[”Näthatet”] Jag har kanske inte så fel ändå…

Läge: Wall of text… 🙂

Bästa läsare!

Ni har kanske noterat att jag under en längre tid uttryckt ett verbalt stöd för de s.k. alternativa medierna nu när de i hårda ordalag utpekats som tummelplats för näthat, rasism, islamofobi, sexism, främlingsfientlighet, etc etc. Min grundinställning har varit ett ganska förbehållslöst värnande av den totala yttrandefriheten. Jag anser att alla skall få komma till tals, oavsett åsikter och språkbruk. Men efter att ha följt vad som skrivs i och om de alternativa medierna drog jag snart slutsatsen att dessa inte alls egentligen förtjänar att beskrivas med något av ovan angivna epitet. Till en början såg jag själv min slutsats som ganska utmanande.

Vi står alltså inför det faktum att det pågår ett slags krig om nyhetskonsumenterna, och detta krig driver upp samtalstonen. Det besynnerliga är dock att de två parternas utveckling (etablerade medier vs. alternativa medier) har gått i motsatt riktning jämfört med varandra. Att jag ö h t läst sajter som Avpixlat, Fria Tider, Exponerat, m.fl. har inte att göra med min politiska övertygelse, utan därför att jag har helt enkelt varit hänvisad till dessa för att få en vidare bild av olika händelser och företeelser i samhället. Man kan förvisso notera att det sedan tidigare funnits en utpräglad amatörmässig och raljant attityd hos flera skribenter vid dessa sajter. Men man bör också notera att i takt med att allt fler läsare tillkommit samt att etablerade medier börjar referera till dessa sajter skett en mycket lovvärd uppstramning av det redaktionella materialet. Visserligen märks hos Avpixlat att en och annan postning författats i affekt (noll korrekturläsning och formuleringar som skapats utan synbar eftertanke), men man måste ta Avpixlat för vad det är. Det är ingen nyhetssajt i formell mening utan helt enkelt en blogg.

När Aftonbladets Åsa Linderborg började gå till attack mot de alternativa medierna under devisen ”Granska skiten” kände jag direkt att jag måste agera i egenskap av bloggskribent. Som kanske märks i mönstret på Skrivarens Blogg handlar denna väldigt lite om mig som person men desto mer om min syn på saker och ting i samhället. Även om mitt engagemang knappast är märkbart i det stora hela så känner jag att min röst bland många andra försvarare av yttrandefrihet – och för all del frihet i generella termer – gör sitt till. Jag noterar att jag under vintern haft väldigt många utomstående länkar till Skrivarens Blogg, så det måste betyda att det funnits intresse av hur jag försökt belysa frågan om det påstådda ”näthatet” från ett medborgarperspektiv, och i ett vidare perspektiv än att t.ex. Åsa Linderborg blivit kränkt av hotfulla och sexistiska brev. Om ni som länkat till mig läser detta ber jag att ödmjukt tacka för er uppmärksamhet. Det var vänligt av er och jag är mycket rörd över detta förtroende. Men nog om mina känslor. 

Min personliga övertygelse drev mig att ifrågasätta det drev som Åsa Linderborg och hennes likar skapade. Och även om jag hela tiden känt att jag haft mer rätt än dem i debatten – så rätt man nu kan ha i en fråga som är helt subjektiv – är det med stor förnöjelse jag ser allt fler framföra åsikter snarlika mina, och dessutom av människor på en socialt och samhällsmässigt mer framskjuten position än undertecknad. Nu i dagarna har den f.d. kammaråklagaren Rolf Hillegren summerat sina intryck efter ett halvt års läsande av Avpixlat, och ifrågasätter påståendet om att den bloggen är en ”hatsajt” i ordets äkta bemärkelse. Och man skall ha i åtanke att han gör det utifrån sina juridiska kunskaper, och dessutom samtidigt som Åsa Linderborg startade sin kampanj. Det som gör mig glad är att han även fäller sitt omdöme utifrån samma mediekritiska grunder som undertecknad. 

