Söndagskrönikan: Sill, cider och ett land där midsommarstången och mycket annat hamnat på sne.

Bästa läsare!

Sådär, nu har väl herr och fru Pettersson, Lundström och jag dansat färdigt kring midsommarstången och avslutat årets töntiga tradition…

Jo, för all del. Mona Sahlin kan ha rätt i att många svenskar tycker att det känns töntigt att vara vuxen och skutta som en groda kring majstången. Men att hela midsommarfirandet och svensk kulturtradition skulle bära töntstämpel, det kan jag inte hålla med om. Lite bakgrund; det här är vad hon sade i en intervju med turkiska ungdomsförbundet 2002:

sb sahlin euroturk

Faktum är att jag tyckte att det var helt lagom att bara läsa Sahlins lösrykta elva år gamla citat om att ” – Vi har midsommarafton och sådana ‘töntiga’ saker” eftersom det är ett så typiskt Sahlinskt uttalande, och man kan ruska avfärdande på huvudet. Hon har bara otur när hon pratar, så är det.

Men när man sätter det här citatet i kontext med resten av hennes utsaga blir det faktiskt värre. Invandrargrupperna har spännande kultur, en identitet, en historia och någonting som binder dem samman. Vi svenskar däremot har ingen egentlig kultur – som Mona Sahlin kan komma på ens vid närmare eftertanke – förutom ”våra värderingar om demokrati, telerans och respekt för tjejers villkor och rättigheter”.

Visst, Sahlin har rätt i att svensk samhällskultur bygger på att vi värderar demokrati och tolerans, dock inte enbart för tjejer utan faktiskt för alla oavsett kön (och det finns minst två av dem, eventuellt fler enligt vissa…). Möjligtvis är det väl lite si och så med respekten mot oss svenska medelålders heterosexuella vita män, men det får vi bjuda på. Ja, kanske är det en del av den typiska svenska kulturen att vi män skall utgöra den enda försvarslösa hackkycklingen i samhället? Alla andra har det sämre än ni vita medelålders heterosexuella män, så håll käft…, är den allmänna andemeningen.

Nå, jag skall inte göra mig till en ny Pär Ström – det var inte ens roligt för originalet att vara Pär Ström efter alla hatkampanjer som radikalfeministerna ägnade sig under ackompanjemanget av applådåskor från Sveriges Radio och SVT ute på Gärdet.

Men hur kan det komma sig på att vi i Sverige är så dåliga på att identifiera vad som är vår kultur? För när en svensk integrationsminister – och sedermera även partiledare för Sveriges största riksdagsparti Socialdemokraterna – inte kan komma på vad svensk kultur är trots upprepade frågor, då måste det råda kulturell skymning över hela landet, ända från Smygehuk till Treriksröset?

Eller är det så – om vi nu låter tanken leka fritt och farligt – att det finns en svensk kultur, en svensk identitet och en svensk historia som binder oss samman? Som ägare av Carl Georg Starbäcks ”Berättelser ur svenska historien” i elva band vet jag att vi åtminstone fram till mitten av 1800-talet har en svensk historia. NÄR denna historia började vara svensk kan alltid diskuteras, och jag hörde någon nämna att Sveriges historia inte började förrän 1523 när vi blev en självständig nation. Jag personligen håller inte riktigt med, för enligt denna tes skulle ju t.ex. Estland inte ha existerat mellan 1944-1991 och därmed ha ett hopp i sin historia. Och att säga detta till en estländare skulle jag inte rekommendera. Ifall Sverige inte fanns före 1523 – vad fanns då här före dess? Jag lämnar den frågan obesvarad med ett sarkastiskt leende på mina läppar…

Nej, jag tror att svaret på frågan om vad som är svensk kultur finns att få bl.a. hos ett antal människor i min bekantskapskrets som inte är födda här. Jag skulle förvisso kunna avsluta detta blogginlägg rakt av med en länk till Wikipedia där det finns en hel sida under rubriken ”Kultur i Sverige” – tips till Mona Sahlin! – men väljer att fortsätta några rader till (dessutom vet ni vad jag tycker om Wikipedia som källa). Vad dessa vänner gett uttryck för tycker jag har relevans till vad som sker med ett land som saknar en tydlig bild av sig själv.

