Har vi hittat rätt kvinna/man för jobbet?

Bästa läsare!

Jag fick en fråga om vad vi skall göra åt krisen i den svenska skolan, medan vi åt lunch på jobbet. Eftersom jag inte fick mer än en halv minuts betänketid på mig så avstod jag från att svara. Förmodligen börjar jag bli gammal och seg, men faktum är att jag på senare år blivit allt mer beroende av att få tänka lite först innan jag svarar. Vilket är synd eftersom jag ju därmed ägnar mig åt någonting som är totalt överflödigt; varför säger jag bara inte reflexmässigt ” – Mer ordning och reda i klassen och hårdare linjaler!”. Förmodligen skulle min utfrågare nöja sig med det svaret. Och bäst av allt: mitt svar saknar all betydelse.

Men eftersom jag ändå låtit frågan komma in i min skalle är det svårt att bli av med den. Förutom mer ordning och reda i klassen och hårdare linjaler kom nästa idé under tänkande tystnad medan sista tuggan svaldes; katedern måsta upp på podiet. Inte metervis, men alltnog två eller tre decimeter över klassrumsgolvet. Jag har sett (på TV) klassrum som är möblerade som vardagsrum. Det sägs att man gjort så för att eleverna skall känna sig som hemma (studierna sker i soffor med mp3-spelarna pluggade i öronen). Visst, jag vet att när man är yngre än 20 är det hur lätt som helst att sitta med knät mot hakan i en lutande ställning, eller annan kroppsställning som hånar gravitationen. Och jag tvivlar inte en sekund på att denna miljö är behaglig för en elevgrupp som har disciplin och respekterar ordningen. Men alltjämt behövs det till och från katetederundervisning i samband med genomgångar och provskrivningar. Och där kan en lärare styra upp sin klass från en position som har bra sikt över hela klassrumet. Även om SVT visar cozy klassrum så är det ett faktum att vissa elever inte kan vistas i möblerade rum. Läraren skall säga ifrån redan när den första eleven räcker över sin lilla skvallerlapp; att agera först när halva klassen varit involverad i postutdelningen och stört alla är försent. Läraren skall säga ifrån när det tisslas och tasslas i bakersta bänkraden; att vänta tills hela klassen sorlar är försent.

Detta var min syn på ordningen. Den kan man inte reglera i någon skolförordning eftersom det finns ett brett spektrum av studiemotivation hos eleverna, och det kan vara stor skillnad från klass till klass. Vissa elever skulle behöva kedjas och ges elchocker, medan andra mycket väl skulle kunna sitta i vardagsklassrummet halva dagen och utföra en hel skoldags arbete. Det man måste förstå är att konceptet one size fits all inte fungerar. Det fungerar inte i det civila livet, och följaktligen kan det inte fungera i skolan heller. Läsaren förstår här att jag därmed är en uttalad motståndare till den socialdemokratiska (socialistiska) synen på att skolan skall likriktas. Man kallar det för ”jämlikhet” och ”rättvisa”, något som är en cynisk utopi eftersom man måste vara dum (eller sosse) för att tro att alla människor kan formas i en och samma mall och få samma egenskaper. Det är snarare så att man skapar en orättvisa genom att tvinga alla att följa samma utbildningsmetod och läroplan.

Men åter till att lösa krisen i skolan. Efter lunchen satte jag mig för att läsa lite om krisen i skolan. Det blev väldigt lite eftersom lunchledigheten led mot sitt slut. Jag ville i första hand ta reda på ifall svensk skola ö h t befinner sig i kris. Det är ju alltid bra att kolla ifall det finns en anledning till att börja fundera på problemlösning; annars brukar ju politiker vara flitiga med att vilja lösa problem som inte ens existerar (annat än i deras egen sinnevärld), och sånt vill inte jag pyssla med. *föraktfull fnysning*

