Nu när Sverige är en demokratur kan det vara läge att granska rättssystemets brister

Bästa läsare!

Med tanke på att det politiska mantrat ”vård-skola-omsorg” kompletteras med ”lagskärpningar” kan det vara på sin plats att fundera lite kring vad detta kan få för konsekvenser.

Under begreppet ”lagskärpningar” räknar jag in sådana saker som när justitieminister Beatrice Ask tänker högt om gredelina kuvert, högre straff för sexköp, samtyckeslagar, samt allmänna löften om ”hårdare tag mot kriminalitet” för att hålla kvar sina väljare så att de inte skall fly till partiet som kräver ”hårdare tag mot invandrares kriminalitet”. Men jag tänker också på orwellsk lagstiftning som går i riktning mot att landets säkerhetstjänst skall kunna ge åklagarna information så domstolarna skall kunna lagföra vanliga vardagsbrottslingar med ett minimum av polisarbete. Eftersom massövervakningen existerar därför att tekniken för den finns, öppnas också möjligheten att medelst ”lagskärpningar” också kunna bekämpa tankebrott i framtiden. Allt som krävs är ändringar av lagarna. Och det är våra politiker duktiga på.

Jag är rädd för att jag kanske förlorat läsaren redan vid denna långdragna inledning, men jag har varit med så pass länge nu att jag ser i vilken riktning utvecklingen går mot. Ämnet i sig kan fylla volymer av böcker, men jag avgränsar mig till ett specifikt fenomen som är ett problem redan i dagens lagstiftning. Det handlar om yppandeförbudet.

I princip är domstolsförhandlingar i Sverige offentliga. Men lagen medger att förhandlingar kan ske bakom lykta dörrar, t.ex. vid sexualbrottsmål eller när det handlar om terroristdåd. Syftet är då att skydda brottsoffer respektive rikets säkerhet. Utöver detta kan åklagaren också begära ett yppandeförbud så att försvarsadvokaten och den åtalade ej skall kunna yttra sig offentligt om vad som sagts i förhör och domstolsförhandling. Yppandeförbudet yttrar sig också så att försvarsadvokaten kan förvägras rätten att delge sin klient information, t.ex. uppgift om vem som vittnat mot/angivit den åtalade.

Dock finns det indikationer på att yppandeförbudet tillgrips allt mer frekvent, och inte enbart av hänsyn till det eventuella brottsoffret. För några år sedan åtalades en man i södra Stockholm för barnpornografibrott. Åklagaren meddelade i medierna att man gjort ett beslag på över 20’000 bilder varav ett stort antal var av grov våldspornografisk karaktär, och att det fanns barn ända ner till 5-8-årsåldern i samlingen. Den åtalade belades med yppandeförbud. Sålunda kunde han inte bemöta åklagarens påstående. I själva verket var gärningsmannen ”allätare” vad gällde sex. De bilder som omfattades av barnpornografibrottet var färre än 200 stycken, och ingen av dem innehöll samlag (bilderna på de yngsta var fotografier från badstränder eller ”konstnärliga” fotografier från publikation med ansvarig utgivare). De övriga bilderna var fullständigt legala.

Man kan fråga sig varför åklagaren formulerade sig som han/hon gjorde till medierna. Det är inte åklagarens uppgift att smutskasta den åtalade, men sett utifrån fall i andra typer av brottmål dyker misstanken ändå upp. Alternativet var att man i förundersökningen inte lyckats eliminera vilka bilder som skulle vara åtalbara, och det är i sig en brist att man inte har klarlagt detta när man kommunicerar med pressen. Oavsett vilket innebär det att gärningsmannen berövas sin yttrandefrihet, t.ex. för att publikt förklara att han inte alls ”går igång” på bilder med barn som våldtas. Dock är det tveksamt om någon annan än en privat bloggare skulle försvara ”pedofilens” rätt till att framställa sig i bättre dager. (Sedan detta rättsfall ägde rum har riksdagen infört ett s.k. ”tittförbud” vilket innebär att blotta nyfikenhet riktad mot denna typ av bildproduktion är straffbar, vare sig man är pedofil eller ej.)

