Jag överväger att ta livet av mig

Bästa läsare!

Jag vet att rubriken här ovan kan tolkas som ett rop på hjälp, och i en viss mån är det också så. Men inte riktigt på det sätt som man föreställer sig innan jag fått förklara.

Först av allt skall jag säga att jag inte har någon konkret plan på att begå självmord. Jag säger detta för att ni åtminstone skall börja fundera på vad som egentligen skett ifall ni får reda på att min kropp hittats i någon havsvik, under en bro eller i ett garage där min bil står på tomgång, tillsammans med ett självmordsbrev som anger min ånger över att ha kritiserat medierna och politikerna samt att jag tar tillbaka varje ord jag yttrat i Skrivarens blogg.

Ja, även om det saknas ett självmordsbrev ber jag er att betrakta min olycka med misstänksamhet. En anledning till att jag inte kan begå självmord är att jag aldrig skulle vilja lämna världen utan ett eftermäle. Och det gör man lämpligtvis genom ett självmordsbrev. Men eftersom jag är perfektionist (om än med varierande resultat trots den läggningen) så skulle jag bara bli sittande med en massa utkast till självmordsbrev som jag aldrig vill bli nöjd med.

Nå, vad handlar då dagens bloggrubrik om? Jag överväger alltså att ta livet av mig. Jag skall inte gå in på frågan hur, för den kan jag inte besvara. Inte än. Jag kan inte heller besvara frågan ”När?” eftersom jag inte lagt upp mina suicidiala insatser i kalendern. Nej, jag vill att vi fokuserar oss på frågan ”Varför?”.

Vad är det som driver en vit medelålders man med regelbunden inkomst och utan större märkbara personliga problem till att över huvud taget att fundera på sitt eget självmord?

Utgångspunkten är givetvis rädslan för att livet skall vara värre än döden.

Jag tänker allt oftare på detta då jag inser att åldrandet är oundvikligt och att förutsättningarna för ett behagligt liv som gammal är bra mycket sämre för min generation än för dagens pensionärer. Jag hoppas att ni 40-talister inte vill ta det personligt, men vi kan notera att ni vuxit upp under bättre förhållanden än era egna föräldrar. Visst var det magert under era uppväxtår, emedan ni säkert skjutsades omkring i barnvagnar tillverkade i masonite. Men efter era upproriska revolter mot 10- och 20-talisterna under 1968 – d.v.s. de som fortfarande förstod konceptet med herrens tukt och förmaning – har många av er haft det jäkligt bra. Om inte annat har ni fått dra nytta av ökat välstånd i nationen, det som 10- och 20-talisterna lade grunden till (liksom deras förföräldrar i sin tur). Uttryckt i kräkiska termer, såsom Per Nuder gjorde en gång, är ni ”köttberget” ur ett demografiskt perspektiv.

Men ni har kanske märkt att någonting börjar hända. Årskullarna före er, d.v.s. 30-talisterna som i allt högre grad hunnit låsas in på ålderdomshem, finner allt oftare att man står utan smör till brödet under lunchen. Ja, man drar till och med in på eftermiddagskaffet. Tillvaron för svenska ålderspensionärer börjar sakta men säkert påminna om hur det var att bo under Kommandorans tillsyn i bygdens fattigstuga (se Emil i Lönneberga). Och eftersom allt numera är samhällets ansvar – bla, bla, bla – kommer man allt mer sällan kunna hoppas på att någon Anton Svensson med familj skickar sin son med rester från gårdens julkalas till gubbarna och gummorna som duschas 1 gång i månaden vare sig det behövs eller ej.

Det är inte åldrande i sig jag fruktar, även om jag tycker att mina befintliga krämpor är nog så jobbiga, och jag vill slippa fler. Det jag bävar för är när min lekamen inte längre gör det jag vill. Eller – gud förbjude – att jag inte ens är medveten om vad jag borde vilja göra därför att mina själsliga förmågor är på upphällning. Och framför allt, när jag p.g.a. åldern inte längre kan försvara mig eller fly.

Det sägs att upp mot 40% av alla i åldern 55-65 år är oroliga för (bristen av) tryggheten på ålderns höst, och 60% räknar med att de måste ta hand om sin anhöriga därför at ”samhället” inte kommer klara uppgiften. Visst är det intressant att folk svarar vad de tror, men jag skulle hellre vilja ha ett tydligt besked på om oron är befogad. Och vad vi ser idag med ständiga nedskärningar på äldreomsorgen – och miljardanslag till folkutbytet där gamla svenskar ersätts med bidragsberoende nysvenskar – då blir jag bekymrad. Politikerna lovar att de med sitt agerande skall stärka underlaget för pensionsutbetalningar och ”vård-skola-omrorg”. Men expertisen är inte helt eniga om att utfallet blir på detta viset.