Rolf Hillegren skriver:

 ”Avpixlat beskriver sig själv som kritisk till den förda invandrings- och integrationspolitiken, mångkulturen samt islam. Om denna inriktning uppstår ingen tvekan för den som besöker sajten. […] [När] det gäller ordet islamofobi så är det helt oanvändbart för seriösa skribenter. Däremot fungerar det utmärkt för den som vill misskreditera sina meningsmotståndare och sådana opinionsbildare finns det gott om. […]Denna artikel ska inte uppfattas som någon okritisk hyllning till Avpixlat utan endast som ett ifrågasättande av den vettlösa kritik som stundom riktas mot sajten. […]Förutom att det redaktionella materialet ger information och infallsvinklar som man inte påträffar i den etablerade pressen finner jag ofta tips om sådant som är läs- eller hörvärt på annat håll. Senast i söndags (17/2) blev jag uppmärksammad på en intressant intervju med Åke Ortmark i P4. Om journalistkåren bestod av medlemmar med hans ärlighet och integritet skulle Avpixlat vara fullständigt obehövlig. Sajtens existensberättigande beror helt enkelt på att den vanliga pressen inte fullgör sitt uppdrag – att informera i stället för att agitera.”

Hela hans text på Newsmill återfinner ni här.

Jag är väldigt lycklig över att det nu skett en förändring i debatten som utmanar Åsa Linderborg, Katarina Mazettis och Lisa Magnussons martyrliknande hållning som utmålar dem som oskyldiga offer för mäns hat på Internet med en tillskrivande vädjan om att politikerna måste ”göra något”. Förutom Hillergren finns även en text av journalisten Filippa Mannerheim som uppger sig hysa lågt förtroende för etablerade medier. Nyss  nämnda medieveteranen Åke Ortmark (en av de tre O:na) gjorde flera kritiska uttalanden mot den svenska journalismen i SR:s lördagsintervju. Sakine Madon som medverkade på Publicistklubbens debatt om näthat uttryckte själv kritik mot den uppfostrande attityd som hennes egen bransch har gentemot läsarna. I samma anda och med ett längre resonemang skriver tidningen Barometerns ledarskribent Marika Formgren. Mats Svegfors, f.d. chefredaktör tillika värdelös landshövding samt intern sabotör i Moderata Samlingspartiet, gav sig hän åt att studera sin gamla tidnings samt Dagens Nyheters textmässiga kvantitet som minskat med 56 respektive 27 procent, och som otvetydigt måste ha en negativ inverkan på innehållet. Journalistiken eroderas, enligt hans ord. 

Allt detta är sådant jag under de sista åren själv gett uttryck för här på Skrivarens Blogg, om än enbart från ett anspråkslöst medborgarperspektiv. Med risk för att jag låter som att jag slår mig för bröstet – snälla, unna mig att få göra det ett litet kort ögonblick – så vill jag hävda att vi kanske är uppe i ett paradigmskifte där mönstren för nyhetskonsumtion förändras dramatiskt bland annat tack vare bloggarna. 

Den tryckta dagspressen minskar snabbt, och jag uppfattar att allt fler i den yngre generationen tappat intresse för samhällsorienterad nyhetsrapportering, kanske med undantag för bloddrypande sensationsjournalistik som ända kan läsas digitalt. Samtidigt TROR jag att de som verkligen är intresserade av samhällsnyheter och samhällsdebatt funnit användbara kanaler i form av de alternativa medierna. Vad gäller kulturjournalistik är det definitivt så. Ser jag till mig själv är jag 1000% mer engagerad i olika politiska frågor än vad jag någonsin var under min tid som betalande partimedlem samt åkte på konferenser/kurser 4 ggr/år. Tack vare den moderna informationsteknologin kan jag få rapporter om olika händelser snabbare än vad aftonbladet.se, expressen.se, svd.se eller dn.se hinner publicera. Att tidigare få kunskap om något som inte fanns publicerat i dagstidningarna eller i bokform på biblioteket förblev ogjort eller krävde veckovis väntan vid brevlådan. Så är det inte längre idag. Medborgarjournalistiken har gjort sitt inträde på nyhetsmarknaden. Hur stor denna är vet jag inte, men den utgör ett nyttigt komplement till de etablerade nyhetskanalerna. Framtiden får utvisa om gammalmedierna överlever nedskärningar och politisk indoktrinering, eller om det uppstår nya institutioner för nyhetsförmedling, kanske efter mönster som jag har beskrivit i detta inlägg under rubriken ”Journalisten som varumärke”. Tveklöst var Åke Ortmark här ovan ett journalistiskt varumärke i positiv bemärkelse. 

