Svenska vänstern på 1940-talet – de asylsökande flyktingarnas skräck!

Bästa läsare!

Jag ser att de mest högljudda förespråkarna av en total nedläggelse av migrationskontrollen tillika de mest inbitna kritikerna av polisens efterspaningar på illegala invandrare tillhör den svenska vänstern i någon form (och i någon form av ”svensk vänster” menar jag sålunda socialdemokraterna, vänsterpartiet, miljöpartiet och den autonoma vänstern som argumenterar medelst sten och glasflaskor samt den historiska bokstavsvänstern som numera har färre medlemmar än dagens new age-sekter på grund av skrumplever efter decennier av rödvinspimplande). Deras tes är att alla på jorden har rätt att leva i Sverige och tillgodogöra sig vår välfärd. I ärlighetens namn skall sägas att mina liberala vänner tycker likadant, men de är dock svävande på punkten ”tillgodogöra sig vår välfärd” i det att de har en (van-)föreställning om att all invandring till Sverige ger klirr i kassan.

När det gäller den svenska vänsterns nuvarande vurm för folkutbyte skall vi notera att de inte alltid haft denna generösa inställning till flykting- och asylpolitik. Vi behöver inte gå längre tillbaka än till min morfars ungdomstid. Han flydde under 2:a världskriget från ett av baltländerna. De flesta har hört talas om ”Baltutlämningen” och så även jag. Utan att söka efter fakta – min morfar dog när jag var ung – har jag under alla år grubblat kring varför han blev kvar i Sverige trots att den svenska regeringen efter 2:a Världskriget bestämde sig för att lämna ut de baltiska flyktingarna till Sovjetunionen.

Under min lunch idag passade jag på att fylla ut mina kunskapsluckor kring ämnet.

Det fanns ingen anledning för min morfar att bli utlämnad. As a matter of fact handlade Baltutlämningen om mindre än 200 f.d. soldater och min morfar var inte en av dem. Det är givetvis tragiskt för dessa individer att behöva hamna i Sovjetkommunisternas händer, men det fanns skäl till Sovjetunionens begäran att få tillbaka de som flytt efter Tysklands kapitulation. Paradoxalt nog stod det dock den svenska regeringen fritt att bestämma ifall Moskvas krav skulle hörsammas eller ej eftersom Sverige inte ratificerat det internationella avtalet om utlämning av krigsfångar och flyktingar. Den svenska regeringen under Per-Albin Hansson – först en (S)-ledd samlingsregering med samtliga partier utom Kommunisterna representerade; och sedan 31 juli 1945 enbart socialdemokratisk  – hade kunnat säga nej till Sovjetunionens begäran. Men svaret blev att ja, och märkligt nog bestämde Per-Albin Hansson sig för att även lämna ut de soldater som inte omfattades av det internationella avtalet, eller som Sovjet ens bett om att få!

I modern återgivning av Baltutlämningen får man intryck av att horder med människor skickades till Sovjet där de massakrerades; så är i vart fall mitt okunniga intryck efter 40 år som konsument av svensk detaljfattig television. Riktigt så var det inte i verkligheten. Bortsett från ett antal mycket tragiska självmord bland de utvisade så blev 3 av de mindre än 150 utlämnade baltiska soldaterna avrättade för krigsbrott. 23 fick långa fängelsestraff enligt Wikipedia, och resten blev försatta på fri fot efter några månader. Min morfar, och inte heller de tiotals andra gamla ester och litauer jag känner omfattades av Baltutlämningen. Fast de hade kunnat göra det om de svenska kommunisterna fått som de ville.

Johan Selander har skrivit om Baltutlämningen [1] [2] [3] [4] och riktar ljuset på att hundratalet baltiska soldaters(!) öden uppmärksammats (utan att nämna specifikt att de inte var civila) och mottagit svenska regeringens officiella ursäkter, samtidigt som utlämnandet av tusentals tyska soldater förglöms och aldrig äras återkommande minnesceremonier eller får någon medieuppmärksamhet. Sålunda ser vi i de populäriserade historieartiklarna anklagande artiklar om ”Baltutlämningen” som skall försätta svenska folket i en kollektiv skuld, men sällan samma ömkan för ”Tyskutlämningen”. Som f.ö. aldrig etablerat sig som ett historiskt begrepp i vårat land.