De som får betala för misstaget är de som icke längre har förmåga att försvara sig eller fly.

Det kan till och med vara så att politikerna importerar ännu en våldsamt stor utgiftspost vid sidan av de samhälliga kostnaderna för äldrevård. Här agerar man från politikernas sida inte med eftertanke, utan enbart utifrån ett ”godhetsperspektiv” (”- Vi har råd att visa medmänsklighet”), och låter skattebetalarna få stå för notan.

När ekvationen inte håller – och vi ser exempel på det redan – värjer sig politikerna från debatten genom att säga att man inte får ställa svaga grupper mot varandra. Det tråkiga är att det är politikerna som skapat denna situation. Inte den fria rörligheten i sig, och inte heller marknaden. Det som sker i Sverige orsakas av politisk manipulation med ideologiska förtecken.

Om några årtionden är det min tur att riskera att bortprioriteras av politikerna i ansvarig omsorgsnämnd; skall jag få en trygg ålderdom, eller skall mina barnbarns sociala avgifter finansiera någon annans välstånd?

Istället för att gurgla i protest kommer jag ta livet av mig. Det är bara det alternativet politikerna erbjuder mig. Och önskar. De vill inte ha folk av min sort. Nästan inte ens nu heller.

Hälsar eder Peter Harold

Om Peter Harold

Libertariansk skribent och författare. Driver den libertarianska bloggen "Skrivarens Blogg".
Det här inlägget postades i Politik, Privat. Bokmärk permalänken.

26 kommentarer till Jag överväger att ta livet av mig

  1. Kalle skriver:

    Ta inte självmord.. vi behöver dig i kampen!!

    • Peter Harold skriver:

      Tackar. Just nu är det inte aktuellt att avdagataga mig själv (hm, blev det där ordet rättstavat?). Jag såg igår en artikel om att orkeslösa cancerpatienter försågs med visselpipor istället för vanliga larm som skall användas för att påkalla personalens uppmärksamhet. Påminner lite om hur jag tror att min farfar lagade så att farmor slapp sina plågor.

  2. cfr skriver:

    ”……att man inte får ställa svaga grupper mot varandra.”

    Detta är kvalificerat dravel av varje politiker som yttrar frasen.

    Politikens kvintessens ÄR att ställa grupper och intressen mot varandra och döma av dessa intressen utifrån partiprogram, majoriteter och anständighet. Vad är politik annars?

    Jag bortser här naturligtvis från det som vi ser till vardags, det ängsliga poserandet som utförs så fort någon släpper en icke avtalsenlig och av godhetsklassen godkänd fjärt.

    Min prognos (med styrka 5+) är att världen (i vart fall Europa) kommer att utvecklas i en balkansierande riktning, dvs de mångkulturella strävanden som är dagens officiella ”standard” kommer att avvecklas oaktat vad brysselklassen önskar. Människor kommer att söka sig till (rösta för) mindre, överblickbara enheter och det blir en form av omstart där evolution kommer att dominera istället för federal revolution. Detta innebär inte att vi kommer att sluta resa och stänger in oss, men det blir en större omsorg i valet av vem som skall få del av dina och mina ihopsläpade slantar.

    Och detta kommer att ske under din livstid (hurra!) innebärande att ditt ålderdomshem inte kommer att trängas undan av 25-åriga afghanska män med nallebjörn i handen.

    Min oro är dock att brysslarna kommer att göra sådant motstånd för att försvara sitt sjuka projekt så de gynnar framväxten av käcka marscherande gossar i svarta uniformer med en genetisk syn på tillvaron och då är det fara å färde.

    • Peter Harold skriver:

      Helt rätt. Politik handlar om att egga oss människor att strida. Strida för politikerna.

      Brysselkålen kommer tveklöst att se till att deras egna intressen går först, även om jag kommer att hålla tummarna för de hoppfulla inslagen i ditt resonemang. Vad jag dock är rädd för är att man når en tipping point där makthavarna blir så pass starka att de kan hålla folket i schack och stoppa både revolter och revolutioner. Inget borde i o f s vara omöjligt. Jag satt härom veckan och försökte hitta information om sådant som skulle ha kunnat peka på en reformerad nationalsocialism i händelse av att Tyskland vunnit 2:a Världskriget. Vi har ju sett att Sovjetkommunisterna gick mot sin ideologiska undergång; kanske hade något liknande kunnat utveckla sig i ett nazistiskt Europa? Jag vill hoppas det, för det skulle betyda att hoppet inte är ute för ett EU-styrt Europa att bli vad det borde vara.

