Hyllningarna av ”Madiba” (Nelson Mandela) kanske förebådar minnesmärken efter människor som Usama bin Ladin?

Med anledning av Nelson Mandelas bortgång återpublicerar jag en av mina bloggtexter från i somras som förmodligen är lite mer kritiskt formulerad än de minnestexter som gammelmedierna vill skänka oss idag.

Bästa läsare!

Jag får skriva dessa rader illa kvickt så att ni läsare inte kan anklaga mig för att tala illa om de döda. Orsaken till att jag över huvud taget skriver om detta ämne idag är att jag i samband med nyheten om den forne Sydafrikanske presidenten Nelson Mandelas ohälsa reagerade lite över den ”Moder Theresa”-liknande beskrivning som radiokorrespondenterna gav om honom nu när de rapporterade om att Sydafrika gör sig redo att ta farväl av sin landsfader, och så även omvärlden.

” – Tänk om fler ledare vore som Nelson Mandela. Det finns inget ont i honom”, säger folket vid köksbordet. Och vid en första tanke kan jag hålla med; det var starkt av Nelson Mandela att uthärda alla sina år (27?) i fängelse dit Aparthediregimen förpassat honom, och sedan efter sin frigivning förespråka försoning och samling – vilket ledde till att han blev president för det land som under större delen av hans livstid förnekat honom fullständiga mänskliga rättigheter.

Sådär, nu stänger jag min mentala historiebok som fått kapitlet om Nelson Mandela upprättat från mitten av 1980-talet då jag för första gången såg mina SO-lärare sätta upp ANC:s affischer med texten ”FREE MANDELA!”, via Nobelprisutdelningen 1993 och till dags dato då ”mannen som personifierar det goda ledarskapet” förväntas snart dra sitt sista andetag.

Det finns inget ont i Nelson Mandela?

Moder Theresa, Mahatma Gandhi och Nelson Mandela. Deras helgonglorior lyser upp världen och inspirerar politiker till stora ord i sina tal. De lättfattiga tidningsartiklarna berättar om Mandela som förespråkare av icke-våld, och hur han i början av sin fredliga kamp mot apartheid blev arresterad för förräderi trots att han bara var en fredlig advokat som förespråkade ett slut på ras-segregeringen.

Men det saknas en del sidor i min mentala historiebok om frihetshjälten Nelson Mandela. Och det saknas även perspektiv som problematiserar hans fall. Han hamnade i fängelse 1962. Vad var det för en tid han levde och verkade i? Jo, detta skedde mitt under Kalla krigets kyligaste dagar. I USA hade senator Mc Carthy jagat kommunister, och president Kennedy hade per telefon fått släcka den gnista som utgjordes av Grisbukten dit kommunistdiktaturen i Sovjet skickat kärnvapenraketer. Kort innan dess hade omvärlden fått se väst bygga luftbro till Berlin för att försörja berlinarna i de av kommunisterna icke kontrollerade zonerna. Afrika och Mellersta östern var inte förskonade från slitningarna mellan Öst och Väst; i det senare fallet hade Israel ännu inte valt sida, vilket manifesteras av den mängd israeler som engagerade sig runt om i världen för att sprida hammaren och stjärnans skäran tyranni, bl.a. just i Sydafrika. Kommunismen förkunnades och spreds genom agitatorer och aktivister, men också genom sabotörer och terrorister.

En av dessa var Nelson Mandela!

Madiba – som Mandela kallas för av sina landsmän – var inspirerad av Fidel Castros rörelse under den kubanska revolutionen som ledde till att ön blev en kommunistdiktatur, och förblivit så än idag. 1961 bildade Mandela en organisation tillsammans med en kommunist vid namn Joe Slovo. Denna organisation (Umkhonto we Sizwe) var i praktiken en militant underavdelning till ANC, och högkvarteret var beläget vid farmen i Rivonia som ägdes av Arthur Goldreich (som köpt den med pengar från ANC och Sydafrikanska kommunistpartiet). Nelson Mandela valdes till ordförande. Hans förespråkande av icke-våld var definitivt över. Gruppens främsta influens var den israeliska terrorgruppen Irgun som bl.a. uppfann konceptet med bilbomber kort efter 2:a Världskriget.

Umkhonto we Sizwe publicerade ett manifest där de förklarade att de skulle genomföra attentat mot den Sydafrikanska staten ifall denna inte införde majoritetsstyrd demokrati. Det är möjligt att vi idag 2013 inte kan komma ihåg hur vi uppfattade kommunismen, men lek med tanken att dåtidens VPK hade hotat med attentat ifall de inte fått införa proletariatets diktatur i Sverige…! Den sydafrikanska regimen ville inte ge de svarta makten eftersom detta var att i praktiken ge Godahoppsudden till kommunisterna i Sovjetunionen. Ur en geopolitisk synvinkel ville varken USA eller Europa att Sovjetunionen skulle kunna kontrollera de två förbifarterna av den afrikanska kontinenten.

Det är möjligt att Nelson Mandela bara var en svart nationalist som ville bli av med de vitas styre av ”hans” land, och därför valde att bilda en ohelig allians med kommunisterna. Men när han gjorde detta val måste han ha funderat på hur ”hans” land skulle ha sett ut den dag då apartheidregimen fallit. Som jag redan nämnt var han inspirerad av Fidel Castro. Man skall ha i åtanke att många unga idealister som tyr sig till revolutionära rörelser initialt tror att detta är verktyget till frihet, och förstår inte att revolutionen också kan vara tyrannernas verktyg.

