Amerikas Förenta Polis-Staterna/Europas Förenta Polis-Staterna?

Bästa läsare!

Först ett helt och hållet privat uttalande: Jag är väldigt blyg. Men…

Jag har angenämt nog under de sista veckorna mottagit en rad komplimanger på olika sätt som är kopplade till mitt skrivande, och jag känner mig oerhört hedrad att ett brett spektra av svenska medborgare läser denna blogg och andra texter jag fått publicerade – till och med riksdagsmän!

Jag har också fått frågan varför jag inte tar steget in i politiken på riktigt eftersom jag ju skriver så mycket om politik. Jag tar tillfället i akt att på en gång – sannolikt inte för sista gången – förklara varför jag tvekar.

1) Jag är inte alls fanatiskt intresserad av politik. Men jag anser – och inser – att jag som medborgare måste vara insatt i åtminstone ett antal viktiga frågor som avgör om vi skall ha ett demokratiskt öppet samhälle, eller ett slutet på gränsen till tyranniskt samhälle.

2) De politiska frågor jag är intresserad av backas inte upp av partierna. Den viktigaste frågan är ”frihetsfrågan”. Jag är engagerad för individens rätt. Denna rätt går stick i stäv med de flesta politikers intressen eftersom de vill styra över andra människor. Jag upplever inte att jag längre hör hemma hos något av våra riksdagspartier. Nu är jag inte ensam om denna känsla, och det är väl därför jag får inbjudningar till olika nätverk (t.o.m. av etablerade politiker).

3) Att ta steget in i politiken innebär att man blir en offentlig person. Sålunda blir jag lovligt byte för pressen ifall den vill föra en kampanj mot mig. Och det är väldigt lätt att ”sänka mina skepp” eftersom jag har åsikter som kan kategoriseras som kvalificerat kontroversiella. Eller ”extrema” ifall vi skall använda nyhetsredaktionernas terminologi. Lägg därtill att mina politiska motståndare har en benägenhet att använda våld i olika former.

4) Att vara politiker idag kräver att man är kommunikativ. Jag kan bevisligen pilla ihop texter, men de är oftast frukten av timmars studerande och funderande. Jag har tid på mig att tänka på vad jag skall skriva. Att få en mikrofon upptryckt i ansiktet och förväntas besvara en fråga som jag inte kan kontrollera är inte min grej. Och lita på att medierna inte skulle låta en sådan som mig få frågorna i förväg, än mindre hjälp av dem med att framstå i bättre dager.

5) Hälsan. Visst, om jag finner priset värt att betala och ställer upp till val så blir det med alla reservationer om att jag är tankspridd, lider av social fobi, är utarbetad och sannolikt sjuk och kanske inte lever över en hel mandatperiod. Inte för att det var någon issue när den sjuklige Franklin D Roosevelt omvaldes till president i november 1944 (och dog i april året därpå). Men i dagens medieklimat måste man vara ett fräscht ansikte. Och ingen del av min kropp blir yngre, hur mycket jag än önskade det.

Samtidigt finns det skäl att engagera sig för frihetsfrågorna. Frihet är något man måste kämpa för. Är man själv inte politiker får man kämpa med de medel som står till buds. I mitt fall skriva och vifta med frihetens fana. Men man kan råka illa ut ändå. Den bulgarisk-tyske författaren  Ilija Trojanow (SF-romaner och reseskildringar samt debattboken ”Attack on Freedom: Security Paranoia, the Surveillance State and the Dismantling of Civil Rights.”) var en av medskribenterna till det upprop som undertecknades av 70’000 personer och som överlämnades till förbundskansler Angela Merkel före valet. De ställde henne frågan – med anledning av avslöjandet om USA:s systematiska massövervakning av elektronisk kommunikation – om varför Tyskland accepterar att USA gör det som är förbjudet för den tyska regeringen.

Sehr geehrte Frau Bundeskanzlerin,
seit Edward Snowden die Existenz des PRISM-Programms öffentlich gemacht hat, beschäftigen sich die Medien mit dem größten Abhörskandal in der Geschichte der Bundesrepublik. Wir Bürger erfahren aus der Berichterstattung, dass ausländische Nachrichtendienste ohne konkrete Verdachtsmomente unsere Telefonate und elektronische Kommunikation abschöpfen. Über die Speicherung und Auswertung von Meta-Daten werden unsere Kontakte, Freundschaften und Beziehungen erfasst. Unsere politischen Einstellungen, unsere Bewegungsprofile, ja, selbst unsere alltäglichen Stimmungslagen sind für die Sicherheitsbehörden transparent.