Selander påpekar att – förutom socialdemokraternas intressanta iver att tillgodose Sovjetunionens krav på fångöverlämning – även Vänsterpartiet (som då hette Sveriges Kommunistiska Parti) krävde att omkring 30’000 civila baltiska flyktingar skulle skickas tillbaka till andra sidan Östersjön och den sovjetiska kommunistdiktaturen. Detta ohyggliga krav borde köras upp i plytet på dagens vänsterpartister som anklagar sina meningsmotståndare för rasism och främlingsfientlighet.

Frågan om utlämning av de baltiska soldaterna hanterades i hemlighet av den svenska regeringen och internerna fick inget veta. Till slut läckte uppgifterna ut (bl.a. via Vestmanlands läns tidning) och det uppstod en hård diskussion där socialdemokraterna, arbetarrörelsen och ovan nämnda kommunistparti befann sig på ena sidan och krävde att utlämningarna skulle verkställas, medan de borgerliga i huvudsak var emot. Göteborgs Handels och Sjöfartstidning var (enligt Selander) den enda tidning som även tog de tyska flyktingarnas parti, men med reservationen att frågan om eventuella krigsbrott skulle hanteras person för person. Vilket är enligt mina lekmannaögon folkrättsligt korrekt. GHT kritiserades hårt för detta, och sades försöka bedriva en ”medlidandeskampanj”. Snart sextioåtta år senare är ”medlidandeskampanjer” vardagsmat i pressen. Men sällan av samma befogade skäl som i GHT 1945.

Hälsar eder Peter Harold

LÄS MER:
Svensk Tidskrift: ”När militärbalterna förrådes” (1968)

Om Peter Harold

Libertariansk skribent och författare. Driver den libertarianska bloggen "Skrivarens Blogg".
Det här inlägget postades i Brott & straff. Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Svenska vänstern på 1940-talet – de asylsökande flyktingarnas skräck!

  1. oerdoeg skriver:

    Härligt att fler nätskribenter har uppmärksammat ”Vänsterpartiets” sunkiga historia på flyktingpolitikens område. Någonstans i mitt osorterade bibliotek på cirka 40.000 volymer finns boken ”De internerade balternas tragedi i Sverige år 1945-1946”, skriven av Osvalds Freivalds (bekant namn, inte sant?) och utgiven av Lettiska Föreningen år 1967. En bok som inte är svår att uppbringa på Bokbörsen. Där finns ett utförligt referat av riksdagsdebatterna om de baltiska flyktingarna. Man kan läsa hur Gustav Johansson, kommunistisk riksdagsman och chefredaktör för Ny Dag, dundrade vilken oerhörd risk det vore om 30.000 ”kulturellt främmande balter” fick stanna i Sverige.
    Mer om Freivalds bok, dess mottagande samt ett referat av diskussionen om balterna under 1945-46 kan läsas i det här numret av Svensk Tidskrift från 1968. Östen Undéns sossevisdomar om Sovjetunionen som ”rättsstat” och hur balterna nu måste ”acceptera det nya Ryssland” är alltid lika vidrigt att läsa, likaså högtsdensammes hånande av den ”sentimentalitet” som kommer de landsflyktiga balterna till del. Vad hade Undén sagt om han sett vilket liv hans egna partivänner idag för om så kallade ”ensamma flyktingbarn”?
    http://www.svensktidskrift.se/?p=32063

  2. Ping: Svensk Tidskrift: När Militärbalterna Förråddes Av Den Svenska Vänstern ( 1998) | Ann Novek--With the Sky as the Ceiling and the Heart Outdoors

Du är välkommen att kommentera inlägget! Jag tillämpar yttrandefrihet, men du tar givetvis ansvar för det du skriver. Reklam åker dock i runda arkivet.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s