  3. Martin skriver:

    Livets mening är inte bekvämlighet. Det är existens. Din. Och närbesläktade människors. Så sluta gnäll, fortsätt lev, fortsätt verka för vår existens.

  4. Josef Boberg skriver:

    Apropå: ”Det sägs att upp mot 40% av alla i åldern 55-65 år är oroliga för (bristen av) tryggheten på ålderns höst, och 60% räknar med att de måste ta hand om sin anhöriga därför att ”samhället” inte kommer klara uppgiften.” – så har jag nyligen formulerat lösningen på det bekymret här.

    I o f s så kan jag ha fel i det som där finns nedtecknat – men det kan jag ej föreställa mig att jag har. Vad tror Du ?

    • Peter Harold skriver:

      Ja, jag skall erkänna att när jag var tonåring, och under de första 20 åren av mitt vuxna liv, betraktade jag ämnet ”nationalekonomi” med samma som raketforskning och kvantfysik. Eller egentligen inte; jag ägnade faktiskt hela mellan- och högstadiet åt att studera allt som hade med rymdfart, så nationalekonomi var nog faktiskt betydligt svårare enligt mitt sätt att se på det.

      Men nu på senare år inser jag att den här synen på nationalekonomi som med sin komplexitet farmstår som ett ointagligt reservat för alla som inte är experter (nationalekonomer) är ett bedrägeri. De finanspolitiska aktörerna behöver inte svara på kritiska frågor, utan kan avvärja sig med att ”se, det där förstår du inte”. I själva verket visar det sig att bluffen är väldigt enkel att uppdaga. Tänk bara på 13-åriga Victoria Grant i Kanada som höll ett uppmärksammat föredrag där hon gick till angrepp mot ”pengar-av-luft”-politiken. Och den bluffen försvaras genom att medierna (som i många fall ägs av samma intressenter som försörjer sig på att sälja pengar av luft) inte avslöjar vad som sker.

      • Josef Boberg skriver:

        Jo… – Peter – världen är ju helt enkelt så förryckt att barn genomskådar det.

        T ex apropå tillgången på mat i världen;

        Kardinaltecknet för Paradiset är att det finns i ÖverFlöd av allt för alla. Att Wi lever i ett paradisiskt ÖverFlöd av tillgång på t ex mat globalt sett – styrks av att det i dags dato produceras mat som mer än väl räcker till för ca tolv miljarder människor – och Wi är ju bara ca sju miljarder.

        Lik förbannat så dör = avlider ca 1/3-del av jordens befolkning på grund av direkt svält eller undernäringsrelaterade sjukdomar – varav ett litet barn var femte sekund av direkt svält = ca 6 300 000 (ca 6,3 miljoner !) små barn varje nytt år. Humant

        Om varför det har gått så urbota snett med världen – var jag tämligen klar över redan 1994 – såväl vad som ”över en natt” kan göras för att ändra på det. Det finns som en 36 minuters ljudfil av radiprogrammet ”Det Gäller Livet !” 1994 här och som skriven text med pålänkningar här.

  5. cark1 skriver:

    Tanken hos undertecknad går till ett skämt jag läste nyligen:

    En ung springschas skickas att köpa en påse jord av frun i huset. När han återvänder med jorden till bakdörren möts han av herrn i huset och ynglingen får ur sej: ”Jag skulle be att få lämna denna jorden.”
    ”Ja, gå i frid, min pojk”, svarar herrn i huset.

  6. elina skriver:

    Ja du, själv funderar jag på att sätta mig på en fjälltopp med en flaska Bowmore och låta snön falla över mig.
    För jag har färsk erfarenhet av vården i Sverige eftersom min gubbe blev hastigt sjuk med demens som följd och till sist valde jag ge fasen att jobba utan gick i pension, (usel sådan,alla 40- -talister har inte flutit på en räkmacka) och ta hand om honom. Var nära att gå lös på personalen när han inte hade duschats på två veckor när jag var ute på Mt Blancrundan och lämnade honom till avlastningsboende. Mer… ni slipper det. Min fasa är att bli sjuk och inte kunna ta beslut för oss.

    • Peter Harold skriver:

      Ja, det är faktiskt den metoden jag funderat på. Kruxet är att när det verkligen blir dags så kommer jag inte orka vandra i fjällen. Redan nu börjar uppförsbackarna kännas jobbiga, i synnerhet de som ligger på vägen till jobbet… För några år sedan vandrade (klättrade) jag uppför slänten av Gaustatoppen från fel sida (jag visste inte om att det fanns en vandringsled från andra hållet), och satt i solgasset mellan två stora klippblock och njöt av utsikten och tystnaden. Den tanke som slog mig handlade om den frid som jag skulle vilja ha i livets sista ögonblick.