Saken är den att under de sista två månaderna har jag hamnat i flera upphetsade samtal med invandrade vänner. Jag skall för all del erkänna att jag varit lugn, om än på gränsen till generat besvärad, under dessa samtal. Jag har försökt förklara så gott jag kunnat, nästan på gränsen till political correctness. Mina invandrarvänner kan nämligen inte förstå att svensk polis varit så tillbakadragen under de frekventa förortsupploppen sistlidna månad. ” – Jag behöver min bil till jobbet, jag vill inte riskera att den blir uppbränd av några jävla ligister. De skall sitta i fängelse, inte springa omkring och sätta eld på saker och ting”, sade min vän från Turkiet. ” – Nej, de skall ut från landet”, sade min vän från Grekland. Vännen från det forna Jugoslavien (jag vågar inte gissa vilken delrepublik, det kan vara känsligt) förklarade att han såg ett gäng skolgrabbar hålla på att vandalisera (boende i Akalla), men han kunde inte ingripa av rädsla för att bli av med sitt väktarförordnande. Envarsgripande medges endast om gärningsmannen kan dömas till fängelse, och det är ju hundratals år sedan 14-åringar hamnade i fängelse, vare sig de förtjänade det eller ej. Så allt han kunde göra vara att skälla på dem och se dem ge honom fulfingret innan de sparkat sig trötta och vandrade vidare.

Turken, greken och juggen har själva en gammal och måhända inaktuell bild av Sverige (de är alla medelålders och har bott här sedan 1980- och 1990-talet). Det som var typiskt svenskt enligt dem var att man kunde lita på tingens ordning. Svenskar tar ansvar för sig och är rättvisa. När man kontaktar en myndighet kan man räkna med objektivt bemötande, och behöver inte lägga ett visst belopp i kuvert som skjuts diskret över skrivbordet. Grekens svenska grannar insisterade på att han skulle äta middag hos dem och visa dem sina förmågor i köket när han flyttade hit – det är tecken på svenskars tolerans och människokärlek. Jugoslaven noterade med förvåning hur lätt det var att skaffa sig utbildning och jobb medan turken däremot känner att han hamnat mellan två olika identiteter, och numera gillar han inte någon av dem. När han med yviga gester gett uttryck för sina åsikter och jag svarat att jag i stort sett delar hans uppfattning så levererar han domen: ” – Ni svenskar är så snälla att ni tolererar till och med de som är intoleranta. Det är vad som hänt där jag bor.”

Det är uppenbart att midsommarstången står snett, om vi nu skall låta denna forntida fallossymbol få symbolisera den töntiga svenska kulturen som inte finns, eller som finns men förnekas. Det är synd. Den borde stå rakt upp.

Sverige är ett land där kulturen under alla tider varit mottaglig för influenser från omvärlden. Vad som är avgörande är att man väljer dessa influenser med omsorg, och valet sker både på individuellt plan och via regeringsmakt. Vi har ett lutheranskt religiöst arv, men när man studerade hur många som är religiösa i Sverige fann man att 85% av befolkningen inte är det. Den siffran är från 2005 och kan ha förändrats. Inte för att det blivit fler troende kristna, utan därför att… ja, ni vet. Under 100 års tid har den svenska kulturen alltså präglats av en sekulär praktisk-filosofisk åskådning. Vi har under samma tid utvecklat ett jämlikhetstänkande som inte bara handlar om kön utan också nationalitet. Under 1900-talet var detta ett vinnande koncept som förde Sverige till toppen av den globala välståndet. Sedan dess…

…har vi inbillat oss att vi är kvar där. Men så är inte fallet. Att den offentliga illusionen om Sverige som ett av världens bästa länder på jorden lever vidare får vi nog tacka medierna för. Aldrig förr har det varit en så himmelsvidd skillnad mellan den bild som presenteras i radio, TV och press och den verklighet som människor lever i. Och aldrig förr har det varit så lätt att se genom den offentliga lögnen – under förutsättning att man känner till alternativa medier. Och lögnen består i att tryggheten är en statisk faktor som fortlever genom statens välgärning och godhet.

I själva verket lever vi i en brytningstid – igen. Sverige har plockat upp många nyttiga influenser från vår omvärld under de gångna epokerna, och det mesta tyder på att vår läggning i den frågan inte förändrats. Därför kan vi utgå från att Sverige om 25 och 50 år inte kommer at se ut som idag. Men det är nu vi kan välja ifall influenserna skall vara möjligheter eller risker. För att kunna välja rätt krävs en förutsättningslös och fri debatt om detta. Men det har vi inte idag. Idag handlar samtalet enbart om ”möjligheterna”, men ignorerar totalt ”riskerna”. Och vi bryr oss inte heller om att diskutera ifall vi skall acceptera ”radikala” förändringar eller gå framtiden långsamt till mötes med varliga steg. Det enda vi får höra är att målet är ökad tillväxt. Av vad?

Medan vi låter bli att fundera på den saken och anförtror samhällsutvecklingen till journalistkåren i Södermalm noterar jag att ICA fortfarande säljer ”Pärondryck av ciderkaraktär, alkoholfri” med kapsyler som kräver en arsenal av verktyg för att kunna öppnas. Hur kan det komma sig att konkurrenten Herrljunga kan göra kapsyler som är lättöppnade – och dessutom brygga en cider som smakar betydligt bättre än ICA:s blask när man sköljer ner sillen?

