Nej Aftonbladet, Ça Ira är INTE en rockopera!

Bästa läsare!

Aftonbladets ”Rocksektion” skriver om den forne Pink Floyd-medlemmen Roger Waters uppsättning av ”Ça Ira” tillsammans med Göteborgs symfoniker med rubriken ”Waters skrev fyllebrev på servett – blev rockopera”. Artikeln är signerad Anton Assarsson och min kvalificerade gissning är att han aldrig hört en enda takt ur verket. Det är ingen rockopera. Det är en opera. I tre akter. Ingen rock.

Vissa brottstycken är förvisso lånade från Pink Floyds katalog, men det finns inte en hel låt återgiven från något av Pink Floyds klassiska skivalbum. Inte ens texten har med rock att göra. ”Ça Ira – There is hope” är en opera som utspelar sig under franska revolutionen, baserad på ett libretto som skapades av makarna Étienne och Nadine Roda-Gil som dock aldrig hann höra det fullbordade verket på engelska innan de dog med några års mellanrum. Dock var bägge i livet när den första versionen på franska var färdigskriven 1989. Men denna spelades aldrig in för skivutgivning, utan det dröjde till 2005 innan verket kom i engelsk version med Bryn Terfel, Paul Groves, samt Ying Huang som vi skall få höra i detta smakprov från stycket ”Honest bird, simple bird”:

Musikaliskt hör vi som sagt vissa lån från Pink Floyd och framför allt Roger Waters egna alster på album och filmmusik, men man hör också influenser från Tchaikovsky, Schubert, Wagner och övriga klassiska mästare som ligger i Waters skivsamling. Han råkar nämligen vara väldigt förtjust i klassisk musik. Vilket även jag är. Jag gillar Pink Floyd också. Det har dock inte Roger Waters alltid gjort, som bekant…

”Ça Ira – There is hope” har självfallet fått draghjälp av att Roger Waters kommer från Pink Floyd. Men det är ett alster som för en lyssnare av klassisk musik står stadigt på egna meriter. När jag åker utomlands ensam med bilen brukar jag se till att packa ner detta dubbel-album (egentligen ett trippelalbum eftersom det åtminstone i min förstautgåva medföljde en DVD).

Undrar för övrigt vilket tillstånd Aftonbladets Anton Assarsson befann sig i när han tecknade ner sin artikel i Aftonbladet på en servett….?

Hälsar eder Peter Harold

I mediebruset om Ca Ira:
GP, Pravda Sweden,

Hela Ca Ira live (på Malta?) men inte med originalensemble:

Om Peter Harold

Libertariansk skribent och författare. Driver den libertarianska bloggen "Skrivarens Blogg".
Det här inlägget postades i Musik. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Nej Aftonbladet, Ça Ira är INTE en rockopera!

  1. Kinks skriver:

    Oj då.

    Den artikeln läste jag igår (tror jag, förlåt min trötthet och noll koll) och reflekterade inget nämnvärt över den. Men kan tänka mig då att du som är bättre insatt i Pink Floyd, deras medlemmar och inte minst musiken, höjde på ett ögonbryn eller två. Det är väl inte första gången någon på AB skriver något som det inte har någon susning om egentligen. Voffö gör de på dette viset jämt?😉

    Som du vet lyssnar jag själv väldigt mycket på musik (och har en rätt så bred smak) och även om min uppväxt i stora delar var mest tragisk så hade jag två ”föräldrar” på vardera håll som alltid spelade musik i hemmet.Det har gett mig en stor tröst genom åren och ett slags hopp om att allt kommer att bli bättre. Minns att min mamma brukade lyssna på Pink Floyd ,men själv har jag aldrig gett mig tid att riktigt lyssna igenom deras musik på allvar. Det gick väl en dokumentär för inte så attans länge sedan (alltså jag och mitt minneskort där uppe, herreminje!) på svt om Pink Floyd. Väldigt intressant och så fick jag ju veta att en av låtarna som jag gillar med gruppen (have a cigar) inte sjungs av någon av originalmedlem men den var väl skriven ändå av just Roger Waters..?

    Eller så är jag kanske lika snurrig som han på AB.

    Men hur som helst så måste jag rusa med ungar till dagis nu och sen ut i motionsspåret!

    • Peter Harold skriver:

      Nejdå, inget fel på ditt minneskort, och ”Have a cigar” har blivit en av mina favoritlåtar på senare år. Roger Waters sjöng visserligen in den i studion men var inte riktigt nöjd. Gitarristen David Gilmour gjorde ett försök, och sen mixade de den som duo, men de blev inte nöjda. Gilmour bjöd in rocktrubaduren Roy Harper som jobbade i studíon intill, och denne tackade med förtjusning ja. Roy harper är en av de äldre i kretsen och har influerat flera av de kända rockartisterna, och här ikläder han sig rollen som den girige skivbolagsdirektören när han bjuder det unga bandet på cigarrer och inte ens begriper vilka de är ” – Oh, by the way, which one’s Pink?”.

      Jag tycker det var en lysande idé av Pink Floyd att låta Roy Harper sjunga. Lysande idé att springa ut i motionsspåret också, hade jag kondition skulle jag göra det också eftersom det är så osannolikt härligt väder ute nu (hoppas att solen skiner hos dig också).🙂

      Ja, just det, man springer ju för att få kondition…. det glömde jag. 🙂

Du är välkommen att kommentera inlägget! Jag tillämpar yttrandefrihet, men du tar givetvis ansvar för det du skriver. Reklam åker dock i runda arkivet.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s