  7. Kinks skriver:

    Under morgonen har jag besökt dig (i din musikblogg) och lämnade en liten kommentar under senaste inlägget. Men min mejladress (som jag brukar mejla till dig ifrån) godtogs inte. Och utan en adress så går det tydligen inte att kommentera..?

    Kram.

  8. Cello Jr skriver:

    Lars Gustafsson i Expressen: svensk sjukvård livsfarlig.

    http://www.expressen.se/kultur/talande-tystnader/

    I tv häromkvällen en vänsterkvinna i replik till Richard Jomshof: ”Man kan inte ställa svaga grupper mot varandra.” Men det kan man. Om man har en begränsad resurs, och alla resurser är det, innebär solidaritet att man avstår från en bättre sjukvård om man vill att fler skall få del av sjukvården, även då många, många som inte bär sina egna kostnader utan helt eller delvis måste få det gemensammas ekonomiska stöd.

    Så när man säger att det är avskyvärt att ställa svaga grupper mot varandra, så betyder det att man godtar medvetet eller omedvetet en mindre tillgänglighet i vården och även en minskad andel av den per vårdtagare, och kanske man säger så för att man är en ansvarstagande politiker som måste försvara beslut baserade på vad man får och inte får säga om orsakerna till sjukvårdens avveckling.

    Den livsfarliga sjukvården är livsfarlig på grund av underfinansiering, som kan avhjälpas antingen genom att man höjer skatterna eller så minskar man antalet vårdtagare. Kanske skatterna kan höjas en aning, men varje skattehöjning får en ringar-på-vattnet-effekt. Kanske inte alltid förutsägbara. Men så mycket vet vi, att för höga skatter blir investerings- och produktionshämmande, så att höja skatten för en bättre sjukvård är inte en i längden hållbar lösning.

    Dessutom är inte vården det enda området dit vilket anslagen ur den gemensamma skattekistan minskar.

    Vi har skolan, äldrevård, försvar, ordningsmakt, etc.

    Det finns alltså en ekonomisk ekologi.

    • Josef Boberg skriver:

      ”Den livsfarliga sjukvården är livsfarlig på grund av underfinansiering, som kan avhjälpas antingen genom att man höjer skatterna eller så minskar man antalet vårdtagare.”

      Nja… – Cello – för den tredje och enda vägen är att staten själv brukar sin lagenliga rätt att trycka upp pengar till sina budgetunderskott – istället för att som nu höja skatter och avgifter – så att Wi av vanligt folk = väsentligt flera än 90 % av medborgarna måste gå till banken och låna LuftPengar till hög ränta.

      Ingående i sak om det här.

      I o f s så kan jag ha fel i det som där finns nedtecknat – men det kan jag ej föreställa mig att jag har. Vad tror Du ?

      • Peter Harold skriver:

        Den tredje lösningen är att se till att göra vården effektiv (vilket i o f s tangerar idén om att minska antalet vårdbehövande i det att man botar snabbt istället för att dra på det). Jag är också säker på att det inom landstingets budget finns många poster som borde strykas bort innan man spar på medicinsk vård; landstingen skryter gärna om hur de stöder kultur, folkbildning och dylikt. I Västmanland fick PRO 1,5 miljoner för att ”öka pesnionärers livskvalitet”. Inte för att jag vill påstå att behovet inte finns, men de mesta av dessa pengar skulle gå till att kartlägga och utreda behoven (och inte ta itu med dem). Lite som att satsa en massa pengar för att se ifall man kan satsa en massa pengar….

  9. Cello Jr skriver:

    Jag skrev på mild pk-istiska, vilket kanske skapade viss oklarhet. Jag menade förstås att den kostsamma
    massinvandringen av bidragsberoende leder till försämrad sjukvård, etc.

  10. Thomas Åkesson skriver:

    Intressant. Jag är inne på samma tankar. Det jag är rädd för är att det kommer bli försent, det gäller ju att ta steget innan man ligger som ett kolli i sitt eget träck och sakta svälter ihjäl

    • Peter Harold skriver:

      Ja, man har ju hört historier om åldringar som med rosslande viskningar ber om att bli dödade. Hemskt egentligen, men det är tyvärr livets verklighet.

      Problemet är väl att hoppet är det sista som lämnar en, och därför kanske man försitter sin chans/möjlighet att gå i tid.

Du är välkommen att kommentera inlägget! Jag tillämpar yttrandefrihet, men du tar givetvis ansvar för det du skriver. Reklam åker dock i runda arkivet.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s