[…]

Deshalb fragen wir Sie: Ist es politisch gewollt, dass die NSA deutsche Bundesbürger in einer Weise überwacht, die den deutschen Behörden durch Grundgesetz und Bundesverfassungsgericht verboten sind? Profitieren die deutschen Dienste von den Informationen der US-Behörden, und liegt darin der Grund für Ihre zögerliche Reaktion?

Ilija Trojanow har nu blivit inbjuden att föreläsa hos en tysk förening i Denver i USA. Resan planerades och hans turné påbörjades, men när han skulle resa in i USA från Brasilien – ett annat land vars president uttryckt sig kritiskt mot USA:s massövervakning och spionage – fick han per telefon besked av en kvinnlig tjänsteman i USA att han inte beviljas inresetillstånd. Det enda skälet han och hans förläggare kan komma på är hans uttalade kritik mot bl.a. NSA.

Detta är både finurligt och infernaliskt. Myndigheterna i USA behöver inte kommentera enskilda ärenden. De kan slå ifrån sig ”misstanken” om att kritiker förvägras inresetillstånd p.g.a. deras åsikter. Men det sänder ändå signaler om att den som har ”fel” sorters åsikter och yttrar dessa offentligt riskerar i högre grad att förvägras möjligheten att besöka landet. Detta skapar en grogrund för självcensur, den form av censur som passar falska demokrater som handen i handsken. Även svenska ”demokrater” vill se denna utveckling (kallas för ”självsanering”).

Dagens blogginlägg skulle egentligen inte handla om Ilija Trojanow, utan om en Ron Paul-anhängare i USA  – vid namn Steve Bierfeldt –  som trakasserades av TSA-medarbetare när han skulle flyga hem från ett möte i St. Louis (inför Ron Pauls nomineringskampanj) 2009. Han hade 4’700 dollar i kontanter i en låda i sin resväska, vilket i sig inte är ett brott. Trots det började flygplatskontrollanterna att fråga honom varifrån han fått pengarna. Han svarade med en motfråga: ” – Vad i lagen tvingar mig att svara på den frågan?” Han fick inget svar, och istället fördes han till ett förhörsrum där han spelade in samtalet med sin mobiltelefon (spelas upp under reportaget i klippet här under).

Orsaken till att Steve Bierfeldt fick ”specialbehandling” var sannolikt för att han bar Ron Paul-dekaler. Det finns flera exempel där Ron Paul-anhängare (och s.k. konstitutionalister) trakasserats av myndighetsutövare i USA. Och anledningen till att Bierfeldt svarade som han gjorde var att han inte fann det motiverat med annat svar än att efterfråga det lagrekvisit som kontrollanterna var skyldiga att redovisa. TSA har (eller hade [1] då detta inträffade) enbart mandat att säkerställa att passagerarna inte tar ombord explosiva eller farliga föremål (vapen) på sig eller i handbagaget. Att fråga om varifrån han fått pengarna är ett brott mot fjärde tillägget i USA:s grundlag som skall skydda medborgarna från arrestering och husrannsakan annat än på skälig misstanke med särskilt beslut.

Det är självklart att även jag känner tvivel över att utsätta mig för allt detta för att bli politiskt aktiv inom den libertarianska frihetsrörelsen. Mina blogginlägg, min mejlkorrespondens, mina övriga kontakter på nätet eller per telefon, eventuella kontaktannonser, alla google-sökningar… allt är tillgängligt för makthavarna. Och via läckor – för de hemliga registren läcker – till deras hantlangare i tidnings- och TV-redaktionerna. Och sedan får deras fotsoldater, aktivisterna inom AFA och andra autonoma rörelser, förfölja dem som inte delar deras blodröd-gröna syn på livet. Verktygen finns för att stigmatisera en så enkel människa som jag också så fort jag kläder mig med en partibeteckning. Till och med jag ser hur tunn gränsen är innan man blir betraktad som ett lovligt byte. Inte ens i Sverige är det tillåtet att avvika från mallen.

Hälsar eder Peter Harold

[1] Numera har TSA under Barack Obamas regim fått mandat att undersöka bilister på allmän väg, alltså en polisiär uppgift.

