Krigshökarna Kerry (Dem) och McCain (Rep) in action

Bästa läsare!

De här två männen har en sak gemensamt; de har förlorat var sitt presidentval i hemlandet USA. Utrikesminister John Kerry (f.ö. född på en militärbas) förlorade i presidentvalet 2004 mot den sittande George W Bush. De som gillar Kerry brukar påpeka att han är en dekorerad krigshjälte. Senator John McCain är också dekorerad krigshjälte, främst för bedriften att ha överlevt som krigsfånge under Vietnamkriget. Han förlorade mot Barack Obama i presidentvalet 2008.

Dessvärre har ingen av dem låtit valförlusterna väckt idén att de skulle kunna gå i pension – tyvärr. Snarare kan man säga att dessa herrar är i hetluften mer än någonsin tidigare, åtminstone politiskt sett. Och båda är engagerade för samma sak: USA i dess maktkamp mot Ryssland om Ukraina som befinner sig i en rävsax precis mellan Öst och Väst. Utrikesminister Kerry ger Ryssland till i måndag på sig att ”backa ut ur Ukraina” [FT], och McCain anser att det är en skandal att USA:s regering inte ställt sig vid Ukrainas sida för att möta de ryska trupperna [RPI]. Från Vita huset talar man om ekonomiska sanktioner i ett första steg, som en politisk markering.

Frågan om internationella sanktioner är stor. Så stor att den ofta hänskjuts till Förenta Nationerna. Regeringen skriver på sin hemsida att:

FN:s säkerhetsråd kan enligt bestämmelser i [kapitel VII i FN-stadgan] vidta kollektiva sanktionsåtgärder i syfte att upprätthålla internationell fred och säkerhet. När säkerhetsrådet beslutat om sanktioner är medlemsstaterna folkrättsligt förpliktade att genomföra åtgärderna och införliva bestämmelserna i sina egna rättssystem.

Men EU kan också på eget initiativ besluta om sanktioner mot annat land utanför unionen:

[…] inom ramen för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Det kan antingen vara beslut om att gemensamt genomföra FN:s sanktioner eller självständiga beslut om sanktioner. Detta sker genom att EU:s ministerråd antar ett rådsbeslut. Sådana beslut innehåller detaljerade åtaganden att genomföra vissa sanktioner.

Så. Då har vi fastställt verktygen för ett internationellt och ett europeiskt agerande mot Ryssland, för att det landet agerar till stöd för ryssar i Ukraina och Rysslands intresse (1 st. flottbas) på Krimhalvön. Spelet kan börja…! Inser inte Ryssland sitt bästa när vi slutar bedriva handel med dem (sa Kerry) så skickar vi våra soldater till Ukraina att kämpa mot vår gemensamme fiende (sa McCain).

Med risk för att vara en klen röst i debatten vill jag ändå inskjuta en icke så oväsentlig åsikt i diskussionen om ”den fria världens” manifestation mot tsar Putins Ryssland. För det är vad jag annars brukar kalla denne i praktiken envåldshärskare. Men jag är inte sämre än att jag kan försöka använda lite förnuft trots att jag ogillar mycket av det Putin står för.

När det efterfrågas sanktioner eller militära insatser så befinner man sig på misslyckandets väg, anser jag. Det är också oftast så illa att ett embargo mot ett land stärker dess regim. Detta kan vi konstatera är fallet med aparheidregimen i Sydafrika. Vi kan konstatera att sanktionerna mot Saddam Husseins Iran var verkningslösa för att sprida demokrati och mänskliga rättigheter. Kommunistregimen i Kuba överlevde Sovjetunionens fall, trots USA:s mångåriga bojkott.

Vad som händer istället är att handeln över gränserna går ner till noll och den av sanktionerna drabbade staten övergår till självförsörjning eller bildar alians med ännu sämre partners. I bästa fall är sanktioner helt verkningslösa, men oftast är de direkt skadliga för de värst utsatta människorna i de länder som sanktionerna riktar sig mot. När en stat fokuserar sig på självhushållning tenderar den att bli kontrollerande och totalitär (Tänk på det, kära miljöpartister!).

Denna insikt tror jag inte är särskilt stark inom vare sig FN eller EU. Definitivt inte inte hos den sistnämnda organisationen. Där används sanktioner till och med på så lösa grunder som att rikta ett missnöje mot regeringsbildningar som inte faller EU-ledningen i smaken. Ett exempel på detta är EU:s sanktioner mot Österrike när högerpopulisten Jörg Haider och hans parti tog plats i regeringen.

Det som borde göra den aktuella frågan om sanktioner mot Ryssland komplex och obehaglig är de uppgifter som florerar om att USA och EU (genom lobbyingorganisationer) haft en mycket aktiv roll som drivande kraft bakom revoltörerna i Ukraina. Den svenska utrikesministern Carl Bildt sade i förra veckan att det pågår ett intensivt propagandakrig om Ukraina. Han borde veta – han är ju en av kombatanterna i det kriget!

Problemet är att vi kan inte se krisen i Ukraina ensidigt, i alla fall inte utan att ge avkall på intellektuell hederlighet. Vi kan inte enbart utgå från påståendet att Ryssland ”invaderat” Ukraina, i vart fall inte säga att skulden ligger enbart på ryssarna när vi vet att både USA och EU försett upprorsmakarna i Kiev med resurser (och eventuellt arrangerat med skyttar som massakrerat oskyldiga människor för att få krisen att eskalera till en statskupp).

Detta är viktigt att ha i åtanke i dessa dagar där John Kerry och John McCain använder ord som ”fred” och ”frihet” på ett orwellskt sätt.

Hälsar eder Peter Harold

Om Peter Harold

Libertariansk skribent och författare. Driver den libertarianska bloggen "Skrivarens Blogg".
Det här inlägget postades i Demokrati och frihet, Politik. Bokmärk permalänken.

Du är välkommen att kommentera inlägget! Jag tillämpar yttrandefrihet, men du tar givetvis ansvar för det du skriver. Reklam åker dock i runda arkivet.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s