[Skåpmat] Verkar som att jag inte haft så fel i Syrien-frågan trots allt…

15 december 2013 satt jag och skrev
detta tills nu opublicerade blogginlägget.
Det var nog den självgoda rubrik-
sättningen som fick mig att dröja.
Trycker nu på ”Publicera” så att jag
kan lägga texten till handlingarna…
Länk finns till en bra och aktuell
icke MSN-artikel om
Syrien
nederst i bloggposten.

Bästa läsare!

Jag vill minnas att det var först i slutet av förra året (2012) som jag med en viss motvillighet började ägna krisen/inbördeskriget i Syrien något större intresse. Jag har som sagt inga större sympatier för makthavare vars partier vinner den ena jordskredssegern efter den andra eftersom det saknas politiska motståndare, eller därför att de politiska motståndarna sitter i fängelse.

Till en början upplevde jag det hela [i Syrien] som en del i processen efter ”den arabiska våren”, ett fenomen som jag känt mig mycket skeptisk till eftersom vi i västvärlden har en väldigt blåögd uppfattning om folk som revolterar i muslimska länder. Kriget i Irak har också gett oss besked att demokrati och mänskliga rättigheter blir inte verklighet bara för att en diktator störtas.

Krisen i Syrien visade sig inte vara något undantag. När jag penetrerade mig genom den svenska nyhetsförmedlingens dramatiserade rapportering – företrädesvis hållna på temat att ”nu handlar det bara om timmar innan den syriske diktatorn är avsatt” – fann jag att Syrienkrisen är mycket komplex. Och krisen i Syrien har även öppnat mina ögon för de övriga maktskiftena som skett i både Tunisien och Egypten, men framför allt i Libyen där Khadaffi avsattes med militär hjälp från västvärlden; under både 2012 och 2013 har vi sett en utveckling i det landet som överträffar alla farhågor. Med vetskapen om vad som skett och sker i Libyen är det märkligt att vi i väst så kategoriskt och reservationslöst anser att det är vår plikt att stödja de syriska rebellerna.

Jag låter därför dagens [15/12-2013] bloggpost bli en tillbakablick i mitt engagemang i Syrienfrågan.

I slutet av juli 2012 skrev jag ett blogginlägg om president Barack Obamas krigsretorik där han krävde ansvar av al-Assad om denne använde stridsgas. Jag kommenterade att al-Assad ärligt erkände att man har gas men att man inte hade för avsikt att använda den mot egna medborgare. Ett löfte som åtminstone jag ansåg var trovärdigt med min kunskap om en stridsgas strategiska betydelse. Jag skrev också att vi (i västvärlden) måste akta oss för att stödja parter som inte alls är bättre än den vi vill bekämpa:

Med tanke på att revoltörerna i Syrien inte alls har de demokratiska ideal som vi i väst inbillar oss ser jag att det rimligaste vi kan göra är att hålla oss en bra bit ifrån händelserna. Vi skall inte skicka trupper. Vi skall inte lova pengar till s.k. ”återuppbyggnad” ifall ”rätt” sida vinner. Vårt engagemang skall begränsas till akut humanitär hjälp. Vi skall hjälpa flyktingar. Men kampen om makten i Syrien skall vi lämna till syrierna själva.

I januari 2013 verkar jag ha kommit en bit på väg i arbetet med att förstå tingens ordning i Mellersta östern. I ett blogginlägg från 22/1 försökte jag summera mina intryck av den geopolitiska katt-och-råtta-leken med termer som egentligen inte får uttryckas om man vill slippa kritik, d.v.s. att peka ut staten Israel som en aktiv intressent som sannolikt påverkar utvecklingen negativt för att gynna landets egna intressen. Men jag identifierade också Saudiarabien och väst som destruktiva intressenter:

En förenklad bild visar att Israel inte accepterar den islamiska staten Palestina. För Irans del är just Palestina samt Syrien två viktiga buffertzoner som förhindrar Israel (och dess partner USA)  från att angripa Iran med konventionella markstridskrafter. Varför skulle Israel vilja detta, frågar sig vän av ordning. Jo, därför att Israel är i dagsläget militärt sett den starkaste nationen i regionen och vill så förbli. Det visar inte minst det aktuella parlamentsvalet. Budskapet till omvärlden är uppenbart: ” – Vi lägger oss inte på rygg!”. Att det sedan finns en opposition mot denna politik i landet må vi blunda för eftersom den saknar genomslag.