Avslutningsvis måste jag säga att även om ovan uppräknade sajter/bloggar fått uppmärksamhet i medierna p.g.a. sitt icke alltför politiskt korrekta innehåll så finns det en uppsjö av andra intressanta samhällsorienterade bloggar/sajter med hög grad av redaktionellt präglade texter som handlar om annat som den etablerade pressen har beröringsskräck med. Några av dessa finner du i länklistan på Skrivarens blogg. 

Det återstår nu att se ifall de nya nyanserade rösterna om ”näthatet” kommer ha effekt, eller om politikerna vill nappa på kroken och ta fram instrument som möjliggör censur och inskränkningar i yttrandefriheten. Det finns alla skäl att fortsätta bevaka ämnet och kriget mellan de etablerade och de alternativa medierna.

Hälsar eder Peter Harold

Om Peter Harold

Libertariansk skribent och författare. Driver den libertarianska bloggen "Skrivarens Blogg".
Detta inlägg publicerades i Medierna. Bokmärk permalänken.

15 kommentarer till [”Näthatet”] Jag har kanske inte så fel ändå…

  1. anna skriver:

    Vad är motsatsen till ”näthatet”? Är det ”nätkärlek”? Låter ju onekligen som att vi bara har att välja på hat eller porr. Eftersom porren efter 5 minuter känns så gäspigt och hjärnan därefter behöver mat så är det inte så konstigt att man letar efter objektiv fakta. Och då hamnar man ju efter ytterligare 5 minuter på ”hatsajter”…

    Ja, det är en märkligt svart/vit verklighet vi lever i om man ska tro på de socialt accepterade medierna. Länge leve näthatet!

    • Peter Harold skriver:

      🙂

      Eftersom det egentligen inte finns något som är definerat som näthat så finns det inte heller någon nätkärlek. Däremot finns
      ett hyfsat etablerat begrepp som kallas för ”netikett”, och det tror jag är lättare att utgå från.

  2. kallepelle skriver:

    Bara så jävvla bra skrivet! Guld! ” samhällsorienterad nyhetsrapportering”

    Det är ju helt klart att vad de stackars ”näthatade” bitcharna önskar åstadkomma är att få pappa staten att snöpa det fria nätet! Minimum att ”sanera det” med farbror blå skrivande P-böter hela tiden och DO dömande häftigare böter i massor – om det nu inte kunde gå så väl att FN stänger hela skiten och låter samhällsorienterarna få sitt maktmonopol tillbaka i sina säkra och smutsiga händer. Det var inte kul när monopoltyckeriet fick mothugg – då var det vääldiigt synd om de hatade stackarna – på med offerkoftan när dom djävlarna svarade med samma mynt! Usch det måste stoppas!

  3. anna skriver:

    Hela förklaringen bakom att de ”alternativa medierna” är så framgångsrika är nog inte bara att de blivit lättåtkomliga i och med internet de senaste årtiondena. Hade inte internet funnits hade folk ändå sökt efter fakta som bättre förklarar den förändrade omvärlden och den verklighet de själva lever i. Vilken dumskalle köper fakta som mer eller rmindre talar om för dig att den verklighet du befinner dig i är inbillad/resultatet av din alltför livliga fantasi? I så fall får man väl förklara detta med fenomenet ”näthatet” genom en form av mass-psykos. Att folk går och inbillar sig en massa helt enkelt och psykosen får drivmedel genom nätet och alla dessa bloggar som ger näring åt vanföreställningarna…

    Men å andra sidan kan jag förstå frustrationen hos eliten som innehar mandaten för att få tycka något. Före internets tidevarv hade jag inte kommunicerat mina tankar eftersom det då bara var ”utbildade” och politiskt valda som hade en röst i offentligheten. Resten av oss fick hålla käften. Det kanske är för jobbigt för somliga att behöva sila informationsbruset? Det kanske finns hos svenskarna en irritation som uppkommer då man inte längre kan ”kvalitetssäkra” informationen, utan numera måste tänka på djupet, i och med att informationen kanske, kanske – kommer från en icke godkänd källa? Vojne, vojne…

    • Peter Harold skriver:

      ”Hade inte internet funnits hade folk ändå sökt efter fakta som bättre förklarar den förändrade omvärlden och den verklighet de själva lever i. ”