I mediebruset:
SR: ”Jakt på läckor begränsar pressfriheten

Om Peter Harold

Libertariansk skribent och författare. Driver den libertarianska bloggen "Skrivarens Blogg".
Det här inlägget postades i Demokrati och frihet. Bokmärk permalänken.

12 kommentarer till Amerikas Förenta Polis-Staterna/Europas Förenta Polis-Staterna?

  1. cark1 skriver:

    Det kallas visst demokratur, detta med att vi väljer vilka diktatorer som ska bestämma över oss. Nu är jag inte direkt nån anhängare av nån speciell politiker, men man kan undra varför vissa politiker blir förlöjligade hela tiden. Hur är det med Rons son, Rand? Blir hans anhängare också trakasserade på samma vis?

    • Bengt Hesdorf skriver:

      Demokratur är ett begrepp skapat av den franske sociologen Gerard Mermet, och betecknar ett samhälle som till ytan är, det vill säga nominellt, en demokrati, fast som i praktiken saknar en reell och vidare omfattande yttrandefrihet, som saknar en möjlighet för dissiderande politiska grupper att föra sin talan på lika villkor, som saknar ett fullt ut rättssäkert rättsväsende (där lagar och regler tillämpas och appliceras olika beroende på vilket politiskt läger man tillhör), där man riskerar att bli av med sitt jobb för sina åsikters skull, där man som dissident / dissiderande grupp riskerar att bli utsatt för politiskt våld av politiska motståndare (och där staten ser mellan fingrarna med detta). Ytterligare ett kännetecken för en demokratur är när lagarna som finns inte efterlevs (av staten själv).

      Dock skall tilläggas att det i definitionen för demokratur finns med det faktum att majoriteten av människorna i detta samhällstillstånd, själva inte uppfattar att de lever i en demokratur, utan den statligt (eller lobby) understödda propagandan genom etablerad media (dvs. massmedia) skildrar på så sätt en annan bild av verkligheten (av till exempel invandringen, integration, ekonomin, mångkultur, dagspronser eller samhällsutveckling). Media har därför en avsevärd roll i sammanhanget, eftersom media kan forma en befolkning till majoritet i politiska frågor och därför förändra utgångspunkten i de allmänna valen.
      ” ”I en demokratur (notera ordet noggrant) råder allmänna och fria val, åsiktsfrihet råder formellt men politiken och massmedian domineras av ett etablissemang som anser att bara vissa meningsyttringar skall släppas fram. Konsekvensen blir att medborgarna lever i en föreställning att de förmedlas en objektiv och allsidig bild av verkligheten. Åsiktsförtrycket är väl dolt, den fria debatten stryps.” ”

      — citat från Vilhelm Moberg
      .

      Länder som exempelvis kan klassas som demokraturer är bland andra flera västerländska demokratier, till exempel Sverige, Tyskland och Ryssland.

      Anledningen till varför man kan klassa Sverige som en demokratur har i anseende med Ipred-lagen, FRA-lagen, Hets mot folkgrupp, etablissemangets politiska korrekthet och även utvecklingen, rent generellt inom Europeiska unionen, som i praxis fungerar som ett överstatligt skede. Gasledningens processen i Östersjön, där en gasledning som forslar fossila bränslen från Ryssland via svensk gräns ner till Tyskland, är ett exempel där demokratin inskränks efter stark lobbyism, och medverkar till klassificeringen demokratur eftersom korrupta f.d. politiker spridit information till ryska politiker, om arbetsprocessen efter att ha lämnat sitt politiska ämbete i Sverige.

      Ryssland kan klassas som en demokratur eftersom landets presidentatur förlängts, flertalet partier består rent praktiskt av stödpartier till ett moderparti, dvs. Putins parti Enade Ryssland. Landet har även kritiserats av västerländska demokrater, eftersom flera valfusk ansågs pågå under det senaste allmänna valet. [1

      Detta gäller nu även Sverige då bla. EU, EOM og OSCE/ODIHR har uttryckt önskan om att få sända valobservertörer till Sverige i anslutning till valen 2002, 2006 & 2010 dock utan att få beviljats inresa.

