Den enes död, den andres bok…

Bästa läsare!

Jag har haft en angenäm lördag, denna sista dag i november månad som av vissa utgör ett perfekt tillfälle att minnas kung Karl den 12:e, och för andra att steka kåldolmar. Själv kommer jag vänta till i morgon med att bränna vid mina dolmar från Dafgårds eftersom kåldolmsätandet idag skall ha politisk innebörd. Fan vad jag hatar politik.

Vi har nu bara 31 dagar kvar av 2013 innan året är över och 2014 tar vid. Vilket är ett resonemang som får känslan av välbehag att övergå till förtvivlan. 2014! Det är ju science fiction! Jag minns hur jag en gång i tiden betraktade åren bortom 2000 och 2010 som en avlägsen framtid. Ja, en nästan ouppnåbar framtid eftersom den låg så otroligt långt bort. Skulle jorden ens finnas kvar då?

Med facit i handen kan vi konstatera att än så länge finns jorden kvar. Och så jag med den, även om prognosen ser bättre ut för planeten än just för mig.

En som det definitivt är helt kört för är en gammal bekant från tiden då både 2013 och 2014 tillhörde den avlägsna framtiden. Idag tog jag och Lilla Fröken Harold en promenad till Kärrtorp där scoutkåren upprättat sin trevlig julbasar med det mesta utom klädesplagg fast flera hyllor med böcker (hurra, jag älskar sådana loppmarknader!). Bland de fynd jag gjorde (en halv City Gross-kasse med böcker för 30 kronor ÄR ett fynd och jag gav säljare fyra guldpengar) fanns en liten guidebok över Sörmlandsleden. När jag kom hem fann jag en anspråkslös ex-libris i form av de där små adressklisterlappar som var så populära att beställa på postorder i början av 1990-talet.

Namnet lät väldigt bekant. Lars-Erik Åström. Namnet passade väldigt bra ihop med vandringar ute i naturen. Säg, är det inte…? Jodå, jag hittade i bokhyllan mitt exemplar av Speleologförbundets ”Grottor i Sverige” skriven av nämnde Lars-Erik Åström. Men varför fanns hans privata guidebok över Sörmlandsleden på scouternas julloppmarknad i Kärrtorp?

En känsla av oro spred sig genom mitt bröst. Och min värsta misstanke bekräftades: En förening kallad Källakademin hade låtit publicera en minnestext över Lars-Erik med anledning av hans bortgång – år 2008. Suck, det är det värsta med icke alltför frekventa bekantskaper; de talar aldrig om när de dör. Och sådana upptäckter får också mig att fundera på vart min boksamling kommer ta vägen den dagen jag läggs under jorden. Utan grottkryparhjälm.

Hälsar eder Peter Harold

Om Peter Harold

Libertariansk skribent och författare. Driver den libertarianska bloggen "Skrivarens Blogg".
Det här inlägget postades i Naturvetenskap, Stadsliv. Bokmärk permalänken.

Du är välkommen att kommentera inlägget! Jag tillämpar yttrandefrihet, men du tar givetvis ansvar för det du skriver. Reklam åker dock i runda arkivet.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s