Snabbvisit i Trosa

sb kvarnen i Trosa

Bästa läsare!

Lördagen tillbringade jag på tur med min nybesiktigade lyxbil – även kallat ”Renoveringsobjektet”, delvis ironiskt och delvis sanningsenligt – och styrde söderut på min medpassagerares anmodan. När Lilla Fröken Harold stängt garageporten frågade jag henne om vi skulle åka söderut eller norrut, med den vissheten att hennes orienteringsförmåga är sämre än en drogad labbråttas och att utfallet på hennes beslut är mer slumpmässigt än någonting annat.

Trots att Svensk Bilprovning fällt ett positivt utlåtande om bilens status – besiktningskillen kollade i datorn en extra gång eftersom han trodde att jag hade kommit dit med en ny bil och kanske försökte lura till mig ett blankt protokoll på en annan bil – så valde jag att ta de lugna småvägarna istället för Europavägen. Om inte annat behöver min skadade arm all den gymnastik den kan få, och det fick den av allt rattande längs den kurviga vägen från Pershagen i riktning mot Vagnhärad. Jag anser att de svenska Europavägarna är underbara eftersom de lockar till sig alla stressputtar så att vi andra – bilismens konnässörer – får njuta i lugn och ro av bilkörning på de gamla härliga vägarna med sina naturvyer som man hinner se. Och skulle det vara något dolt fel på bilen som uppstått under vinterförvaringen är det tryggare att haverera på landet där en varningstriangel syns även på långt håll.

Men tekniken fungerade bra, bortsett från misstag att välja bilen efter färg istället för efter fjädringstyp. Men det misstaget har jag ju varit medveten om i två års tid nu. Trots gubbkörning i moderat hastighet hamnade vi vid världens ände som Trosa utger sig för att vara. Vi stannade till vid en ICA-butik och köpte mackor, munkar och drickor och for sedan vidare mot första bästa picknickställe; valet föll på kvarnen vid Trosaån som hade en inbjudande pittoresk scen vid den smala men ändock oerhört brusande forsen.

På sittbänken vid forsen åt vi massäcken och jag kände mig plötsligt oerhört sentimental. Jag uttryckte min tacksamhet för att min dotter följt med på den spontana resan, även om jag inte behövt övertala henne. Det är inte alls samma sak att äta friluftsmåltider ensam, såvida inte man släppts av med fallskärm från ett nedsläckt flygplan och landat bakom fiendens linjer – då är man bara tacksam över att vara ensam människa på platsen och inte ens hör något hundskall.

Visst krävs det en del anpassning från min sida. Dotterns respons på intrycken handlar oftast om att de miljöer vi ser skulle kunna passa till ett s.k. ”sweet lolita meet up”, och åtminstone för Trosas del kan jag nog instämma med det förslaget. Den relativt oförstörda stadskärnan får en att förvänta sig att lilla Madicken kommer springande längs de kullerstensbelagda gatorna. Och ett gäng unga damer iförda klädesplagg som anknyter till både rokoko och victoriansk klädesera skulle sannerligen göra sig fint i denna miljö som behållit anor från förra sekelskiftet (Trosa växte ju till sig som semesterort för stockholmsborgarna från 1880-talet). Visserligen är ”lolita” en japansk subkultur, men jag tror inte att någon skulle ta anstöt av att de besökte detta vackra turistmål med sina lika vackra kläder och placerade sig på Marsipangårdens café i någon timma.

Medan jag och dottern vandrade genom gamla Trosa kände jag gång på gång att det är i denna miljö jag hör hemma. Klassiskt och civiliserat. Eller för att översätta det i mer påtagliga termer; ålderdomlig men vårdad karaktär på bebyggelsen och inget klotter eller några sönderslagna busshållplatser. Inga grabbgäng utanför butikerna som blänger lömskt mot förbipasserande. Om någon tvingade mig att byta in mina två ungkarlslyor i söderförort mot en trea i Trosa eller ett gammalt 1700-talshus på tvärgatan från Trosaån så skulle jag inte beklaga mig under många minuter.

Den dag jag kan försörja mig med hjälp av tangentbordet skall jag nog på allvar överväga en sådan flyktplan…

Hälsar eder Peter Harold

Om Peter Harold

Libertariansk skribent och författare. Driver den libertarianska bloggen "Skrivarens Blogg".
Detta inlägg publicerades i Privat, Stadsliv. Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Snabbvisit i Trosa

  1. Stig Olsson skriver:

    Mmmm… låter rent idylliskt 🙂

    Jag skulle nog också ta emot ett sånt erbjudande!

  2. Hans skriver:

    Trosa…det var längesedan nu. Jag måste närma mig hustrun i ärendet. 🙂 Skämt åsido, jag går igång på städer likt Trosa och Nora. Kanske för att det motsvarar mina nationalromantiska ideal, eller för att jag är småborgerlig. Lever för övrigt i k-märkt område med idel faluröda små hus i det nationalistiskaste av landskap. Och jag har en cab….

    • Peter Harold skriver:

      Nora är också en sån där idyllisk småstad – i vart fall som jag minns den från min barndom. Vi brukade åka dit, äta glass och titta på ångloket. Annars så är granntätorten Lindesberg till det yttre också en charmig stad med en nästan oändlig gata med butiker som inte tillhör storkedjor. Och med utsikt mot den vackra Lindesbergssjön. Jag har noterat att småstäderna måste ha en viss distans och närhet till storstäder, det är detta som gör dem levande. Åker jag flera mil norrut och kommer till ställen som Riddarhyttan eller Skinnskatteberg försvinner glansen och charmen. De ligger för långt bort från det som ger samhällena puls.

      Jag hoppas få se hur det förhåller sig i norra änden av landet nu i sommar.

Du är välkommen att kommentera inlägget! Jag tillämpar yttrandefrihet, men du tar givetvis ansvar för det du skriver. Reklam åker dock i runda arkivet.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s