Så vad tjänar mänskligheten på att Mellersta Östern är en enda röra av våld och demagogiskt hat? Hittills ingenting. Däremot är det bra för diktaturen Saudiarabien att Iran pekas ut som the bad guy med sitt atomprogram. Saudiarabien får sälja sin olja dyrare till EU tack vare vår av USA påtvingade bojkott mot Iran. Kina och övriga Asien får en bättre marknad för sina produkter i Iran sedan de västeuropeiska företagen tvingats åka hem av samma skäl. Vapenindustrin i USA tjänar också på den ständiga spänningen mellan Iran och USA/Israel och det går sällan en vecka utan utspel om nödvändigheten med ett krig mot ”mörkerstaten” Iran.

[…]

Sett ur detta perspektiv är det begripligt att Iran stöder Syriens president Assad. Man vet vad konsekvensen kan bli ifall USA tillåts att marschera in där och ”sprida demokrati”. Just detta demokratiarbete lägger tyvärr grunden för etablering av radikal islamism, men skapar också tillfälle för kriminella att stjäla både pengar och vapen som sedan förs vidare till nästa oroshärd. Vi har sett detta mönster i händelsekedjan som följde när Libyens diktator Khadaffi avsattes; USA hjälpte ett antal klaner att fullborda det libyska inbördeskriget, och i det kaos som följde förde islamisterna libyskt tyg[1] över Saharaöknen för att kunna hjälpa de militanta islamisterna att kapa tuaregernas uppror i Mali.

Under andra halvan av juli månad 2013 bloggade jag om EU:s beslut att tillåta sina medlemsländer att bistå rebellsidan i den syriska konflikten. Jag beskrev också en situation där president Barack Obama blivit mer konkret i sin ambition att USA skulle agera militärt i Syrien mot det landets president. Fakta om konflikten var sekunda; huvudsaken var att man kunde skapa ett skenbart skäl till att attackera al-Assad militärt:

President Barack Obama har av olika skäl inte kunnat ge sig på att skicka NATO-trupper till Syrien för att ”sprida frihet och demokrati”, men flaggat för att det finns en gräns där USA inte kan stå passiva och se vad som sker. I verkligheten har USA varit allt annat än passivt, men med kriget i Afghanistan och åtaganden i Irak är det svårare att skapa ett folkligt stöd i hemlandet för ännu ett krig. Den gräns som Barack Obama talat om handlar om den syriska regimens eventuella användande av giftgas. Och härom månaden påstod USA:s regering att man nu fått ”säkra indikationer” på att så skett. Dessa ”bevis” har underkänts av både experter och opinionsbildare. I själva verket tyder allt på att ”bevisen” kommer från attacker som rebellerna själva utfört. Men president Barack Obama har inte satt någon gräns för hur omfattande övergrepp rebellerna får begå innan han tar sin hand från dem. Hyckleri!

Månaden därpå, blott timmar efter vad som beskrevs som en giftgasattack med tusentals döda civilpersoner som fallit offer för regimens giftgas, såg kriget ut att vara uppenbart. Vi tycktes få en upprepning av George W Bush attityd i president Obamas och utrikesminister Kerrys utspel, påminnandes om ” – De som inte är med oss är emot oss” där de hävdade att man hade oomkullrunkeliga bevis för att gasattacken utanför Damaskus beordrats av al-Assad och att denne ”passerat en röd linje”.

Men någonting hände. Plötsligt kändes det som att makthavare och politiker runt om i världen öppnat sina ögon och börjat komma till samma slutsatser som jag.

Jag har i något blogginlägg firat den republikanske kongressmannen Ron Paul och gratulerat honom för att han efter decennier av att ha förespråkat non-interventionism fått se sina ord i handling hos dagens politiker. UKIP:s partiledare Nigel Farage intog för stunden samma hållning som Ron Paul, kanske med all ideologisk uppriktighet också, och sådde ett frö hos brittiska politiker som gjorde uppror över partigränserna mot landets egen premiärminister som lovat Barack Obama att England skulle stå på USA:s sida i kampen mot diktatorn al-Assad. I USA uppstod samma slags motstånd, och för att blidka kritikerna lovade Barack Obama att han skulle låta kongressen godkänna hans krigsorder, även om det inte var nödvändigt för honom att fråga sitt eget parlament om lov. Hans tanke var att man skulle kunna skapa en opinion för ett nytt krig. Men trots ett intensivt kampanjande genom de etablerade medierna växte motståndet istället. När den ryske presidenten Wladimir Putin köpte in sig med en helsidesannons i NY Times där han erbjöd ett alternativ till en NATO-invasion var det kört för Obama.

