En fingervisning om vilket land jag skall söka politiskt (inkorrekt) asyl i…?

Bästa läsare!

När var det jag på riktigt började avsky politiskt översitteri? Ja, om jag lyckas dra mig till minnes så var det när det fick ett ansikte. Ett fult jävla ansikte i form utav något kvinnligt socialdemokratiskt borgarråd i Stockholm.

Nu minns jag inte namnet på henne, men hon bedrev en personlig kampanj mot de s.k. sexklubbarna i Stockholm. I samarbete med Sveriges Television (har jag för mig) åkte hon runt med kamerateamet och gick in på dessa klubbar där man för extremt mycket pengar kunde få dricka alkoholfri champagne i sällskap med unga damer iförda raffset som dansade på scenen. Ett yrke som åtminstone då på 1990-talet inte var något som man skröt om för mamma och pappa. Det äckliga borgarrådet – sosse som jag påpekade, från den tiden då vänsterblocket hade monopol på ondska – utnyttjade detta genom att springa efter den kvinnliga personalen med kameramannen tätt i hasorna. Strategin var väl att om hon inte kunde få fastighetsvärdarna att slänga ut klubbarna så skulle hon åtminstone skrämma bort dansarna så att gästerna inte hade någon fägring att låta blickarna vila på.

Visst fanns det en hel del skumt folk i branschen, och jag önskar faktiskt att tjejerna hade haft möjlighet att själva bedriva verksamheten istället för att jobba åt svinet Carl Serung och den jugoslaviska maffian. Men om det begås olagligheter så är det en sak för polisen och skatteverket, inte för moraliserande politiker som avskyr när folk har en trevlig stund.

Det var detta blast from the past som dök upp ur minnet när jag av någon outgrundlig anledning råkade komma till ett klipp på Youtube från den ukrainska versionen av ”…got Talent”. Och nu kommer jag inte längre ihåg vad tusan det var vad jag sökte. Men det gör inget. Försök föreställa er det här inslaget i svensk TV. Nu talar jag inte om skämtkanalerna 3 och 5 eller någon dito där Robert Aschelberg syns, utan om de mer… nä, ordet ”seriösa” passar inte in… äsch, ni förstår nog ändå vad jag menar.

Visst, det är utmanande – jag håller med. Kläderna är inte direkt något man går till kyrkan med. Men det är så fascinerande att här uppträder en ung dam med samma sorts underhållning som man får till sitt glas med alkoholfri champagne i en källarlokal i centrala Stockholm. Och ingen – såvitt jag kan se – betraktar henne som en skamlig flicka som man måste jaga bort med TV-kamera.

Ibland funderar jag på vilket land man skulle söka asyl i. Med tanke på vilka rabiata feminister som finns i vårt land så är det bara att hoppas att Ukrainska myndigheter kan visa mig sitt förbarmande…  Vi tog ju trots allt emot en hel del ukrainare under kommunisttiden. Payback time, så att säga!

Fast innan jag begär asyl vid Ukrainas ambassad hoppas jag mig ha tid att få lyssna på bloggkollegan Tanja Bergkvist när hon ska föreläsa om genusvansinnet tisdagen 18 februari i Alvik.

Jag hoppas få höra goda nyheter, men jag är rädd för att Sverige är rätt så kört. Normkritik har övergått i ett nästan militant normtabu. Vad resultatet i slutet av dagen blir kan vi bara gissa. Min far föreslog att det kommer bli obligatoriskt att pojke måste älska pojke och flicka måste älska flicka – allt annat är bara sååååå normkonformativt, eller vad det nu heter. Sedan kan alla ”pappa + pappa” och ”mamma + mamma”-paren adoptera eventuella överskottsungar från 14-barnsfamiljer som flyttat till Sverige för att trygga reproduktionen i landet. Mm, tro’t eller ej, men min farsa säger värre saker än vad jag gör.

Hälsar eder Peter Harold

P.S. Ok, man kan se nästan samma sak på USA got Talent. Nästan samma sak:

D.S.

P.S. 2 Modern jazz och en söt talangfull japanska skriver jag om i min musikblogg idag. D.S. 2

Om Peter Harold

Libertariansk skribent och författare. Driver den libertarianska bloggen "Skrivarens Blogg".
Det här inlägget postades i Politik, Sex, Stadsliv. Bokmärk permalänken.

10 kommentarer till En fingervisning om vilket land jag skall söka politiskt (inkorrekt) asyl i…?

  1. Kinks skriver:

    Alltså jag är helt fascinerad… över att stången höll! På riktigt, jag satt och höll andan genom hela klippet när hon hejdlöst kastade sig upp o ner o runt och ja var det inte också en kullerbytta baklänges hon fick med där i den spektakulära showen. Milda makaroner!!