Jodå, Institutet för Näringslivsforskning kvitterade min förfrågan på Google; krisen består i betygsinflation och brist på likvärdighet i betygstilldelning samt en massflykt från läraryrket. Gott, då vet vi det, att det är kris i den svenska skolan. Sedan har ju jag till och från bloggat om svenska elevers sjunkande kunskapsnivå enligt internationella undersökningar (OECD). Så skulle den svenska skolan inte vara i kris så kan vi i vart fall vara överens om att utvecklingen på många sätt går åt fel håll. Begreppet kris skulle ju annars vara tillämpligt när det saknas skollokaler, när det inte finns lärare eller eleverna av olika skäl förvägras eller vägrar gå till skolan. Typ som i något afrikanskt land som drabbats av inbördeskrig (eller en svensk förort där skolorna sticks i brand). Besynnerligt nog kan de i Afrika bedriva undervisning trots kulhål i väggarna och en toalett som består av en grop i marken bakom den hyfsat minröjda ”skolgården”. Här i Sverige blir det ju skyddsstopp när rökarna måste stå utomhus och bolma….

Ja, det är ett problem för myndigheterna att genomsnittsnivån för betyg stiger och skapar en slags inflation. Notera min betoning på ”problem för myndigheterna”: Det är de som vill ha elevernas betyg fördelat statistiskt korrekt. Vilket väcker en del frågor hos mig. Ponera att eleverna gjort sig förtjänta av alla sina MVG. Skall Skolöverstyrelsen (ja, jag använder detta förlegade namn med allt hån jag kan uppbringa från djupet av min galla) sänka ett visst antal elevers betyg bara för att vi inte skall få för många MVG i den nationella statistiken? Eller ponera att det plötsligt inte finns elever som kan prestera för MVG; skall man välja ut en viss andel av de som ligger närmast betyget och ”flytta upp” dem på betygsskalan för att slippa den statistiska avvikelsen? Nej, självfallet måste kunskap värderas enhetligt och betygen sättas rättvist. En skola med många duktiga elever måste ha procentuellt fler MVG än en skola där eleverna inte kan läsa, räkna och skriva och tillbringar dagarna med att klättra på väggarna och knäcka vikarier. Logiskt. Betygsinflation är bara ett problem om betyget sätts på felaktiga grunder (t.ex. att en skola vill bättra på sitt anseende).

Sedan till betygens likvärdighet. Där har vi ett annat fel. Vårt betygssystem – som har en direkt relation till den statliga Läroplanen – utgår från att alla elever utbildas på samma sätt. Och de kanske de görs idag. Och där har vi felet. Likvärdigheten i läroplanen är likritning. Alla elever i grundskolan utbildas mot samma mål, nämligen att kunna fortsätta med studier i gymnasieskola och sedan högskola och universitet. Vad man inte uppmärksammar är att vi fått en verklig inflation på akademiker (som fyller väntrummen hos Arbetsförmedlingen). Högskolorna och universiteten blir en förvaringsplats för en massa människor som frivilligt eller framför allt ofrivilligt inte kommer ut på arbetsmarknaden. Trots sina ”fina” akademiska studier kan de inte omvandla sina kunskaper till något som arbetsmarknaden efterfrågar. Denna omständighet måste räknas in i skolväsendets kris (slöseri med offentliga medel).

Nu är det inte ett rättvist exempel att utgå från sig själv, men jag har formellt sett bara utbildat mig till bilmekaniker. Trots det har jag aldrig arbetat som bilmekaniker utan ägnat större delen av mitt yrkesverksamma liv åt att arbeta som statstjänsteman med ansvar för handläggning, utredning, strategi, budget, kvalitetskontroll och inom det privata med konsultuppdrag inom säkerhet. Och detta utan någon som helst akademisk examen (därmed inte sagt att jag inte studerat mina ämnen). Med några få års undantag som ungdomsarbetslös har jag jobbat sedan jag var 18. Min begåvade syster har däremot studerat inom en massa olika ämnesområden på de flesta nivåer och har hittills inte haft en enda fast anställning (och inte många fler tillfälliga). Och detta trots att hennes betyg varit bra mycket bättre än mina i grundskolan. Men jag nämner detta exempel eftersom jag tror inte att utbildning är hela svaret på hur vi skall få dagens elever att bli morgondagens skattebetalare. Jag – och även min likaledes bilmekanikerutbildade bror som arbetar som ”oexaminerad” systemtekniker på någon svensk myndighet – har inte nött skolbänken mer än nödvändigt. Samhället har inte för vår skull förstört en så pittoresk statsdel som Gåsmyrevreten i Västerås för att smälla upp ett skrytbygge kallat Mälardalens Högskola (faktum är att området vid Gamla Hamnen passat mycket bättre, så hade de vackra villorna fått stå kvar i den prunkande trädgårdsstaden).

