Vem drar i trådarna i det globala religionskriget? Om aktuella händelser i Malaysia.

Bästa läsare!

Att leva i ett sekulärt samhälle som Sverige och dessutom hysa en stark aversion mot religiöst inflytande i samhällsdebatten gör att åtminstone jag känner en viss oförmåga att riktigt begripa vad som händer i världen utifrån ett geo-teokratiskt perspektiv (om nu det ordet finns). En viss vana har jag ju ändå eftersom jag fått uppleva Kalla kriget där den öppna västvärlden och dess demokratiska värdegrund stod mot öststaternas kommunistdiktaturer. Från politik till religion är väl steget egentligen inte så förtvivlat långt, men det är nya begrepp, nya företrädare och nya platser att försöka orientera sig kring. Och att försöka förstå. Och nu är ondska och godhet inte alls uppenbara som sanning.

När vi förr i tiden kunde beskriva ett land utifrån dess statsskick så är villkoren numera annorlunda när vi nu skall rita den nya moderna världskartan. Religionerna begränsar sig inte till nationsgränser. Kristna, muslimer, buddister, hinduister, judar och alla andra religioner finns representerade i så gott som alla världens länder, antingen som praktiserande religionsutövare som minoritet, eller till och med lierade till en kulturell konstitution som har sin härkomst ur respektive religion.

Men varför intressera sig för dessa frågor, i synnerhet när man är en hedning som jag?

Ja, det finns en tämligen självklar förklaring till det. Förklaringen har två delar. Det första skälet att uppmärksamma religionerna är att de under stundom har politiska ambitioner. I Europa är Vatikanstaten den mest lysande representanten av teokratier, där konstitutionen och verksamheten kretsar helt och hållet kring katolicismen. Buddismen har också ett motsvarande exempel. Vad få tänker på är att Tibet också var en buddistisk teokrati ända fram till den kinesiska invasionen/befrielsen (välj själv), men så var det. Islam representerar med en uttrycklig teokrati genom Iran, och Egypten har potential att kunna bli det om muslimska brödraskapet sköter sina kort väl. Kanske inte just nu, men lite senare…

Fast bortsett från dessa extrema exempel finns det ändå väldigt många länder där stat och religion går hand i hand. I synnerhet i länder där islam är i majoritet eller utgör en stor minoritet. I vissa länder har religionen också ett starkt inflytande utan ett det finns en formell koppling, som t.ex. i Syd- och Latinamerika där lagstiftarna lyssnar noga på Vatikanstaten och den katolska kyrkans företrädare.

Det sistnämnda exemplet – där religionen utövar starkt inflytande i den nationella lagstiftningen – är skäl nummer två till att uppmärksamma den geo-teokratiska statusen. Eftersom religionen inte stoppar för nationsgränser finns det ett politiskt intresse att kontrollera religionerna och deras spridning.

Vad är konsekvensen av geo-teokrati?

Här måste jag direkt inflika att jag varken har utrymme eller förmåga att ge ett totalt perspektiv på den frågan. Vi kan konstatera att det inte finns några planer på ett formellt korståg med kristna banérförare, utan får snarare hänvisa till USA/NATO/FN:s insatser till det geo-politiska maktspelet, även om det ofta återfinns ett starkt stöd hos den kristna högern att genomföra militära insatser i muslimska länder. Men det handlar sällan om religionerna per se, utan mer om att försvara valutor och andra viktiga ekonomiska intressen.

Däremot ser vi en påtaglig rörelse inom den muslimska sfären, en rörelse med enbart ideologiska förtecken. Den tar sig i vissa fall extrema uttryck som t.ex. talibanrörelsen i Afghanistan (och Pakistan). Något mindre militant, men fortfarande med politiska ambitioner, har vi Muslimska brödraskapet. Det finns fler exempel på islamism runt om i världen där utövandet av islam sker. Dess yttringar varierar mellan olika grupper; vissa vill utplåna kristendomen i de muslimska länderna; andra grupper accepterar blandning av religioner, men på villkoret att islams lära integreras i statsapparaten. I ärlighetens namn skall erkännas att illviljan är ömsesidig även i västvärlden där det finns kristna och politiska grupper som kräver att muslimer skall repatrieras tillbaka till ursprungsländer. Dock kan man märka att kristna samfund gärna tar islam i försvar – kanske för att försvara sin egen position som religiös kraft i ett sekulärt samhälle?

Islamismen är en rörelse som uppstått i slutet av 1800-talet och vuxit under 1900-talet, och som expanderat kraftigt sedan Kalla kriget tog slut även om den verkat med väpnat våld sedan länge. Orsaken till detta kan vi dels finna i att kommunistdiktaturerna var effektiva på att kväsa muslimska uppror, samtidigt som den muslimska resningen riktade sig främst mot regimerna i deras egna länder (Indien/Pakistan, Egypten, m.fl.). Allt detta känner ni nog redan till, kära läsare. Minns också att under Kalla krigets dagar praktiserades tesen ”min fiendes fiende är min vän” (och så än idag), där relationen mellan USA och Saddam Husseins Irak är ett bisarrt exempel ur historieboken.