      Vad beträffar omvärlden hade SVT och SR ensamt tolkningsföreträde såvida inte man kunde komma över några utländska nyhetstidningar på biblioteket (och där jag växte upp hade biblioteket knappt råd med lokaltidningen…) ända fram tills satellit-TV dök upp. Möjligtvis att folk i Skåne kunde kolla dansk TV. Jag tror inte att man förstod hur världen egentligen såg ut utanför TV-rutan. Om man inte var ute och reste – vilket färre hade råd med när jag var riktigt ung – såg man världen genom statens glasögon. Möjligtvis var den journalistiska integriteten större på den tiden; jag satt härom veckan på KB och läste i tidningsarkivet dagstidningar från mitten av 1970-talet, och det var en himmelsvidd skillnad mot dagens tidningar. Dock var Moderaterna the bad guy i de flesta uppslagen, ungefär som… … idag. 😉

      • anna skriver:

        Ja, jag förstår att du tolkar min kommentar som du gör. Det jag egentligem menar är att väldigt mycket hänt väldigt fort i sverige- och DÅ först letar man efter svar på hur det kan ha blivit så här. Det är ju inte direkt (tyvärr) den unge socionomen med tryggt jobb med fast anställning- som letar efter svaren. Det är de redan ifrågasättande indiividerna som kommit i kläm- som gärna vill ha svar på varför de blivit så ”fel” och alla andra så ”rätt”.

        Jag är ju som jag är och hade redan innan jag själv kom i kläm- ställt mig frågande till sakers natur i detta land. När jag själv hamnade i kläm i lågkonjunkturen förstod jag att det är långtifrån självklart att alla jag känner och inte känner- försöker göra sig en klar bild av hur samhället fungerar. Det är dessvärre bara såna som du som har ”ditt på det torra” (fast som unikt nog ifrågasätter) och såna som jag som verkligen inte har det- som ifrågasätter.

        Det jag menade med att om inte internet hade funnits- så hade självklart de allra flesta fortfarande- inte alls funderat vidare på saken och alltför beredvilligt- köpt den ”information” de matas med eftersom de allra innerst inne vet- att de gagnas av att tro på detta. Jag menar också att skillnaden numera är att MÅNGA fler hamnat i kläm och DÄRFÖR letar efter svar på varför de hamnat utanför. DÅ märker man väldigt snabbt att informationen snarare är desinformation än fakta. Och DÄRFÖR avskyr medierna alternativa medier- för att de är rädda att själva förlora sin brödföda när alltfler märker att man köper bajs.

        • Peter Harold skriver:

          Ja, jag förstår hur du tänker, och ditt resonemang är logiskt. Men för att det skall kunna bli en reaktion förutsätts ändå en kommunikationsmöjlighet. Nu är jag inte tillräckligt gammal för att minnas det, men det påstås att folk förr i tiden pratade med varandra öga mot öga innan Internet fanns… 😉

          När vi ändå jämför fordom med nutid kan det ju vara på sin plats att komma ihåg att vår ekonomi och samhällsutveckling gick framåt efter 2:a Världskriget och de flesta (eller till och med näst intill alla) fick bättre ställt. Trenden bröts väl i mitten av 1970-talet med energikriser, och under 1980-talet korrumperades ekonomin av högre statsskuld som sedan fick konsekvenser under årtiondet därefter. Man kan säga att vi bäddat bättre nu genom att industri och tjänstesektor rationaliserar även under högkonjunktur, vilket leder till att företagen har bättre chans att klara sig när det blir lågkonjunktur. Fram till 1970-talet gick allt som på räls tack vare en självdrivande efterfrågan tack vare återhämtningen efter 2:a Världskriget. Folk var förhållandevis nöjda. De som inte var det gick i demonstrationståg, och några skapade kravaller. Fast politikerna hade ändå kontroll över dessa människor (vissa genom sossarnas hemliga polis IB). Idag är situationen annorlunda. Du behöver inte gå 1-2 kilometer för att komma till en telefonautomat för att ringa och konspirera, idag gör man det på nätet eller via mobiltelefoner. Just därför hatar politikerna vår yttrande- och informationsfrihet. Och därför är de mer utmanade nu än någonsin tidigare.

  4. anna skriver:

    Fast jag tycker nog att kommunikationen i dag är mer slätstruken än den var i våra ungdoms dagar? Av alla bloggar och tyckande och tänkande går ju allt för det mesta ut på att ställa sig i en bättre dager- i brist på levande kommunikation/ ögon mot ögon. PÅ något vis tror jag ändå att de som i dag är eller beter sig ”icke politiskt korrekta”- hade gjort det ändå fast då hade grannar och vänner betraktat beteendet som ”typiskt henne eller honom” och hade inta gjort så stor affär av det.

