Minnesmärke över massmord på kristna är hotas av ”hatkampanj”…

Bästa läsare!

SvD uppmärksammar med en debattartikel att det blåser storm kring planerna på monument i Botkyrka och Södertälje som skall hedra minnet av de kristna som massmördades i Turkiet 1915. Jag tror att debattartikeln är signerad Kurdo Baksi och Murat Kuseyri för deras namn nämns i ingressen, även om det skulle underlätta för läsarna att deras namn fanns under själva texten så att man förstod att de verkligen var avsändarna. Inte minst därför att artikeln känns lite rörigt ihopkommen. Men jag vill inte kasta första stenen…

Skribenterna ställer krav på att ”hatkampanjen” mot monumentprojekten stoppas:

Vi kräver att den turkiska ambassaden avbryter hatkampanjen mot assyrier/syrianer och armenier i Sverige och accepterar att ett minnesmonument för folkmordets offer inte är en fientlig handling mot Turkiet eller turkar, och framför allt att det är ett beslut som fattas av kommunfullmäktige i Botkyrka och Södertälje och ingen annanstans.

Min första reflektion har inte så mycket med monumenten att göra. Minnesmärken och minnesplatser är en gammal fin tradition som sträcker sig tusentals år tillbaka till och med i vårt eget land. Mängder av hällristningar och runstenar minner oss om forna dagars bragder, sorger och öden. Att minnas folkmord i andra länder är heller inget nytt. Tanja Schult noterade i en skrift med titeln ”Förintelsemonumenten i Sverige” att vi har ett flertal minnesmärken i vårt eget land som ägnats nazisternas dåd mot judarna i Europa under 2:a Världskriget. Stockholm fick sitt monument 1998, men redan 1949 invigdes förintelsemonumenten i Malmö och Göteborg (båda placerade på judiska begravningsplatser). År 2009 invigdes ytterligare två minnesmonument över de judiska offren i Göteborg.

Nej, istället känner jag att det börjar gå inflation på ordet ”hat”. Jag tror inte att världen blivit mer hatisk. Däremot har det blivit enklare att tillgripa detta ord för att beskriva yttranden som inte känns bekväma. Eller önskade. Det är i synnerhet massmedierna som frekvent använder ordet ”hat” för att kategorisera ett visst typ av språk eller beteende. Bristen med detta är att man inte får fram nyanserna. Eller snarare; bristen består i att man beskriver yttranden som hat för att slippa berätta om vad yttrandena innehåller.

Ett närbesläktat fenomen är att folk som utsätts för oönskad kritik uppvisar en känslighet och beskriver sig som kränkta av yttringarna. Problemet är att den känslan är ytterst personlig. Det kan till och med vara så att avsändaren inte alls haft för avsikt att kränka. Men då händelsen exponeras medialt är det alltid offret som har tolkningsföreträde. Inte för att det är moraliskt korrekt, utan därför det är så nyhetsdramaturgin fungerar.

För min egen del anser jag att det är slöseri med energi att tala om ”hat” i en debatt. Hat är nämligen ytterligheten i en känsloupplevelse som befinner sig i kontrast till upplevelsen ”kärlek”, och det kan vara förvånansvärt kort väg emellan dessa. Politiker och de flesta journalister är inte kvalificerade att bedöma vara sig det ena eller det andra utifrån annat än egna preferenser. Därför blir det så missvisande när de sätter sig till doms över andras yttringar och kallar någonting för ”hat”.

Sedan kan man ju fråga sig hur världen skulle fungera ifall det inte fanns hat. Hat är en stark reaktion. Ponera att den känslan inte skulle finnas. Hur skulle vi då t.ex. reagera när vi får höra att det påbörjats ett folkmord någonstans i världen? Indignation? Eller likgiltighet, ungefär som svenska medier förhåller sig till det faktum att den mest utsatta gruppen i världen (som dödas i flest antal) är kristna…?

Ett annat mer påtagligt exempel är väl ifall om någon kom och hotade ens barn. Vad göra utan att väckas av hat till gärningsmannen? Vända andra kinden till och be om ursäkt för att man förökat sig? Nej, kroppen behöver den starka känslan för att skydda sig och sin avkomma. Det är en mekanism som hör till människans överlevnadsinstinkt. Har man inte manipulerat den känslan med droger eller mediciner är den reaktionen nyttig.

Hatet är inte problemet. Orsaken till hatet är nämligen problemet i sig. Och problem är till för att lösas. Kan man lösa sina problem, då har man också lyckats hantera sitt hat och reducera det till en annan känsla, t.ex. likgiltighet, förnöjsamhet, etc. Kanske till och med kärlek.

Hälsar eder Peter Harold

Om Peter Harold

Libertariansk skribent och författare. Driver den libertarianska bloggen "Skrivarens Blogg".
Det här inlägget postades i Filosofi, Stadsliv. Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Minnesmärke över massmord på kristna är hotas av ”hatkampanj”…

  1. Anonym skriver:

    Jag skiter i hur du ser ut- jag är KÄR! Om alla vore lika klarsynta som du funnes inget behov av droger… Puss!

  2. Per skriver:

    Ord som ”hat” och ”rasism” används så ofta och ibland i sammanhang där det är tveksamt om det är rätt ord, att det har gått inflation i dessa ord. (Precis som du skriver Peter)
    Denna ”ordinflation” har fått den följden för mig att jag ofta inte tar dessa ord på så stort alvar längre.

Du är välkommen att kommentera inlägget! Jag tillämpar yttrandefrihet, men du tar givetvis ansvar för det du skriver. Reklam åker dock i runda arkivet.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s