 

Hälsar eder Peter Harold

Om Peter Harold

Libertariansk skribent och författare. Driver den libertarianska bloggen "Skrivarens Blogg".
Detta inlägg publicerades i Demokrati och frihet, Historia. Bokmärk permalänken.

10 kommentarer till Söndagskrönikan: Sill, cider och ett land där midsommarstången och mycket annat hamnat på sne.

  1. ÅMÅL skriver:

    När det gäller vår historia rekommenderar jag bloggen ”Bengans historiasidor”
    wadbring.com/historia/index.htm

    Hur kunde en 0 som Mona Sahlin komma så långt i karriären?
    Skvaller jag hört från en initierad källa:
    hon var som ung en älsk¤¤¤¤¤¤ till Olof Pa¤¤¤
    Det vore intressant om någon som vet bekräftade/dementerade detta!

    • Peter Harold skriver:

      Det var en fruktansvärt snygg hemsida, den där ”Bengans historiasidor”. Jag älskar bokryggarna – precis så jag vill hämta information! Tack för tipset! 🙂

      Vad gäller Mona Sahlin och Olof Palme är det känt att han var förtjust i kvinnor, men han måste ha varit förtvivlat kåt för att vilja ha nuppat Mona Andersson eller vad hon nu hette. Fast visst, möjligheten finns. Det finns ju stunder då man själv varit glad i vissa människor och kunnat offra ena handen… nåja…. för at få komma till. Men under alla omständigheter måste Palme ha bonkat på Anna LIndhs mamma innan han satte på lilla Mona. Om hans vilja fanns är det säkert möjligt att det hände; jag har inga skäl att tro att hon höll benen i kors ifall han uppvaktade henne. Detta inte sagt för att vara elak mot henne.

      • ÅMÅL skriver:

        Ja, men…. om detta var skälet till att Mona Sahlin blev ordförande i Soc.d. då är det mycket illa ställt med Sverige!

        Anna Lindhs mamma….(?)
        Hhmm…. är det orsaken till AL´s maktposition?
        Hur korrumperat är det egentligen?

        Jag halkade in på Bengans historiasidor när jag letade efter något annat. Det är jag glad för. Alla som jag leder in dit tackar 🙂

        • Anna Lindhs mor arbetade på den socialdemokratiska kursgården Bommersvik, och Palme ver frekvent gäst där. Året efter föddes Anna Lindh. Det kan vara tillfälligheter. Med lite DNA-tester kan man nog få reda på sanningen. Polisen har ju blod från båda två i sina arkiv…

  2. Thomas skriver:

    Dricker du verkligen cider till sillen? Det verkar inte det minsta gott! Finns det verkligen inget annat alkoholfritt alternativ? Vatten?

    • Peter Harold skriver:

      Jag säger som Falstaff fakir: Vatten är ett farligt gift, som omger Visby stift. 🙂

      As a matter of fact är jag värdelös på att komma ihåg citat, men just detta sitter hårt i min hjärna. 😉 Hittade någonting som hette Gravenstein eller något liknande, det var gott. Annars är det must som gäller. Men nu har jag vara en enda flaska påskmust kvar, och det känns vemodigt att öppna den. Fast den mår nog inte bra av att lagras så värst mycket längre.

      • Thomas skriver:

        Must är gott till sill, en favoritdryck till jul och påsk men till midsommarsillen har jag alltid druckit annat. Ju äldre jag blir, desto rigidare blir jag, både i kroppen och avseende traditioner. Mina traditioner alltså.

  3. anna skriver:

    Jag blev snodd på min väska en gång. Eftersom de enda jag sett på stället som jag kunde misstänka hade snott den, och som misstänkt försvunnit alla på en gång- gjorde jag som de själva hade gjort. Tog kontakt med en kille som jag visste kunde fixa de. Fixare kan bara fixas genom andra fixare. Staten är ingen bra fixare. Men det hade de kunnat vara om de hade personlig anknytning. Vilket de hade haft om kvarterspolisen funnits kvar.

    • Peter Harold skriver:

      När staten har förmåga att ”fixa” saker gör den det främst för att gynna sina egna intressen. Det spelar ofta ingen roll ifall staten heter USA, Sovjetunionen eller Sverige. Förr eller senare – oftast förr – är det någon makthavare som anser att HAN/HON ÄR staten…

Du är välkommen att kommentera inlägget! Jag tillämpar yttrandefrihet, men du tar givetvis ansvar för det du skriver. Reklam åker dock i runda arkivet.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s