    Skillnaden i dag när folk gör det på nätet, är trots allt bara att fler kan bli hörda eller rätatre sagt, lästa- av alltfler som inte bor i närheten eller umgås i samma kretsar. Lik förbannat är nog folk precis så låsta i sitt tänaknde som förut- de tar till sig av det som likasinnade säger- inte av de andra anonyma.

    Vore det inte så hade exempelvis jag träffat likasinnade eftersom vi tänker och uttalar samma åsikter. Men vi fortsätter på ensam kammare. Och ensam är lik förbannat- aldrig stark. Hur mycket man än hade önskat att det inte vore så. Kampen mot yttrandefriheten är enligt min mening, helt överflödig. Det fixar människans natur ändå- och det helt gratis och helt automatiskt!

    • Peter Harold skriver:

      Njae, en sak tycker jag är ganska uppenbar, och det är att det talade språket blivit utarmat. Jag hörde nån som betraktade en intervju från en skola på 1980-talet, och personen sa att det lät som om barnen var hämtade från en gammal pilsnerfilm. Men jämför detta med hur det låter idag när barn och ungdomar intervjuas i skolan av TV. För det första ser man ofta trängsel och oordning runt mikrofonen, det är sällan genomtänkta svar och det artikuleras illa. Visserligen är detta resultatet av vår godhjärtade demokratiseringsprocess där alla skall kunna få komma till tals i medierna – även de som inte kan prata ordentligt. Vissa av dem kan t.o.m. bli TV-hallåor och programledare, men det är en annan femma.

      Men allt detta hänger nog samman med det privata samtalet. Jag tycker att det är slående när man ibland hör folk på busshållplatsen eller på serveringen prata utan att tänka på hur de formulerar sig. Visst, den mänskliga hjärnan hos åhöraren kompenserar bort syftningsfel och felaktig logik (personen säger en sak men menar något annat), men ibland inskränker sig samtalen till några få upprepade och varierade fraser. Det saknas känsla för språkets nyanser.

      Det här tror jag är en konsekvens av att de riktiga mötena mellan människor blir allt sällsyntare. Det har blivit fullt att kunna tala väl. Det tycker jag är synd. Vi borde istället försöka höja ribban. Jag kan nämna ett exempel där bloggandet och sociala medier medverkat till att höja språkkänslan. För flera år sedan bloggade jag på Passagen och hade många bloggvänner som skrev dagligen. Vissa bloggar följde jag regelbundet, och det var många kommentarsutbyten mellan dem. Jag märkte att ett inte försumbart antal av dem skrev slarvigt och ibland inte helt genomtänkt. Men efter några månader märktes hur deras språkkänsla förändrades, och texterna blev bara bättre och bättre. Jag såg inte till att någon gnällde, utan det här kom av sig själv. Bloggskribenterna blev ambitiösa i sitt skrivande. Många av dem anser jag hade lätt kunnat platsa som sidospaltare i dagstidningar.

      • anna skriver:

        Hehe- ja talspråket var helt enkelt mycket mer mångfacetterat förr då folk fick använda sina språkförmågor i större utsträckning. Jag för min del har slutat att prata när jag exempelvis handlar. Eftersom personalen som för det mesta är unga, bara tittar slött på en och jag riktigt ser hur de funderar ”hjälp, vad är det här för en människa som ska PRATA ?”- och jag blir orolig att hon eller han ska signalera till ordningsvakten… Det ska vara max 2 meningar när man kommunicerar med folk. Allt utöver det orkar ingen med, åtminstone ingen ung människa. Det är det som är skönt med att få träffa äldre i jobbet. De talar till punkt, ser en i ögonen och tar sig tid att lyssna på svar. Jag är rätt så trött på att de allra flesta i dag har sin hjärna direktkopplad till nätet och sina telefoner, medan de livs levande personerna runtomkring- viftas bort. Det är avgörande för alla människor som INTE får den närheten hemma eller/och inte har jobbarkompisar- att bli sedda av någon. Det spelar inte så stor roll vem denna människa är som hejar, det som spelar stor roll är att någon hejat på dig. Det är inte konstigt alls att det finns så många därute som mår riktigt dåligt. Den andliga medvetenheten är kapad till fotknölarna. Och uppkopplingen är boven tillsammans med ett system som inte längre frågar någon om lov. Folk ges inte inflytande längre, åtminstone de som inte kan köpa sig fria från att bo granne med alla sociala förturer, vilket man får finna sig i när man hyr av allmännyttan. Skit kommer alltid vara skit. Vad du än väljer att kalla det för…