      ”Det ene principielle problem ved svenske valg er, at især de nye og mindre partier har problemer på tre fronter:
      (1) De har ikke fået trykt stemmesedler nok, eventuelt af økonomiske grunde,
      (2) de har ikke fået dem fordelt til alle
      afstemningssteder i de kredse, hvor de har kandidater, og
      (3) de har ikke aktivister nok til at sørge for uddelingen af
      dem på selve valgdagen uden for alle valglokalerne i de områder, hvor de har kandidater stillet op.
      Ved riksdagsvalget i 2006 blev der i alt trykt ikke mindre end 571 mio. stemmesedler, og der blev reelt brugt mindre
      end 20 mio. ved de tre samtidige valg. Spildet er altså – for at sige det mildt – meget stort, også selv om stemmesedlerne er mindre og trykt på tyndere papir end de stemmesedler, vi bruger i Danmark

      Källor:
      http://sv.metapedia.org/w/Demokratur

      Samt: http://politiken.dk/debat/kroniker/article907822.ece
      Genom:
      https://sites.google.com/site/bengtandrasida/

    • Peter Harold skriver:

      Ron Paul och Rand Paul har olika syn på utrikespolitiken (pappan vill ta hem alla soldater; sonen vill ha kvar dem i utlandet men de skall inte användas) så etablissemanget har lättare att acceptera att Rand lockar tillbaka de traditionellt konservativa till det republikanska partiet. Därmed inte sagt att han slipper klä skott för kritik från MSM.

  2. kallepelle skriver:

    Inte ens i Sverige är det tillåtet att avvika från mallen.

    Om det tillåts mig att omformulera så: Speciellt i Sverige är det otillåtet att avvika från mallen.

  3. Edward Ulfertz skriver:

    Peter,
    Jag läser regelbundet dina krönikor. Du har en massa bra åsikter.
    Jag läste dina 5 punkter.
    Även om du inte vill utsätta dig för mediadrevet så kan du göra en insats för att väcka det svenska folket.
    Du borde erbjuda dina tjänster till något politiskt parti som talskrivare, politiskt sakkunnig, chefsstrateg eller spin doctor.

  4. Bengt Hesdorf skriver:

    ”Men jag anser – och inser – att jag som medborgare måste vara insatt i åtminstone ett antal viktiga frågor som avgör om vi skall ha ett demokratiskt öppet samhälle, eller ett slutet på gränsen till tyranniskt samhälle”

    Jepp…Håller med till 100%
    Det är bla. därför som jag i ettt flertal inlägg har krävt, och kräver, att men bör införa en form av prov (typ en ”uppkörning”) i politisk sakkunskap och i vad resp. parti står för innan man erhåller sitt röstkort.

    ”De politiska frågor jag är intresserad av backas inte upp av partierna. Den viktigaste frågan är ”frihetsfrågan”. Jag är engagerad för individens rätt. Denna rätt går stick i stäv med de flesta politikers intressen eftersom de vill styra över andra människor”

    Du borde ta en titt på ”Partiet De Fria” (PDF) information om detta parti kan ni hitta här:
    http://www.defria.se/

    ”Det är självklart att även jag känner tvivel över att utsätta mig för allt detta för att bli politiskt aktiv inom den libertarianska frihetsrörelsen. Mina blogginlägg, min mejlkorrespondens, mina övriga kontakter på nätet eller per telefon, eventuella kontaktannonser, alla google-sökningar… allt är tillgängligt för makthavarna. Och via läckor – för de hemliga registren läcker – till deras hantlangare i tidnings- och TV-redaktionerna. Och sedan får deras fotsoldater, aktivisterna inom AFA och andra autonoma rörelser, förfölja dem som inte delar deras blodröd-gröna syn på livet. Verktygen finns för att stigmatisera en så enkel människa som jag också så fort jag kläder mig med en partibeteckning. Till och med jag ser hur tunn gränsen är innan man blir betraktad som ett lovligt byte. Inte ens i Sverige är det tillåtet att avvika från mallen.”

    Att skrämma folk till tystnad är ju ett av makthavarans mål.
    Men så länge några av oss har modet att utmana dessa makthavare så skjuter de över målet.
    Ju fler vi är dessto svårare blir det för dem att uppnå sitt mål om en global dikatatur.
    Om de inbillar sig att de skulle kinna censurera internet så skjuter de sig själva i foten då även de sjölva har försatt sig i en beroendeställning gentemot internet.
    Möjligtvis så kan de lyckas med att censurera WWW men då kommer fortare än en blinkng nya allternativ till WWW som enbart är ett av många (dock det dominerande) sökspråk vi använder oss av när vi surfar runt på nätet.