Jag kan också notera att jag inte någon gång blivit ombedd att uppvisa mina betyg från skolan när jag varit på anställningsintervju. Och även här har vi ju en motsägelse i kritiken om betygens likvärdighet; jag har mina betyg graderade i skalan 1-5. Någon som är yngre än jag har betyg graderade mellan IG-MVG. Och min dotter får bokstavsbetyg, precis som de som nu börjar gå i pension. Om betyg skall vara likvärdiga måste våra politiker sluta byta betygssystem titt som tätt. Eller ännu hellre, sluta låtsas som att betygen har en absolut relevans för verkligheten utanför skolvärlden.

Det faktum att arbetsgivarna trots allt lyckas rekrytera personal fastän betygen är ojämförbara och felvärderade talar för att betygen inte alls är A och O vid en tillsättning. Betygen är faktiskt mest intressanta för eleverna själva (och deras föräldrar). Arbetsgivaren har vid rekryteringen en rad andra parametrar att ta hänsyn till när de frågar sig ifall de anställer rätt kvinna eller man. Och vi ser allt mer att arbetsmarknaden efterfrågar kunniga specialister och inte medelmåttiga generalister. Dessvärre tycks våra politiker vara mest förtjusta i att göra oss till det sistnämnda. Och på köpet glömmer man bort att skapa förutsättningar för att personer med ringa studiebegåvning skall kunna skaffa sig en bra framtid. Jag efterlyser en kursändring där politikerna slutar betrakta Sveriges alla elever som blivande högskolestudenter, och istället anpassar skolan så att dess elever kan ta sig ut på arbetsmarknaden i ett tidigt skede. Bättre att de genomlider ungdomsåren med låglönejobb istället för att de drar på sig överflödiga studieskulder och bidragsförsörjs. Det i sin tur kräver att arbetsmarknaden får möjlighet att skapa en efterfråga på ungdomar som bara har betyg i ett fåtal ämnen eller inga alls. Och med detta hamnar vi i nästa krisämne…

Hälsar eder Peter Harold

Om Peter Harold

Libertariansk skribent och författare. Driver den libertarianska bloggen "Skrivarens Blogg".
Det här inlägget postades i Politik. Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till Har vi hittat rätt kvinna/man för jobbet?

  1. Peter Lindström skriver:

    Visst ligger det mycket i vad du skriver. Då jag gick på gymnasiet i början på 70-talet hade vi en kille i klassen som var riktigt duktig på tjejer, men det var i stort sett det enda han kunde. Vi andra hjälpte honom igenom gymnasiet, ingenjörsutbildning med inriktning på elektronik, därefter fortsatte några av oss med universitetet. Vår vän började arbeta på ett stort svenskt telekomföretag där han snabbt genom sin charm och allmänt trevliga sätt steg i graderna. Han var fullt medveten om att han inte fattade ett smack av vad han jobbade med men begrep också att ägna sig åt mingel, intriger och social klättring i stället. Han har gjort en vacker karriär inom företaget och är nu den i särklass bäst betalde av alla oss som träffades vi senaste klassträffen. Några av oss startade företag, andra blev vanliga familjefäder med ordinära jobb och några gjorde akademisk karriär. Vår vän med de sämsta studieresultaten men de bästa sociala egenskaperna har vunnit racet om mest pengar och status inför pensioneringen. Numera föreläser han om vikten av human resourses, fortfarande utan att ha en aning om vad han pratar om men med pondus och charm, direkt från manus. Så visst är skolbetygen och de kunskaper som lärs ut i skolan av mindre betydelse i yrkeslivet. Jag anser det vara näst intill tortyr att tvinga de elever som inte har läshuvud att genomlida 12-13 år i skolan. Att många av dem blir utslagna, kriminella och bittra på samhället är självklart, vidare har de uselt självförtroende och betyg efter skolan, en väl utstakad väg mot tragedi både för dem själva och samhället, allt byggt på iden om att vi alla har identiska förutsättningar då vi föds.