        • Peter Harold skriver:

          Än så länge har du vill inte fått till svar av det unga butiksbiträdet att du kan ladda ner en ”app” så att du kan hitta de konserverade ärterna eller vad du letar efter. Men det kommer nog, skall du se…! 😉

          • anna skriver:

            Njae, skulle jag vilja påstå- det HAR hänt att exempelvis comviqs telefonkundtjänst har hänvisat till deras hemsida vad gäller erbjudanden om mobilt bredbands-abonnemang. Varför jag ringer de är ju för att jag ändå är ute och går när jag jobbar och de har ju bättre koll på mina uppgifter än jag själv. Hade ngn ringt mig om jag hade jobbat i kundtjänst hade jag välkomnat påringningar av kunder som jag, eftersom jag gärna charmas till att uppgradera mina abonnemang, medan de verkar mest besvärade över att tvingas till att använda sitt ordförråd medan de ser på skärmen…

            Jag har nämligen insett att jag behöver en bättre bärbar dator, ochhade tänkt att en försäljare skulle bli liiiite taggade att sälja. Men icke. Men å andra sidan: de kanske sitter och kommenterar herr Harolds blogg. I så fall är de ursäktade!

            • Peter Harold skriver:

              🙂 He, he, jag tror inte att några säljare törs ge sig på att locka mig. Jag är en av de mest otacksammaste kunder som finns; jag dränerar deras marknadsföringsbudget genom att ta broschyrer och prislistor och går hem för att sova på saken (eller via telefon ber dem att skicka material via post) och sen blir det inget mer.

              Vill du slippa uppgradera dina abonnemang säger du att jorden kommer att gå under inom en månad så det är ingen idé att uppgradera. En säljare av pensionsfonder tackade för sig när jag sa att jag sannolikt inte kommer hinna bli pensionär eftersom jag har någonting i huvudet. Han tolkade det rent medicinskt, fast i mitt fall är det en stark övertygelse i huvudet om att min generation kommer att få jobba tills de dör.

              • anna skriver:

                Ja, jag blir också mer och mer förvissad om att jag kommer att få jobba åtminstone till sådär 70 år. Och jag skulle bli mycket förvånad om jag skulle leva längre än till 75, med tanke på den tillvaron jag blivit förpassad till. Till ungefär hälften har jag kunnat påverka själv och resten är kontentan av det snabbt förändrade samhällssystemet. När jag växte upp – (jag misstänker att du är sen 50-talist medan jag är 60-talist?) var det självklart att man skulle få trygg anställning bara man ville jobba och inte var så noga med yrket. Någon högre utbildning än 2 år på gymnasiet behövdes inte. Numera får man ju inte ens fast anställning på T-centralens toalett för att detta är utlagt på entreprenad, typ.

                Sunt förnuft smäller inte särskilt högt numera. Praktiska människor som skiter i det teoretiska har liksom blivit överflödiga, känns det som. Och det märks ju när företag som är så inihelvetes dumsnåla och som suger hästballe på logistik, ändå får råda över vanligt folks (som jag själv) vardag. Vår generation kommer helt klart att få jobba tills vi dör. Men jag jobbar helt klart mycket hellre än att leva som jag gjorde under de 5 åren som jag inte hade ens ett skitjobb. Det är mycket jobbigare att tampas med myndigheter än att bara inställa sig i tid och följa ett schema och sen få en LÖN. Utan att ens behöva forska i NÄR pengarna inkommer… Men det är för jävligt egentligen att man inte ska kunna bestämma SJÄLV när man vill jobba mycket och när man behöver en break. Jag kan inte tänka mig att jag som 70-åring blir särskilt pigg på att jobba- men hade jag jobbat som sur journalist eller författare hade jag säkert gillat idén bättre. DÅ hade jag mer än gärna jobbat tills min dödsdag. Mitt i skrivan2879812ui3k4rkjlkmlkvlkpzx……

Du är välkommen att kommentera inlägget! Jag tillämpar yttrandefrihet, men du tar givetvis ansvar för det du skriver. Reklam åker dock i runda arkivet.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s