    • Peter Harold skriver:

      Jodå, jag har sneglat mot Partiet De Fria. Men jag upplever att de har fortfarande en liten liten liten bit till att gå vad gäller individens frihet. Att döma sjuka till vård är fortfarande en öppning för samhället att bestämma över individen. Jag vaknade i morse med en tanke om att lägga upp ett programförslag för ”Frihetliga Reformpartiet i Sverige” eftersom jag anser att ett parti bör ha ett program som innebär att det avskaffar sig själv när punkterna är fullbordade.

  5. Bengt Hesdorf skriver:

    Hvor George W. Bush førte store krige i fuld offentlighed, står Barack Obama i spidsen for et globalt snigmordsprogram. Det er påstanden i en ny bog, der dokumenterer Obamas tavse og globale krig med droner og snigmord
    Da Barack Obama blev amerikansk præsident udskiftede han det forkætrede begreb GWOT, Global War On Terror, med det helt uforståelige ’oversøiske beredskabsoperationer’.
    Efter terrorangrebet den 11. september 2001 havde Bush søgt at gøre krigen mod terror til et fælles amerikansk projekt, antiterror som sammenhængskraft, og talte derfor meget og ofte om det som en kamp, der definerede USA og amerikanerne. Obama derimod ønskede ikke denne identificering mellem USA og antiterror, ikke mindst da den rettede for meget energi og for mange ressourcer ud i verden i form af blodige og kostbare krige; midler, han ønskede at bruge på hjemmefronten til at genopbygge et ramponeret og forfaldent USA.

    De to forskellige tilgange til terror-bekæmpelsen udtrykker sig også i den under Bush meget offentlige, der hele tiden skulle overbevise, begejstre og dirigere de nationale følelser – og den ganske tavse under Obama, der ønsker fokus rettet andetsteds hen.
    Men hvis nogen troede, at Obamas aflysning af GWOT var et opgør med den globale krig mod terror, tog de dog grueligt fejl.
    Tværtimod er den globale krig blevet intensiveret og institutionaliseret, samtidig med at den er blevet mere skjult og tavs. Ingen store krige men summende droner højt oppe og hemmelige specialstyrker sendt rundt overalt i verden for at snigmyrde USA’s fjender.

    Verden er en slagmark
    Det er i hvert fald tesen i en af de mest imponerende og veldokumenterede bøger om Obamas krigsførelse, Dirty Wars – The World is a Battlefield af den amerikanske journalist Jeremy Scahill,

    http://www.amazon.com/Dirty-Wars-The-World-Battlefield/dp/156858671X

    der tidligere har skrevet en stærkt afslørende bog om lejesoldat-firmaet Blackwater. Som der står helt indledningsvis i bogen: »Dette er en historie om, hvordan USA endte med at omfavne snigmord som en central del af sin nationale sikkerhedspolitik.« Med andre ord, hvor Bush førte store og offentlige krige, der står Obama i spidsen for et globalt snigmordsprogram.

    Bogen fortæller to parallelle historier. Den ene er om opbygningen og udbygningen af det globale snigmordsprogram fra 2001 og til i dag. Her får vi den fascinerende, men også omstændelige historie om rivalisering mellem agenturer, om stærke personligheder, generaler og special teams og utallige akronymer på evigt skiftende kommandoer og enheder. Det er en historie, der også kendes fra Bob Woodwards bøger om Bushs og Obamas administrationer. Men dette er den mest grundige og præcise fremstilling. Scahill har talt med folk fra bunden og opefter, med hemmelige kilder og selvgratulerende embedsmænd, og han har læst en syndflod af åbne og klassificerede kilder for at fortælle historien om, hvordan amerikanerne øger og øger sin antiterror-indsats globalt, og hvordan denne forøgelse systematisk skaber mere terror, der så kræver en øget indsats etc.
    Når had ikke slår til

    Denne del af historien er både en fortælling om alle angrebene og folkene bag, og så er det en fortælling om, hvordan aktørerne bag antiterrorprogrammerne tænkte og tænker. I en lidt ekstrem men ikke urepræsentativ udgave siger lederen af et CIA-team udsendt for at fange al-Qaeda folk, Cofer Black, til sine folk: »Jeg vil ikke have bin Laden og hans kumpaner fanget. Jeg vil have dem dræbt. De skal dræbes. Jeg vil se billeder af deres hoveder på pæle. Jeg vil have bin Ladens hoved sendt tilbage i en isboks. Jeg vil være i stand til at sende bin Ladens hoved til præsidenten. Jeg har lovet ham, at jeg ville.«