Då jag saknar kunskap och förmåga att här hålla ett föredrag om islamismens utbredning väljer jag att istället ställa en öppen och filosofisk fråga – som är fri för den som vill att besvara:

Vem drar i trådarna i det globala religionskriget? Och hur påverkar det oss lokalt och regionalt?

Frågan är berättigad att ställa. Efter nine-eleven har vi ånyo hamnat i en värld där medborgarna i västvärlden förväntas drömma mardrömmar om självmordsbombare (en verklighet i många muslimska länder), massförstörelsevapen, atombomber och cyberattacker. Vi lever med en ny verklighet där en hädisk skämtteckning föreställande profeten Muhammed kan trigga igång våldsamma reaktioner och till och med utlösa terrordåd. Det är så det ser ut idag.

Våra politiker vill självklart inte identifiera det hela som ett religionskrig. Det är alltför känsligt. Att identifiera vad som sker och kalla det för religionskrig kan, tänker man, eskalera och ta bort tvivlet på att det är allvar. Istället låtsas man inte om vad som sker, mest för att inte ge repatrieringsförespråkarna vatten på sina väderkvarnar, om jag ursäktas att blanda ihop metaforerna. Egentligen skulle jag vara lycklig över att politikerna håller sina tassar borta från debatten, men de är tyvärr i högsta grad närvarande. Istället präglas debatten av en välmenande förljugenhet som är direkt intellektuellt ohederlig. Jag talar alltså främst om svenska förhållanden, och jämte de svenska politikerna är journalistkåren lika medskyldiga till att eliminera en i mitt tycke mycket nödvändig debatt om en politisk ideologi som kallar sig för religion. Fast detta gäller tydligen i hela Västeuropa där politisk korrekthet dikterar debattens innehåll.

Ni som är av annan mening än undertecknad vill säkert invända mot mitt resonemang med att vi varken har självmordsbombare (en gång är ingen gång), massförstörelsevapen eller atombomber. Terrorism är inget som existerar i Sverige, menar min vördade meningsmotståndare. Och vederbörande har så rätt. Men…

Betänk då det faktum att medierna ägnar mycket energi åt att avslöja och besudla den och de som är opponenter mot förd migrationspolitik av olika skäl (och här är spektrumet fördelat utifrån välfärdsperspektivet via kulturorienterade till rasbiologiska föreställningar). Minns bl.a. Expressens uthängningar av kommentatorer på Avpixlat, Fria Tider m.fl..

Däremot betraktas var dåd i islams namn som en kriminalteknisk kuriositet. Från mediernas håll beskriver man att Kalle Karlsson och Anders Svensson – ”svenska medborgare” – far iväg till Mellersta östern för att deltaga i revolterna mot förtryckande regimer med associationer till svenska soldaters frivilliga insatser under Finska vinterkriget mot Sovjetunionen. Den mer intellektuellt hedervärda beskrivningen är att första- och andragenerationens invandrare med muslimsk tro har rest iväg för att förena sig med rebeller som använder terror mot civilbefolkning för att bereda väg för återbildandet av kalifatet.

Men islamism – d.v.s. den politiska formen av islam – tar sig inte bara i uttryck av väpnade attacker. Härom veckan bloggade jag om de häftiga reaktionerna i Malaysia på att landets turistattaché i Stockholm samt hans hustru häktats för barnmisshandel. Reaktionerna (i deras hemland) mot frihetsberövandet grundar sig på att man anser att föräldrarna av kulturella skäl inte skall lagföras för barnmisshandel. Deras kultur står alltså över vår lag.

För min egen del är den händelsen tämligen obetydlig. Barnuppfostran ser olika ut i olika länder. Däremot är Malaysia väldigt intressant att studera utifrån min fråga om den geo-teokratiska frågan, sett utifrån ett lokalt perspektiv. Härom månaden bloggade jag om att kristna bibelsällskap i Malaysia förbjudits att använda ordet Allah för att benämna Gud i sina biblar.

I förra veckan satte en okänd grupp upp banderoller utanför ett antal kristna kyrkor i Malaysia med texten ”Allah is great. Jesus is the son of Allah”. Banderollen är utformad och placerad så att den skall se ut som kyrkans budskap. I själva verket är det naturligtvis en provokation.

sb malaysia allah jesus

Läget i Malaysia är besvärligt. Vid det senaste valet blev skillnaden mellan landets olika etniciteter en valfråga. De drabbade kyrkorna har dock gått ut och sagt att man inte tänker reagera. Man vill undvika att blåsa upp det inträffade. Samma sak gäller de molotov-cocktails som kastats mot en av de drabbade kyrkorna. Man vill inte veta vem som ligger bakom dåden.