Under Nelson Mandelas ledning inleddes bombattentat mot kraftstationer, postkontor och utrustning tillhörande staten. Den amerikanska underrättelsetjänsten CIA hade god pejl på aktiva kommunister och kunde berätta för den sydafrikanska polisen var Nelson Mandela gömde sig, och detta ledde till att han och hundratalet andra arresterades i augusti 1962. Hans organisationen fortsatte att leva vidare, och under 1980-talet skördade deras bomber även civila offer. Nelson Mandela valde att nyttja rättegången mot honom för att framföra sitt politiska budskap istället för att låta advokaten verka för straffreducering (något som upprepades flera årtionden senare av Anders Behring Breivik i Norge, även om likheterna får stanna vid detta).

Den som till äventyrs nämner någonting om Nelson Mandelas ledarskap över vad som i praktiken är en terroristorganisation slätar gärna över detta historiska faktum med formuleringar som ”att de svarta i landet var tvingade att ta till dessa radikala åtgärder”, och att Nelson Mandela inte kan lastas för de blodiga dåd som organisationen genomförde efter det att han blev fängslad 1962.

Fast även detta kan man ifrågasätta. Vid sin frigivning 1990 förklarade han att trots sin önskan om försoning mellan landets folk (vita och svarta) så noterade han att de faktorer som påkallade en väpnad kamp 1960 fortfarande fanns kvar, och att det inte fanns några alternativ än att fortsätta den kampen. I klartext: Nelson Mandela gav sitt stöd till fortsatt militant verksamhet för att få bort apartheid. Man kan också fråga sig hur pass litet eller stort inflytande han hade över organisationen från sin fängelsecell. Att han inte var helt isolerad vet vi. I fängelset läste han till sig en juridisk examina, men han studerade även islam – vilket kanske inte bör anses vara alltför förvånande eftersom han ju redan allierat sig med kommunister.

Privatpersonen Nelson Mandela är ett kapitel för sig. Att han inte gärna stoltserar med sitt våldsamma förflutna är begripligt; man blir visare med åldern och alla har vi gjort saker vi inte är stolta över, även om att spränga kraftstationer och postkontor inte finns just på min lista över stygga hyss. Men han har också varit obenägen att hantera frukterna av sitt kärleksliv. Med stränghet håller han sina utomäktenskapliga barn på avstånd. Detta ger en bild som är mindre sympatisk än den helgonförklaring som våra medier matar oss med. Det är gott att Mandela har blivit en symbol för försoning, och jag kan inte bestrida att han lyckades med det. Att ha blivit en symbol…

Som Sydafrikas första färgade president blev Nelson Mandela en representant för sitt land som post-apartheid. Och det är utifrån denna tid som man målar upp bilden av hans ledarskap, för sitt parti ANC och för sitt land, inte minst utifrån att han lyckades försona svarta med vita. Men är bilden sann?

Även försoningen var det lite si och så med. Vi i väst uppfattar gärna att Nelson Mandela kom ut ur fängelset och ville lämna alla oförrätter bakom sig. I själva verket blev han rasande när hans vite företrädare på posten – F W de Klerk – gav tusentals poliser amnesti så att de inte skulle kunna åtalas av det nu ANC-styrda rättsväsendet.

Inrikespolitiskt noteras gärna att Sydafrika fick gott om telefoner och att ekonomin växte under Mandelas år vid makten (nu med stöd från den USA-kontrollerade Internationella Världsbanken eftersom Sovjetunionen och dess kommunistiska styre fallit). Men på minussidan noterades växande kriminalitet och en nästan hejdlös spridning av HIV som ledde till massdöd i Aids (även en av Mandelas söner dog i Aids). Mandela själv har i efterhand beklagat sig över att han inte engagerat sig i dessa frågor, och att han förlitade sig på Mbeki. Och under Mandelas tid etablerade sig korruptionen i Sydafrika, och utvecklingen har fortsatt i negativ riktning även sedan Mbeki formellt tog över som president. Det är därför berättigat att fråga sig om Nelson Mandelas ledarskap är så föredömligt som våra medier försöker ge sken av.

Kanske är det så att alla åren på Robben Island – i sin fem kvadratmeter stora fängelsecell – lyfter Nelson Mandela från de annars stränga villkoren när en politikers liv skall summeras. Det är under alla omständigheter intressant att se ett människoöde som Mandelas, från kommunistinfluerad terrorist till helgonstämplad ledare av världsklass. Och i detta liv finns – precis som för många andra – en rad mörka hemligheter, av vilka flera Nelson Mandela kan ta med sig sina i graven. Med tanke på att han endast lever genom att vara uppkopplad mot livsuppehållande maskiner torde det inte dröja så värst länge till innan det sker.

Hälsar eder Peter Harold

SvD,

Om Peter Harold

Libertariansk skribent och författare. Driver den libertarianska bloggen "Skrivarens Blogg".
Det här inlägget postades i Demokrati och frihet. Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Hyllningarna av ”Madiba” (Nelson Mandela) kanske förebådar minnesmärken efter människor som Usama bin Ladin?

  1. kallepelle skriver:

    Väldigt bra skrivet som vanligt (bugar) men menade Du hammaren och STJÄRNAN när Du skrev så? Ett nyskapande av hammaren och skäran i så fall. Jag retar mig väldigt på de galna journalisternas ständiga polerande av allt som heter vänster (och motsvarande tjärande och fjädrande av allt som de ser som högeristiskt).

  2. kallepelle skriver:

    Nå då vore Du ju den bästa sortens kommunist precis som Jonas S.Den bästa kommunisten är en som är riktigt dålig kommunist. Jämför en bra indian är en död indian.

Du är välkommen att kommentera inlägget! Jag tillämpar yttrandefrihet, men du tar givetvis ansvar för det du skriver. Reklam åker dock i runda arkivet.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s