    Det er som sagt et ekstremt eksempel på den tænkning, der lå bag de første år af antiterror-programmet: krigerisk, manikæisk, brutalt. Men Scahill viser også, hvad utallige krigsherrer har måttet sande gennem tiderne, at man sjældent sejrer på raseri. Had og raseri virker på den korte bane, men på lang sigt skal der institutioner og programmer i spil. Så derfor sker der forholdsvist hurtigt en ændring fra de højtråbende til de fordækte indsatser; fra hadets til organisationens logik kunne man sige. Scahills påstand er da, at Bush-regeringen var dybt involveret i at institutionalisere og gøre den globale krig mod terror permanent, da Obama overtog præsidentembedet, og at Obamas primære indsats har været at fortsætte linjen fra Bush og søge at holde indsatsen væk fra den offentlige debat.

    I modsætning til Woodward og mange af de andre fortællinger, der fokuserer på amerikanerne, har Scahill også talt med ofrene for antiterror-krigen. Han har rejst rundt i alle brændpunkterne, og vi er med i den afghanske landsby, hvor amerikanske specialstyrker dræbte det meste af en familie og skar projektilerne ud af deres døde kroppe for at sløre kilden. Vi er med i Yemen, hvor landsbybeboere lever i total rædsel over de droner, der altid summer over hovedet på dem og regelmæssigt og pludseligt sprænger huse, biler og mennesker i luften. Vi er med i Somalia, hvor amerikanerne finansierer krigsherrer, der dræber udlændinge for amerikanerne og dernæst skifter side og dræber somaliere for al-Qaeda.
    At dræbe en amerikaner

    Men vigtigst, så er vi med hele vejen fra fødsel til død på den anden hovedfortælling, nemlig om yemenit-amerikaneren Anwar al-Awlaki, der i en periode var udråbt til den farligste terrorist i verden af amerikanerne, og som herhjemme måske er mest kendt, fordi PET-agenten Morten Storm påstod at have hjulpet amerikanerne til at dræbe ham.

    Scahill beskriver den amerikanske statsborger Awlakis vej fra moderat til radikaliseret muslim og stiller afgørende spørgsmålstegn ved amerikanernes påstande om ham som direkte medvirkende til terrorhandlinger. I en meget modig fremstilling menneskeliggøres symbolet på Vestens frygt. Det intrikate forhold mellem personlighed og ydre begivenheder, mellem Awlakis tro og amerikanernes politik globalt og deres forfølgelse af ham lokalt, fremlægges helt åbent og tilsyneladende veldokumenteret. Det er en ren thriller at betragte hans vej fra efter 11. september at have været stemmen for det moderate islam i USA og blive inviteret til møde i Pentagon – til at blive radikal islamist, ligesom man er med hele vejen i amerikanernes gentagne forsøg på først at hverve ham som agent og siden at dræbe ham.

    Hvis Scahills beretning står til troende, så er meget af det, vi tror, vi ved om Awlaki i bedste fald ensidigt, i værste fald helt forkert. Hvor om alting er, så blev han dræbt ved et droneangreb den 20. september 2011. Kort tid efter blev endnu en amerikaner, nemlig Awlakis teenagesøn dræbt. Et mord, som Scahill forgæves søger en begrundelse for hos de ansvarlige i Obamas administration.
    Overhængende fare

    Bogen er amerikansk i den forstand, at den særligt diskuterer, hvorledes regeringen har givet sig selv lov til at dræbe amerikanere. Et af de mest skræmmende policy-dokumenter, som Scahill fremlægger, er et hvidpapir fra 2013 om »Lovligheden af dødelige operationer imod amerikanske borgere«, der fastslår, at for at kunne dræbe en amerikansk statsborger er det nok, at en »velinformeret højtstående regeringsembedsmand« beslutter, at målet udgør en »overhængende fare«, og at overhængende, som man ellers skulle tro, »ikke betyder, at USA har klare beviser for, at et specifikt angreb på amerikanske personer vil finde sted i den umiddelbare fremtid«. Man udvider dermed kredsen af folk, der kan autorisere et dødeligt angreb og man giver sig selv meget frie tøjler til at erklære en situation overhængende og derfor dræbe, ifølge dokumentet, helt lovligt.