Från muslimskt håll säger man sig inta samma inställning till det inträffade som de kristna prästerna; det här är inget att göra en stor sak av. Och man är dessutom inte skyldiga till skymfen, garanterar man.

Fast jämte förnekelse till att vara inblandade i uppsättningen av de falska banderollerna så pågår en annan debatt inom den muslimska sfären i Malaysia. Under förra fredagsbönen i centret på Department of Islamic Development in Malaysia anklagade man kristna och judar för att så split inom islam. Man menade att det är sagt i Bibeln att de kristna och judarna ”kommer att försöka med alla krafter för att ‘lura’ muslimerna att följa deras önskemål”.

I samma predikan frågade man sig retoriskt varför muslimer låter sig förledas till oenighet, i synnerhet som det står i koranen att oenighet är förbjudet. Det finns bara ett sätt att tolka och följa koranen. Och all den split som råder mellan islams fraktioner gläder islams fienden, påpekade man i samma predikan. Därmed hotas muslimernas värdighet. Man menar att man är utsatta för attacker från flera håll, både fysiskt och andligt. I detta läge måste man lyssna till Allahs varningar och enas, och gemensamt gå ut och försvara den rena islamska läran.

Det fanns dock en försonande strof inkluderad i predikan. Imamen manade sina anhängare att inte hänge sig åt rasistiska handlingar. Detta skulle kunna leda till en tändande gnista som i sin tur skulle kunna innebära en mycket stor konflikt. En konflikt som i värsta fall är utan återvändo.

Man skulle ju – om man är misstänksam – kunna utläsa det sista som en instruktion. Samma typ av retorik förekommer ju även i andra länder där ”fredens religion” predikas. Hur det än är med den saken så återkommer vi till den punkt som inte är förenlig med svensk politisk konsensus kring islam – nämligen med föreställningen om att religionen består av ett brett spektrum från sekulära muslimer (kan man vara muslim då?) till fanatiska bokstavstroende islamister. Men om det nu bara finns ett sätt att tolka koranen och sunna, och bara ett korrekt sätt att leva efter texterna, och om alla muslimer enas kring detta sätt… vad blir effekten av den enigheten för oss som inte är muslimer? Och vilka förpliktelser måste den rättroende underkasta sig där koranen och sunna blir deras fullständiga lag?

Den frågan är viktig att ställa sig. Och ännu viktigare är det att få svaren.

Vi kan konstatera att det pågår ett globalt religionskrig, även om det utförs lokalt och utan krigstidsrubriker i våra egna medier. Vi vet också att ett väpnat angrepp från ett västland mot ett muslimskt land tolkas som ett religiöst angrepp, även om det bara ligger ett geopolitiskt eller ekonomiskt intresse av att ”sprida demokrati och mänskliga rättigheter”. Reaktioner skapar motreaktioner som sedan sprider sig som ringar i vattnet. I vår del av världen kan vi än så länge avslöja bluffande politiker – som t.ex. Barack Obamas påståenden om att al-Assadregimen var ensidigt ansvariga för fjolårets gasattacker under inbördeskriget. Men på den andra sidan – bland islams företrädare och hos islamisterna – vet vi desto mindre. Vad som förhindrar att vi får veta mer är dels att medierna är censurerade både där och här, fast på olika sätt och av olika anledningar. Därför är också frågan om det geo-teokratiska problemet också en fråga om mediekritik.

Nå, låt mig avsluta denna långa text med någonting muntert. Bara för att ni inte skall få vanföreställningen att Malaysia är en barbarisk halvcivilisation som står på randen till ett inbördeskrig – á la ”Hutu meets Tutsi” – avrundar jag med ett litet skojigt klipp från Malaysia, landet med en högst påtaglig multikultur. Här i ett exempel där den är som bäst.

Ha en trevlig helg, kära läsare!

Önskar eder Peter Harold

I mediebruset (lokalt från Malaysia från enda lokala nyhetssajten som ”vågar berätta sanningen” enligt min vän):
TMI: ”Christians must not react to mysterious Jesus-banners
TMI: ”Christians and Jews are dividing muslims

Om Peter Harold

Libertariansk skribent och författare. Driver den libertarianska bloggen "Skrivarens Blogg".
Det här inlägget postades i Demokrati och frihet, Religion. Bokmärk permalänken.

Du är välkommen att kommentera inlägget! Jag tillämpar yttrandefrihet, men du tar givetvis ansvar för det du skriver. Reklam åker dock i runda arkivet.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s