Den 13 september kommenterade jag i Skrivarens Blogg ett uttalande från president Barack Obama där jag bemötte flera av hans påståenden. Det vore osannolikt att mina ord skulle ha fått honom att tänka om, men jag är säker på att jag var en av tusentals, kanske tiotusentals eller till och med hundratusentals som uttryckte nödvändigheten av att stoppa krigshetsen. Åtminstone i detta fall där ett krig ser ut att baseras på lögner och desinformation. Under hela hösten har jag på olika teman kritiserat Obama-administrationen. Detta är inte på något vis ett utslag för anti-amerikanism från min sida. Tvärtom, jag har under hela min uppväxt älskat USA och det landets frihetsideal. Och jag hyser stor respekt för de amerikaner som vill att dessa ideal skall leva vidare utan politisk inskränkning, och som skäms över hur deras land perverterats av det militärindustriella komplexet, de agendastyrda mediebolagen och allsköns särintressen i lobbyingorganisationer och storbolag under ”War on Terror”.

Nu är hösten över och vi är på väg in i en vinter. Det är nu min förhoppning att detta år inte slutar som jag först befarat tidigare i år. Vi har nämligen sett vissa förändringar inom den amerikanska utrikespolitiken, och vi har genom Edward J Snowdens avslöjanden om NSA och Obama-administrationens massövervakning (i enlighet med konceptet ”War on Terror”) fått bekräftat att våra värsta farhågor om övervakningssamhället bekräftats.

Vi borde därför kunna få ett annat fokus på politiken. Barack Obama har inte kunnat invadera Syrien. Den motgången är större än en sekunda prestigeförlust, enligt min mening. Sannolikt är det till och med så att den uteblivna invasionen tvingat Obama till en kursändring. Det nyligen undertecknade avtalet med Iran och dess nye president om att reducera landets atomprogram är också ett tecken på att marschen mot Teheran gjort halt. Om det sedan är en ny kurs som han kommer att hålla eller ifall vi får se nya händelseutvecklingar uppstå återstår att se. Under alla omständigheter – och vad än Tel Aviv säger – är denna utveckling att föredra än att konflikten i Mellersta Östern skulle expandera. Det har till och med gått så långt att Obama-administrationen stoppat all hjälp till rebellerna i norra Syrien – precis de grupper som jag under året påtalat är islamister.

Vi har visserligen tre veckor kvar av året, och man skall inte ropa hej förrän man är över bäcken. Jag undanber mig påståenden om att Barack Obama skulle ha tagit sitt förnuft till fånga och nu ”tänker föra den fredspolitik som han verkligen ville föra”. För det första tror jag att det är bull shit, för det andra skulle en sådan attitydförändring bara bevisa att han är en jävla hycklare som ägnat fem år åt att förvalta sin företrädares politik. Snarare är det så att USA:s hjälp till de islamistiska rebellerna är en omöjlighet att försvara medan rebellerna massavrättar religiösa minoriteter (kristna) i Syrien. Minoriteter som skyddats av al-Assad, men som blivit lovligt byte sedan al-Qaida och USA:s utrikesdepartement blivit blodsbröder. Hade rebellerna väntat tills man lyckats störta al-Assad hade situationen varit mycket enklare för Barack Obama som kunnat svära sig fri för att man inte har mandat att styra över den nästa regimen.

Samtidigt sker det saker i Ukraina som får mig att höja mitt ena ögonbryn. Är upploppen där regisserade av CIA som ett straff mot tsar Putin för att han satte käppar i hjulet för dem NATO-ledda planerade insatsen i Syrien? Ukrainas regering hade beslutat sig för att göra business (låna pengar) med Ryssland istället för det bankrupta EU. Vad som skett är att både EU- och USA-politiker rest till Kiev för att uttala sitt stöd till demonstranterna. Vilket är ett besynnerligt scenario. Förställ er att europeiska överbeskattade arbetare och tjänstemän skulle få nog av EU-kommissionen och kräva dess avgång (t.ex. genom konfiskation av bankbesparingar som i Cypern), och Vladimir Putin skulle ställa sig på torget i Bryssel och lova att hjälpa folket om de revolterar? Någon som tror att medierna skulle våga säga hurra?!!

Hälsar eder Peter Harold

P.S. 26/2-2014: Jag rekommenderar denna artikel om de parodiska ”fredsförhandlingarna” i Geneve där USA insisterar på att al-Assad måste avgå innan man kommer överns om någonting annat. Artikelförfattarna uppfattar konferensen som ett förspel till en NATO-attack mot Syrien. D.S.

Om Peter Harold

Libertariansk skribent och författare. Driver den libertarianska bloggen "Skrivarens Blogg".
Det här inlägget postades i Demokrati och frihet, Politik. Bokmärk permalänken.

Du är välkommen att kommentera inlägget! Jag tillämpar yttrandefrihet, men du tar givetvis ansvar för det du skriver. Reklam åker dock i runda arkivet.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s