    • Peter Harold skriver:

      ”Jag anser det vara näst intill tortyr att tvinga de elever som inte har läshuvud att genomlida 12-13 år i skolan.”

      Jag håller definitivt med dig. Varje gång jag skall gå på utvecklingssamtal i min dotters skola (som är gammal och sliten och inpyrd av fotsvett och kräkbonvax) så får jag världens ångest. När jag försökte föreställa mig själv som elev där fick jag en panikattack. Jag är så lycklig över att min dotter har förmåga att uthärda.

  2. oldman94 skriver:

    Så sant skrivet Peter!

    Lite kommentarer:
    – kunskapsrelaterade betyg
    I en kunskapsrelaterad skola kan alla få MVG och kraven är för låga eller ifall kraven är för höga får ingen mer än VG (eller motsvarande)
    – statiska betyg
    Betygen sätts efter en fördelningsprincip, dvs normalfördelning, i en grupp på 30 typ 2 st 1 (lägst) 2 st 5 (högst) 7? 2+4 summa 10 elever samt betyg 3 resten dvs 16?

    MEN i vilken grupp används denna statistik? Klassen, skolan, kommunens skolor länets skolor ELLER landets skolor.

    De centrala proven användes då på riksnivå, kanske inte alltid helt relevanta till den undervisning som bedrevs men iaf.
    Nåväl vissa klasser fick ganska höga betyg medan andra fick ganska låga….dvs det fortsatta urvalet kunde göras utan inträdesprov eftersom man fick ett mått på varje elev…..EN skola i ett område i stockholm hade elever som bestämde sig att få bra betyg så i enlighet med regler som fanns på en riksstatistik så jobbade alla på….alla i klasserna fick MVG i alla ämnen helt rättmätigt…..MEN då tog det HIH!!! och så kvoterade man så att även om en skola have bara MVG så kunde inte skolan totalt ha mer än enligt den tidigare statistiska 2—-2 eller möjligtvis något mer…dvs ”dåliga” elever från andra skolor fick förtur framför ”bra” elever från andra skolor….

    dvs i ett konkurrenssamhälle så kan man inte både tävla och kvotera….man kan ju i förlängning lotta ut betyg och sedan tro på det du säger….

    En undersökning som gjorts, för länge sedan i en högskola i stockholm gav för handen att betyg från gymnasiet korrelerade väl med grundskolans betyg…..högskoleresultaten korrelerade väl med gymnasiebetygen,,,MEN låg korrelation mellan resultat i arbetslivet med högskolebetygen…..

    Det är inte lätt med utbildning om man inte vet vad man vill uppnå dvs vart man är på väg?

    Då kan man ju göra precis hur som helst……..ja om var och en är sin egen lyckas smed förstås…..eller så kan man fokusera på ”the vital few” och låta fallenhet och begåvning och bakgrund osv osv ha en påverkan…..bättre att låta alla utvecklas i sina områden än att ”bromsa” de duktiga i vissa områden för att få jämlikhet….

    • Peter Harold skriver:

      Absolut, jag tycker det är en skam att politikerna strävar efter att alla skall vara lika ”dåliga” istället för att tillåta skillnader. Man behöver inte vara en dålig människa för att man är värdelös på att snickra och räkna matematik, och bara en hejare på att rita figurer, eller vice versa.

      Men det är inte bara politikerna som har ologiska attitydproblem: I vissa skolor är det till och med fult (bland eleverna) att vara duktig.

  3. oldman94 skriver:

    Jooo…..jag har erfarit detta!

Du är välkommen att kommentera inlägget! Jag tillämpar yttrandefrihet, men du tar givetvis ansvar för det du skriver. Reklam åker dock i runda arkivet.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s