Telge hus eller Kairo. Jag är helt oskyldig.

Förutom upplevelsen av en kulle täckt av snö (och gångstigen av små smetiga bruna klumpar med mjukt bajs) var den stora behållningen den lurviga hunden som vaktade en av de patinerade småskeppen i det lokala båtsällskapets hamn (hunden var dock för stor för att matcha bajsklumparnas ringa storlek). Här fanns också en liten ångbogserbåt som hette ”Robert” vilket fick mig att reflektera fundersamt hur man skall hantera moderna bogserbåtars namntilldelning utifrån ett genuskorrekt hen-perspektiv… Vad den lurviga hunden hette tog vi aldrig reda på, men Mae tyckte att den var så gullig eftersom den  liknade en gubbe med buskiga ögonbryn som vakade och gav ifrån sig ett par klädsamma och respektingivande skall när vi passerade. Jag vet, intresseklubben noterar. Fast är ni inbrottstjuvar så har ni fått en bra varning nu.

Nå, blir det nån politik av ämnet Telge hus? Jodå, ni känner mig, kära läsare. Men jag tänker passera Engelbrekt och hans uppror utan några större kommentarer. Åtminstone den här gången. Jag nöjer mig med att konstatera att Sverige kanske sett annorlunda ut ifall han hade lyckats att bygga sin kanal genom näset söder om Telge hus. På den tiden var nivåskillnaden mellan Mälaren (som jag tror hette Laugern då) och Östersjön/Saltsjön inte så stor, så med hjälp av spel kanske man kunnat dra genom fartygen utan att som annars var erforderligt behöva lasta om dem. Tveklöst hade detta förändrat bilden av de strategiska positionernas storleksordning kring Mälaren. I synnerhet som den kortaste vägen från Uppsala, Västerås och Köping till Tyskland och Polen är just genom Södertälje. Men det dröjde ända till början av 1800-talet innan farleden blev farbar igen för första gången sedan vikingatiden. Och då var det inte läge att flytta huvudstaden, åtminstone inte till Södertälje.

Fast låt oss inte hänga upp oss på det som varit och som heller aldrig blev. Nej, här finns allvarligare saker att diskutera. Som t.ex. dels att Södertälje kommun inte ordnat med en adekvat vägskyltning till sin äldsta hyfsat mest intressanta kulturlämning, men dels också att denna sevärdhet är ett bedrägeri. Det var inte ruinerna av Telge hus jag och min dotter beskådade idag. Vad vi såg var resterna av det under andra halvan av 1400-talet uppförda Karlsborg – den borg som byggdes på de ursprungliga ruinerna av Telge hus. Om detta får den intet ont anande vinterturisten inte veta ett dugg om. Jag ville se ruinerna av 1300-talsborgen Telge hus men fick se ruinerna av 1400-talsborgen Karlsborg! Argh!!! 

Även om jag inte betalade något för denna upplevelse inser jag att jag blivit lurad och vill ha pengarna tillbaka…   🙂

Hälsar eder Peter Harold

Om Peter Harold

Libertariansk skribent och författare. Driver den libertarianska bloggen "Skrivarens Blogg".
Det här inlägget postades i Privat, Stadsliv. Bokmärk permalänken.

Du är välkommen att kommentera inlägget! Jag tillämpar yttrandefrihet, men du tar givetvis ansvar för det du skriver. Reklam åker dock i runda arkivet.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s