    Scahill viser, hvorledes forskellige agenturer har hver deres drabslister, dvs. lister over folk, de har besluttet må dræbes, og hvorledes disse lister kun bliver længere og længere. Antiterrorkrigen bliver bureaukratisk. Og den bliver permanent.

    I 00’erne var det populært blandt kritiske teoretikere at tale om ’den permanente undtagelse’; om hvorledes det, der tidligere var undtagelseslovgivning nu blev ordinær lov, og hvorledes de praksisser, der tidligere var forbeholdt undtagelsestilstanden nu blev del af hverdagen. Mange af disse analyser virkede ofte hysteriske i den forstand, at de måske nok havde rigtig retning, men overdrev omfanget og virkningen af forandringerne.

    Efter Scahills bog må man konstatere, at de analyser snarere underdrev end overdrev forandringerne i verdens globale voldsmonopol.

    Jeremy Scahill, National Security Correspondent for The Nation, is the author of the best-selling new book ”Dirty Wars: The World is a Battlefield” and the writer, producer and subject of an award-winning documentary of the same name, which goes into wide theatrical release this week.

    Scahill sat with Reason’s Matt Welch for an extended conversation about the book and movie, which thoroughly investigate the way America conducts its covert wars in the post-9/11 world, and how Barack Obama’s embrace of drone strikes, rendition and targeted assassination have cemented the policies of the Bush Administration which declared the entire world ”a battlefield.”

    Other subjects discussed include Scahill’s skepticism of President Obama’s recent foreign policy ”rethink” speech (14:00);

    how any adult male in a drone strike area is posthumously labeled a ”suspected militant,” (16:15);

    the Department of Justice’s absurdly broad definition of an ”imminent threat,” (20:15);

    the mysterious case of the American-born terror-advocating imam Anwar al-Alwaki, who was assassinated by a U.S. drone strike in Yemen (21:15);

    the ”shameful” persecution of Yemeni journalist Abdulelah Haider Shaye, who was set to be pardoned and released by the government of Yemen until President Obama intervened (32:31);
    his disappointment in the Obama Administration and Congressional Democrats for being ”nowhere” on civil liberties (38:41);

    and his surprising credit to Sen. Rand Paul (R-Ky) for his epic filibuster where he read into the Congressional record ”for the first time ever…the names of U.S. citizens killed in operations authorized by President Obama.” (40:22)

    About 41 minutes.

    Produced by Anthony L. Fisher. Camera by Jim Epstein and Fisher.

    MUSIC: ”Dramamine” by Podington Bear (http://podingtonbear.com)

    As the Senate holds its first-ever public hearing on drones and targeted killings, we turn the second part of our interview with Jeremy Scahill, author of the new book, ”Dirty Wars: The World Is a Battlefield.” Scahill charts the expanding covert wars operated by the CIA and JSOC, the Joint Special Operations Command, in countries from Somalia to Pakistan. ”I called it ‘Dirty Wars’ because, particularly in this administration, in the Obama administration, I think a lot of people are being led to believe that there is such a thing as a clean war,” Scahill says. He goes on to discuss secret operations in Africa, the targeting of U.S. citizens in Yemen and the key role WikiLeaks played in researching the book.

    He also reveals imprisoned whistleblower Bradley Manning once tipped him off to a story about the private security company Blackwater. Scahill is the national security correspondent for The Nation magazine and longtime Democracy Now! correspondent. For the past several years, Scahill has been working on the ”Dirty Wars” film and book project, which was published on Tuesday. The film, directed by Rick Rowley, will be released in theaters in June.

    Click
    http://www.democracynow.org/2013/4/23/jeremy_scahill_the_secret_story_behind
    to watch Part 1 of this interview.

    For a a rush transcript check here:

    http://www.democracynow.org/2013/4/24/the_world_is_a_battlefield_jeremy

    Go to
    http://reason.com/reasontv/2013/06/13
    for downloadable versions and subscribe to ReasonTV’s YouTube Channel to receive notification when new material goes live.

  6. Ping: LAX-dådet var ingen false flag eftersom man inte övat. Trodde jag… | Peter Harold – Skrivarens blogg

Du är välkommen att kommentera inlägget! Jag tillämpar yttrandefrihet, men du tar givetvis ansvar för det du skriver. Reklam åker dock i runda arkivet.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s