  2. Kinks skriver:

    Jag tror att jag hoppar över frågan om åldrandet. Kan vi inte kramas i stället.😉

  3. Kinks skriver:

    En kram kan ibland vara något av det bästa att få. Men inte ifrån vem som helst.😉

    Jag har flyttat längre söderut i vårt avlånga land (fast bara tillfälligt) och jag har upptäckt under dessa 4 veckor här att det är Sveriges blåshål nummer 1. Nu har vintern letat sig ner här också och det är iskallt så den där kramen värmde.
    En annan sak som jag upptäckte för lite mer än 2 veckor sedan är din musikblogg. Blev lite överraskad. Har du nämnt den tidigare? Hade inte just då så mycket tid och kika närmare på den. Får ta det vid något annat tillfälle.🙂

    Ligger nerbäddad under tjockt duntäcke nu så du får en supervarm kram utav mig.

    • Peter Harold skriver:

      Åh, min musikblogg är ett sidoskott som jag bara uppdaterar när jag har tillräckligt långa lugna stunder på kvällarna… och nu har det inte varit sådana på länge. Jag har inte riktigt bestämt mig för hur den skall fungera, men min tanke var att skriva en personlig text som har koppling till musiken, alternativt bara skriva om de klipp jag visar. Det finns så mycket fantastisk musik som inte spelas i den vanliga radion. Efter att jag skaffat mig ett eget keyboard ”ser” jag musik på ett nytt sätt, samtidigt som jag är intresserad av bakgrunden till musiken och artisterna.

      Känner du igen artisterna på sidhuvudet? 😉

  4. Kinks skriver:

    Skrev en lååång kommentar till dig. Jag råkar trycka på ” den där ” mobilknappen så att det jag skrivit bara försvann hastigt o lustigt. Ungefär som att någon drog ut kontakten till tv:n! Lyckades inte återskapa min kommentar.

    Avslutade med att jag säkert i helgen har större möjlighet att utforska din musikblogg. Nyfiken är jag, det vet du.😉

    • Peter Harold skriver:

      Japp, det är en mardröm att skriva kommentarer med mobil. Först att lyckas trycka på rätt tangent, och sen det där fenomenet med att skriven text försvinner under någon ram… inte bra för en person som jag med guldfisknärminne. Lyckligtvis brukar alltsammans flyga ut opublicerat i cyberrymden i nio av tio fall så att man slipper skämmas för vad man skrivit. 🙂

  5. Kinks skriver:

    Ursäkta att jag envisas med att skriva under detta (numer gamla) inlägg men vi har väl upprättat nån sorts röd tråd här. Eller har vi inte?🙂
    Oh well. Vart den här kommentaren hamnar återstår att se. Blir det en repris av igår så lovar jag ändå att inte rycka loss tussar av mitt hår.😉

    Tillbaks till tråden, som är musik. Och visst är det kanske den största njutningen i livet, näst efter kramar. Jag blir väldigt glad över att dela det intresset med någon som är lite som jag själv. Minns du för hundra år sedan när vi diskuterade en artist och så kommer man fram till att man tycker lika. Samma skiva, och den låten. Ja musik är så mycket mer än bara det som spelas på radion. Synd att inte alla upptäcker det. Och nästan lite upprörande kan jag ibland tycka.

    Nu tänker jag trycka på ”skicka-kommentar” så får vi se vad som händer!😉

    • Peter Harold skriver:

      Boink… och här studsar jag fram med ett svar.

      Jodå, musik är jätteviktigt. Och det förenar. Det kan man ju inte minst se på alla arenor. Fast det är lite synd att det kommer publik som egentligen är ointresserade av musiken utan bara vill avverka ännu en artist bara för att kunna ”skryta” om det. Du vet, de där som står och pratar och inte visar scenen det minsta intresse.

      På 80-talet blev man ju alldeles till sig i byxorna när det var storslagna konserter med massor av effekter. Som musikkonsument har jag förlorat den lusten. Jag har börjat tycka om musik så mycket att jag hellre lyssnar på en avskalad inspelning där artisten spelar före mixning och overdubs. Häftigast är att se deras kreativitet i studion när de t.ex. spelar in en demo. Det är då det kan bli riktigt magiskt när den rätta musiken uppstår där och nu. Ja, om nu musikern är duktig. Det villkoret finns ju hela tiden.

      Ibland kan man som amatör uppleva de där magiska stunderna. Jag satt och lekte vid mitt keyboard och programmerade in sånt där som de brukar spela på rave-partyn. Alltså inte riktiga melodier, utan snarare ”variationer”. Och plötsligt lät det som om det var ”på riktigt”, som om jag spelade på en äkta konsert. Jag fick gåshud och efter ett par minuter fick jag stänga av instrumentet eftersom det kändes alldeles för starkt för mig. Dagen därpå slog jag på keyboardet utan att komma ihåg hur man spelar ”Blinka lilla stjärna”. Undrar vad tusan det är för störning jag lider av??? 😉

Du är välkommen att kommentera inlägget! Jag tillämpar yttrandefrihet, men du tar givetvis ansvar för det du skriver. Reklam åker dock i runda arkivet.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s