Med huvudet på sné och med nuet ut ur siktet

odenplan invigning

Foto: Stockholmskällan

Bästa läsare!

Jag hade förmånen att slippa resa med tunnelbanan i rusningstrafik igår eftersom jag hade ett alldeles särskilt föremål som krävde omsorgsfull tillsyn p.g.a. dess värde. Eller för att vara än mer konkret: det var en hårddisk som ABSOLUT INTE fick komma bort. Detta gav mig en ursäkt att ta sovmorgon så att jag var utvilad inför min viktiga förmiddagsresa till Kungsholmen ombord på en nästan folktom tunnelbana. Den som reser vid 8-blecket gör definitivt inte denna upplevelse, om jag får uttrycka mig blygsamt.

Nu skall denna bloggpostning inte handla om datorkomponenter, utan om människor. Ett av få nöjen man som tunnelbaneresenär kan unna sig är att betrakta andra tunnelbaneresenärer. Soduko är inte min grej, och att läsa gratistidningar som Metro gör mig lätt illamående. Att läsa en betaltidningen kommer inte heller på fråga eftersom jag a) vill inte betala för bristfällig nyhetsrapportering som gör mig illamående av andra själ än åksjuka b) vill inte att folk skall tjuvläsa min betaltidning. Så det blir mest att jag tittar på vackra tjejers spegelbilder i tunnelbanefönstret…

Vid stationerna utplånas spegelbilderna, men det finns ändå människor att titta på. Detta med att bevittna någonting i nuet brukar göra mig lite filosofisk. Och när jag blir filosofisk blir jag sentimental. Vilket följs av dysterhet. När jag tittar ut genom tågfönstret och betraktar människorna tänker jag på de bilder som fotografer tagit för länge sedan på sin samtids folkhoper. Någon skulle kanske i all hast påstå att det är människor på bilderna, men detta är inte med sanningen överensstämmande. Det är bilder som föreställer människor. Objekten – de avfotograferade – kanske inte ens finns i livet längre. Där börjar min dysterhet.

Det är ur detta min egen tanke vandrar vidare när tåget sätter sig i rörelse och synen av jäktade människor på perrongen ersätts av tunnelbaneväggens pulserande återspeglingar från vagnens belysning. Plötsligt är de levande människorna jag nyss betraktat försvunna. De har mött en värre förintelse än människorna på de gamla fotografierna eftersom jag ju inte kan återskapa dem. Sannolikt är de borta för all framtid eftersom våra vägar aldrig mer skall korsas under vår livstid. Där fortsätter min dysterhet.

Ibland fastnar blicken på en specifik person. Igår landade min blick på en farbror i 70-årsåldern med runda små glasögon som hängde på nästippen samtidigt som hans eget huvud lutade förstrött så att det pipskäggsförsedda ansiktet bildade en diagonal. Denna iögonfallande diagonal påminde om ett latinsegel som sprang upp ur soffan vilken fick illustrera segelbåtens däck – även om alltsammans var en chimär skapad blott av min fantasi.

Platsen var Odenplan och jag undrade varför han inte steg ombord på mitt tåg som skulle fara hela vägen till Hässelby. Vad väntade han på? Inte nästa tåg. En vän? Varför vänta nere i den dunkla tunnelbanestationen, i synnerhet som platsen är belagd med en av landstinget fastställd entréavgift…?

Mitt minne skapade där ett fotografi som är grunden till denna text, men som jag misstänker kommer ha förbleknat inom några få dagar, dränkt av intryck från hundratals andra resenärers okända öden. Inte för att mina underjordiska iakttagelser har någon mening, men i mina ögon så är en tunnelbanevagn eller perrong fylld av mysterier. Mänskliga mysterier bestående av levande vålnader som kommer och går utan att säga sitt namn. Det är en fascinerande värld – och allt som behövs för att se den är själva tanken på att tillvaron faktiskt är ett mysterium från början till slut.

Och nej! Jag tappade inte bort hårddisken, trots mitt intensiva dagdrömmande…!

Hälsar eder Peter Harold

Om Peter Harold

Libertariansk skribent och författare. Driver den libertarianska bloggen "Skrivarens Blogg".
Detta inlägg publicerades i Stadsliv. Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Med huvudet på sné och med nuet ut ur siktet

  1. Hans skriver:

    Vilka skäl anför du att stava skäl som själ? Stjäl finns det också de som gör…Med uppskattning, Hans

    • Peter Harold (via mobil) skriver:

      🙂
      Som alla andra analfabeter skyller jag på datorns felstavningsprogram. Korrekturläsning är för sillmjölkar…!

  2. Anonym skriver:

    Just sådana funderingar över för mig okända människor har jag drabbats av ibland på parkeringen utanför ”min” stormarknad.
    Faktiskt ganska behagligt och på något sätt rogivande att låta tankarna sväva iväg…

    /Henke

    • Peter Harold (via mobil) skriver:

      Det är kanske därför man drabbas av lätt eufori när man plötslig känner igen ett ansikte från förr i folkvimlet. Inte för att jag har bra ansiktsminne – det finns brudar på jobbet som bytt frisyr och jag undrar vad den nyanställda heter….

Du är välkommen att kommentera inlägget! Jag tillämpar yttrandefrihet, men du tar givetvis ansvar för det du skriver. Reklam åker dock i runda arkivet.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s