Frågan om yppandeförbudets konsekvenser uppmärksammades dock mer i samband med ett mer spektakulärt brott. I samband med Helikopterrånet i Västberga spreds via medierna många felaktiga uppgifter mot de misstänkta som åklagarsidan valde att inte korrigera, och advokaterna hade ingen möjlighet att agera eftersom de var belagda med yppandeförbud [SvD]. Även om det principiellt anses att medierna inte kan påverka domstolarna så är verkligheten säkert annorlunda, vilket vi kan se i skillnaden på utfall i domar mellan tingsrätt (politiker utgör jury) och hovrätt (domstolen utgörs enbart av jurister). Sålunda är medierna ett verktyg för åklagaren. Denna omständighet vill jag illustrera med en kommentar av signaturen TommyTurbo jag läste på Flashback:

Principiellt håller jag med er. Man ska dock komma ihåg att åklagarväsendet inte är samma som det var för några decennier sedan. Det har blivit mycket mer prestigedrivet, tidigare generationers åklagare såg som största mål att finna sanningen vilket innebar att bevisning som talade för den misstänkte även skulle grävas fram, åklagarna såg ingen prestige i att vinna mål utan allt handlade om att presentera en så neutral syn på målet som möjligt. Dagens åklagarväsende är prestigedrivet och extremt mediemedvetet. Åklagarna utnyttjar sin position till max för att försvåra försvaret av misstänkta till den grad att man på allvar i juridiska debatter börjat diskutera hur man ska försöka jämna ut styrkeförhållandena mellan åklagaren och försvarsadvokaterna. Åklagarna har en objektivitetsplikt som tidigare följts utan krusiduller och man har därför inte sett någon anledning att införa någon särskild form av represalier på de som inte följer objektivitetsprincipen. Detta har allt mer ändrats. Vi har redan sett en förändring i överklagandeproceduren till Högsta Domstolen där rätten till prövning i HD är numera jämställd med den åtalade vilket den inte var tidigare. Man diskuterar att förändra resningsinstitutet därför att man insett att åklagarmyndigheterna (främst genom RÅ) aldrig ansöker om resning för en dömd oavsett vad som framkommit nytt i bevisväg trots att det är åklagarnas skyldighet. Mediestrategin har också utvecklats otroligt från åklagarväsendet. Förr höll inte åklagarna presskonferenser och portionerade ut information till medierna, antingen genom läckage eller pressmeddelanden, samtidigt som man belade advokaterna med yppandeförbud. Antalet yppandeförbud (som åklagarna utfärdar) har ökat lavinartat enligt Advokatsamfundet samtidigt som åklagarna blivit mycket mer meddelsamma med medierna och lägger fram sin bild. Allt för att påverka medierna som i sin tur ofta påverkar domstolarna.

N.b.: Min fetmarkering.

Ett annat exempel där yppandeförbud (eller sekretessförbindelse)  ställer till det rör historisk forskning. Här är nog de beryktade STASI-arkiven mest uppmärksammade, där forskarna är förbjudna (av Regeringsrätten) att berätta vilka personer i Sverige som fungerade som DDR-agenter under Kalla krigets dagar. I detta fall för att försvara gärningsmännen. Ett beslut av politiker för att skydda politiska intressen.

Eftersom vi ser att lagen om hets mot folkgrupp kommer att utvecklas till att bekämpa fler oönskade åsiktsyttringar i samhällsdebatten finns det en stor risk att rättsfallen i allt större omfattning kommer bli politiska manifestationer (från staten) där endast den ena parten – den anklagande myndigheten – får komma till tals tack vare yppandeförbudet. Vi har sett exempel på detta i Norge där man på allvar övervägde att censurera rättegången mot massmördaren Anders Behring Breivik (istället valde nyhetsbolagen att utföra censuren i myndighetens ställe om jag är korrekt underrättad).

I takt med att våra politiker bara vill gå i en riktning, d.v.s. med fokus på ”lagskärpningar” ökar kravet på att rättssystemet verkligen är rättvist och agerar objektivt. Tyvärr är detta inte en dystopi, ty redan idag vet vi att rättsväsendet inte fungerar såsom det är tänkt, förutom exemplen här ovan. Utöver detta finns av de rättsvårdande myndigheterna sanktionerade jävsförhållanden. I åtalet mot fildelningssajten The Pirate Bay såg vi exempel på att en av polismyndighetens tyngsta utredare fick jobb hos upphovsrättsindustrin, och domstolen utsåg en domare som arbetat som expertrådgivare åt samma intressenter. Icke förvånande blev det en fällande dom.

Personligen önskar jag att det uppstod en motkraft. Behöver allt som räknas som brott idag verkligen vara kriminaliserat? Självfallet inte. Men den diskussionen tar jag nog i en annan tråd. Eller… Ah, jag har väl redan hundratals gamla blogginlägg om den saken…!

Hälsar eder Peter Harold

Om Peter Harold

Libertariansk skribent och författare. Driver den libertarianska bloggen "Skrivarens Blogg".
Det här inlägget postades i Brott & straff, Demokrati och frihet. Bokmärk permalänken.

Du är välkommen att kommentera inlägget! Jag tillämpar yttrandefrihet, men du tar givetvis ansvar för det du skriver. Reklam åker dock i runda arkivet.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s